Dinosaurier och aliens – ny universitetskurs

I höst startar en ny kurs på Göteborgs universitet, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. Den heter IL1112 Dinosaurier och aliens: Vetenskap mellan spekulation och observation.

Kursen omfattar 7,5 hp och går halvfart andra halvan av hösten 2021. Så här presenteras den i kursplanen:

Kursen ägnas vetenskapshistoriska och kulturhistoriska aspekter av paleontologi och astrobiologi. Båda dessa vetenskapsområden har ett spekulativt drag som följer av den empiriska situationen där ingen har sett vare sig dinosaurier eller aliens, och ett bärande element i kursen rör därför hur relationerna mellan empiri, observationspraktiker och teoribildning etableras. Gemensamt har dessa vetenskapliga fält att de genererar ett stort allmänintresse, och kursen tar även upp frågor som rör medialisering och visualisering genom olika slags kulturella representationer.

En intervju med en av initiativtagarna, Gustav Holmberg, kan läsas här.

Såvitt jag vet är det den enda kursen på högskolenivå i sitt slag i Sverige. För övrigt är det inte osannolikt att jag själv kommer att vara en av lärarna.

Det våras för Mary Anning

Från flera håll riktas ljuset just nu mot Mary Anning, fossiljägaren som med sina enastående fynd och stora kunskaper bidrog till att lägga grunden till paleontologin under 1800-talets första hälft. Hon gjorde det mot alla odds – som kvinna, mycket fattig, utan vetenskaplig utbildning, boende långt bort från akademins metropoler i den lilla kustbyn Lyme Regis i sydvästra England. Mary Anning levde mellan 1799 och 1847.

Det enda kända porträttet av Mary Anning, med sin trogna följeslagare, hunden Tray.

Den sedan flera år omtalade filmen om hennes liv, Ammonite, hade smygpremiär vid en festival i höstas och fortsätter att premiärvisas i olika länder under våren. Kate Winslet i huvudrollen hjälper att öka både allmänhetens och mediernas intresse. Filmen har redan nominerats till ett tiotal priser och recensionerna har varit minst sagt positiva. Själv har jag inte haft möjlighet att se den ännu men återkommer med ett blogginlägg när så skett. Här en länk till en av flera officiella trailers.

Annings postuma erkännande kommer med all sannolikhet att manifesteras i en staty. Initiativet kommer från Evie Swire, en 11-årig tjej vars stora hobby är att leta fossil. Hon tyckte det fanns alldeles för få statyer i det offentliga rummet på framgångsrika kvinnor och drog igång ett crowdfunding-projekt, kallat Mary Anning Rocks. Efter ett antal år, med uppbackning av självaste Sir Richard Attenborough, har man nu lyckats få ihop tillräckligt stor summa pengar för att kontraktera en skulptör. Statyn ska givetvis stå på torget i Lyme Regis. Besök gärna projektets hemsida här.

Evie och gänget bakom Mary Anning Rocks drev också en kampanj för att få Annings ansikte på den nya 50-pundssedeln. Det blev dock istället Alan Turing som fick pryda sedeln.

Ett tredje projekt som uppmärksammar Anning är en ny serie mynt, tillverkade av brittiska Royal Mint. Det rör sig om tre mynt som visar några av Annings viktigaste fynd: en Tamnodontosaurus (Ichtyosaurus), en Plesiosaurus och en Dimorphodon, som kallades Pterodaktyl när den först beskrevs.

Mynten säljs i olika samlarutgåvor och kan ses här. Konstnären Robert Nicholls som tagit fram motiven berättar om arbetsprocessen här.

Bonus: I väntan på att Ammonite ska ha premiär kan man se en vacker kortfilm, regisserad av Natashia Mattocks. Filmen fokuserar på ett avgörande år i Annings liv. Den gick upp på mindre biografer och festivaler 2018 men finns sedan några månader tillgänglig på regissörens hemsida här.

Stor, större, störst

”Rekordstor dinosaurie upptäckt”, kunde man läsa i SVT:s nyhetsrapportering för ett par veckor sedan. Uppgiften om fossilfyndet som gjorts i sydvästra Argentina spreds över hela världen. Med lite olika framtoning. Vissa artiklar menade att skelettet var nästan komplett, andra att det var fragmentariskt, åtminstone så här långt i utgrävningen. Det återstår att se huruvida det rör sig om en ny art, och även om det faktiskt är den största dinosaurie som någonsin upptäckts.

Ett är i alla fall säkert: nyhetsvärdet handlade om storleken. Trots den enorma variationen i dinosauriesläktet, inte minst ifråga om storlek, så associeras urtidsdjuren vanligtvis med kolossala mått. Och störst djur skapar störst rubriker.

Utgrävning i sydvästra Argentina – är detta den största dinosaurie som någonsin hittats?

Fyndet i Argentina är utan tvivel en sauropod av något slag, och räknas in i gruppen riktigt stora sauropoder: en titanosaurie.

Familjenamnet Titanosaurus lanserades av Richard Lydekker 1877 och är numera ett nomen dubium, det vill säga en ifrågasatt kategori med osäker vetenskaplig status. Det har kommit att bli ett så kallat ”wastebasket taxon”, en korg där stora sauropoder placeras vilkas exakta taxonomiska bestämning är oklar. Däremot är subgruppen Titanosauria accepterad.

Namnet signalerar någonting väldigt stort genom associationen till grekisk mytologi, där titanerna var barn till himlakropparna Uranus och Gaia (Jorden). Dinosauriernas utdöende kan med det namnet också få en konnotation av titanernas död i mytologin, någonting som många målare genom historien har sökt gestalta.

Jacob Jordaens, Titanernas fall (1630-tal).

