Månad: september 2016

P.S. Ceratosaurus

Inte för att några anspråk på fullständighet gjordes i mitt inlägg Starring Ceratosaurus, men har man sagt A får man väl säga B. Ett paket med film och böcker jag nyligen hämtade ut visade sig innehålla en del intressanta saker.

Närmare bestämt filmerna The Land That Time Forgot (1975) och uppföljaren The People That Time Forgot (1977). Båda är baserade på romaner med samma titlar av Edgar Rice Burroughs.

Burroughs levde mellan 1875 och 1950 och var främst genom sina berättelser om Tarzan i djungeln och rymdfararen John Carter en oerhört populär och inflytelserik författare. Burroughs återkom flera gånger till förhistoriska världar i sina verk och spelade en viktig roll för dinosauriernas position i 1900-talets populärkultur.

I Burroughs så kallade Caspak-trilogi har dinosaurier en framskjuten plats. Förutom ovan nämnda titlar innehåller serien den avslutande Out of Time’s Abyss. De tre korta romanerna publicerades 1918 för att några år senare ges ut i en samlingsvolym, och har därefter utkommit i åtskilliga upplagor både som separata titlar och som trilogi i ett band.

burroughs-krenkel-cover-450px

Bokomslaget till The Land That Time Forgot ovan är gjort av Roy Krenkel, en väl ansedd illustratör med fantasy som specialitet. Omslaget från 1963 visar dinosaurier på marken och flygande pterosaurier i luften men också däggdjur från pleistocenepokens megafauna – ullhårig mammut och sabeltandad katt – och bakom en vildsint theropod skymtar en människa. Theropoden känner man lätt igen genom hornet på nosen: Ceratosaurus nasicornis.

Caprona

Berättelsen tar sin början under första världskriget. Efter en del stridigheter och skeppsbrott befinner sig huvudpersonerna på en kapad och saboterad tysk ubåt på drift i de antarktiska regionerna. Man lider brist på både färskvatten och bränsle, och upptäcker ett märkligt utflöde av varmt sötvatten. Genom en undervattensgrotta navigerar ubåten in till ett främmande land, gömt för omvärlden och skyddat av is, berg och kyla. Landet hade enligt legenden upptäckts redan på 1720-talet av den italienske upptäckaren Caproni, som gav det namnet Caprona.

När ubåten går upp till ytan och Bowen J. Tyler, bokens berättarjag, ser sig omkring slås han av det tropiska, uråldriga landskapet.

”All about us was a flora and fauna as strange and wonderful to us as might have been those upon a distant planet had we suddenly been miraculously transported through ether to an unknown world.”

Klimatet i Caprona regleras av en aktiv vulkan. Det verkligt speciella med detta land är att evolutionen sådan vi känner den är satt ut spel. Här existerar alla faser i den biologiska utvecklingen samtidigt men spridda över Capronas olika regioner, från de mest primitiva formerna i söder till de mer utvecklade arterna i norr. Geografisk spridning istället för kronologi och ”individuell metamorfos” istället för evolution genom naturligt urval. Progressionen i syd-nordlig riktning gäller även de hominida varelserna. Caspak är deras namn på sitt hemland.

Burroughs trilogi är värd ett eget blogginlägg. Här ska bara tilläggas att Tyler och kvinnan Lys La Rue blir strandsatta på Caprona. Tyler skriver ner sin berättelse, lägger pappren i en förseglad behållare och kastar den i havet. Det är denna flaskpost som bokens berättarjag har funnit.

Uppföljaren The People That Time Forgot handlar om en expedition till Caprona för att rädda Bowen J. Tyler och undersöka om hans fantastiska berättelse är sann, om den tvåhundra år gamla legenden om Caprona är myt eller verklighet. Denna gång tar man sig till landet över bergen, med flygplan.

Berättelsens andra del utspelar sig mestadels i de av människor bebodda trakterna. Men dinosaurier förekommer i båda böckerna, liksom i filmatiseringarna av dessa. Trilogins tredje del har inte omvandlats till film och eftersom detta inlägg är ett post scriptum till texten om Ceratosaurus på vita duken så lämnar jag Out of Time’s Abyss utan vidare kommentar.

