T. rex

Fett och läppar

Hur såg dinosaurierna egentligen ut? Det får vi nog aldrig veta med hundraprocentig säkerhet. Paleontologins historia består av en räcka hypoteser, gissningar och utkast, baserade på fragmentariskt material. Det är också en historia som uppvisar väldigt skiftande visuella representationer.

Ta till exempel Iguanodon, en av de första dinosaurierna som beskrevs vetenskapligt på 1820-talet. De tidigaste bilderna visar ett bastant djur med pelarliknande ben, en förhistorisk best som påminner om en noshörning. När ett antal betydligt mer kompletta fossil hittades i en kolgruva i Bernissart i Belgien på 1870-talet, förändrades bilden radikalt. Paleontologen Louis Dollo porträtterade arten som ståendes på bakbenen, med svansen som en tredje stödpunkt. Mer lik en känguru än en noshörning i anatomin. Därtill har hornet på nosen flyttats till tummen.

Idag tror forskarna att Iguanodon hade en mer horisontell kroppshållning, och att den omväxlande förflyttade sig på bakbenen och på alla fyra. Ett mer dynamiskt och färgstarkt djur än de tröga, leguanliknande varelserna från den viktorianska föreställningsvärlden.

iguanodon-01

iguanodon-02

iguanodon-03Kulturell darwinism: Iguanodon i tre stadier av teoretisk och visuell evolution. Överst illustration av Samuel Goodrich år 1859. Mittenbilden av Joseph Smit, från boken Extinct Monsters 1892. Nederst Iguanodon i den digitala tidsåldern.

Få upptäckter har förändrat bilden av dinosaurien som de fjäderbeklädda dinosaurierna, inte minst de fynd som gjordes i Kina och Mongoliet på 1990-talet. Kanske, frågade sig forskarna, hade alla eller åtminstone de flesta dinosaurier fjädrar av något slag? I samma veva spekulerades det friskt om djurens färger och mönster. Steget från de gamla ödlorna i monokrom grå-brun-grön färgskala blev väldigt stort, och illustratörer frambringade bilder av ett helt nytt slags dinosaurie.

Gorgosaurus-Danielle-Dufault-620pxGorgosaurus i full fjäderdräkt. Bild av Danielle Dufault.

Numera är forskarna mer försiktiga inför att dra långtgående slutsatser rörande dinosauriernas hud. En fråga som också delar paleontologin i två läger. Osäkerheten bottnar i att det är så sällsynt med bevarad mjuk vävnad.

Vid sidan om frågan huruvida dinosauriernas hud var täckt av fjädrar eller av fjäll liknande ödlors och krokodilers yta, diskuteras idag fett och läppar när det gäller dinosauriernas visuella särdrag.

Många forskare har på senare tid nämligen reagerat mot en typ av bilder där det nästan ser ut som att huden spänts hårt direkt på skelettet, utan underhudsfett. Och där tänderna på rovdjuren är komplett blottade hela tiden.

Kritiken gör att förkrigstidens dinosaurier kan komma att omvärderas. Till exempel de stilbildande målningarna av Charles Knight, eller de animerade modellerna i filmsensationen The Lost World från 1925, ja också en sen illustration från sjuttiotalet av Iguanodon av Zdenek Burian, som gestaltar en bulkig varelse med haklapp. Kanske ligger dessa visualiseringar närmare sanningen än de senaste decenniernas ”deffade” och maskinliknande monster?

charles-knight-trex-450px

Lost-World-Allosaurus-620px

Iguanodon-zdenek-burian-1972-450px
Överst Charles Knights ikoniska T. rex (detalj från större målning). Mitten: Allosaurus från filmen The Lost World, 1925, med köttig läpp som rör sig ovanför tandraden och rejält med underhudsfett ovanför ögat. Nederst Iguanodon av Zdenek Burian, 1972, en bild som hör till den gamla skolans vetenskap och estetik innan de smidiga, snabba och fågellika dinosaurierna blev standard.