Bland dinosauriefamiljens titaner finns Argentinosaurus och Patagotitan, och som namnen avslöjar har bådadera återfunnits i nuvarande Sydamerika. En tredje art som hör till de allra största är Supersaurus, först hittad i Colorado 1972. Dessa långhalsade djur mätte närmare 40 meter på längden och vägde förmodligen upp emot 100 ton.

Argentinosaurus.

Sådana jättelika bestar reser ett antal frågor för forskningen. Varför blev djuren så stora? Gigantism inom djurvärlden har flera fördelar. Skydd mot rovdjur till exempel. Det vore lönlöst för de flesta theropoder att ge sig på en 80 tons bjässe, deras huggtänder skulle inte ge mycket mer än ytliga skärsår i den tjocka huden och ett slag med svansen i försvar kunde ha dödlig utgång. Men evolutionen har också frambringat fiender parallellt med sauropoderna. På varje ställe där man funnit titanosaurier har också fossil av mycket stora rovdjur grävts fram. Spår tyder på att icke-fullvuxna exemplar av Argentinosaurus jagades av Giganotosaurus, vars namn talar för sig självt.

Argentinosaurus i storleksjämförelse med en buss.

En fördel med de långa halsar som titanosaurierna uppvisar är att de knappt behöver röra själva kroppen för att nå sin föda. Därmed sparas energi. Finns det då inga gränser för hur stora djur kan bli? Jo. Många forskare tror att titanosaurierna förkroppsligar ett evolutionsbiologiskt maximum. Gränsen betingas av fysikens lagar, som till exempel den kapillärkraft som krävs för att pumpa blodet genom kroppen. Monsterfilmernas uppskalade versioner av existerande djur är i regel omöjligheter. King Kongs existens falsifieras av gravitation och hållfasthetslära; hans ben skulle krossas av kroppens tyngd.

Som bekant så lyder inte populärkulturen under vetenskapens realism. Inte minst under monsterfilmens gyllene decennier, 1950- och 1960-talen, fick den urgamla fascinationen för stora djur och atrofierade bestar fritt utlopp. När gigantiska insekter, ödlor och även humanoider dyker upp i Hollywoods berättelser så kopplas de ofta ihop med samtidens idéer om radioaktivitet och liv på andra planeter – fantasins monsterfilmer under efterkrigstiden går hand i hand med verklighetens atombomber och rymdforskning.

Gigantism på bioduken: The Amazing Colossal Man (1957), Attack of the 50 Foot Woman (1958), The Beginning of the End (1957), Them! (1954).

Filosofen Theodor W. Adorno såg i de monumentala dinosaurierna istället en symbol för den totala staten och kapitalismens megalomani under 1900-talet, särskilt i USA. Faktum är att den skräckblandade förtjusning som tanken på urtidsdjur av ofantlig storlek genererat är lika gammal som ordet dinosaurie. Megalosaurus, Iguanodon och Hylaeosaurus var de tre huvudsakliga arter som ingick i Charles Owens nyformulerade klass Dinosauria år 1842, och man föreställde sig dem som uppskalade varianter av befintliga reptiler. Det kittlade föreställningsförmågan och inspirerade konstnärer att gestalta den förhistoriska faunan. Och ordet ”gigantic” förekommer frekvent i Owens rapport.

Men det är vid sekelskiftet som vidlyftiga dimensioner tar sig närmast fetischistiska uttryck. Inte bara ifråga om utdöda djur. Perioden präglas av industriell och kapitalistisk expansion vilken avspeglas, eller uttrycks, i allt högre skyskrapor, större atlantångare, längre broar och liknande ingenjörskonst. Varje världsutställning skulle vara större än den föregående. Varje nytt nöjesfält skulle ha den längsta berg-och-dalbanan, det största pariserhjulet och så vidare.

Begäret efter stora dinosaurier hänger samman med denna kulturella gigantism. När nya arter presenterades var det framför allt de stora djuren som exponerades i media och populärkultur. En artikel i New York Journal and Adviser den 11 December 1898 utbredde sig över en hel sida med rubriken ”Most Colossal Animal Ever On Earth Just Found Out West”.

Bland bilderna som ackompanjerar reportaget om fossilfyndet finns en teckning av en sauropod som reser sig på bakbenen och kikar in i ett fönster i ett höghus. Förmodligen har illustratören inspirerats av omslaget till Camille Flammarions bok från 1886, Le monde avant la création de l’homme (Jorden före människans skapelse). Detta sätt att gestalta storlek genom att placera in dinosaurier i storstadsmiljö blir en vanlig trop i populärkulturen, som vid sidan om att förevisa skala möjliggör den dramatiska konfrontationen mellan uråldrig, bestialisk natur och modern, urbaniserad kultur, en kamp mellan människa och djur som vanligtvis kräver teknologi och våld för att den förra ska segra.

Underst: Godzilla (1954), ett av de mest kända jättemonstren, med föregångare i 1800-talet.

Just den där artikeln från 1889 läste multimiljonären Andrew Carnegie som genast tänkte på sitt nyöppnade naturhistoriska museum i Pittsburgh – ett sådant dinosaurieskelett måste museet ha, det skulle öka dess attraktionskraft och symboliska värde, och därmed också Carnegies eget kulturella kapital som filantrop. Det ledde så småningom till att ett remarkabelt skelett av Diplodocus grävdes fram i Wyoming för att sedan monteras av Carnegies museipersonal. Den första av en serie kopior av dinosaurien installerades i Londons naturhistoriska museum i maj 1905.

Om den historien, se detta blogginlägg. Här vill jag bara understryka att den egenskap som gjorde dinosaurien till en sensation i brittisk press under våren 1905 var just dess närmast ofattbara storlek. Ord som gigantic, colossal, huge, stupendous, supreme och wondrous färgar reportagen, ibland i kombination med monster och dragons. Superlativen florerar tätt: “the greatest animal that ever lived”, “the largest four-footed animal ever discovered in the bone”, “the biggest beast that ever walked on four feet”, och så vidare.

