Charles Darwin

Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

DN-16-april-400px

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Horatiusaurus-engdahlus-350px

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

ETC-Karl-Skagerberg-500px

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Owen-295px

Darwin-295pxÖverst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.

Annonser

Det levande förflutna

De verkliga djuren är sedan länge döda, bara fossiliserade fragment återstår. Men i teoriernas och föreställningarnas värld bildar urtidsdjuren en högst levande och dynamisk fauna. Det senaste halvåret har nya fynd och rön presenterats i en sådan strid ström att det nästan varit svårt att hänga med i svängarna. Några exempel:

Den äldsta arten i släktet till vilket den kända Brachiosaurus tillhör har upptäckts. Eller snarare fastställts, för fossilet grävdes fram redan på 1930-talet. Forskarna har emellertid inte kunnat identifiera eller placera det. En kort, ofullständig beskrivning publicerades 1943, därefter har fossilet ruvat på sin gåta där det legat på en arkivhylla i Museum National d’Histoire Naturelle, Paris – tills nu. Arten har fått namn efter fyndplatsen nära den lilla byn Damparis i östra Frankrike: Vouivria damparisensis.

Vouivria-Imperial-College-London-Chase-Stone-620px Vouivria damparisensis. Bild: Imperial College London/Chase Stone

Två nya teorier om publikfavoriten Tyrannosaurus rex har presenterats. En studie argumenterar för att djuret hade ett sensoriskt högkänsligt nosparti, vilket forskarna tror kan ha tjänat sin funktion i sexualakten. Kommer vi då att få se två T. rex ömsint gnuggande sina nosar mot varandra i Jurassic World 2, som planeras gå upp på bio 2018? Knappast troligt.

Debatten om T. rex utseende har blossat upp igen. Fjädrar eller fjäll, fågel- eller ödlelik? Fynd av hudsektion talar nu för det senare alternativet. Åtminstone antas en vuxen T. rex inte haft fjädrar på kroppen, förutom möjligen på armar och huvud. Men ingen forskare vågar utesluta att djuret som juvenil var täckt av någon form av fjädrar. Juan Antonio Bayona, som fått uppdraget att regissera Jurassic World 2, drar nog en lättnadens suck av det nya rönet. För biopubliken, resonerar Hollywood, vill inte se en T. rex och associera till en stor kyckling.

Luis-Rey-Trex-and-Chicken-400px Bild: Luis Rey

Den stora frågan om varför och hur dinosaurierna dog ut har varit en het potatis sedan Luis och Walter Alvarez i början av 1980-talet presenterade sin teori att det plötsliga utdöendet orsakades av ett meteoritnedslag i nuvarande Mexico för ungefär 65 miljoner år sedan, ett nedslag som resulterade i den mer än tjugofem kvadratkilometer stora Chicxulubkratern.

Även om meteoritens betydelse är allmänt accepterad som huvudorsak har bilden av massutdöendet på jorden vid krita/tertiär-skiftet stegvist komplicerats under ett antal år. Kompletterande faktorer såsom redan pågående klimatförändringar och smittosjukdomar har föreslagits. Och nyligen presenterades en teori som gör gällande att utdöendet för vissa djurgrupper skedde mycket långsammare än vad man tidigare trott.

Teorin förskjuter den etablerade uppfattningen om dinosauriernas evolutionära relation till fåglarna. Tidigare dominerade tanken att dinosaurierna dog ut först varefter fåglarna utvecklades; forskarna i den nya studien menar att fåglarna utvecklades innan dinosauriernas utdöende.

Xicxulub-Don-Davis-620px

dinosaurier-meteorit-620px Vilken betydelse för dinosauriernas utdöende hade meteoritnedslaget i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan?

En ännu mer revolutionerande teori presenterades i tidskriften Nature i slutet av mars. En teori som ruckar på dinosauriernas stamträd – det fylogenetiska system som numera kallas kladistik – ner i dess själva rotsystem. ”The repercussions of this research are both surprising and profound”, säger David Norman, en av författarna till artikeln. Vilka skulle då dessa ”repercussions” kunna vara?

