evolution

Två paleokonstnärer – Knight och Zallinger

Lagom till helgen kom ett paket på posten. Det innehöll bland annat böcker om två paleokonstnärer: Charles R. Knight: The Artist Who Saw Through Time av Richard Milner (2012, nu äntligen i nytryck), och The Age of Reptiles: The Art and Science of Rudolph Zallinger’s Great Dinosaur Mural at Yale, sammanställd av Rosemary Volpe (2007, andra utgåvan).

knight-zallinger-01

Ett visuellt arv

New York-baserade konstnären Charles R. Knight levde mellan 1874 och 1953. Stephen Jay Gould har sagt att Knight, trots att han aldrig publicerade en vetenskaplig artikel, förmodligen haft större inflytande över våra föreställningar om dinosaurierna och andra utdöda djur än någon enskild paleontolog. Vidare kan det nära samarbetet perioden 1890 till 1940 mellan Knight och Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York, sägas utgöra den mest betydelsefulla samverkan mellan en konstnär och en vetenskapsman i modern tid.

knight-zallinger-02Konstruerad natur. Charles Knight skulpterar en Stegosaurus 1899.

Knight växte upp i en tid då dinosaurieforskningen tog stormsteg i USA – det talades om en ”bone rush” i paritet med det sena 1800-talets guldrush – och när darwinismen hörde till de mest omdiskuterade och kontroversiella teorierna. Darwinismens implikationer sträckte sig långt utöver de inomvetenskapliga frågorna, och dinosaurierna stod inte sällan i debattlägrens korseld.

Det hände att företrädare för kyrkan offentligt kritiserade Knights bilder med argumentet att de förgiftade unga människors sinnen med hemska urtidsmonster och ”the foul miasma of evolution”. Kritiken kan emellertid läsas som ett underförstått erkännande: så skickligt hade denna konstnär tolkat ben och fossil att faunan från en länge svunnen era framstod som lika levande och verklig som dagens djurvärld. Men för vetenskapen var förvandlingen från fragmentariska specimen till visuell form inte skrämmande utan närmast alkemisk, guld värd.

Knight var i decennier allmänt erkänd som sin tids främste paleokonstnär (termen ”paleoart” är dock av senare datum). Sitt ekonomiskt sett stora genombrott fick han 1926 i och med en beställning från Field Museum i Chicago. För uppdraget att designa museets Dinosaur Hall och förse väggarna med målningar erhöll Knight 139 000 dollar, den ditintills största summa pengar som betalats en amerikansk konstnär för ett offentligt verk – och det säger för övrigt också någonting om dinosauriens kulturella status.

En av Knights mest remarkabla bilder visar en fight mellan två Dryptosaurus, en primitiv tyrannosauroid som först gick under namnet Laelaps. Bilden är från 1897 och baserades på den kände paleontologen Edward D. Copes arbete. Cope lekte med tanken att dessa rovdjur var viga och kunde hoppa.

knight-zallinger-03

Även om Cope godkände Knights rendering medgav han att bilden utgjorde ett ”extreme example of a highly conjectural restoration”. Hans reservation bottnar i att framställningen så radikalt avviker från den då gängse uppfattningen om dinosaurierna som tröga träskdjur. Med tiden har Knights ”Leaping Laelaps” blivit inte bara ikonisk utan profetisk – den förebådar de snabba, varmblodiga dinosaurier som lanseras av personer som John Ostrom och Robert Bakker nästan hundra år senare.

När Michael Crichton skrev Jurassic Park hade han läst dessa forskares arbeten – de nämns också i romanen – men det är högst troligt att han också inspirerats av Knights unika och djärva bild i sin framställning av Velociraptor. Vilken inte bara påminner anatomiskt om Laelaps utan djuren beskrivs som ”astonishing jumpers” och ”seemed to dart forwards” när de attackerar sitt byte. Crichtons Velociraptor håller dessutom fram klorna vid sina attacksprång precis som i Knights målning.

Charles R. Knight satte ett omätbart avtryck på samtidens och eftervärldens föreställningar om dinosaurierna och andra djur. Hans bilder förekommer i åtskilliga vetenskapliga artiklar och böcker, på naturhistoriska museer i form av stora muralmålningar samt på frimärken och dollarsedlar.