Dinosaurier av detta slag, såsom Diplodocus och Brontosaurus, var så ofattbart stora att vissa forskare menade att de förmodligen levde i träsk och grunda sjöar, för på torra land skulle inte benen kunnat bära upp den tunga kroppen mer än korta stunder. Teorin har sedermera vederlagts av närmare studier av sauropodernas biomekaniska fysik.

Paleokonstnären Charles Knights version av Brachiosaurus från tidigt 1900-tal, som visar på den sedermera avfärdade teorin att sauropoderna levde i sjöar och träsk på grund av deras väldiga storlek.

En artikel om Londons spektakulära museinyhet menade att Diplodocus är så överväldigande stor i förhållande till Hall of Reptiles att man skulle behöva titta i en felvänd kikare för att få med hela djuret i blickfånget. Det imposanta intryck som skelettet gav med dess manshöga ben och välvda revben fick ett par skribenter att associera till en gotisk byggnad, “a cathedral on legs”.

Sådana associationer ger vid handen hur representationer av dinosaurier ofta har anammat det sublimas estetik. Metaforen om en gotisk katedral visar också på en dubbelhet i de stora dinosauriernas uttryck. Å ena sidan har vi det monstruösa hos exempelvis T. rex, ”the greatest predator that ever lived”, som jägaren Roland Tembo konstaterar i The Lost World. Det är också den dödsmaskin som uppgraderas till Indominus rex i Jurassic World enligt formeln ”bigger” = ”scarier” och ”cooler”, med bioingenjören Wus krassa ord.

Indominus rex från Jurassic World (2015), en laboratorieskapelse enligt formeln ”bigger” = ”scarier”.

Å andra sidan finns det slags storlek som istället delar attribut med blåvalen, som i vikt mätt faktiskt överstiger titanosaurierna: sublim men snarare vördnadsbjudande än skräckinjagande, överväldigande men inte hotfull. Det är sauropodens kännetecken. Långsam. Majestätisk. Vegetarian. En gentle giant.

Argentinosaurus i rött, Diplodocus i grönt.

Den karaktären är vad paleontologerna Allan Grant och Ellie Sattler allra först erfar när de får se dinosaurierna på ön Isla Nublar i Jurassic Park. Spielberg förstärker storleken med hjälp av låg kameravinkel och genom att låta djuret resa sig på bakbenen mot trädtopparna (fastän Brachiosaurus inte kunde göra så). Dinosaurien är förkrossande enorm, men scenen är närmast pastoral.

Jurassic Park (1993): det första mötet med dinosaurierna ska huvudsakligen framhäva djurens storlek.

I rapporteringen om den nyupptäckta titanosaurien hörs ekon av förra sekelskiftets kulturella gigantism och av populärkulturens långa tradition av storleksfetischism i framställningar av dinosaurierna. Storlekens attraktionskraft var också någonting som American Museum of Natural History i New York utnyttjade när de presenterade Pagotitan mayorum år 2016. Annonserna på Times Square av The Titanosaur var i sig kolossala. Och vid monteringen vändes utställningslokalens begränsningar till en fördel genom att låta sauropoden sträcka ut halsen utanför rummet där den placerats.

Skelettet av Pagotitan är hela 37 meter långt. När djuret sakteliga skred fram i nuvarande Patagonien pressade dess fötter marken med 70 tons vikt. Det motsvarar ungefär tio afrikanska elefanter. I en enda kropp.

Assembling the Dinosaur (bokrecension)

För drygt hundra år sedan så utgjorde det naturhistoriska museet dinosauriernas främsta exponeringsrum. Urtidsdjuren tog plats i detta publika rum samtidigt som en förändringsprocess pågick, där den här typen av museum sökte vetenskaplig legitimitet genom att distansera sig från djur på cirkus, kuriosakabinett, resande menagerier och spekulativa berättelser om naturen i ord och bild.

I samma vetenskapliga anda tog de naturhistoriska museerna på sig ett samhällsuppdrag i form av folkbildning. För det syftet behövde man locka besökare varför ett visst underhållningsvärde krävdes. Och ingenting kittlade fantasin så som giganterna från en svunnen tid. Det förstod museernas kuratorer och chefer. Det förstod även nöjesindustrins aktörer – dinosaurier figurerar frekvent på vita duken då biofilmen utvecklas under 1910- och 20-talen. En annan kanal för populära berättelser om skräcködlorna var det skrivna ordet, inte minst genom författare som Jules Verne och Conan Doyle.

Föga förvånande uppenbarar sig spänningar när museerna ska iscensätta faunan från den djupa tidens förflutna miljöer. I skärningspunkten mellan vetenskapligt etos, politiska drivkrafter och kommersiella intressen var balansgången svår, vilket diskussionerna i samband med dinosaurieutställningar visar med exemplarisk tydlighet.

Det är just denna tematik som Lukas Rieppel har studerat i boken Assembling the Dinosaur: Fossil Hunters, Tycoons, and the Making of a Spectacle, som kom ut i fjol på Harvard University Press.

Boken är en redigerad version av författarens doktorsavhandling. Jag hade redan läst den med stor behållning, och jag har även använt en text av Rieppel i min undervisning. Han har en intressant dubbelkompetens som både vetenskaps- och ekonomihistoriker, vilket präglar bokens analyser av hur dinosaurierna tar plats i det nya naturhistoriska museet, en institution som i sin tur utvecklas i en kontext av ekonomisk expansion och modernisering.