Eftersom dinosaurien under hela perioden från 1820-talet till och med idag – det vill säga hela dess andra liv efter det biologiska utdöendet för många miljoner år sedan – har konstruerats utifrån bristfälligt material och tagit visuell form i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur, har den fungerat som historisk spegel av samtiden. I den spegeln syns bland annat tecken på varierande kroppsideal. Bilder av dinosaurier berättar i regel också någonting om människor.

man-dinosaur-01

man-dinosaur-02
Sådan människa, sådan dinosaurie.

 

Annonser

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 4: Edward Scissorhands

Tim Burtons kultfilm från 1990 behöver väl ingen närmare presentation. När huvudpersonen Edward – mästerligt spelad av Johnny Depp – får visa att hans udda saxhänder kan duga till någonting går han loss på familjen Boggs buskar. Den första figur han klipper till är en dinosaurie, en schablonform av en T. rex eller liknande theropod.

edward-scissorhands02-620px

Denna yttre form öppnar flera meningsnivåer. Alla känner igen en dinosaurie, och populariteten är garanterad. Edwards klippningsakt kan också ses som en självbespegling: i likhet med de urtida skräcködlorna betraktas även han som ett monster och en anomali som inte hör hemma i denna värld. Men dinosaurierna är monster vi älskar och Edward vill ingenting annat än just det, att bli älskad.

Scenen vittnar vidare om hur djupt inristad dinosaurieikonografin är i vårt kollektiva medvetande. Till och med Edward Scissorhands som levt hela sitt liv isolerad från omvärlden i ett ensamt hus på en kulle vet hur en dinosaurie ser ut och hur dess populära form kan användas. Edwards skapare har undervisat honom om det nödvändigaste. Om etikett och poesi. Och tydligen också en del om dinosaurier.

Det levande förflutna

De verkliga djuren är sedan länge döda, bara fossiliserade fragment återstår. Men i teoriernas och föreställningarnas värld bildar urtidsdjuren en högst levande och dynamisk fauna. Det senaste halvåret har nya fynd och rön presenterats i en sådan strid ström att det nästan varit svårt att hänga med i svängarna. Några exempel:

Den äldsta arten i släktet till vilket den kända Brachiosaurus tillhör har upptäckts. Eller snarare fastställts, för fossilet grävdes fram redan på 1930-talet. Forskarna har emellertid inte kunnat identifiera eller placera det. En kort, ofullständig beskrivning publicerades 1943, därefter har fossilet ruvat på sin gåta där det legat på en arkivhylla i Museum National d’Histoire Naturelle, Paris – tills nu. Arten har fått namn efter fyndplatsen nära den lilla byn Damparis i östra Frankrike: Vouivria damparisensis.

Vouivria-Imperial-College-London-Chase-Stone-620px Vouivria damparisensis. Bild: Imperial College London/Chase Stone

Två nya teorier om publikfavoriten Tyrannosaurus rex har presenterats. En studie argumenterar för att djuret hade ett sensoriskt högkänsligt nosparti, vilket forskarna tror kan ha tjänat sin funktion i sexualakten. Kommer vi då att få se två T. rex ömsint gnuggande sina nosar mot varandra i Jurassic World 2, som planeras gå upp på bio 2018? Knappast troligt.

Debatten om T. rex utseende har blossat upp igen. Fjädrar eller fjäll, fågel- eller ödlelik? Fynd av hudsektion talar nu för det senare alternativet. Åtminstone antas en vuxen T. rex inte haft fjädrar på kroppen, förutom möjligen på armar och huvud. Men ingen forskare vågar utesluta att djuret som juvenil var täckt av någon form av fjädrar. Juan Antonio Bayona, som fått uppdraget att regissera Jurassic World 2, drar nog en lättnadens suck av det nya rönet. För biopubliken, resonerar Hollywood, vill inte se en T. rex och associera till en stor kyckling.

Luis-Rey-Trex-and-Chicken-400px Bild: Luis Rey

Den stora frågan om varför och hur dinosaurierna dog ut har varit en het potatis sedan Luis och Walter Alvarez i början av 1980-talet presenterade sin teori att det plötsliga utdöendet orsakades av ett meteoritnedslag i nuvarande Mexico för ungefär 65 miljoner år sedan, ett nedslag som resulterade i den mer än tjugofem kvadratkilometer stora Chicxulubkratern.

