Jurassic Park

Jurassic World 3: Återkomster

För någon vecka sedan blev det officiellt: Sam Neill, Laura Dern och Jeff Goldblum kommer att medverka i Jurassic World 3: Extinction, som planeras gå upp på biograferna sommaren 2021. Det vill säga skådespelarna som i Spielbergs film från 1993 gestaltar paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm.

Tre olika roller men med en gemensam tematisk funktion: i Jurassic Park representerar Grant, Sattler och Malcolm vetenskapens ethos gentemot de profithungriga och obetänksamma parkägarnas hybris. Trion gör gemensam sak i kampen för överlevnad på Isla Nublar och ses ofta tillsammans på bild.

trio1-620px

trio2-620px

Ian Malcolm har en huvudroll även i uppföljaren, The Lost World, medan Grant är en centralgestalt i Jurassic Park III, där även Sattler förekommer i en mindre roll. Till mångas förtjusning annonserades att den hippa matematikern skulle dyka upp i den förra filmen, Jurassic World: Fallen Kingdom, och lika många blev nog besvikna över att han fick så kort speltid på duken (mer om karaktären Malcolm kan man förresten läsa i mitt blogginlägg här).

Nu ska alltså de tre hjältarna samlas på nytt, nästan trettio år efter den första, med all rätt kultförklarade filmen. Skamlös nostalgi? Ett desperat försök att krama ytterligare några dollar ur en franchise som borde vara lika utdöd som dinosaurierna den handlar om? Eller en dramaturgiskt motiverad återknytning som skapar sammanhållning åt eposet som helhet? Kanske därmed en slutpunkt, ett sista kapitel efter två trilogier? Det återstår att se.

En annan återkomst i den kommande filmen, knappast känd för den breda biopubliken, är den här mannen:

Phil-Tippett-250px

Han heter Phil Tippett och är expert på visuella specialeffekter. Han var med i den allra första filmen och har figurerat bakom kulisserna i några av uppföljarna. Meritlistan går inte av för hackor: förutom Jurassic-filmerna medverkade Tippett i teamen bakom Star Wars, The Return of the Jedi och Indiana Jones and the Temple of Doom, för att bara nämna några storfilmer.

När sluttexterna rullar i Jurassic Park betecknas Tippett som ”Dinosaur Supervisor” vilket sedermera gett upphov till ett skämt bland fansen. Tippett hade ju faktiskt gjort ett uselt jobb, påpekade man med direkt adress till Phil på exempelvis Twitter: ”People died because of your lack of supervision. There were raptors all up in the kitchen Phil. In the God damn kitchen!” Som svar på skämtet justerades hans jobbtitel i Jurassic World (2015) till ”Dinosaur Consultant”.

Hur coolt skulle inte det vara att ha på sitt visitkort? Men ännu coolare är att ha fått en dinosaurie uppkallad efter sig. Och det har denne veteran inom specialeffekter och animatronics: Elaphrosaurus philtippettorum.

Elaphrosaurusphiltippettorum-620px

Annars vet vi inte mycket om den nya filmen i nuläget. Kärntrion från förra filmen – Owen, Claire och den klonade flickan Maisie – kommer självklart att vara med. Det har också klargjorts att massutrotning kommer att utgöra ett idémässigt tema när dinosaurierna härjar på det amerikanska fastlandet. I övrigt kan vi lugnt räkna med att hemlig information om filmen ”läcker ut” i strategiska portioner i väntan på den första officiella trailern.

Två filmer under radarn

År 2018 var en milstolpe i dinosauriefilmens historia, av två anledningar. Dels var det stort jubileum – 25 år sedan epokgörande Jurassic Park gick upp på bio. Dels hade den senaste filmen i franchisen premiär. Jurassic World: Fallen Kingdom var nummer fem i sagan och samtidigt del två i World-trilogin. Att det kommer bli en uppföljare som direkt knyter an till storyn stod klart i slutscenen, och bekräftades i uttalanden av filmskaparna.

Under året släpptes också två andra dinofilmer, som emellertid passerat under den offentliga kulturbevakningens radar. Det är kanske inte konstigt att Jurassic Games och Triassic World inte gått upp på bio internationellt eller fått någon uppmärksamhet, då dessa produktioner ligger på en helt annan budgetnivå än filmen med rätt att göra anspråk på spielbergsk stamtavla.

Underhållning i bioteknologins tidevarv

Jurassic Games har regisserats av Ryan Bellgardt, som tydligen fått feeling för ämnet eftersom han släpper ännu en dinofilm redan i april i år. Den senare rör sig om ett familjevänligt drama med titeln The Adventures of Jurassic Pet. En kille i unga tonåren ska där rädda en nykläckt dinosaurie från skrupelfria vetenskapsmän. Vi har med andra ord att vänta ett slags ET möter Jurassic Park.