Ekonomiskt handlar det om den period i USA som kallas ”the Gilded Age”, när konglomerat, oligopol och truster i stor utsträckning marginaliserade de små familjeägda företagen och kapitalister såsom Andrew Carnegie, J.P. Morgan och Marshall Field tillskansade sig enorma rikedomar. Gemensamt för just dessa tre är att de också ägnade sig åt filantropi, bland annat donerade de stora summor pengar till museiverksamhet. Inte nog med det: Carnegie, Morgan och Field gillade dinosaurier.

Från vänster till höger: Andrew Carnegie, J.P. Morgan, Marshall Field. Dessa herrar hörde till de mest framgångsrika affärsmännen under ”the Gilded Age” och de sponsrade naturhistoriska museer i Pittsburgh, New York respektive Chicago med stora summor pengar. Dinosaurier hade hög prioritet i deras filantropi.

De sökte övertrumfa varandra i symboliskt kapital genom att låta museerna i respektive Pittsburgh, New York och Chicago inofficiellt tävla om den största dinosaurien, den mest häpnadsväckande utställningen, de senaste fossilfynden.

Museet som företag

Moderniseringen som museerna genomgår handlar om hur de organiseras efter företagsmodeller. Mer konkret så sker en byråkratisering genom pappersteknologier. Museerna började systematiskt använda formulär, rutat papper, räkenskapsmappar, loggböcker, med andra ord en rationalisering genom kvantifiering – ”management by numbers”. Som ekonomihistoriker gör Rieppel en initierad analys av processen och anlägger dessutom ett Foucaultinspirerat perspektiv på hur rationaliseringen fungerade som teknik för övervakning; en genomlysning av organisationens samtliga grenar in i minsta detalj.

American Museum of Natural History, en viktig arena för 1900-talets dinosauriekult. Akvarell från 1891.

Exempelvis blev det möjligt att spåra ett fossil genom hela kedjan av personer, beslut och handlingar, från den första upptäckten på plats i vildmarken via utgrävningens organisering och vidare till prepareringen i laboratoriet fram till den utställningen i det publika rummet. Och det blev möjligt att göra ekonomiska beräkningar på makronivå genom att ställa utgifter i relation till besökarantal och försäljning av varor i museets butik, alltsammans statistiskt dokumenterat.

Talande för utvecklingen är hur just butikerna i museerna växer, från att i princip ha varit små bås där man kunde köpa ett vykort eller ett litet informationsblad till att bli fullskaliga shoppingtempel för alla åldrar. Det fanns kritiker som noterade kommersialiseringen och rent av associerade glasmontrarna med spektakulära djur till varuhusens skyltfönster.

Var de uppstoppade djuren – eller de monterade dinosaurieskeletten – reklam för prylarna i butiken, eller hade de senare ett folkbildande syfte som främjade museets vetenskapliga identitet?

De som tog de visuellt sofistikerade utställningarna i försvar argumenterade å sin sida att estetik och vetenskap inte nödvändigtvis står i konflikt med varandra. ”To express the whole nature the element of beauty must go hand in hand with the element of truth”, sade Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York som ansvarade för flera uppmärksammade dinosaurieinstallationer.

Brontosaurus monteras för premiärvisning i februari 1905. Sådana föremål innebar komplicerade projekt som involverade ett flertal hantverkare, forskare och museikuratorer. Rieppel beskriver objekten som multimediala installationer i skärningspunkten mellan naturalier och artefakter. Fotografi från 1904.

Folkbildningens högre syften

Filmens genomslag slätade inte ut denna konflikt. Eller rättare sagt, filmen både underlättade och försvårade för museerna. Biofilmer som The Lost World från 1925 – en tekniskt revolutionerande filmatisering av Conan Doyles roman med samma namn – blev heta samtalsämnen och gjorde att folk strömmade till museerna för att se de märkliga skräcködlorna med egna ögon, detta i form av modeller och monterade skelett, ofta iscensatta med muralmålningar för att öka realismen.

Omslaget till tidskriften Science and Invention maj 1925. Detta år hade filmatiseringen av Conan Doyles roman The Lost World premiär. Filmen väckte sensation på grund av dess verklighetstrogna dinosaurier, enligt dåtidens uppfattning. Som genom magi hade förhistoriens fauna bringats till liv på vita duken – ”filming the impossible” deklarerar omslaget. Kommersiella skräckfilmer som dessa stod i en problematisk relation till museernas dinosaurieutställningar där andra pedagogiska och moraliska intentioner skulle förverkligas.

Men det gällde samtidigt att distansera sig från auran av simpel underhållning och kommersiell kultur. ”The attractions of the Museum are intended for the moral and the intelligent, in contradistinction to those who seek unwholesome exitement”, underströk en utställningskatalog för American Museum of Natural History.

Målsättningen var alltså inte wow-upplevelser utan förståelse och bildning. Oftast handlade lektionen till syvende och sist inte om dinosaurierna i sig utan om besökaren själv. Katalogen förklarar att utställningen ifråga ”teaches man his superiority over brute creation, and creates in his bosom a knowledge of the wisdom and goodness and omnipresence of a supreme an all-wise Creator”. Känn dig själv – genom dinosaurierna.

Mindre modell av en scen med två Tyrannosaurus rex i kamp om ett slaget byte. Scener som dessa skulle lära besökarna någonting om de darwinistiska principerna, naturliga i djurens rike såväl som i samhället. Just denna konceptmodell var dock alltför stor och komplicerad för att kunna realiseras i naturlig skala.

Tydligare än så blir det knappast när dinosaurierna skrivs in i ett ideologiskt program med det naturhistoriska museet som platsen för dess tillämpning. De utdöda djuren kunde inte artikuleras utan att darwinismen samtidigt aktualiserades; djuren är därför vid tiden kring sekelskiftet värdeladdade objekt oavsett specifik visualisering. Det var inte bara teologiska spörsmål som kunde belysas – Osborn lät de utdöda djuren ingå i ett rasbiologiskt narrativ.