Även om meteoritens betydelse är allmänt accepterad som huvudorsak har bilden av massutdöendet på jorden vid krita/tertiär-skiftet stegvist komplicerats under ett antal år. Kompletterande faktorer såsom redan pågående klimatförändringar och smittosjukdomar har föreslagits. Och nyligen presenterades en teori som gör gällande att utdöendet för vissa djurgrupper skedde mycket långsammare än vad man tidigare trott.

Teorin förskjuter den etablerade uppfattningen om dinosauriernas evolutionära relation till fåglarna. Tidigare dominerade tanken att dinosaurierna dog ut först varefter fåglarna utvecklades; forskarna i den nya studien menar att fåglarna utvecklades innan dinosauriernas utdöende.

Xicxulub-Don-Davis-620px

dinosaurier-meteorit-620px Vilken betydelse för dinosauriernas utdöende hade meteoritnedslaget i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan?

En ännu mer revolutionerande teori presenterades i tidskriften Nature i slutet av mars. En teori som ruckar på dinosauriernas stamträd – det fylogenetiska system som numera kallas kladistik – ner i dess själva rotsystem. ”The repercussions of this research are both surprising and profound”, säger David Norman, en av författarna till artikeln. Vilka skulle då dessa ”repercussions” kunna vara?

Till exempel att ett flertal välkända arter såsom Diplodocus strängt taget faller utanför kategorin dinosaurier. För att det inte ska ske måste själva kategorin omdefinieras. ”Dinosaurien” måste uppfinnas, konstrueras på nytt. Ifall den nya teorin är korrekt, tillägger professor Paul Barret, ”it explains away many prior inconsistencies in our knowledge of dinosaur anatomy and relationships and it also highlights several new questions relating to the pace and geographical setting of dinosaur origins.”

dinosaur-family-tree-change-620px Dinosauriernas nya stamträd i mycket förenklad form.

Plötsligt förändras allt. Igen. Idag liksom i det förflutna utgör dinosaurieforskningen en arena för ständiga omförhandlingar, för hypoteser och teorier som kan skakas av nya fynd eller av nya anlysmetoder. Ovan nämnda Brachiosaurus-släkting vittnar om detta, låt vara i liten skala – ett exempel på hur dinosaurieforskning kan bedrivas som ett slags historisk arkivvetenskap.

Paleontologin utvecklas inte linjärt och ackumulativt. Teorierna om dinosaurierna har historiskt snarare tagit form i ryckiga processer och genom reaktivering. Det kan röra sig om gammalt empiriskt material som undersöks på nytt, som i fallet med Vouivria damparisensis, eller nya överväganden av tidigare refuserade teoretiska tankegångar, som är fallet med den fylogenetiska hypotes som nyligen publicerades i Nature. Studien återintroducerar nämligen termen ornitoscelida, som lanserades av Thomas Henry Huxley i ett föredrag 1869.

Vid den tiden stod det klart att Richard Owens dinosauria-begrepp utgjorde en alltför onyanserad och även på andra sätt problematisk kategori. Nya underavdelningar behövdes, ja en ny systematik för den förhistoriska faunan, inte minst om arterna skulle kunna förstås enligt den evolutionslära som Darwin nyligen presenterat. Den djupt religiöse Owen hörde till lärans tuffaste motståndare medan Huxley så pass engagerat propagerade för evolutionsteorin att han fick smeknamnet ”Darwins bulldogg”.

Den direkta orsaken till Huxleys modell var ett uppseendeväckande fynd: Compsognathus, en liten ödlelik varelse som av allt att döma hade fjädrar. Fossilen stärkte hans övertygelse om en grupp djur som distinkt skiljde sig från andra dinosaurier. Huxley placerade ornitoscelida som en överordnad grupp under vilken dinosauria och compsognatha sorterade (dinosauria bestod i sin tur av tre familjer i hans system).