Jurassic Games plockar upp (läs stjäl) idén från Hunger Games. Dödsdömda fångar ges en chans till benådning genom att delta i en spektakulär överlevnadstävling arrangerad som TV-underhållning för massorna. Endast en av tävlarna kan vinna. Oddsen är höga. Förutom att alla andra deltagare utgör fiender med rätt att döda så utspelar sig tävlingen i en vildmarksmiljö med hungriga och arga dinosaurier.

1-Jurassic-Games-01-620px

2-Jurassic-Games-02-620px

Men allt sker i en virtuell värld, dinosaurier och miljö är digitala skapelser som tävlingsdeltagarna upplever genom VR-glasögon i en studio. Skador och smärta som tillfogas är dock på riktigt. Dör du i spelet så dör du i verkligheten.

3-Jurassic-Games-03-620px

Konceptet är inte så dumt och har potential. Det är också förlåtande: att filmens cgi brister på sina ställen – fulast är den sabeltandade ”tigern” – kan motiveras som en logisk konsekvens av spelets gränssnitt. En aura av B-film vilar över produktionen, som gärna kunde innehållit mer dinosaurier. Nu kommer urtidsdjuren in då och då som en extra puff på brasan men utan att ingå som ett för berättelsen essentiellt element.

Organ från Trias

Triassic World lanserades ungefär samtidigt som Jurassic World i juni, förmodligen för att kunna åka snålskjuts på dinosaurieintresset den senare filmens marknadsföring med all säkerhet skulle generera. Upplägget är ganska makabert: ingenjörer inom genteknologi klonar fram dinosaurier med syftet att använda deras inre organ för transplantationer på människor. Det har nämligen visat sig att dinosauriernas DNA har enastående egenskaper beträffande exempelvis immunförsvar. Djuren blir värdefulla som kommersiell resurs inom den medicinska industrin.

En intressant utgångspunkt för en film, inte för att teorin har någon vetenskaplig grund men för att immunologi och paleopatologi är forskningsområden där stora framsteg görs för förståelsen av dinosauriernas biologiska liv. Tankar om medicinsk nytta hörs också bland dem som förespråkar så kallad de-extinction.

Att människor är cyniska och törstar efter underhållningsvåld är ett tema i Jurassic Games. Den mänskliga cynismen är inte mindre framträdande i Triassic World men handlar där om storföretagens diskutabla etik. En av forskarna på labbet värnar om djuren som levande, kännande varelser – precis som i den nya Jurassic World-filmen – men möter ingen förståelse från den kallhamrade entreprenören i sin märkeskostym.

Den etiska konflikten mellan idealisten och exploatören, schablonmässigt representerade av en kvinna respektive en man, är dock det minsta av problemen. En av dinosaurierna lyckas såklart bryta sig ut ur sin bur varpå kaos, lemlästning och död uppstår. Dinosauriernas intelligens når nya höjder när utbrytaren räknar ut hur man öppnar burar med elektroniska kodlås och befriar sina medfångar, som alla är mycket mer inställda på att ta kål på människorna än att ta sig ut i det fria.

Triassic World är monoton såtillvida att den helt och hållet utspelar sig i samma miljö, inomhus i korridorer, laboratorierum och trappor. Skälen är nog mest praktiska och ekonomiska, men tanken är väl samtidigt att tillföra en viss klaustrofobisk känsla. Fotot är rätt snyggt och skådespeleriet många stunder bra men i vissa scener spricker det fatalt. Avståndet mellan anspråk och resultat är beklämmande stort.

En art gör filmdebut

Dinosaurierna då? Jurassic Games uppvisar en hel rad arter, inklusive T. rex som strider om revir, flygande Pteranodon, stora insekter och djur från Pleistocens megafauna. I kontrast till den mångfalden innehåller Triassic Games bara en art, och det är ett överraskande val: Gojirasaurus. Mig veterligen har arten aldrig tidigare förekommit i en spelfilm.

4-Gojirasaurus-Wikipedia-620px

Arten beskrevs vetenskapligt 1997 av Kenneth Carpenter, paleontolog vid Denver Museum of Natural History. Den är ännu så länge omgärdad av frågetecken. För filmens vidkommande är detta bara en fördel; det finns ju ingen etablerad bild av denna dinosaurie, därför går det an att ta sig vissa friheter med det visuella uttrycket som målsättning.

Valet av Gojirasaurus är regismart även av andra skäl. Storleksmässigt passar djuret för att kunna ta sig fram i korridorer och husrum men är samtidigt stort nog för att injaga monsterskräck i berättelsens personer såväl som i biopubliken. Inom familjen Coelophysoidea var det med sina uppemot sju meter en gigant, och av den anledningen har Gojirasaurus fått sitt namn efter japanska jätteödlan Godzilla.