Sex välmatade kapitel

Lukas Rieppel är en lysande forskare. Hans historiska insikter i såväl amerikansk ekonomi som vetenskap präglar Assembling the Dinosaur, vars styrka också utmärks av gedigen förankring i historiska källor och ett glasklart språk. Som sig bör när det handlar om visuella representationer så innehåller boken en hel del bilder; för min del kunde de gärna varit ännu fler. Bokens sex kapitel kan läsas var för sig och de avslutas med en sammanfattning.

Brontosaurus i American Museum of Natural History genomgår en renovering 1938.

En del bakgrundsinformation överlappar andra texter, till exempel kapitlet om Diplodocus som behandlas utförligare av Ilja Nieuwland (se min recension här). Men åtskilligt är originellt. Jag vill framhålla Rieppels analyser av kopplingarna mellan museernas dinosaurier och amerikansk industrikultur, dinosauriernas roll i samtidens debatter om biologisk evolution, samt det fotografiska mediets ambivalens mellan sanningsanspråk och simulering.

Associationen till 1900-talets kapitalism har gjorts tidigare – den är exempelvis ett huvudspår i W.J.T. Mitchells The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998) – men Rieppel problematiserar den enkla symboltolkningen. Lektionen som museernas dinosaurier skulle lära ut var inte ett ideal om den starkes rätt, att flest tänder och rovdrift segrar i kampen för överlevnad, utan att dinosaurierna dog ut trots deras imposanta fysik.

Underförstått: den moderna människan utvecklas genom sitt cogito ovan det råa naturtillståndet, samhället utvecklas genom rationalisering. Indirekt kunde det narrativet ge ideologisk legitimering åt museernas mäktiga filantroper, vars kapitalackumulation skett med nog så hårda konkurrensmetoder.

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Teckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

Diplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Londons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Dinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

Londons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Paleontologi i det offentliga rummet

Förrförra våren besökte jag Museum für Naturkunde i Berlin. Museet är ett av de främsta i sitt slag, bland annat världsledande inom taxidermi. Det är också känt för sin fina paleontologiska samling. Den innehåller till exempel det så kallade Berlinexemplaret av Archaeopteryx, placerat i egen nisch, suggestivt upplyst med spotlampor. Det är visserligen inte ett typspecimen – detta finns i London och låg till grund för Richard Owens rapport 1861 – men det är ett både mer komplett och vackrare exemplar av djuret, som blev avgörande för evolutionsteorins etablering. Och så kan museet ståta med Brachiosaurus brancai från den tyska expeditionen i Tendaguru, Tanzania, i början av 1900-talet. Det enorma skelettet utmanade då Diplodocus carnegii som världens största dinosaurie, och synen av det är verkligen imponerande – man måste böja nacken bakåt för att se djurets skalle, högt uppe vid taket.

Det mest spektakulära och uppmärksammade tillskottet på senare tid är utan tvekan den T. rex som fått smeknamnet Tristan (egentligen Tristan Otto efter namnen på barnen till de båda entreprenörer som köpte dinosaurien och har sponsrat utställningen). Det sublimt svarta skelettet står i ett eget rum och presenteras med en estetisk framtoning, som ett konstverk. Men också som ett objekt för spjutspetsforskning. Jag hade turen att vara i Berlin samma dag som museet arrangerade en offentlig forskningsinsats, bestående av dels laborativt arbete, dels en presskonferens.

 Copyright Museum für Naturkunde, Berlin

Isotoper och matvanor

Det rörde sig närmare bestämt om isotopanalys på den fossiliserade tandemaljen. Anne Schulp och Renee Janssen från Leidens universitet genomförde förarbetet i samarbete Daniela Schwarz, museets egen dinosaurieexpert. Mikroskopiska samplingar om cirka sju milligram vardera togs från var och en av tänderna. Analysen av proverna ska förhoppningsvis kunna bringa klarhet i Tristans matvanor. Varierade födan efter årstidernas växlingar? Följde Tristan med bytesdjuren när dessa migrerade? Svaren på dessa och liknande frågor kan ge en bättre förståelse av såväl arten T. rex som dess ekologiska livsmiljö i stort.

Underkäken hade plockats bort från skallen och placerats på ett bord som upplystes av kraftiga armaturer. Med fina instrument arbetade de båda forskarna lugnt och koncentrerat, men ändå avslappnat nog för att kunna svara på en och annan fråga. Det tog ungefär en halvtimma att preparera varje prov, så litet att det knappt var synligt för blotta ögat. Rummet var långt ifrån fullt men förutom nyfikna besökare var pressen på plats. Smattrande kameror, journalister som antecknade i sina block samt spejande säkerhetsvakter gav det hela en viss dramatik, nästan en karaktär av performance.

Arbetet hade såklart lika gärna kunnat utföras bakom lyckta dörrar. Men Tristan har från första början presenterats som ett föremål med trippla värden: ”a new cultural highlight, crowd-puller and a unique research object”, som det stod i pressmeddelandet inför vernissagen i december 2015. Där framgår också att forskningen kommer att ske i samverkan med det omgivande samhället. Tristan ska inte bara vara ett coolt objekt att titta på utan ett fönster mot forskningen, och ett evenemang som det jag fick ta del av ska öka förståelsen för vad paleontologin studerar, hur det sker och varför.

”Invisible technicians”

Den här typen av offentlig forskning, där process och inte bara resultat presenteras, hör inte till vanligheterna idag men är långt ifrån någonting nytt. När den moderna vetenskapen började formeras och institutionaliseras var insyn en del av programmet; kunskapen skulle förbättras genom att bli öppen och kollektiv, genom att frigöras från de lärda individernas vindskupor.