Huxleys modell – en bland flera som lanserades under denna period – fick dock backa till förmån för en annan princip, föredragen av paleontologen Harry Seely som den 24 november 1887 läste sitt paper ”On the Classification of the Fossil Animals commonly named Dinosauria” inför Royal Society i London. Seely föreslår att dinosaurierna borde delas upp i två huvudkategorier, baserade på djurens höftben.

huxley-seely-620px T.v. Thomas Henry Huxley (1825–1895), t.h. Harry Seely (1839–1909)

Seelys modell blev standard och har stått sig i 130 år, den har fungerat som ramverk för såväl klassificering som förståelse av dinosauriernas evolution i stort. Men nu tar alltså en grupp forskare upp Huxleys idéer igen och använder hans term i en ny teoretisk kontext. Många, många standardböcker kommer att bli inaktuella ifall den nya hypotesen får bred acceptans.

Trots dessa skakningar i paleontologins fundament så är det en annan nyhet som fått det största genomslaget i media under våren: det sensationella fyndet av ett närmast perfekt bevarat fossil av en ny art. Djuret gavs ett udda namn. Det blir temat för nästa blogginlägg.

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.


”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

understrecket-01

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

understrecket-02

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

understrecket-04-owen-1856Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

understrecket-03

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

understrecket-05Welcome… to Jurassic Park!

understrecket-06

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

understrecket-07

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

understrecket-09

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

understrecket-08

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

understrecket-10

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.

P.S. Ceratosaurus

Inte för att några anspråk på fullständighet gjordes i mitt inlägg Starring Ceratosaurus, men har man sagt A får man väl säga B. Ett paket med film och böcker jag nyligen hämtade ut visade sig innehålla en del intressanta saker.

Närmare bestämt filmerna The Land That Time Forgot (1975) och uppföljaren The People That Time Forgot (1977). Båda är baserade på romaner med samma titlar av Edgar Rice Burroughs.

Burroughs levde mellan 1875 och 1950 och var främst genom sina berättelser om Tarzan i djungeln och rymdfararen John Carter en oerhört populär och inflytelserik författare. Burroughs återkom flera gånger till förhistoriska världar i sina verk och spelade en viktig roll för dinosauriernas position i 1900-talets populärkultur.

I Burroughs så kallade Caspak-trilogi har dinosaurier en framskjuten plats. Förutom ovan nämnda titlar innehåller serien den avslutande Out of Time’s Abyss. De tre korta romanerna publicerades 1918 för att några år senare ges ut i en samlingsvolym, och har därefter utkommit i åtskilliga upplagor både som separata titlar och som trilogi i ett band.

burroughs-krenkel-cover-450px

Bokomslaget till The Land That Time Forgot ovan är gjort av Roy Krenkel, en väl ansedd illustratör med fantasy som specialitet. Omslaget från 1963 visar dinosaurier på marken och flygande pterosaurier i luften men också däggdjur från pleistocenepokens megafauna – ullhårig mammut och sabeltandad katt – och bakom en vildsint theropod skymtar en människa. Theropoden känner man lätt igen genom hornet på nosen: Ceratosaurus nasicornis.

Caprona

Berättelsen tar sin början under första världskriget. Efter en del stridigheter och skeppsbrott befinner sig huvudpersonerna på en kapad och saboterad tysk ubåt på drift i de antarktiska regionerna. Man lider brist på både färskvatten och bränsle, och upptäcker ett märkligt utflöde av varmt sötvatten. Genom en undervattensgrotta navigerar ubåten in till ett främmande land, gömt för omvärlden och skyddat av is, berg och kyla. Landet hade enligt legenden upptäckts redan på 1720-talet av den italienske upptäckaren Caproni, som gav det namnet Caprona.

När ubåten går upp till ytan och Bowen J. Tyler, bokens berättarjag, ser sig omkring slås han av det tropiska, uråldriga landskapet.

”All about us was a flora and fauna as strange and wonderful to us as might have been those upon a distant planet had we suddenly been miraculously transported through ether to an unknown world.”