En resa tillbaka i tiden

Samma breda inflytande har inte Rudolph F. Zallinger haft, åtminstone inte som dinosaurieillustratör. Zallingers mest kända bild är tveklöst March of Progress från 1965. I denna klassiska illustration ses en 22 miljoner år lång evolution från apa till upprättgående Homo sapiens i steg för steg. Den kan mycket väl utgöra den mest spridda och kända vetenskapliga bilden alla kategorier.

knight-zallinger-04
March of Progress, i originalutförandet ur boken Early Man 1965.

Som paleokonstnär är Zallinger, 1919-1995, inskriven i historieböckerna i och med en enda bild: The Age of Reptiles, en nästan 34 meter lång muralmålning som pryder den stora salen i Yale Peabody Museum of Natural History i New Haven, Connecticut. Målningen färdigställdes 1947 och hör fortfarande till de största i världen i sitt slag.

The Age of Reptiles tog fyra och ett halvt år att färdigställa och under tiden Zallinger arbetade med den var museet öppet som vanligt, vilket innebar att tusentals besökare kunde få en inblick i detta paleokonstnärliga arbete. En visualisering av dubbel evolution: av bildens framväxt och av motivets, naturens biologiska utveckling.

The completed underpainting for The Age of Reptiles, 1944-1945.Zallinger framför sin rekordstora målning innan färgläggningen. I den svartvita bilden försvinner konstnären nästan mot bakgrunden, precis som han under flera år var absorberad i arbetet.

Istället för de vanliga scenerna som ger snapshots av en situation, begränsad i tid och rum, utgör Zallingers målning ett panorama över ”deep time”, den ofantligt långsamma biologiska förändringsprocessen inom såväl flora som fauna. Betraktaren får skåda över tre hundra miljoner år, från devon till krita, med över 70 arter avbildade.

knight-zallinger-06Detalj från jurasektionen av The Age of Reptiles.

Kuriöst nog är Zallingers representation av detta tidsspann omvänd, från den yngsta tiden på panoramats vänstra sida till den äldsta längst till höger. Greppet är lika originellt som det är genialiskt: bilden blir en tidsmaskin som transporterar betraktaren allt längre bakåt i tiden.

De stora djuren under krita- och juraperioderna, Tyrannosaurus och Apatosaurus, blickar åt höger och således bakåt i tiden. De har ingen framtid. Liksom ett varsel om dinosauriernas snara utdöende ryker det ur vulkanerna i bakgrunden och glödande lava strömmar nedför bergen. Men dessa domedagens signaler kontrasteras av naturhistoriens första blommor vid dinosauriernas fötter. Magnolian lyser vit och röd som ett främmande element i den förhistoriska världen. En tid är snart förbi, en ny tid randas.

Zallingers tidspanorama har reproducerats i otaliga sammanhang och beskurna versioner. Verket har också behandlats i ett flertal böcker. Det fina med volymen som sammanställts av Rosemary Volpe och utgiven av museet är att bilden finns tryckt i tjockt papper som dragspelsutvik, i måtten 30,5 gånger 179 cm.

För stor för att placeras på ett bord. Jag lägger bilden på golvet, och även om jag står raklång får jag inte total överblick utan måste panorera med blicken. För att kunna se de många fina detaljerna – små djur och bladens former – går jag ner på knä och sänker huvudet, varmed den geologiska tiden sprids ut i blickfältets periferi.

Också i detta miniformat har Zallinger – av kulturteoretikern W.J.T. Mitchell kallad ”the Giotto of dinosaur illustrations” – lyckats frånta betraktaren den suveräna kontrollen, det cartesianska perspektivet om man så vill. Ett främmandegörande som stämmer bra överens med urtiden, obegripligt avlägsen och onåbar annat än genom paleokonstnärernas arbeten.

I den digitala eran

Knight och Zallinger präglade sin tids och även eftervärldens uppfattningar om dinosauriernas utseende, beteende och livsmiljö. Deras bilder bär spår av denna period och framstår idag i många avseenden som historiska, utdaterade. För den som vill få en uppfattning om de senaste decenniernas ”cutting edge” inom dinosaurieframställningar vill jag slutligen rekommendera två böcker.

knight-zallinger-07

För det första Dinosaur Art: The World’s Greatest Paleoart, redigerad av Steve White (2012). Ett praktverk med illustrationer, flera stora utvik, samt intervjuer med de tio inkluderade konstnärerna. En av dessa heter Julius Csotonyi. Ingen har lika sofistikerat utnyttjat digitala tekniker för animering och för blandning av fotografi och målning. Hans första egna bok heter kort och gott The Paleoart of Julius Csotonyi, skriven av honom själv och Steve White (2014). Låt inte de actionbetonade omslagen bedra; böckerna innehåller stor variation av motiv och stämningar. Jag har redan siktet inställt på mitt nästa köp i genren: Mark Wittons Recreating an Age of Reptiles, som utkom förra året.