Observationens ideal tog sig bland annat uttryck i de anatomiska teatrarna, där dissektioner genomfördes inför publik från sent 1500-tal och framåt. Under romantiken lockade Humphry Davys kemiska experiment många åskådare och bevakades av tidningarna, även i form av satirteckningar. Det var vid denna tid också vanligt att vetenskapliga laborationer genomfördes i hemmet av amatörer. Även om dessa inte resulterade i banbrytande upptäckter så utgjorde de en viktig del i upplysningens kunskapskultur, präglad av vetenskapens visuella närvaro.

Anatomiska teatern i Leiden, tidigt 1600-tal.

Karikatyr (tidigt 1800-tal) från en av Humphry Davys publika experiment.

 Experiment med Boyles luftpump. Målning av Joseph Wright of Derby, 1768.

Vetenskapshistorieskrivningen var tills för några decennier sedan huvudsakligen fokuserad på resultat och på de individer som presenterade nya teorier och rön. Revolutionerande framsteg, lysande genier. Alternativa, sociologiska perspektiv har emellertid visat hur vetenskaplig kunskap i själva verket tillkommer som kollektiva handlingar och processuellt, ofta i långsamma skeenden snarare än i heurekamoment. Steven Shapin som forskat kring detta har i ett antal studier utvecklat begreppet ”invisible technicians”, vilket betecknar alla de ofta anonymiserade hantverkare som ligger bakom kunskapens ackumulativa tillblivelse liksom de paradigmatiska teorierna.

På Museum für Naturkunde synliggjordes dessa vetenskapens kunskapsproducenter och deras praktiska arbete. Och för en gångs skull kunde allmänheten få en annan bild av den paleontologiska forskningen än den vanliga med väderbitna fossilgrävare på äventyr i vildmarken.

Dinosauriebråk

”Miljoner i skadestånd till dinosauriemuseum”, löd en rubrik i DN i veckan som gick. Vanligtvis när dinosaurier når massmedia rör det sig om ett nytt fynd. Nya arter och betydelsefull fossil hittas i stort sett varje vecka så för att det ska bli en massmedial nyhet krävs någonting spektakulärt. Logiken i dess simplaste form lyder: ju större dinosaurie desto fetare rubrik.

Den här gången gällde nyheten dock en tvist om pengar. Ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och den privata utställningen A World of Dinosaurs strax utanför Kalmar gick inte som det var tänkt och NRM tvingas nu betala bortemot tolv miljoner till sin samarbetspartner för uteblivna intäkter, en ganska stor summa för en institution av detta slag. Konflikten är i grund och botten politisk: riksmuseets uppdrag från kulturdepartementet kräver gratis inträde för barn medan A World of Dinosaurs som kommersiell aktör förutsatte betalande besökare oavsett ålder.

Pengar och kulturpolitik låter kanske föga upphetsande men det hindrade inte Oskarhamnstidningen Barometern att braska till med följande kollage som illustration till reportaget om tvisten:

Tänder säljer lösnummer, helt enkelt. Men bråk och konflikter är också en del av den interna paleontologihistorien. Dinosaurieforskningen har sedan starten under 1800-talets första hälft baserats på ofullständig empiri, fragmentarisk fossil, och därmed bestått av gissningar, hypoteser, kontrasterande teorier, falsifikationer, konkurrerande skolor och så vidare. Till det kommer ständiga förhandlingar om köp, försäljning och byte av fossil mellan museer, forskningsinstitutioner och privatpersoner. Fast av den vardagen blir det såklart sällan några tidningsrubriker.

På 1800-talet var urtidsdjuren dessutom föremål för laddade debatter om evolutionslära och teologi, som i förlängningen gällde människans plats i skapelsen. Om sådana diskussioner skrev tidningarna gärna om, inte minst i England. Det har också förekommit mer sensationsinriktade reportage och skvallerjournalistik i samband med dinosaurier, som när den bittra fejden mellan USA:s främsta paleontologer vid sekelskiftet 1900 – Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope – gick överstyr i vad historiker kallat ”Bone Wars”.

I nyare tid är det mest kända dinosauriebråket utan tvekan dispyten om äganderätten till det exemplar av T. rex som gavs namnet Sue. Processen pågick i sju år från det att några grävare vid Black Hills Institute fann fossilet till det att det enastående exemplaret såldes på auktion till Field Museum i Chicago för rekordsumman 8,3 miljoner dollar. Härvan involverade paleontologer, jurister, journalister, markägare, politiker, lokalbefolkningen i den lilla staden Hill City och självaste FBI. Fallet Sue har varit föremål för ett par böcker och en prisbelönt film, den senare med titeln Dinosaur 13 (2014).

Med sådana ingredienser tar fallet Sue sig in i massmedia närmast av egen kraft – Dinosaur 13 är lika spännande som vilken politisk thriller som helst. Annars hjälper det om en kändis är involverad. Som till exempel när Nicolas Cage år 2007 köpte en skalle av Tyrannosaurus bataar för nästan trehundra tusen dollar och det visade sig att pjäsen var stöldgods, olagligt utsmugglad från Mongoliet. Den händelsen skapade inte bara tidningsrubriker utan blev också en referens i populärkulturen i och med ett avsnitt av den populära TV-serien Entourage, vilket jag skrivit ett inlägg om här.

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Överst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.

Zuul – Vad berättar dinosauriernas namn?