Klimatet i Caprona regleras av en aktiv vulkan. Det verkligt speciella med detta land är att evolutionen sådan vi känner den är satt ut spel. Här existerar alla faser i den biologiska utvecklingen samtidigt men spridda över Capronas olika regioner, från de mest primitiva formerna i söder till de mer utvecklade arterna i norr. Geografisk spridning istället för kronologi och ”individuell metamorfos” istället för evolution genom naturligt urval. Progressionen i syd-nordlig riktning gäller även de hominida varelserna. Caspak är deras namn på sitt hemland.

Burroughs trilogi är värd ett eget blogginlägg. Här ska bara tilläggas att Tyler och kvinnan Lys La Rue blir strandsatta på Caprona. Tyler skriver ner sin berättelse, lägger pappren i en förseglad behållare och kastar den i havet. Det är denna flaskpost som bokens berättarjag har funnit.

Uppföljaren The People That Time Forgot handlar om en expedition till Caprona för att rädda Bowen J. Tyler och undersöka om hans fantastiska berättelse är sann, om den tvåhundra år gamla legenden om Caprona är myt eller verklighet. Denna gång tar man sig till landet över bergen, med flygplan.

Berättelsens andra del utspelar sig mestadels i de av människor bebodda trakterna. Men dinosaurier förekommer i båda böckerna, liksom i filmatiseringarna av dessa. Trilogins tredje del har inte omvandlats till film och eftersom detta inlägg är ett post scriptum till texten om Ceratosaurus på vita duken så lämnar jag Out of Time’s Abyss utan vidare kommentar.

Filmerna

The Land That Time Forgot adapterades till film 1975 (filmningen påbörjades januari 1974 och pågick i sexton veckor). För produktionen stod brittiska bolaget Amicus, med American International Pictures som medfinansiär och distributör. Regissör för både denna film och uppföljaren två år senare var Kevin Connor.

land-movie-poster-450px

Affischen ovan signalerar b-film och det är väl som sådan filmen får klassificeras. Men den är inte så dålig som man kanske lockas att tro och inte lika skrikig som affischen. Dinosauriescenerna är genomtänkta med fint ljus och kreativt kameraarbete. Bakom kameran stod Alan Hume, som sedermera kunde skriva flera James Bond-filmer, Return of the Jedi (1983) och A Fish Called Wanda (1988) på sitt CV. I mitt förra inlägg om Ceratosaurus presenterades några olika tekniker för att återskapa dinosaurier på film; istället för någon av dessa tekniker används handdockor i The Land That Time Forgot.

Ceratosaurus dyker upp i en scen som manskapet bevittnar på avstånd. Jätteödlan attackerar en Triceratops som vaktar sina ägg. Genom att punktera rovdjuret med sina stora horn går Triceratops levande ur den blodiga striden. (Alltså precis som i One Millions Years B.C. som vi kan erinra oss från det förra inlägget.)

land-screen-620px-01

land-screen-620px-02

land-screen-620px-03

The People That Time Forgot (1977) utspelar sig mestadels i de territorier av Caprona som är bebodda av humanoider, från olika utvecklingsstadier. Förutom klanstrider byggs filmen i stor utsträckning upp kring kvinnan Ajor, en sexbomb i snålt täckande läderskynken spelad av Dana Gillespie.

people-movie-poster-620px

Filmaffischen ovan uppvisar ungefär samma inslag som hos föregångaren. Men nu syns också Ceratosaurus framträdande till höger i bild. I filmen förekommer Ceratosaurus dock bara i en kort sekvens. Från skogen hörs en kvinnas skrik. Det är Ajor som jagas av två högresta bestar, vilka besegras av civilisationens män med handgranater.

people-screen-620px-01

people-screen-620px-02

Som nog framgår av dessa två screen shots så håller dinosaurierna inte tillnärmelsevis lika hög kvalitet som i den förra filmen. De båda Ceratosaurus har fått trubbig nos med stora näsborrar och ser mest ut som flodhästar i papier-maché. Vad hände?

Ansvarig för specialeffekterna i The Land That Time Forgot var Roger Dicken, som senare arbetade med Ridley Scotts Alien (1979). Men John Richardson, Ian Wingrove och Charles Staffell som skötte SFX i uppföljaren har också mycket imponerande meritlistor. Så kunskap fanns nog men dinosaurierna tycks haft låg budgetprioritet i The Land People Time Forgot.

