Assembling the Dinosaur (bokrecension)

För drygt hundra år sedan så utgjorde det naturhistoriska museet dinosauriernas främsta exponeringsrum. Urtidsdjuren tog plats i detta publika rum samtidigt som en förändringsprocess pågick, där den här typen av museum sökte vetenskaplig legitimitet genom att distansera sig från djur på cirkus, kuriosakabinett, resande menagerier och spekulativa berättelser om naturen i ord och bild.

I samma vetenskapliga anda tog de naturhistoriska museerna på sig ett samhällsuppdrag i form av folkbildning. För det syftet behövde man locka besökare varför ett visst underhållningsvärde krävdes. Och ingenting kittlade fantasin så som giganterna från en svunnen tid. Det förstod museernas kuratorer och chefer. Det förstod även nöjesindustrins aktörer – dinosaurier figurerar frekvent på vita duken då biofilmen utvecklas under 1910- och 20-talen. En annan kanal för populära berättelser om skräcködlorna var det skrivna ordet, inte minst genom författare som Jules Verne och Conan Doyle.

Föga förvånande uppenbarar sig spänningar när museerna ska iscensätta faunan från den djupa tidens förflutna miljöer. I skärningspunkten mellan vetenskapligt etos, politiska drivkrafter och kommersiella intressen var balansgången svår, vilket diskussionerna i samband med dinosaurieutställningar visar med exemplarisk tydlighet.

Det är just denna tematik som Lukas Rieppel har studerat i boken Assembling the Dinosaur: Fossil Hunters, Tycoons, and the Making of a Spectacle, som kom ut i fjol på Harvard University Press.

Boken är en redigerad version av författarens doktorsavhandling. Jag hade redan läst den med stor behållning, och jag har även använt en text av Rieppel i min undervisning. Han har en intressant dubbelkompetens som både vetenskaps- och ekonomihistoriker, vilket präglar bokens analyser av hur dinosaurierna tar plats i det nya naturhistoriska museet, en institution som i sin tur utvecklas i en kontext av ekonomisk expansion och modernisering.

Ekonomiskt handlar det om den period i USA som kallas ”the Gilded Age”, när konglomerat, oligopol och truster i stor utsträckning marginaliserade de små familjeägda företagen och kapitalister såsom Andrew Carnegie, J.P. Morgan och Marshall Field tillskansade sig enorma rikedomar. Gemensamt för just dessa tre är att de också ägnade sig åt filantropi, bland annat donerade de stora summor pengar till museiverksamhet. Inte nog med det: Carnegie, Morgan och Field gillade dinosaurier.

Från vänster till höger: Andrew Carnegie, J.P. Morgan, Marshall Field. Dessa herrar hörde till de mest framgångsrika affärsmännen under ”the Gilded Age” och de sponsrade naturhistoriska museer i Pittsburgh, New York respektive Chicago med stora summor pengar. Dinosaurier hade hög prioritet i deras filantropi.

De sökte övertrumfa varandra i symboliskt kapital genom att låta museerna i respektive Pittsburgh, New York och Chicago inofficiellt tävla om den största dinosaurien, den mest häpnadsväckande utställningen, de senaste fossilfynden.

Museet som företag

Moderniseringen som museerna genomgår handlar om hur de organiseras efter företagsmodeller. Mer konkret så sker en byråkratisering genom pappersteknologier. Museerna började systematiskt använda formulär, rutat papper, räkenskapsmappar, loggböcker, med andra ord en rationalisering genom kvantifiering – ”management by numbers”. Som ekonomihistoriker gör Rieppel en initierad analys av processen och anlägger dessutom ett Foucaultinspirerat perspektiv på hur rationaliseringen fungerade som teknik för övervakning; en genomlysning av organisationens samtliga grenar in i minsta detalj.

American Museum of Natural History, en viktig arena för 1900-talets dinosauriekult. Akvarell från 1891.

Exempelvis blev det möjligt att spåra ett fossil genom hela kedjan av personer, beslut och handlingar, från den första upptäckten på plats i vildmarken via utgrävningens organisering och vidare till prepareringen i laboratoriet fram till den utställningen i det publika rummet. Och det blev möjligt att göra ekonomiska beräkningar på makronivå genom att ställa utgifter i relation till besökarantal och försäljning av varor i museets butik, alltsammans statistiskt dokumenterat.

Talande för utvecklingen är hur just butikerna i museerna växer, från att i princip ha varit små bås där man kunde köpa ett vykort eller ett litet informationsblad till att bli fullskaliga shoppingtempel för alla åldrar. Det fanns kritiker som noterade kommersialiseringen och rent av associerade glasmontrarna med spektakulära djur till varuhusens skyltfönster.