I maj förra året presenterade forskare vid Royal Ontario Museum i Toronto ett spektakulärt fossilfynd: en nästan perfekt bevarad dinosaurie. Den sex meter långa ankylosauren hade inte bara skelettet intakt utan även fossiliserad mjuk vävnad, vilket är mycket sällsynt. Hudens struktur, färger och mönster framträder med detaljskärpa och lyster ännu efter mer än hundra miljoner år i marken. Men i medias rapportering har nästan lika stor uppmärksamhet riktats mot namnet som paleontologerna gav den nya arten – Zuul crurivastator.

Zuul crurivastator. Bilder: Royal Ontario Museum.

Vad är det för ett namn? Hur ska vi förstå dess kulturella betydelse? Den som är bekant med åttiotalets kultfilm Ghostbusters kopplar direkt – Zuul är ju Gozer-templets väktare som hoppar fram ur Sigourney Weavers kylskåp mot slutet av filmen. Just den associationen gjorde forskarna omedelbart då de såg dinosauriens huvud. Och när museet presenterade fyndet för offentligheten hade man bjudit in en annan av filmens skådespelare, Dan Akroyd, som på fotografier poserar med verklighetens förstelnade Zuul.

Skådespelaren Dan Akroyd framför Zuul crurivastator, med ett fotografi från filmen Ghostbusters från 1984. Bild: Royal Ontario Museum.

Zuul, Gozer-templets väktare i Ghostbusters.

Sex kategorier

Detta är inte första gången en referens till populärkulturen görs när en nyupptäckt dinosaurie ska namnges. Men vilka principer följer paleontologerna när de ger namn åt en ny art? Rent formellt gäller den standard som finns preciserad i International Code of Zoological Nomenclature, som vilar på den linneanska taxonomin. Därutöver har forskarna stor frihet. Historiskt kan dinosauriernas namn grovt sorteras i sex kategorier.

Vissa arter har fått sitt släkt- eller artnamn efter platsen eller regionen där fossilet hittades. Exempelvis Utahraptor, Argentinosaurus och Spinosaurus aegypticus. Andra beteckningar avslöjar anatomiska särdrag, såsom Triceratops med sina tre horn. Eller ”ödletanden” Iguanodon, en av de första dinosaurier som beskrevs vetenskapligt i början av 1800-talet, i detta fall just utifrån fossil av tänder som till formen påminde om levande leguaners.

Vissa namn ska återspegla djurets karaktär. Ett berömt exempel utgör det fruktade rovdjuret Tyrannosaurus rex, ”tyrannödlornas konung”. Ingen tvekan med det namnet om att djuret står på toppen av ätandets pyramid. Ordet Brontosaurus bygger på grekiskans bronté som betyder åskdunder, och syftar såklart på mullret i marken när den sjuttio ton tunga sauropoden tar sina mäktiga steg.

En fjärde kategori ger hommage åt en person. Namnet Diplodocus carnegii bär ett evigt tack till den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie, som sponsrade utgrävningen av det spektakulära skelettet i Wyoming vid sekelskiftet 1900. Ett nyare exempel är Savannosaurus elliotorum, en medelstor titanosaur som upptäcktes av den australiensiske fårfarmaren och amatörpaleontologen David Elliot för drygt tio år sedan.

Diplodocus carnegii, monterad under överinseende av paleontologen John Bell Hatcher för Carnegie Museum i Pittsburgh tidigt 1900-tal.

Vissa namn inrymmer en sorts metareferens eller vetenskaplig kommentar. Apatosaurus till exempel, som betyder ”vilseledande ödla” eller ”lurig ödla”. Det var den amerikanske paleontologen Othniel Charles Marsh som på 1870-talet gav arten detta namn eftersom benen på undersidan av svansen inte såg ut som förväntat utan skickade tankarna till en annan kategori urtidsdjur.

”Irritationen” som namnet Irritator challengeri vittnar om avser det märkliga fossil som passerat ett gäng profithungriga aktörer innan forskarna kunde studera det på 1990-talet. De skrupelfria – därtill kriminella – handlarna hade nämligen manipulerat fossilet med ett slags gips i tron att det skulle bli mer attraktivt och därmed betinga ett högre pris. Högst irriterande för forskarna att behöva konstatera ett sådant falsarium. Och skandalen skrevs alltså in i vetenskapens lexikon.

Namnet på denna brasilianska dinosaurie, en fiskätande spinosaurid, leder över till den sjätte kategorin, där referenser till populärkultur eller mytologi förekommer i namnet. Med ordet ”challengeri” hyllar paleontologerna professor George Challenger i Arthur Conan Doyles roman The Lost World från 1912 – en klassiker inom dinolitteraturen.

På motsvarande sätt rymmer Masiakasaurus knopfleri en hyllning till gitarristen Mark Knopfler. Forskarna har berättat att Dire Straits spelades konstant i hörlurarna medan de knackade och borstade fram fossilet. Namnet gav sig därmed självt. År 2006 publicerades en studie av en ny art med ett mycket karaktäristiskt huvud som osökt skickar tankarna till sagornas drakar. Så varför tveka? Arten fick namnet Dracorex hogwartisa, ”Hogwarts drakkonung”. En hälsning till Harry Potter och skolan för magiker.

Masiakasaurus knopfleri. Modell av Sean Murtha.

Det är i denna kategori Zuul crurivastator får placeras. Populärkulturens närvaro i dinosauriernas namnkatalog är ett modernt fenomen, och katalogen har förändrats även i andra avseenden. Är förändringarna tecken i tiden? Vad berättar orden?

Namn med många bottnar

Djurens namn har betydelser utöver den rent klassifikatoriska funktionen. Hade T. rex blivit lika känd och populär om arten bestämts till sitt ursprungliga, preliminära namn Dynamosaurus imperiosus? Nog klingar det inte lika gotiskt och suggestivt som Tyrannosaurus rex, inte lika skräckfilmsaktigt.