Från text till film

Att filmerna skiljer sig från Burroughs romaner är självklart. I detta sammanhang  är det särskilt intressant att notera att Ceratosaurus överhuvudtaget inte förekommer någon av de två böckerna.

I stridsscenen i Burroughs The Land That Time Forgot finns heller ingen Triceratops utan episoden rör sig om en tvåbent dinosaurie som slår en hjort av något slag. Baron Friedrich von Schoenvorts, kapten på ubåten U-33, briljerar med sina paleontologiska kunskaper:

”If I am not mistaken, it is an Allosaurus of the Upper Jurassic, remains of which have been found in Central Wyoming, in the suburbs of New York.”

För filmscenen är den specifika arten sekundär: det som behövs är ett stort rovdjur vars fysionomi kontrasterar mot Triceratops. Allosaurus, Ceratosaurus, T. rex eller liknande theropod hade fungerat. Det är en schablon filmen kräver. I boken spelar det dock viss roll vilka arter som dyker upp när och på vilken plats, eftersom temat med den synkrona evolutionen fungerar som sammanbindande båge över de tre romanerna.

Ceratosaurus förekommer som sagt inte heller i boken The People That Time Forgot. Ajor jagas istället av en panter. Och för att lägga ner den behövs inga häftigt exploderande granater, som får bli spektakulära effekter på filmduken.

Regissören Kevin Connor har alltså tagit sig samma poetiska frihet som illustratören Roy Krenkel när han ritade bokomslaget till The Land That Time Forgot 1963. Liksom fallet i de filmer jag behandlade i det förra inlägget så är det tveklöst noshornets slående visuella uttryck som gör att dinosaurien som Connor och Krenkel valt är just Ceratosaurus.

Det är inte alls konstigt att visuella kännemärken prioriteras i film medan andra drag kan skrivas fram i text. Förhållandet är emellertid inte så enkelt. Burroughs Allosaurus har både mönster och färger: svarta och gula fläckar med breda röda konturer. Överfört på Ceratosaurus hade det gjort sig bra på bild. Men så såg – och ser alltjämt – inte dinosaurier ut enligt schablonbilden. Dinosaurierna må vara fantastiska och uppvisa bisarra drag men ska se ut mer eller mindre som kända reptiler, med torr hud liknande leguanens eller krokodilens i en begränsad färgskala över grått, brunt och svagt grönt.

Trots alla moderniseringar av gruppen dinosauria i Steven Spielbergs banbrytande Jurassic Park så har väldigt lite skett på denna punkt. I Michael Crichtons roman är Velociraptorn mönstrad: mörkt gul med bruna ränder, ”like a tiger” som Crichton skriver. Men på film ser vi samma ödlehud som alltid tidigare. Inget nytt under solen, vare sig den skiner över Caprona eller Isla Nublar.

Tufts-Love Rex

För en vecka sedan offentliggjordes att ett nytt exemplar av Tyrannosaurus rex upptäckts. Fyndet gjordes under en utgrävning i norra Montana ledd av paleontologen Gregory Wilson, University of Washington och Burke Museum of Natural History and Culture.

Platsen är närmare bestämt Hell Creek Formation, känd som en av världens rikaste fyndplatser för dinosauriefossil. Men en ny T. rex är aldrig bara ytterligare några ben och detta exemplar var i högsta grad någonting utöver det vanliga.

daily-mail-uk_20160821-SKULL_Credit-Burke-Museum_470pxFoto: Burke Museum

Hittills har man funnit cirka tjugo procent av djurets skelett, bland annat revben, ryggrad och delar av bäckenben och en käke. Trots att T. rex är en välkänd dinosaurie hos allmänheten är forskarnas underlag ganska skralt och ett såhär pass komplett skelett hör till ovanligheterna. Det finns bara tjugofem exemplar i världen av T. rex med mer än fem procent av skelettet intakt. Framförallt innehöll det nya fyndet en välbevarad skalle; en av de femton mest kompletta kraniefossilen av T. rex som någonsin hittats. Och då har ännu inte hela stenblocket runt skallen avlägsnats…

”A fantastic specimen”

Den nya T. rex kan dateras ganska exakt till 66,3 miljoner år, givet berggrunden som omgjutit fossilen. Det betyder att djuret levde under yngre krita, alldeles i slutet av dinosauriernas tid innan det stora utdöendet som öppnade scenen för däggdjuren. Av skallens storlek har forskarna dragit slutsatsen att djuret var femton år gammalt (en T. rex kunde bli ungefär tjugofem år). Den totala storleken uppgår till 85 % av det största exemplaret som hittills hittats och som bär namnet Sue och finns att beskåda på Field Museum i Chicago.