5-Triassic-World-01-620px

6-Triassic-World-02-620px

Regissören Dylan Vox kan få en eloge för det originella valet av dinosaurie. Om jag välvilligt ska framhålla en annan positiv aspekt med Triassic World blir det att dinosaurierna inte är helt och hållet cgi-produkter. I vissa scener har man använt stora attrapper, styrda för hand. Old school man sällan ser idag.

Det är annars en sak som slår mig när jag ser dessa nya dinofilmer, att digitaltekniken förtar något av charmen hos de undermåliga produktionerna från förr med dess latexfigurer och stop-motion-modeller. Cgi har gjort dålig dinosauriefilm tråkigare.

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

DN-16-april-400px

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Horatiusaurus-engdahlus-350px

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

ETC-Karl-Skagerberg-500px

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Owen-295px

Darwin-295pxÖverst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 5: Tintin

I sina berättelser om den oförvägne reportern och hans lojala hund fångade Georges Remi alias Hergé upp många strömningar från 1900-talet – vetenskapliga, teknologiska, politiska, etnologiska och kulturella. Dinosaurier lyser dock med sin frånvaro.

Äventyren med Tintin tillkom huvudsakligen under en period av fyra decennier mellan 1930- och 1960-tal. Det är just den period när paleontologin lade in en lägre växel och museernas intresse för dinosaurier dalade något. Allmänhetens fascination för urtidsdjuren hölls emellertid vid liv genom återkommande framträdanden på filmduken, men dinosaurierna var sällan stoff för tidningarnas rubriker. Detta efter den explosiva fasen runt sekelskiftet när USA fick status som dinosauriefossilets förlovade rike. Och innan ”renässansen” på 1970-talet med John Ostrom och hans elev Robert Bakker i spetsen, samt det definitiva genomslaget i efterkrigstidens populärkultur i och med Steven Spielbergs Jurassic Park 1993.

”Diplodocus gigantibus”

Men dinosauriernas frånvaro i Tintin är inte total. I Kung Ottokars spira – svartvit följetong i tidning 1938–39, färglagd och reviderad version i album 1947 – dyker en dinosaurie upp. Tintin befinner sig i landet Syldaviens huvudstad Klow i östra Europa. En plötslig regnskur får Tintin och Milou att söka skydd i en port. Hergé låter läsaren ana att byggnaden är stadens Naturhistoriska museum.

Regnet upphör och Tintin kan fortsätta sin vandring mot slottet han var på väg till. Milou, som så ofta styrd av en hungrig mage, är borta men dyker snart upp med ett gigantiskt ben i munnen. Han har varit inne i museet och roffat åt sig en del av ett dinosaurieskelett!

tintin-01-450px

Incidenten är humor på flera nivåer. Den lilla knähunden mot den stora skräcködlan. Och inte minst det faktum att skelettet inte alls är gjort av ben utan fossil, det vill säga mineral. Inte ens Milou blir så hungrig att han vill gnaga på sten. Nåväl, vad kan man säga om Hergés dinosaurie?

tintin-02-620px

Som så ofta blandar Hergé fakta med fantasi. Arten vi ser presenteras som ”Diplodocus gigantibus”. Någon sådan art finns inte men släktet Diplodocus existerar och hörde till de ikoniska dinosaurierna sedan seklets början. Det är vidare tydligt att Hergé inte bara har lånat namnet utan också studerat det verkliga djurets skelett. Hade han läst om det och tittat på bilder, eller kanske rent av sett ett monterat skelett i något museum?

Möjliga förlagor

Det första är troligt, det senare inte omöjligt. Hergé hade rest i England och Skottland som förberedelse för berättelsen Den svarta ön (albumet innan Kung Ottokars spira). I Natural History Museum i London fanns en Diplodocus monterad sedan 1905. Annars kunde Hergé ha sett ett exemplar på närmare håll, i Musée d’historie naturelle i Paris. Där avtäcktes en modell av samma förlaga som i London år 1908.

Diplodocus-mount-Paris-1908-01-620px
Under arbetet med monteringen av Diplodocus carnegii i Musée d’historie naturelle, Paris 1908.

Diplodocus-London-1905-hutchinson-620px
Modell av samma Diplodocus som ovan, Natural History Museum i London.

Lite längre bak, till höger i Hergés bild ses en del av ett annat skelett. Ett djur av något slag som står upprätt på grova bakben med de stora höftbenen synliga och inte mycket mer. Det kan inte vara någonting annat än Megatherium, en marklevande jättesengångare som levde i Sydamerika för cirka en miljon till 30 000 år sedan, alltså långt efter dinosauriernas utdöende. Posen är väldigt lik det exemplar som finns på Natural History Museum i London, så jag vågar mig på en gissning att Hergé hämtat förlagorna till sina borduriska skelett från just det museet.