Filmerna

The Land That Time Forgot adapterades till film 1975 (filmningen påbörjades januari 1974 och pågick i sexton veckor). För produktionen stod brittiska bolaget Amicus, med American International Pictures som medfinansiär och distributör. Regissör för både denna film och uppföljaren två år senare var Kevin Connor.

land-movie-poster-450px

Affischen ovan signalerar b-film och det är väl som sådan filmen får klassificeras. Men den är inte så dålig som man kanske lockas att tro och inte lika skrikig som affischen. Dinosauriescenerna är genomtänkta med fint ljus och kreativt kameraarbete. Bakom kameran stod Alan Hume, som sedermera kunde skriva flera James Bond-filmer, Return of the Jedi (1983) och A Fish Called Wanda (1988) på sitt CV. I mitt förra inlägg om Ceratosaurus presenterades några olika tekniker för att återskapa dinosaurier på film; istället för någon av dessa tekniker används handdockor i The Land That Time Forgot.

Ceratosaurus dyker upp i en scen som manskapet bevittnar på avstånd. Jätteödlan attackerar en Triceratops som vaktar sina ägg. Genom att punktera rovdjuret med sina stora horn går Triceratops levande ur den blodiga striden. (Alltså precis som i One Millions Years B.C. som vi kan erinra oss från det förra inlägget.)

land-screen-620px-01

land-screen-620px-02

land-screen-620px-03

The People That Time Forgot (1977) utspelar sig mestadels i de territorier av Caprona som är bebodda av humanoider, från olika utvecklingsstadier. Förutom klanstrider byggs filmen i stor utsträckning upp kring kvinnan Ajor, en sexbomb i snålt täckande läderskynken spelad av Dana Gillespie.

people-movie-poster-620px

Filmaffischen ovan uppvisar ungefär samma inslag som hos föregångaren. Men nu syns också Ceratosaurus framträdande till höger i bild. I filmen förekommer Ceratosaurus dock bara i en kort sekvens. Från skogen hörs en kvinnas skrik. Det är Ajor som jagas av två högresta bestar, vilka besegras av civilisationens män med handgranater.

people-screen-620px-01

people-screen-620px-02

Som nog framgår av dessa två screen shots så håller dinosaurierna inte tillnärmelsevis lika hög kvalitet som i den förra filmen. De båda Ceratosaurus har fått trubbig nos med stora näsborrar och ser mest ut som flodhästar i papier-maché. Vad hände?

Ansvarig för specialeffekterna i The Land That Time Forgot var Roger Dicken, som senare arbetade med Ridley Scotts Alien (1979). Men John Richardson, Ian Wingrove och Charles Staffell som skötte SFX i uppföljaren har också mycket imponerande meritlistor. Så kunskap fanns nog men dinosaurierna tycks haft låg budgetprioritet i The Land People Time Forgot.

Från text till film

Att filmerna skiljer sig från Burroughs romaner är självklart. I detta sammanhang  är det särskilt intressant att notera att Ceratosaurus överhuvudtaget inte förekommer någon av de två böckerna.

I stridsscenen i Burroughs The Land That Time Forgot finns heller ingen Triceratops utan episoden rör sig om en tvåbent dinosaurie som slår en hjort av något slag. Baron Friedrich von Schoenvorts, kapten på ubåten U-33, briljerar med sina paleontologiska kunskaper:

”If I am not mistaken, it is an Allosaurus of the Upper Jurassic, remains of which have been found in Central Wyoming, in the suburbs of New York.”

För filmscenen är den specifika arten sekundär: det som behövs är ett stort rovdjur vars fysionomi kontrasterar mot Triceratops. Allosaurus, Ceratosaurus, T. rex eller liknande theropod hade fungerat. Det är en schablon filmen kräver. I boken spelar det dock viss roll vilka arter som dyker upp när och på vilken plats, eftersom temat med den synkrona evolutionen fungerar som sammanbindande båge över de tre romanerna.