Annonser

Under strecket: Chickenosaurus och de-extinction

Texten nedan publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i höstas. Då i en förkortad version. Här återges essän i sin helhet, med bilderna så som det var tänkt.


”Ge mig en miljon dollar och en kyckling, och jag ska bygga en dinosaurie.” Det låter som en replik i en dålig film, men orden är verkliga och kommer från paleontologen Jack Horner. Associationen till Hollywood är självskriven för alla som känner till Horner; det är nämligen han som varit vetenskaplig rådgivare för Jurassic Park-filmerna.

De senaste åren har Horner mer eller mindre övergett det öppna fältet och hackan för laboratoriet. Tillsammans med genforskare och ingenjörer inom syntetisk biologi försöker han skapa vad som halvt på skämt kallas ”Chickenosaurus”.

01-chickenosaurus-karl-tateChickenosaurus. Bild: Karl Tate.

Utgångspunkten är fåglarnas och dinosauriernas gemensamma härstamning. Denna evolutionshistoria ligger kodad i DNA, också hos en vanlig kyckling. Vad forskarna i chickenosaurusprojektet försöker göra är att lokalisera och aktivera de gener som låter utveckla käkar, tänder, händer och svans hos ett kycklingembryo och samtidigt blockera generna som triggar fågelspecifika drag.

Horners plan är ingen isolerad företeelse. Det pågår en intensiv teknikutveckling och forskning på området som kallas ”de-extinction”. En av de ledande aktörerna är Stewart Brand, föreståndare för organisationen Revive & Restore. I ett TED-föredrag påpekar han att ”människan har orsakat ett stort hål i naturen de senaste tiotusen åren” och menar att vi nu har möjligheten ”och kanske den moraliska plikten” att reparera en del av skadorna.

02b-stewart-brand-ted-talk
Stewart Brand under sitt TED Talk.

Den 6 januari 2000 hittades det sista exemplaret av Capra pyrenaica pyrenaica, en underart av iberisk stenbock. Tre år senare lyckades forskare klona fram en levande unge. Livet blev dock kort för djuret, som föddes med en missbildad lunga och dog efter bara tio minuter. Händelsen skapade ändå rubriker då det var första gången en utdöd art väckts till liv igen i genteknologins laboratorier.

03celia-capra-p-p-clone
Klonad reproduktion av ”Celia”, det sista exemplaret av sin art. När ungen dog minuter efter födseln blev Capra pyrenaica pyrenaica den första djurart som blivit utrotad två gånger i historien.

Brand berättar om stenbocken och frågar retoriskt: ”Vill ni ha tillbaka utdöda arter?” Han får ett rungande ”yeah!” och applåder till svar och det tycks som att han talar i ett gränsland mellan vetenskaplig konferens och väckelsemöte. Där är Brand inte ensam.

”Den mest tankeväckande profetian sedan Gamla Testamentet”, skrev en kommentator om boken Regenesis (2012) av genforskaren George Church och journalisten Ed Regis. Författarna talar om hur biotekniken kan göra människan till härskare över liv, död, sjukdomar och evolution. Vi kan återskapa utdöda arter, designa nya djur och växter, göra oss immuna mot virus, förbättra den mänskliga kroppen, producera alternativa energikällor – möjligheterna tycks oändliga för DNA-ingenjörerna i vad som redan kallats bioteknologins århundrade.

Brand talar varmt om Regenesis och driver Revive & Restore i samma utopiska anda. Horner är inte blygsam han heller och jämför de-extinction med försöken att sätta en människa på månen.

Argumentet att det finns en skuld på mänsklighetens konto att betala kan låta fint. Men samvetets balsam är inte alltid vad som är bäst för naturen. I juni 2013 publicerade redaktionen för Scientific American ett samlat kritiskt uttalande. De-extinction flyttar fokus från bevarandet av befintliga arter och det viktiga skyddet av känsliga biotoper, skriver man. Dessutom kan ideologin invagga folk i den falska tryggheten att tekniken ska kunna lösa de miljöproblem människan skapar.