Bonus

Faktiskt så förekommer en ännu mer perifer dinosauriereferens i ett annat Tintinäventyr. Det är Kapten Haddock som i Månen tur och retur med sedvanligt temperament skäller ut Dupondtarna med en unik förolämpning hämtad ur Haddocks förråd av oefterhärmliga kraftuttryck: ”Där hör ni, era Brontosaurusar!”

tintin-03-300px

”God Creates Dinosaurs” av Ian Malcolm

För några dagar sedan släpptes den två och en halv minuter långa trailern för Jurassic World: Fallen Kingdom, som har världspremiär i juni nästa år. Filmen är en uppföljare till Jurassic World från 2015 och blir den femte i serien som baseras på Michael Crichtons roman och Steven Spielbergs banbrytande dinosauriemonument, båda från tidigt 1990-tal.

Om Jurassic World finns mycket att säga men föga som är smickrande för regissören Colin ”no feathers” Trevorrow. Men den innehåller trots allt några subtila finesser riktade till nördarna som minns den gamla goda tiden och som analyserar allt nytt ner till pixelnivå. Det rör sig om detaljer som bildar historiska länkar mellan 1993 och 2015, och som förutom att flörta med biopubliken skapar narrativ kontinuitet i sagans tjugoåriga tidsspann. En sådan länk utgör boken God Creates Dinosaurs, författad av Ian Malcolm.

I de två första filmerna personifierade Malcolm – oförglömligt spelad av Jeff Goldblum – den excentriske vetenskapsmannen. Denna stereotyp är vanligt förekommande inom dinolitteratur och -film, tänk bara på professor Challenger i The Lost World från tidigt 1900-tal. Men Ian Malcolm är en uppdaterad, ja man frestas säga postmodern variant av den galne forskaren. Malcolm är en avantgardist, en rockstjärna, en kvinnotjusare i skinnjacka och uppknäppt skjorta. Specialist inom det på nittiotalet så hippa fältet kaosteori. Helt i linje med karaktären är Malcolm också ett ymnighetshorn av oneliners och filosofiska sentenser och spetsfundigheter.

ian-malcolm-01

Bland dessa repliker finns Malcolms bibliskt mässande och samtidigt axiomatiskt konstaterande berättelse om skapelsens fem steg:

God creates dinosaurs.
God destroys dinosaurs.
God creates man.
Man destroys God.
Man creates dinosaurs…

Varpå den kvinnliga paleontologen Ellie Sattler fyller i: ”Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth.” Touché!

I Jurassic World har den första raden blivit titeln på en bok av Malcolm.

ian-malcolm-02

Boken skymtar diskret, nästan omärkligt på ett par ställen i filmen. Exempelvis står den bland böckerna på ett skrivbord i dinosaurieparkens kontrollrum. I en annan scen läser en ung kvinna i boken ombord på tåget som tar besökarna på tur genom parken. Man ser nätt och jämnt boken speglas i fönstret, och Malcolm tittar mot betraktaren från pärmens omslagsbild.

ian-malcolm-03

ian-malcolm-04

De som gjort rekvisitan ska ha en eloge för att de till och med hittat på ett fyndigt förlag åt Malcolms bok: ”Sixth Iteration”. I Crichtons roman Jurassic Park är kapitlen rubricerade som iterationer enligt kaosteorins princip om hur enkla ingångsvärden skapar komplexa mönster om de upprepas tillräckligt många gånger. Tanken i romanen är att en liten avvikelse, ett litet misstag, på sikt gör att kontrollen går förlorad och kaoset tar vid. Ett kaos som uppvisar oväntad struktur på en högre nivå.

Visuellt gestaltas det mönster de gradvisa iterationerna medför som en variation på den så kallade Juliamängden. Visualiseringen av den sjätte iterationen kallas ibland drakens kurva eller drakens svans, och drakarna är ett fantasidjur med nära kopplingar till dinosauriemytologin historiskt sett.

ian-malcolm-05

En av de stora snackisarna om Jurassic World: Fallen Kingdom är att Ian Malcolm är tillbaka. Fattas bara annat när filmen har lånat sin slogan från Malcolms förråd av klassiska repliker: ”Life finds a way”.

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

DragonTeeth-Cover-01

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.