Var de uppstoppade djuren – eller de monterade dinosaurieskeletten – reklam för prylarna i butiken, eller hade de senare ett folkbildande syfte som främjade museets vetenskapliga identitet?

De som tog de visuellt sofistikerade utställningarna i försvar argumenterade å sin sida att estetik och vetenskap inte nödvändigtvis står i konflikt med varandra. ”To express the whole nature the element of beauty must go hand in hand with the element of truth”, sade Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York som ansvarade för flera uppmärksammade dinosaurieinstallationer.

Brontosaurus monteras för premiärvisning i februari 1905. Sådana föremål innebar komplicerade projekt som involverade ett flertal hantverkare, forskare och museikuratorer. Rieppel beskriver objekten som multimediala installationer i skärningspunkten mellan naturalier och artefakter. Fotografi från 1904.

Folkbildningens högre syften

Filmens genomslag slätade inte ut denna konflikt. Eller rättare sagt, filmen både underlättade och försvårade för museerna. Biofilmer som The Lost World från 1925 – en tekniskt revolutionerande filmatisering av Conan Doyles roman med samma namn – blev heta samtalsämnen och gjorde att folk strömmade till museerna för att se de märkliga skräcködlorna med egna ögon, detta i form av modeller och monterade skelett, ofta iscensatta med muralmålningar för att öka realismen.

Omslaget till tidskriften Science and Invention maj 1925. Detta år hade filmatiseringen av Conan Doyles roman The Lost World premiär. Filmen väckte sensation på grund av dess verklighetstrogna dinosaurier, enligt dåtidens uppfattning. Som genom magi hade förhistoriens fauna bringats till liv på vita duken – ”filming the impossible” deklarerar omslaget. Kommersiella skräckfilmer som dessa stod i en problematisk relation till museernas dinosaurieutställningar där andra pedagogiska och moraliska intentioner skulle förverkligas.

Men det gällde samtidigt att distansera sig från auran av simpel underhållning och kommersiell kultur. ”The attractions of the Museum are intended for the moral and the intelligent, in contradistinction to those who seek unwholesome exitement”, underströk en utställningskatalog för American Museum of Natural History.

Målsättningen var alltså inte wow-upplevelser utan förståelse och bildning. Oftast handlade lektionen till syvende och sist inte om dinosaurierna i sig utan om besökaren själv. Katalogen förklarar att utställningen ifråga ”teaches man his superiority over brute creation, and creates in his bosom a knowledge of the wisdom and goodness and omnipresence of a supreme an all-wise Creator”. Känn dig själv – genom dinosaurierna.

Mindre modell av en scen med två Tyrannosaurus rex i kamp om ett slaget byte. Scener som dessa skulle lära besökarna någonting om de darwinistiska principerna, naturliga i djurens rike såväl som i samhället. Just denna konceptmodell var dock alltför stor och komplicerad för att kunna realiseras i naturlig skala.

Tydligare än så blir det knappast när dinosaurierna skrivs in i ett ideologiskt program med det naturhistoriska museet som platsen för dess tillämpning. De utdöda djuren kunde inte artikuleras utan att darwinismen samtidigt aktualiserades; djuren är därför vid tiden kring sekelskiftet värdeladdade objekt oavsett specifik visualisering. Det var inte bara teologiska spörsmål som kunde belysas – Osborn lät de utdöda djuren ingå i ett rasbiologiskt narrativ.

Sex välmatade kapitel

Lukas Rieppel är en lysande forskare. Hans historiska insikter i såväl amerikansk ekonomi som vetenskap präglar Assembling the Dinosaur, vars styrka också utmärks av gedigen förankring i historiska källor och ett glasklart språk. Som sig bör när det handlar om visuella representationer så innehåller boken en hel del bilder; för min del kunde de gärna varit ännu fler. Bokens sex kapitel kan läsas var för sig och de avslutas med en sammanfattning.

Brontosaurus i American Museum of Natural History genomgår en renovering 1938.

En del bakgrundsinformation överlappar andra texter, till exempel kapitlet om Diplodocus som behandlas utförligare av Ilja Nieuwland (se min recension här). Men åtskilligt är originellt. Jag vill framhålla Rieppels analyser av kopplingarna mellan museernas dinosaurier och amerikansk industrikultur, dinosauriernas roll i samtidens debatter om biologisk evolution, samt det fotografiska mediets ambivalens mellan sanningsanspråk och simulering.

Associationen till 1900-talets kapitalism har gjorts tidigare – den är exempelvis ett huvudspår i W.J.T. Mitchells The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998) – men Rieppel problematiserar den enkla symboltolkningen. Lektionen som museernas dinosaurier skulle lära ut var inte ett ideal om den starkes rätt, att flest tänder och rovdrift segrar i kampen för överlevnad, utan att dinosaurierna dog ut trots deras imposanta fysik.