Vidare är det slående att många de-extinctionprojekt inriktas på karismatiska och välkända djur, som ullhårig mammut, moafåglar, dront, sabeltandade katter. Men kan dessa djur garanteras en vital livsmiljö? Hur kommer de att påverka det befintliga ekosystemet? Brand blir ofta svaret skyldig när journalister ställer sådana frågor.

Invändningarna från naturskyddsorganisationer har främst handlat om resurser och prioriteringar. I Afrika dödas 35.000 elefanter varje år – det är flera djur varje timme, dygnet runt – och här pumpas stora dollar in för att återskapa mammuten. Som kanske ändå bara skulle kunna existera på zoo…

02-woolly-mammoth
Ullhårig mammut, Mammuthus primigenius, Royal British Columbia Museum i Victoria.

Den syntetiska biologins futuristiska visioner avtecknar sig mot en mörk bakgrund. År 2010 deklarerades av FN som Internationella året för biologisk mångfald – ”en hyllning till livet på jorden och för biodiversitetens betydelse för våra liv”. Samma år släpptes den omfattande rapporten Evolution Lost om tillståndet för jordens ryggradsdjur. Den gav ingen anledning att fira.

04-evolution-lost-report

En rad vetenskapliga artiklar sedan dess har vittnat om samma tendens. Populationer minskar och arter dör ut i rasande takt. En fjärdedel av däggdjuren och kanske fyrtio procent av jordens amfibier är hotade. Massdöd noteras för flera fåglar, fladdermöss och insekter. I september förra året publicerade Världsnaturfonden Living Blue Planet Report. Tillståndet under vattenytan visade sig vara ännu mer alarmerande: nästan hälften av allt marint djurliv har försvunnit sedan 1970-talet.

05-living-blue-planet-report

Forskare jämför dessa fenomen med historiens massiva utdöenden, De Fem Stora. Det senaste av dessa tog kål på dinosaurierna (förutom de som utvecklades till dagens fåglar, till Horners stora lycka). Teorin om ett sjätte massutdöende baseras inte bara på antalet arter som nu är hotade utan också om tempot. Det hör till naturlig evolution att arter dör ut men nu överskrids den normala takten med bred marginal – kanske tusen gånger så snabb för däggdjur och 40.000 gånger så snabb för amfibier.

Man skulle kunna tro att det sjätte massutdöendet bara pågår där regnskog skövlas eller i korallreven som bleknar och vittrar sönder. Men med rätt guide skulle nog vem som helst kunna bevittna populationsminskning och artförlust på sin egen bakgård, skriver Elizabeth Kolbert i The Sixth Extinction: An Unnatural History. Boken belönades med Pulitzerpriset förra året och har lyft problematiken från experterna till en bredare allmänhet.

06-kolbert-sixth-extinction-2014

Den problematiken handlar bara delvis om vad som håller på att ske och än mer om varför det sker. Inget meteoritnedslag, inga utbrott av supervulkaner denna gång. Orsakerna till den sjätte massdöden kan härledas till människan. Skogsavverkning, utfiskning, miljögifter, klimatförändringar, försurning av haven och illegal jakt pekas ut som drivkrafter.

De-extinction är ett kontroversiellt svar på denna krissituation. Åtminstone är det så Brand vill legitimera projektet, vilket bygger på en annan verksamhet som växer i omfattning. Idag finns ett dussintal institutioner som lagrar organisk vävnad, ägg, sperma och embryon i behållare med flytande kväve. Förebyggande men likväl med sikte på en framtid där tekniken ska kunna slå en brygga mellan liv och död. Frozen Zoo i San Diego är föregångaren och har idag över tiotusen specimen, som representerar tusen arter inklusive den utrotade Poo-uli-fågeln.

06b-san-diego-frozen-zoo
Frozen Zoo i San Diego.

En annan inriktning har Global Seed Vault på Svalbard. Fröreserver förekommer världen över men anläggningen på den arktiska ön ska fungera som en gemensam backup, ”den sista försvarslinjen” som Cary Fowler från Global Crop Diversity Trust säger i en intervju.

Ett första uttag från denna internationella fröbank har redan gjorts, av Syrien vars lager förstördes av bombningar i Aleppo förra året.

Att Svalbard ligger långt från politiska konflikthärdar är en av anledningarna till att valvet placerats här. Dessutom ska permafrosten hjälpa till att hålla fröerna livskraftiga i hundratals år även om strömmen skulle slås ut. Själva valvet ligger 120 meter in i berget. I skydd från global uppvärmning, terrorism, krig och epidemier, är det tänkt.