Två paleokonstnärer – Knight och Zallinger

Lagom till helgen kom ett paket på posten. Det innehöll bland annat böcker om två paleokonstnärer: Charles R. Knight: The Artist Who Saw Through Time av Richard Milner (2012, nu äntligen i nytryck), och The Age of Reptiles: The Art and Science of Rudolph Zallinger’s Great Dinosaur Mural at Yale, sammanställd av Rosemary Volpe (2007, andra utgåvan).

knight-zallinger-01

Ett visuellt arv

New York-baserade konstnären Charles R. Knight levde mellan 1874 och 1953. Stephen Jay Gould har sagt att Knight, trots att han aldrig publicerade en vetenskaplig artikel, förmodligen haft större inflytande över våra föreställningar om dinosaurierna och andra utdöda djur än någon enskild paleontolog. Vidare kan det nära samarbetet perioden 1890 till 1940 mellan Knight och Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York, sägas utgöra den mest betydelsefulla samverkan mellan en konstnär och en vetenskapsman i modern tid.

knight-zallinger-02Konstruerad natur. Charles Knight skulpterar en Stegosaurus 1899.

Knight växte upp i en tid då dinosaurieforskningen tog stormsteg i USA – det talades om en ”bone rush” i paritet med det sena 1800-talets guldrush – och när darwinismen hörde till de mest omdiskuterade och kontroversiella teorierna. Darwinismens implikationer sträckte sig långt utöver de inomvetenskapliga frågorna, och dinosaurierna stod inte sällan i debattlägrens korseld.

Det hände att företrädare för kyrkan offentligt kritiserade Knights bilder med argumentet att de förgiftade unga människors sinnen med hemska urtidsmonster och ”the foul miasma of evolution”. Kritiken kan emellertid läsas som ett underförstått erkännande: så skickligt hade denna konstnär tolkat ben och fossil att faunan från en länge svunnen era framstod som lika levande och verklig som dagens djurvärld. Men för vetenskapen var förvandlingen från fragmentariska specimen till visuell form inte skrämmande utan närmast alkemisk, guld värd.

Knight var i decennier allmänt erkänd som sin tids främste paleokonstnär (termen ”paleoart” är dock av senare datum). Sitt ekonomiskt sett stora genombrott fick han 1926 i och med en beställning från Field Museum i Chicago. För uppdraget att designa museets Dinosaur Hall och förse väggarna med målningar erhöll Knight 139 000 dollar, den ditintills största summa pengar som betalats en amerikansk konstnär för ett offentligt verk – och det säger för övrigt också någonting om dinosauriens kulturella status.

En av Knights mest remarkabla bilder visar en fight mellan två Dryptosaurus, en primitiv tyrannosauroid som först gick under namnet Laelaps. Bilden är från 1897 och baserades på den kände paleontologen Edward D. Copes arbete. Cope lekte med tanken att dessa rovdjur var viga och kunde hoppa.

knight-zallinger-03

Även om Cope godkände Knights rendering medgav han att bilden utgjorde ett ”extreme example of a highly conjectural restoration”. Hans reservation bottnar i att framställningen så radikalt avviker från den då gängse uppfattningen om dinosaurierna som tröga träskdjur. Med tiden har Knights ”Leaping Laelaps” blivit inte bara ikonisk utan profetisk – den förebådar de snabba, varmblodiga dinosaurier som lanseras av personer som John Ostrom och Robert Bakker nästan hundra år senare.

När Michael Crichton skrev Jurassic Park hade han läst dessa forskares arbeten – de nämns också i romanen – men det är högst troligt att han också inspirerats av Knights unika och djärva bild i sin framställning av Velociraptor. Vilken inte bara påminner anatomiskt om Laelaps utan djuren beskrivs som ”astonishing jumpers” och ”seemed to dart forwards” när de attackerar sitt byte. Crichtons Velociraptor håller dessutom fram klorna vid sina attacksprång precis som i Knights målning.

Charles R. Knight satte ett omätbart avtryck på samtidens och eftervärldens föreställningar om dinosaurierna och andra djur. Hans bilder förekommer i åtskilliga vetenskapliga artiklar och böcker, på naturhistoriska museer i form av stora muralmålningar samt på frimärken och dollarsedlar.

En resa tillbaka i tiden

Samma breda inflytande har inte Rudolph F. Zallinger haft, åtminstone inte som dinosaurieillustratör. Zallingers mest kända bild är tveklöst March of Progress från 1965. I denna klassiska illustration ses en 22 miljoner år lång evolution från apa till upprättgående Homo sapiens i steg för steg. Den kan mycket väl utgöra den mest spridda och kända vetenskapliga bilden alla kategorier.

knight-zallinger-04
March of Progress, i originalutförandet ur boken Early Man 1965.

Som paleokonstnär är Zallinger, 1919-1995, inskriven i historieböckerna i och med en enda bild: The Age of Reptiles, en nästan 34 meter lång muralmålning som pryder den stora salen i Yale Peabody Museum of Natural History i New Haven, Connecticut. Målningen färdigställdes 1947 och hör fortfarande till de största i världen i sitt slag.