Underförstått: den moderna människan utvecklas genom sitt cogito ovan det råa naturtillståndet, samhället utvecklas genom rationalisering. Indirekt kunde det narrativet ge ideologisk legitimering åt museernas mäktiga filantroper, vars kapitalackumulation skett med nog så hårda konkurrensmetoder.

Två paleokonstnärer – Knight och Zallinger

Lagom till helgen kom ett paket på posten. Det innehöll bland annat böcker om två paleokonstnärer: Charles R. Knight: The Artist Who Saw Through Time av Richard Milner (2012, nu äntligen i nytryck), och The Age of Reptiles: The Art and Science of Rudolph Zallinger’s Great Dinosaur Mural at Yale, sammanställd av Rosemary Volpe (2007, andra utgåvan).

Ett visuellt arv

New York-baserade konstnären Charles R. Knight levde mellan 1874 och 1953. Stephen Jay Gould har sagt att Knight, trots att han aldrig publicerade en vetenskaplig artikel, förmodligen haft större inflytande över våra föreställningar om dinosaurierna och andra utdöda djur än någon enskild paleontolog. Vidare kan det nära samarbetet perioden 1890 till 1940 mellan Knight och Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York, sägas utgöra den mest betydelsefulla samverkan mellan en konstnär och en vetenskapsman i modern tid.

Konstruerad natur. Charles Knight skulpterar en Stegosaurus 1899.

Knight växte upp i en tid då dinosaurieforskningen tog stormsteg i USA – det talades om en ”bone rush” i paritet med det sena 1800-talets guldrush – och när darwinismen hörde till de mest omdiskuterade och kontroversiella teorierna. Darwinismens implikationer sträckte sig långt utöver de inomvetenskapliga frågorna, och dinosaurierna stod inte sällan i debattlägrens korseld.

Det hände att företrädare för kyrkan offentligt kritiserade Knights bilder med argumentet att de förgiftade unga människors sinnen med hemska urtidsmonster och ”the foul miasma of evolution”. Kritiken kan emellertid läsas som ett underförstått erkännande: så skickligt hade denna konstnär tolkat ben och fossil att faunan från en länge svunnen era framstod som lika levande och verklig som dagens djurvärld. Men för vetenskapen var förvandlingen från fragmentariska specimen till visuell form inte skrämmande utan närmast alkemisk, guld värd.

Knight var i decennier allmänt erkänd som sin tids främste paleokonstnär (termen ”paleoart” är dock av senare datum). Sitt ekonomiskt sett stora genombrott fick han 1926 i och med en beställning från Field Museum i Chicago. För uppdraget att designa museets Dinosaur Hall och förse väggarna med målningar erhöll Knight 139 000 dollar, den ditintills största summa pengar som betalats en amerikansk konstnär för ett offentligt verk – och det säger för övrigt också någonting om dinosauriens kulturella status.

En av Knights mest remarkabla bilder visar en fight mellan två Dryptosaurus, en primitiv tyrannosauroid som först gick under namnet Laelaps. Bilden är från 1897 och baserades på den kände paleontologen Edward D. Copes arbete. Cope lekte med tanken att dessa rovdjur var viga och kunde hoppa.

Även om Cope godkände Knights rendering medgav han att bilden utgjorde ett ”extreme example of a highly conjectural restoration”. Hans reservation bottnar i att framställningen så radikalt avviker från den då gängse uppfattningen om dinosaurierna som tröga träskdjur. Med tiden har Knights ”Leaping Laelaps” blivit inte bara ikonisk utan profetisk – den förebådar de snabba, varmblodiga dinosaurier som lanseras av personer som John Ostrom och Robert Bakker nästan hundra år senare.

När Michael Crichton skrev Jurassic Park hade han läst dessa forskares arbeten – de nämns också i romanen – men det är högst troligt att han också inspirerats av Knights unika och djärva bild i sin framställning av Velociraptor. Vilken inte bara påminner anatomiskt om Laelaps utan djuren beskrivs som ”astonishing jumpers” och ”seemed to dart forwards” när de attackerar sitt byte. Crichtons Velociraptor håller dessutom fram klorna vid sina attacksprång precis som i Knights målning.

Charles R. Knight satte ett omätbart avtryck på samtidens och eftervärldens föreställningar om dinosaurierna och andra djur. Hans bilder förekommer i åtskilliga vetenskapliga artiklar och böcker, på naturhistoriska museer i form av stora muralmålningar samt på frimärken och dollarsedlar.