07-svalbard-global-seed-vault
Global Seed Vault på Svalbard.

Visuellt präglas Global Seed Vault av konstnären Dyveke Sannes prisbelönta installation Perpetual Repercussion. Många konstnärer har engagerat sig i det sjätte massutdöendet och dess mänskliga komponent. Chris Jordans fotografier av döda albatrossungar med plastföremål i magen vitttnar starkare än all statistik om naturens pris för vår konsumtionskultur. Bilderna är tagna på de obebodda Midwayöarna som ligger så långt ut i Stilla havet det går att komma. Sensmoral: ditt skräp har ett efterliv och kan hamna var som helst och få konsekvenser du varken anar eller önskar.

08-chris-jordan-midway-albatross
Foto: Chris Jordan.

När metalbandet Cattle Decapitation i höstas släppte plattan Anthopocene Extinction valde man att parafrasera Jordans bilder på omslaget. I ett postapokalyptiskt landskap ligger en död, halvrutten människa på en strand. Samma slags plastföremål väller ut ur den öppna buken som hos albatrosserna. Sensmoral: det människan gör mot naturen gör hon mot sig själv.

09-cattle-decap-anthropocene-extinction

Naturfotografen Joel Sartore har använt en annan strategi än detta slags chockestetik. För sex år sedan fick han idén till Photo Ark, som går ut på att porträttera individer i studiomiljö. Hittills har Sartore fotat drygt sextusen arter till sin virtuella räddningsark och bilderna har exponerats stort, bokstavligen: porträtten av hotade djur projicerades förra året på berömda byggnader världen över, som Empire State Building i New York och St Peterskyrkan i Rom.

10-joel-sartore-at-work
Joel Sartore i arbete med sitt projekt Photo Ark.

Kritiker har påpekat ett antropomorfiserande drag i Sartores bilder men själv försvarar han sitt grepp. För att skapa en känsla av samhörighet är identifikation och ögonkontakt den bästa metoden, menar Sartore.

Alla skulle inte hålla med honom. Att se ett djur i ögonen är att skåda över ”en avgrund av icke-förståelse”, skriver John Berger i sin klassiska essä ”Why Look at Animals?”, från 1977. Och ”djuren är alltid de iakttagna”, fortsätter Berger just apropå fotografier. ”Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett index över vad som skiljer oss från dem.”

På ett sätt bekräftar Sartores porträtt tesen negativt: vi har mer kunskap än någonsin men upplever den största maktlöshet. Hur ska vi förhindra att djuren dör ut?

11-joel-sartore-photo-ark-mandrill Mandrill, Mandrillus sphinx. Foto: Joel Sartore.

Ingen panik, utdöd behöver inte betyda för alltid, skulle kanske Brand replikera. Och medan Sartore fortsätter sitt ambitiösa projekt arbetar Horner oförtrutet vidare på sin Chickenosaurus. För ett år sedan lyckades teamet producera ett kycklingembryo utan näbb men med nos, käkar och tänder. Det väckte sensation och nådde medierna. I praktiken, sade Horner, har vi nu nått halvvägs. Arter dör ut framför våra ögon men tilltron till tekniken tycks ha en orubblig livsförmåga. Frågan är om inte vissa teknikdrömmar gör sig bäst på film.

P.S. Ceratosaurus

Inte för att några anspråk på fullständighet gjordes i mitt inlägg Starring Ceratosaurus, men har man sagt A får man väl säga B. Ett paket med film och böcker jag nyligen hämtade ut visade sig innehålla en del intressanta saker.

Närmare bestämt filmerna The Land That Time Forgot (1975) och uppföljaren The People That Time Forgot (1977). Båda är baserade på romaner med samma titlar av Edgar Rice Burroughs.

Burroughs levde mellan 1875 och 1950 och var främst genom sina berättelser om Tarzan i djungeln och rymdfararen John Carter en oerhört populär och inflytelserik författare. Burroughs återkom flera gånger till förhistoriska världar i sina verk och spelade en viktig roll för dinosauriernas position i 1900-talets populärkultur.