The Age of Reptiles tog fyra och ett halvt år att färdigställa och under tiden Zallinger arbetade med den var museet öppet som vanligt, vilket innebar att tusentals besökare kunde få en inblick i detta paleokonstnärliga arbete. En visualisering av dubbel evolution: av bildens framväxt och av motivets, naturens biologiska utveckling.

The completed underpainting for The Age of Reptiles, 1944-1945.Zallinger framför sin rekordstora målning innan färgläggningen. I den svartvita bilden försvinner konstnären nästan mot bakgrunden, precis som han under flera år var absorberad i arbetet.

Istället för de vanliga scenerna som ger snapshots av en situation, begränsad i tid och rum, utgör Zallingers målning ett panorama över ”deep time”, den ofantligt långsamma biologiska förändringsprocessen inom såväl flora som fauna. Betraktaren får skåda över tre hundra miljoner år, från devon till krita, med över 70 arter avbildade.

knight-zallinger-06Detalj från jurasektionen av The Age of Reptiles.

Kuriöst nog är Zallingers representation av detta tidsspann omvänd, från den yngsta tiden på panoramats vänstra sida till den äldsta längst till höger. Greppet är lika originellt som det är genialiskt: bilden blir en tidsmaskin som transporterar betraktaren allt längre bakåt i tiden.

De stora djuren under krita- och juraperioderna, Tyrannosaurus och Apatosaurus, blickar åt höger och således bakåt i tiden. De har ingen framtid. Liksom ett varsel om dinosauriernas snara utdöende ryker det ur vulkanerna i bakgrunden och glödande lava strömmar nedför bergen. Men dessa domedagens signaler kontrasteras av naturhistoriens första blommor vid dinosauriernas fötter. Magnolian lyser vit och röd som ett främmande element i den förhistoriska världen. En tid är snart förbi, en ny tid randas.

Zallingers tidspanorama har reproducerats i otaliga sammanhang och beskurna versioner. Verket har också behandlats i ett flertal böcker. Det fina med volymen som sammanställts av Rosemary Volpe och utgiven av museet är att bilden finns tryckt i tjockt papper som dragspelsutvik, i måtten 30,5 gånger 179 cm.

För stor för att placeras på ett bord. Jag lägger bilden på golvet, och även om jag står raklång får jag inte total överblick utan måste panorera med blicken. För att kunna se de många fina detaljerna – små djur och bladens former – går jag ner på knä och sänker huvudet, varmed den geologiska tiden sprids ut i blickfältets periferi.

Också i detta miniformat har Zallinger – av kulturteoretikern W.J.T. Mitchell kallad ”the Giotto of dinosaur illustrations” – lyckats frånta betraktaren den suveräna kontrollen, det cartesianska perspektivet om man så vill. Ett främmandegörande som stämmer bra överens med urtiden, obegripligt avlägsen och onåbar annat än genom paleokonstnärernas arbeten.

I den digitala eran

Knight och Zallinger präglade sin tids och även eftervärldens uppfattningar om dinosauriernas utseende, beteende och livsmiljö. Deras bilder bär spår av denna period och framstår idag i många avseenden som historiska, utdaterade. För den som vill få en uppfattning om de senaste decenniernas ”cutting edge” inom dinosaurieframställningar vill jag slutligen rekommendera två böcker.

knight-zallinger-07

För det första Dinosaur Art: The World’s Greatest Paleoart, redigerad av Steve White (2012). Ett praktverk med illustrationer, flera stora utvik, samt intervjuer med de tio inkluderade konstnärerna. En av dessa heter Julius Csotonyi. Ingen har lika sofistikerat utnyttjat digitala tekniker för animering och för blandning av fotografi och målning. Hans första egna bok heter kort och gott The Paleoart of Julius Csotonyi, skriven av honom själv och Steve White (2014). Låt inte de actionbetonade omslagen bedra; böckerna innehåller stor variation av motiv och stämningar. Jag har redan siktet inställt på mitt nästa köp i genren: Mark Wittons Recreating an Age of Reptiles, som utkom förra året.

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.


”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

understrecket-01

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

understrecket-02

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

understrecket-04-owen-1856Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

understrecket-03

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

understrecket-05Welcome… to Jurassic Park!

understrecket-06

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

understrecket-07

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

understrecket-09

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

understrecket-08

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

understrecket-10

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.

P.S. Ceratosaurus

Inte för att några anspråk på fullständighet gjordes i mitt inlägg Starring Ceratosaurus, men har man sagt A får man väl säga B. Ett paket med film och böcker jag nyligen hämtade ut visade sig innehålla en del intressanta saker.