För många barn blir dinosauriernas namn ett första möte med det vetenskapliga latinet. Troligtvis bidrar detta till dragningskraften: genom namnen som inte liknar vardagsorden och ändå inte är ren fantasi får barnen tillgång till ett magiskt vuxenspråk, som gör dem till experter och samtidigt distanserar dem från sina okunniga föräldrar och andra icke-initierade i vuxenvärlden.

Författaren Michael Crichton förstod detta. ”Those names are impossible”, säger en av personerna i romanen Jurassic Park uppgivet, ”You’ll never learn those names if you’re over the age of ten.” Vem som helst kan se och höra hur barn på naturhistoriska museer undervisar sina föräldrar och briljerar med sitt förråd av latinska namn.

Crichton själv har i och med sin roman haft en omätlig betydelse för de senaste decenniernas dinokult, så självklart har han fått en art uppkallad efter sig: Crichtonsaurus bohlini, officiellt presenterad 2002. Som av en händelse är djuret faktiskt nära biologisk släkting till Zuul.

Personen som kom på namnet, Dong Zhiming, är inte alltid lika tydlig. En annan av hans upptäckter döptes till Tianchiasaurus nedegoapeferima. Det sista kryptiska ordet kombinerar bokstäver på huvudpersonerna i Spielbergs filmatisering av Crichtons roman.

Artspecificeringen bohlini är även den en hyllning och syftar på den svenske paleontologen Birger Bohlin. På 1920- och 30-talen deltog han i flera utgrävningar i Kina, bland annat som medlem i Sven Hedins expeditioner, men är nog mindre känd för sina dinosaurier och desto mer för arbetet med den så kallade Pekingmänniskan.

Ett namn som Zuul crurivastator bildar en länk mellan vetenskap och populärkultur, det högtravande och det lättsamma. Royal Ontario Museums forskare utnyttjade detta i kommunikationen med den intresserade allmänheten. Detta slags beteckningar tjänar även som stimulans för fantasin genom att leda associationerna till ett visst välbekant mål, det må vara Ghostbusters eller Harry Potter.

I globaliseringens tidevarv

I namngivandets praktik kan också en sorts globalisering och dekolonialisering noteras. Exempelvis har de många fossilfynden på kinesisk mark gett upphov till namn som Banji, Xuwolong, Khaan och Shinxinggi. Namn som inte klingar vetenskapligt eller dinosaurielikt på det traditionella sättet men som för personer med rätt språkkunskap och kulturell referensram är lika semantiskt meningsfulla som de gamla namnen är för västerlänningar. Därtill ger språket en möjlighet till lokal identifikation, en rumslig förankring av vetenskapens platslösa objektivitet.

Motsvarande geografiska avtryck i artnamnen finner vi från Indien, med nyupptäckta dinosaurier såsom Nambalia och Pradhania. Amerikanerna har sin rovdjurskung i T. rex, indierna kan istället stoltsera med Rajasaurus narmadensis – “Den furstliga ödlan från Narmada”. Sydamerika är fyndregion för exempelvis Quetzalcoatlus, en gigantisk flygödla som fått sitt namn efter en bevingad aztekgud. Tupuxuara och Tapejara är dinosaurienamn hämtade från den brasilianska Tupimytologin.

Quetzalcoatlus. Bild: Mark Witton.

Dessa namngivningsakter som språkligt och kulturellt lokaliserar dinosaurierna på jordens yta behöver för all del inte ske utanför den västerländska geografin. Fossil av arten Balaur bondoc hittades 2009 i Rumänien och namnet anspelar på lokala sägner – balaur är ett fantasidjur med vingar och ormliknande kropp, och dinosauriens namn betyder ungefär ”kraftig drake”.

Under senare tid har också ursprungsbefolkningars språk börjat synas i paleontologin. Ett exempel är anknäbbsdinosaurien Ugrunaaluk kuukpikensis, vars namn lånats från inuiternas språk i den arktiska region där fossilet upptäcktes. Beslutet togs inte på en höft. Paleontologerna konsulterade Alaska Native Language Center för att kunna formulera ett passande namn. Resultatet kan översättas till ”uråldrigt betesdjur”, och namnet har en vördnadsbjudande konnotation.

Ugrunaaluk kuukpikensis. Bild: James Havens.

Exemplet Ugrunaaluk visar hur paleontologin skriver in sig i mer generell utveckling, avläsbar också inom geografi och kartografi. Numera används sällan namnet Mount McKinley för Alaskas högsta berg utan Denali, ”Den Höga” på Koyukonfolkets språk. Skiftet har varit föremål för laddade politiska debatter. I september 2015 kunde Barack Obama förklara Denali som bergets officiella namn. Att självaste presidenten engagerade sig i frågan belyser ordens symbolvärde. Världen över reses krav på att ursprungsbefolkningarnas röster ska få komma till tals i officiella berättelser om natur och platser. På svenska fjällkartor har sedan en tid det högsta berget stavats mer i enlighet med samiskt uttal, inte längre Kebnekaise utan Giebnegáisi.

De namn vi ger naturen – arter såväl som landskap, dinosaurier såväl som berg – är alltså inte bara en formell, inomvetenskaplig angelägenhet utan en fråga med djupare kulturella och politiska skikt. Inom dinosauriernas fält skapas med språkets hjälp nya förbindelser mellan vetenskap och populärkultur, folklore och mytologi. Lokalspråkens närvaro speglar maktförskjutningar och en viss decentrering av västerländsk kunskapshegemoni i naturvetenskapens form. Dinosaurier är natur som är kultur. Hur vi tolkar och benämner dem säger lika mycket om vår egen tid som om faunan för miljoner och åter miljoner år sedan.

---

Den här texten publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i en något annorlunda version den 13 oktober 2017.