I Burroughs så kallade Caspak-trilogi har dinosaurier en framskjuten plats. Förutom ovan nämnda titlar innehåller serien den avslutande Out of Time’s Abyss. De tre korta romanerna publicerades 1918 för att några år senare ges ut i en samlingsvolym, och har därefter utkommit i åtskilliga upplagor både som separata titlar och som trilogi i ett band.

burroughs-krenkel-cover-450px

Bokomslaget till The Land That Time Forgot ovan är gjort av Roy Krenkel, en väl ansedd illustratör med fantasy som specialitet. Omslaget från 1963 visar dinosaurier på marken och flygande pterosaurier i luften men också däggdjur från pleistocenepokens megafauna – ullhårig mammut och sabeltandad katt – och bakom en vildsint theropod skymtar en människa. Theropoden känner man lätt igen genom hornet på nosen: Ceratosaurus nasicornis.

Caprona

Berättelsen tar sin början under första världskriget. Efter en del stridigheter och skeppsbrott befinner sig huvudpersonerna på en kapad och saboterad tysk ubåt på drift i de antarktiska regionerna. Man lider brist på både färskvatten och bränsle, och upptäcker ett märkligt utflöde av varmt sötvatten. Genom en undervattensgrotta navigerar ubåten in till ett främmande land, gömt för omvärlden och skyddat av is, berg och kyla. Landet hade enligt legenden upptäckts redan på 1720-talet av den italienske upptäckaren Caproni, som gav det namnet Caprona.

När ubåten går upp till ytan och Bowen J. Tyler, bokens berättarjag, ser sig omkring slås han av det tropiska, uråldriga landskapet.

”All about us was a flora and fauna as strange and wonderful to us as might have been those upon a distant planet had we suddenly been miraculously transported through ether to an unknown world.”

Klimatet i Caprona regleras av en aktiv vulkan. Det verkligt speciella med detta land är att evolutionen sådan vi känner den är satt ut spel. Här existerar alla faser i den biologiska utvecklingen samtidigt men spridda över Capronas olika regioner, från de mest primitiva formerna i söder till de mer utvecklade arterna i norr. Geografisk spridning istället för kronologi och ”individuell metamorfos” istället för evolution genom naturligt urval. Progressionen i syd-nordlig riktning gäller även de hominida varelserna. Caspak är deras namn på sitt hemland.

Burroughs trilogi är värd ett eget blogginlägg. Här ska bara tilläggas att Tyler och kvinnan Lys La Rue blir strandsatta på Caprona. Tyler skriver ner sin berättelse, lägger pappren i en förseglad behållare och kastar den i havet. Det är denna flaskpost som bokens berättarjag har funnit.

Uppföljaren The People That Time Forgot handlar om en expedition till Caprona för att rädda Bowen J. Tyler och undersöka om hans fantastiska berättelse är sann, om den tvåhundra år gamla legenden om Caprona är myt eller verklighet. Denna gång tar man sig till landet över bergen, med flygplan.

Berättelsens andra del utspelar sig mestadels i de av människor bebodda trakterna. Men dinosaurier förekommer i båda böckerna, liksom i filmatiseringarna av dessa. Trilogins tredje del har inte omvandlats till film och eftersom detta inlägg är ett post scriptum till texten om Ceratosaurus på vita duken så lämnar jag Out of Time’s Abyss utan vidare kommentar.

Filmerna

The Land That Time Forgot adapterades till film 1975 (filmningen påbörjades januari 1974 och pågick i sexton veckor). För produktionen stod brittiska bolaget Amicus, med American International Pictures som medfinansiär och distributör. Regissör för både denna film och uppföljaren två år senare var Kevin Connor.

land-movie-poster-450px

Affischen ovan signalerar b-film och det är väl som sådan filmen får klassificeras. Men den är inte så dålig som man kanske lockas att tro och inte lika skrikig som affischen. Dinosauriescenerna är genomtänkta med fint ljus och kreativt kameraarbete. Bakom kameran stod Alan Hume, som sedermera kunde skriva flera James Bond-filmer, Return of the Jedi (1983) och A Fish Called Wanda (1988) på sitt CV. I mitt förra inlägg om Ceratosaurus presenterades några olika tekniker för att återskapa dinosaurier på film; istället för någon av dessa tekniker används handdockor i The Land That Time Forgot.