Närmare bestämt filmerna The Land That Time Forgot (1975) och uppföljaren The People That Time Forgot (1977). Båda är baserade på romaner med samma titlar av Edgar Rice Burroughs.

Burroughs levde mellan 1875 och 1950 och var främst genom sina berättelser om Tarzan i djungeln och rymdfararen John Carter en oerhört populär och inflytelserik författare. Burroughs återkom flera gånger till förhistoriska världar i sina verk och spelade en viktig roll för dinosauriernas position i 1900-talets populärkultur.

I Burroughs så kallade Caspak-trilogi har dinosaurier en framskjuten plats. Förutom ovan nämnda titlar innehåller serien den avslutande Out of Time’s Abyss. De tre korta romanerna publicerades 1918 för att några år senare ges ut i en samlingsvolym, och har därefter utkommit i åtskilliga upplagor både som separata titlar och som trilogi i ett band.

burroughs-krenkel-cover-450px

Bokomslaget till The Land That Time Forgot ovan är gjort av Roy Krenkel, en väl ansedd illustratör med fantasy som specialitet. Omslaget från 1963 visar dinosaurier på marken och flygande pterosaurier i luften men också däggdjur från pleistocenepokens megafauna – ullhårig mammut och sabeltandad katt – och bakom en vildsint theropod skymtar en människa. Theropoden känner man lätt igen genom hornet på nosen: Ceratosaurus nasicornis.

Caprona

Berättelsen tar sin början under första världskriget. Efter en del stridigheter och skeppsbrott befinner sig huvudpersonerna på en kapad och saboterad tysk ubåt på drift i de antarktiska regionerna. Man lider brist på både färskvatten och bränsle, och upptäcker ett märkligt utflöde av varmt sötvatten. Genom en undervattensgrotta navigerar ubåten in till ett främmande land, gömt för omvärlden och skyddat av is, berg och kyla. Landet hade enligt legenden upptäckts redan på 1720-talet av den italienske upptäckaren Caproni, som gav det namnet Caprona.

När ubåten går upp till ytan och Bowen J. Tyler, bokens berättarjag, ser sig omkring slås han av det tropiska, uråldriga landskapet.

”All about us was a flora and fauna as strange and wonderful to us as might have been those upon a distant planet had we suddenly been miraculously transported through ether to an unknown world.”

Klimatet i Caprona regleras av en aktiv vulkan. Det verkligt speciella med detta land är att evolutionen sådan vi känner den är satt ut spel. Här existerar alla faser i den biologiska utvecklingen samtidigt men spridda över Capronas olika regioner, från de mest primitiva formerna i söder till de mer utvecklade arterna i norr. Geografisk spridning istället för kronologi och ”individuell metamorfos” istället för evolution genom naturligt urval. Progressionen i syd-nordlig riktning gäller även de hominida varelserna. Caspak är deras namn på sitt hemland.

Burroughs trilogi är värd ett eget blogginlägg. Här ska bara tilläggas att Tyler och kvinnan Lys La Rue blir strandsatta på Caprona. Tyler skriver ner sin berättelse, lägger pappren i en förseglad behållare och kastar den i havet. Det är denna flaskpost som bokens berättarjag har funnit.

Uppföljaren The People That Time Forgot handlar om en expedition till Caprona för att rädda Bowen J. Tyler och undersöka om hans fantastiska berättelse är sann, om den tvåhundra år gamla legenden om Caprona är myt eller verklighet. Denna gång tar man sig till landet över bergen, med flygplan.

Berättelsens andra del utspelar sig mestadels i de av människor bebodda trakterna. Men dinosaurier förekommer i båda böckerna, liksom i filmatiseringarna av dessa. Trilogins tredje del har inte omvandlats till film och eftersom detta inlägg är ett post scriptum till texten om Ceratosaurus på vita duken så lämnar jag Out of Time’s Abyss utan vidare kommentar.

Filmerna

The Land That Time Forgot adapterades till film 1975 (filmningen påbörjades januari 1974 och pågick i sexton veckor). För produktionen stod brittiska bolaget Amicus, med American International Pictures som medfinansiär och distributör. Regissör för både denna film och uppföljaren två år senare var Kevin Connor.

land-movie-poster-450px

Affischen ovan signalerar b-film och det är väl som sådan filmen får klassificeras. Men den är inte så dålig som man kanske lockas att tro och inte lika skrikig som affischen. Dinosauriescenerna är genomtänkta med fint ljus och kreativt kameraarbete. Bakom kameran stod Alan Hume, som sedermera kunde skriva flera James Bond-filmer, Return of the Jedi (1983) och A Fish Called Wanda (1988) på sitt CV. I mitt förra inlägg om Ceratosaurus presenterades några olika tekniker för att återskapa dinosaurier på film; istället för någon av dessa tekniker används handdockor i The Land That Time Forgot.