Till exempel att ett flertal välkända arter såsom Diplodocus strängt taget faller utanför kategorin dinosaurier. För att det inte ska ske måste själva kategorin omdefinieras. ”Dinosaurien” måste uppfinnas, konstrueras på nytt. Ifall den nya teorin är korrekt, tillägger professor Paul Barret, ”it explains away many prior inconsistencies in our knowledge of dinosaur anatomy and relationships and it also highlights several new questions relating to the pace and geographical setting of dinosaur origins.”

dinosaur-family-tree-change-620px Dinosauriernas nya stamträd i mycket förenklad form.

Plötsligt förändras allt. Igen. Idag liksom i det förflutna utgör dinosaurieforskningen en arena för ständiga omförhandlingar, för hypoteser och teorier som kan skakas av nya fynd eller av nya anlysmetoder. Ovan nämnda Brachiosaurus-släkting vittnar om detta, låt vara i liten skala – ett exempel på hur dinosaurieforskning kan bedrivas som ett slags historisk arkivvetenskap.

Paleontologin utvecklas inte linjärt och ackumulativt. Teorierna om dinosaurierna har historiskt snarare tagit form i ryckiga processer och genom reaktivering. Det kan röra sig om gammalt empiriskt material som undersöks på nytt, som i fallet med Vouivria damparisensis, eller nya överväganden av tidigare refuserade teoretiska tankegångar, som är fallet med den fylogenetiska hypotes som nyligen publicerades i Nature. Studien återintroducerar nämligen termen ornitoscelida, som lanserades av Thomas Henry Huxley i ett föredrag 1869.

Vid den tiden stod det klart att Richard Owens dinosauria-begrepp utgjorde en alltför onyanserad och även på andra sätt problematisk kategori. Nya underavdelningar behövdes, ja en ny systematik för den förhistoriska faunan, inte minst om arterna skulle kunna förstås enligt den evolutionslära som Darwin nyligen presenterat. Den djupt religiöse Owen hörde till lärans tuffaste motståndare medan Huxley så pass engagerat propagerade för evolutionsteorin att han fick smeknamnet ”Darwins bulldogg”.

Den direkta orsaken till Huxleys modell var ett uppseendeväckande fynd: Compsognathus, en liten ödlelik varelse som av allt att döma hade fjädrar. Fossilen stärkte hans övertygelse om en grupp djur som distinkt skiljde sig från andra dinosaurier. Huxley placerade ornitoscelida som en överordnad grupp under vilken dinosauria och compsognatha sorterade (dinosauria bestod i sin tur av tre familjer i hans system).

Huxleys modell – en bland flera som lanserades under denna period – fick dock backa till förmån för en annan princip, föredragen av paleontologen Harry Seely som den 24 november 1887 läste sitt paper ”On the Classification of the Fossil Animals commonly named Dinosauria” inför Royal Society i London. Seely föreslår att dinosaurierna borde delas upp i två huvudkategorier, baserade på djurens höftben.

huxley-seely-620px T.v. Thomas Henry Huxley (1825–1895), t.h. Harry Seely (1839–1909)

Seelys modell blev standard och har stått sig i 130 år, den har fungerat som ramverk för såväl klassificering som förståelse av dinosauriernas evolution i stort. Men nu tar alltså en grupp forskare upp Huxleys idéer igen och använder hans term i en ny teoretisk kontext. Många, många standardböcker kommer att bli inaktuella ifall den nya hypotesen får bred acceptans.

Trots dessa skakningar i paleontologins fundament så är det en annan nyhet som fått det största genomslaget i media under våren: det sensationella fyndet av ett närmast perfekt bevarat fossil av en ny art. Djuret gavs ett udda namn. Det blir temat för nästa blogginlägg.