Ceratosaurus förekommer som sagt inte heller i boken The People That Time Forgot. Ajor jagas istället av en panter. Och för att lägga ner den behövs inga häftigt exploderande granater, som får bli spektakulära effekter på filmduken.

Regissören Kevin Connor har alltså tagit sig samma poetiska frihet som illustratören Roy Krenkel när han ritade bokomslaget till The Land That Time Forgot 1963. Liksom fallet i de filmer jag behandlade i det förra inlägget så är det tveklöst noshornets slående visuella uttryck som gör att dinosaurien som Connor och Krenkel valt är just Ceratosaurus.

Det är inte alls konstigt att visuella kännemärken prioriteras i film medan andra drag kan skrivas fram i text. Förhållandet är emellertid inte så enkelt. Burroughs Allosaurus har både mönster och färger: svarta och gula fläckar med breda röda konturer. Överfört på Ceratosaurus hade det gjort sig bra på bild. Men så såg – och ser alltjämt – inte dinosaurier ut enligt schablonbilden. Dinosaurierna må vara fantastiska och uppvisa bisarra drag men ska se ut mer eller mindre som kända reptiler, med torr hud liknande leguanens eller krokodilens i en begränsad färgskala över grått, brunt och svagt grönt.

Trots alla moderniseringar av gruppen dinosauria i Steven Spielbergs banbrytande Jurassic Park så har väldigt lite skett på denna punkt. I Michael Crichtons roman är Velociraptorn mönstrad: mörkt gul med bruna ränder, ”like a tiger” som Crichton skriver. Men på film ser vi samma ödlehud som alltid tidigare. Inget nytt under solen, vare sig den skiner över Caprona eller Isla Nublar.

Annonser

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 1: Star Wars

Stopp och belägg: det finns väl inte några dinosaurier i Star Wars? Faunan i galaxen långt, långt borta är visserligen rik på mångfald men alla djuren är ju fantasiskapelser. En scen i början av Star Wars: A New Hope (1977) komplicerar emellertid den premissen.

star-wars-krayt-dragon-620px

Varje inbiten Star Wars-fantast vet att skelettet är lämningar efter en Krayt. Detta stora rovdjur var en drake som förekom i två arter och utgjorde toppredator på Tatooine, Luke Skywalkers hemplanet innan han fann Kraften och gav sig ut för att rädda världen från det onda Imperiet.

Platsen där scenen med Krayt-skelettet spelades in ligger i Tunisien. Filmens studiomaterial gjordes huvudsakligen i Elstree Studios i England. Ett par år tidigare hade denna legendariska studio använts för Disney-produktionen One of Our Dinosaurs is Missing (1975).

Den filmen bygger på succéromanen The Great Dinosaur Robbery från 1970 och är en spionkomedi där några förslagna brittiska nannies överlistar lömska kineser (varav en spelas av Peter Ustinov i en paradroll). Handlingen i korthet: En stulen mikrofilm med hemlig information om ”Lotus X” har gömts i ett dinosaurieskelett på Naturhistoriska Museet i London. Hela skelettet stjäls och fraktas i en dramatisk färd genom Londons dimmiga gator och ut på den engelska landsbygden. Seger för engelsmännen, men inte den triumf man hoppats på visar det sig när mikrofilmen granskas.

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350px

one-of-our-dinosaurs-is-missing-clip-620px

Skelettet som Hettie och hennes nannykompanjoner lägger vantarna på ska föreställa en Diplodocus. När man väl vet hur det ligger till är det uppenbart för ögat: Star Wars-teamet använde just denna modell av Diplodocus för scenen på Tatooine.

Så det är alltså en sauropod roboten C3PO går förbi under sin ökenvandring, den ligger där som ett monument över dinosauriernas allestädesnärvaro i populärkulturen. Ryktet säger att George Lucas lämnade kvar modellen på inspelningsplatsen i Tunisien. Privatpersoner ska ha gett sig dit och sökt och grävt – pseudopaleontologer i gränslandet mellan verklighet och fiktion. Just där dinosaurierna frodas som bäst.