Ceratosaurus dyker upp i en scen som manskapet bevittnar på avstånd. Jätteödlan attackerar en Triceratops som vaktar sina ägg. Genom att punktera rovdjuret med sina stora horn går Triceratops levande ur den blodiga striden. (Alltså precis som i One Millions Years B.C. som vi kan erinra oss från det förra inlägget.)

land-screen-620px-01

land-screen-620px-02

land-screen-620px-03

The People That Time Forgot (1977) utspelar sig mestadels i de territorier av Caprona som är bebodda av humanoider, från olika utvecklingsstadier. Förutom klanstrider byggs filmen i stor utsträckning upp kring kvinnan Ajor, en sexbomb i snålt täckande läderskynken spelad av Dana Gillespie.

people-movie-poster-620px

Filmaffischen ovan uppvisar ungefär samma inslag som hos föregångaren. Men nu syns också Ceratosaurus framträdande till höger i bild. I filmen förekommer Ceratosaurus dock bara i en kort sekvens. Från skogen hörs en kvinnas skrik. Det är Ajor som jagas av två högresta bestar, vilka besegras av civilisationens män med handgranater.

people-screen-620px-01

people-screen-620px-02

Som nog framgår av dessa två screen shots så håller dinosaurierna inte tillnärmelsevis lika hög kvalitet som i den förra filmen. De båda Ceratosaurus har fått trubbig nos med stora näsborrar och ser mest ut som flodhästar i papier-maché. Vad hände?

Ansvarig för specialeffekterna i The Land That Time Forgot var Roger Dicken, som senare arbetade med Ridley Scotts Alien (1979). Men John Richardson, Ian Wingrove och Charles Staffell som skötte SFX i uppföljaren har också mycket imponerande meritlistor. Så kunskap fanns nog men dinosaurierna tycks haft låg budgetprioritet i The Land People Time Forgot.

Från text till film

Att filmerna skiljer sig från Burroughs romaner är självklart. I detta sammanhang  är det särskilt intressant att notera att Ceratosaurus överhuvudtaget inte förekommer någon av de två böckerna.

I stridsscenen i Burroughs The Land That Time Forgot finns heller ingen Triceratops utan episoden rör sig om en tvåbent dinosaurie som slår en hjort av något slag. Baron Friedrich von Schoenvorts, kapten på ubåten U-33, briljerar med sina paleontologiska kunskaper:

”If I am not mistaken, it is an Allosaurus of the Upper Jurassic, remains of which have been found in Central Wyoming, in the suburbs of New York.”

För filmscenen är den specifika arten sekundär: det som behövs är ett stort rovdjur vars fysionomi kontrasterar mot Triceratops. Allosaurus, Ceratosaurus, T. rex eller liknande theropod hade fungerat. Det är en schablon filmen kräver. I boken spelar det dock viss roll vilka arter som dyker upp när och på vilken plats, eftersom temat med den synkrona evolutionen fungerar som sammanbindande båge över de tre romanerna.

Ceratosaurus förekommer som sagt inte heller i boken The People That Time Forgot. Ajor jagas istället av en panter. Och för att lägga ner den behövs inga häftigt exploderande granater, som får bli spektakulära effekter på filmduken.

Regissören Kevin Connor har alltså tagit sig samma poetiska frihet som illustratören Roy Krenkel när han ritade bokomslaget till The Land That Time Forgot 1963. Liksom fallet i de filmer jag behandlade i det förra inlägget så är det tveklöst noshornets slående visuella uttryck som gör att dinosaurien som Connor och Krenkel valt är just Ceratosaurus.

Det är inte alls konstigt att visuella kännemärken prioriteras i film medan andra drag kan skrivas fram i text. Förhållandet är emellertid inte så enkelt. Burroughs Allosaurus har både mönster och färger: svarta och gula fläckar med breda röda konturer. Överfört på Ceratosaurus hade det gjort sig bra på bild. Men så såg – och ser alltjämt – inte dinosaurier ut enligt schablonbilden. Dinosaurierna må vara fantastiska och uppvisa bisarra drag men ska se ut mer eller mindre som kända reptiler, med torr hud liknande leguanens eller krokodilens i en begränsad färgskala över grått, brunt och svagt grönt.

Trots alla moderniseringar av gruppen dinosauria i Steven Spielbergs banbrytande Jurassic Park så har väldigt lite skett på denna punkt. I Michael Crichtons roman är Velociraptorn mönstrad: mörkt gul med bruna ränder, ”like a tiger” som Crichton skriver. Men på film ser vi samma ödlehud som alltid tidigare. Inget nytt under solen, vare sig den skiner över Caprona eller Isla Nublar.