Ceratosaurus dyker upp i en scen som manskapet bevittnar på avstånd. Jätteödlan attackerar en Triceratops som vaktar sina ägg. Genom att punktera rovdjuret med sina stora horn går Triceratops levande ur den blodiga striden. (Alltså precis som i One Millions Years B.C. som vi kan erinra oss från det förra inlägget.)

land-screen-620px-01

land-screen-620px-02

land-screen-620px-03

The People That Time Forgot (1977) utspelar sig mestadels i de territorier av Caprona som är bebodda av humanoider, från olika utvecklingsstadier. Förutom klanstrider byggs filmen i stor utsträckning upp kring kvinnan Ajor, en sexbomb i snålt täckande läderskynken spelad av Dana Gillespie.

people-movie-poster-620px

Filmaffischen ovan uppvisar ungefär samma inslag som hos föregångaren. Men nu syns också Ceratosaurus framträdande till höger i bild. I filmen förekommer Ceratosaurus dock bara i en kort sekvens. Från skogen hörs en kvinnas skrik. Det är Ajor som jagas av två högresta bestar, vilka besegras av civilisationens män med handgranater.

people-screen-620px-01

people-screen-620px-02

Som nog framgår av dessa två screen shots så håller dinosaurierna inte tillnärmelsevis lika hög kvalitet som i den förra filmen. De båda Ceratosaurus har fått trubbig nos med stora näsborrar och ser mest ut som flodhästar i papier-maché. Vad hände?

Ansvarig för specialeffekterna i The Land That Time Forgot var Roger Dicken, som senare arbetade med Ridley Scotts Alien (1979). Men John Richardson, Ian Wingrove och Charles Staffell som skötte SFX i uppföljaren har också mycket imponerande meritlistor. Så kunskap fanns nog men dinosaurierna tycks haft låg budgetprioritet i The Land People Time Forgot.

Från text till film

Att filmerna skiljer sig från Burroughs romaner är självklart. I detta sammanhang  är det särskilt intressant att notera att Ceratosaurus överhuvudtaget inte förekommer någon av de två böckerna.

I stridsscenen i Burroughs The Land That Time Forgot finns heller ingen Triceratops utan episoden rör sig om en tvåbent dinosaurie som slår en hjort av något slag. Baron Friedrich von Schoenvorts, kapten på ubåten U-33, briljerar med sina paleontologiska kunskaper:

”If I am not mistaken, it is an Allosaurus of the Upper Jurassic, remains of which have been found in Central Wyoming, in the suburbs of New York.”

För filmscenen är den specifika arten sekundär: det som behövs är ett stort rovdjur vars fysionomi kontrasterar mot Triceratops. Allosaurus, Ceratosaurus, T. rex eller liknande theropod hade fungerat. Det är en schablon filmen kräver. I boken spelar det dock viss roll vilka arter som dyker upp när och på vilken plats, eftersom temat med den synkrona evolutionen fungerar som sammanbindande båge över de tre romanerna.

Ceratosaurus förekommer som sagt inte heller i boken The People That Time Forgot. Ajor jagas istället av en panter. Och för att lägga ner den behövs inga häftigt exploderande granater, som får bli spektakulära effekter på filmduken.

Regissören Kevin Connor har alltså tagit sig samma poetiska frihet som illustratören Roy Krenkel när han ritade bokomslaget till The Land That Time Forgot 1963. Liksom fallet i de filmer jag behandlade i det förra inlägget så är det tveklöst noshornets slående visuella uttryck som gör att dinosaurien som Connor och Krenkel valt är just Ceratosaurus.

Det är inte alls konstigt att visuella kännemärken prioriteras i film medan andra drag kan skrivas fram i text. Förhållandet är emellertid inte så enkelt. Burroughs Allosaurus har både mönster och färger: svarta och gula fläckar med breda röda konturer. Överfört på Ceratosaurus hade det gjort sig bra på bild. Men så såg – och ser alltjämt – inte dinosaurier ut enligt schablonbilden. Dinosaurierna må vara fantastiska och uppvisa bisarra drag men ska se ut mer eller mindre som kända reptiler, med torr hud liknande leguanens eller krokodilens i en begränsad färgskala över grått, brunt och svagt grönt.

Trots alla moderniseringar av gruppen dinosauria i Steven Spielbergs banbrytande Jurassic Park så har väldigt lite skett på denna punkt. I Michael Crichtons roman är Velociraptorn mönstrad: mörkt gul med bruna ränder, ”like a tiger” som Crichton skriver. Men på film ser vi samma ödlehud som alltid tidigare. Inget nytt under solen, vare sig den skiner över Caprona eller Isla Nublar.