Sagan tar sin början när två volontärer vid namn Luke Tufts och Jason Love upptäcker några fossiliserade ben som stack ut från klippan. Ytterligare ben hittades strax därpå och det stod snart klart att det rörde sig om en dinosaurie, ett rovdjur närmare bestämt. När skallen började avtäckas klarnade artbestämningen bortom alla tvivel. Och så en tand och ytterligare en. ”When we started to see those teeth with the skull, we knew we had a fantastic specimen”, säger Wilson.

Tooth-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Nu tar grovjobbet vid. Under nästan två veckor arbetar ett team om åtta-tio personer med att frilägga klippan runt fyndet. Med hackor, släggor och spadar forslas tjugo ton sandsten bort och en hylla skapas för utgrävningens nästa fas. De grova verktygen byts mot små hammare, borstar och spetsiga instrument fina som tandpetare. Tufts-Love Rex har engagerat runt fyrtio hackande och borstande personer denna sommar.

Site-Credit_Larry-Mose_Burke-Museum_620pxFoto: Larry Mose/Burke Museum

Prepwork-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Från berg till museum

Att frilägga fossil kräver både hantverk och planering. Arbetet måste ske försiktigt och metodiskt, men samtidigt brådskar det eftersom när väl de fossiliserade benen är frilagda så är de utsatta för väder och vind. Det är ett race mot entropin.

Därför innesluter man fossilen i gips. Sedan forslas de gipsade blocken till kontrollerade miljöer inomhus där fossilen kan friläggas och undersökas. Friläggningen sker med specialinstrument som påminner om de som tandläkare använder och för det vetenskapliga studiet används idag avancerad digital teknologi.

Arriving-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

Blocket som innesluter Tufts-Love Rex skalle väger över ett ton. Det krävdes grävskopa på plats i Hell Creek Formation, transport med lastbil och sedan gaffeltruck för att fullborda den 140 mil långa resan från Montanas öppna vidder till Burke Museum i Seattle.

Lifting-Credit_Dave-Demar_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

daily-mail-uk_20160821_Credit-Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Nästa kapitel

Där ska den nu ligga en dryg månad. Skallen i sitt gipsblock, till allmän beskådan tillsammans med verktyg och information till museets besökare om utgrävningen. Sedan tar det mödosamma och tidskrävande arbetet vid att få bort stenen runt benet. Ett team kommer att hacka, mejsla, blästra, blåsa och borsta i ett år eller så.

Display-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Planen är att presentera denna nyfunna T. rex för allmänheten år 2019. ”We think the Tufts-Love Rex is going to be an iconic specimen for the Burke Museum and the State of Washington”, säger Greg Wilson, ”and will be a must-see for dinosaur researchers as well.” Veteranen Jack Horner håller med: ”Having seen the ’Tufts-Love Rex’ during its excavation I can attest to the fact that it is definitely one of the most significant specimens yet found.” Horner är en av de som initierat det stora utgrävningsprojektet i Hell Creek Formation, och han menar att Tufts-Love Rex välbevarade skalle kan ge viktig information till forskningen om T. rex ätvanor och växttakt.

Redan nästa vår kommer forskare och volontärer att vara på plats i Montana för fortsatt sökande och grävande. Vi har ännu inte sett slutet på denna historia.

Som traditionen bjuder så är det nya exemplaret döpt efter den som gjorde upptäckten. Ingen dålig belöning för Luke Tufts och Jason Love, som ägnat de senaste femton somrarna åt att leta fossil under Montanas stekande sol.