En resa tillbaka i tiden

Samma breda inflytande har inte Rudolph F. Zallinger haft, åtminstone inte som dinosaurieillustratör. Zallingers mest kända bild är tveklöst March of Progress från 1965. I denna klassiska illustration ses en 22 miljoner år lång evolution från apa till upprättgående Homo sapiens i steg för steg. Den kan mycket väl utgöra den mest spridda och kända vetenskapliga bilden alla kategorier.

March of Progress, i originalutförandet ur boken Early Man 1965.

Som paleokonstnär är Zallinger, 1919-1995, inskriven i historieböckerna i och med en enda bild: The Age of Reptiles, en nästan 34 meter lång muralmålning som pryder den stora salen i Yale Peabody Museum of Natural History i New Haven, Connecticut. Målningen färdigställdes 1947 och hör fortfarande till de största i världen i sitt slag.

The Age of Reptiles tog fyra och ett halvt år att färdigställa och under tiden Zallinger arbetade med den var museet öppet som vanligt, vilket innebar att tusentals besökare kunde få en inblick i detta paleokonstnärliga arbete. En visualisering av dubbel evolution: av bildens framväxt och av motivets, naturens biologiska utveckling.

Zallinger framför sin rekordstora målning innan färgläggningen. I den svartvita bilden försvinner konstnären nästan mot bakgrunden, precis som han under flera år var absorberad i arbetet.

Istället för de vanliga scenerna som ger snapshots av en situation, begränsad i tid och rum, utgör Zallingers målning ett panorama över ”deep time”, den ofantligt långsamma biologiska förändringsprocessen inom såväl flora som fauna. Betraktaren får skåda över tre hundra miljoner år, från devon till krita, med över 70 arter avbildade.

Detalj från jurasektionen av The Age of Reptiles.

Kuriöst nog är Zallingers representation av detta tidsspann omvänd, från den yngsta tiden på panoramats vänstra sida till den äldsta längst till höger. Greppet är lika originellt som det är genialiskt: bilden blir en tidsmaskin som transporterar betraktaren allt längre bakåt i tiden.

De stora djuren under krita- och juraperioderna, Tyrannosaurus och Apatosaurus, blickar åt höger och således bakåt i tiden. De har ingen framtid. Liksom ett varsel om dinosauriernas snara utdöende ryker det ur vulkanerna i bakgrunden och glödande lava strömmar nedför bergen. Men dessa domedagens signaler kontrasteras av naturhistoriens första blommor vid dinosauriernas fötter. Magnolian lyser vit och röd som ett främmande element i den förhistoriska världen. En tid är snart förbi, en ny tid randas.

Zallingers tidspanorama har reproducerats i otaliga sammanhang och beskurna versioner. Verket har också behandlats i ett flertal böcker. Det fina med volymen som sammanställts av Rosemary Volpe och utgiven av museet är att bilden finns tryckt i tjockt papper som dragspelsutvik, i måtten 30,5 gånger 179 cm.

För stor för att placeras på ett bord. Jag lägger bilden på golvet, och även om jag står raklång får jag inte total överblick utan måste panorera med blicken. För att kunna se de många fina detaljerna – små djur och bladens former – går jag ner på knä och sänker huvudet, varmed den geologiska tiden sprids ut i blickfältets periferi.

Också i detta miniformat har Zallinger – av kulturteoretikern W.J.T. Mitchell kallad ”the Giotto of dinosaur illustrations” – lyckats frånta betraktaren den suveräna kontrollen, det cartesianska perspektivet om man så vill. Ett främmandegörande som stämmer bra överens med urtiden, obegripligt avlägsen och onåbar annat än genom paleokonstnärernas arbeten.

I den digitala eran

Knight och Zallinger präglade sin tids och även eftervärldens uppfattningar om dinosauriernas utseende, beteende och livsmiljö. Deras bilder bär spår av denna period och framstår idag i många avseenden som historiska, utdaterade. För den som vill få en uppfattning om de senaste decenniernas ”cutting edge” inom dinosaurieframställningar vill jag slutligen rekommendera två böcker.

För det första Dinosaur Art: The World’s Greatest Paleoart, redigerad av Steve White (2012). Ett praktverk med illustrationer, flera stora utvik, samt intervjuer med de tio inkluderade konstnärerna. En av dessa heter Julius Csotonyi. Ingen har lika sofistikerat utnyttjat digitala tekniker för animering och för blandning av fotografi och målning. Hans första egna bok heter kort och gott The Paleoart of Julius Csotonyi, skriven av honom själv och Steve White (2014). Låt inte de actionbetonade omslagen bedra; böckerna innehåller stor variation av motiv och stämningar. Jag har redan siktet inställt på mitt nästa köp i genren: Mark Wittons Recreating an Age of Reptiles, som utkom förra året.