Spelfilm

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Annonser

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 6: A Nightmare on Elm Street

A Nightmare on Elm Street är en skräckfilm från 1984 signerad Wes Craven. Han var vid den tiden ett etablerat namn bland genrens kännare i och med de mer obskyra The Last House on the Left (1972) och The Hills Have Eyes (1977). Men det var berättelsen om Freddy Kruger på Elm Street som blev Cravens stora genombrott.

Filmen är en sort psykedelisk slasher som leker med den elastiska hinnan mellan dröm och vaket tillstånd. Dess kommersiella framgång skulle generera sex uppföljare, vardera – med undantag för nummer 3 – ett förkrossande argument mot den typen av franchising.

A Nightmare on Elm Street, som någon klåpare översatte till Terror på Elm Street varmed det centrala drömtemat osynliggörs, blev inte bara en språngbräda för Wes Cravens karriär utan innebar också filmdebuten för en ung Johnny Depp. Det går dock inte så bra för hans rollkaraktär Glen Lantz, som inte lyckas hålla sig vaken och i sömnen faller offer för den sadistiske barnamördaren Kruger, död men ändå inte.

Så till saken. Filmen utspelar sig i en villaförort i ”anytown USA”. Glens rum är inrett som just sådant, ett typiskt amerikanskt tonårsrum. Här finns en staty av frihetsgudinnan, stjärnbanéret på väggen, en basebollhandske, bilder på amerikanska idrottare och en indianhövding, och liknande. I denna ikonografi utgör dinosaurier ett självskrivet inslag. På väggen sitter stora bilder av Stegosaurus och Diplodocus, eller möjligen Brontosaurus (senare omdöpt till Apatosaurus).

Nightmare-620px

Arterna ifråga namngavs och beskrevs av Othniel Charles Marsh på 1870-talet under den expansiva tid för amerikansk paleontologi som kallats ”The Gilded Age” och ”The Great Dinosaur Rush”. Det är alltså följdriktigt att dessa arter här förekommer bland andra visuella representationer av amerikansk kultur och historia. Man kan tycka att det hade varit än mer självklart att T. rex skulle finnas i Glens rum. Varför scenograferna valde bort en sådan populär och lätt igenkännlig kandidat förblir en fråga för spekulation. Kanske valdes de mer timida växtätarna istället för det skräckinjagande rovdjuret för att förstärka Glens karaktär som good guy och mjukis.

Zuul – Vad berättar dinosauriernas namn?

I maj förra året presenterade forskare vid Royal Ontario Museum i Toronto ett spektakulärt fossilfynd: en nästan perfekt bevarad dinosaurie. Den sex meter långa ankylosauren hade inte bara skelettet intakt utan även fossiliserad mjuk vävnad, vilket är mycket sällsynt. Hudens struktur, färger och mönster framträder med detaljskärpa och lyster ännu efter mer än hundra miljoner år i marken. Men i medias rapportering har nästan lika stor uppmärksamhet riktats mot namnet som paleontologerna gav den nya arten – Zuul crurivastator.

Zuul-Skull-Royal-Ontario-Museum
Zuul crurivastator. Bilder: Royal Ontario Museum.

zuul-detail01-620px

zuul-detail02-620px

Vad är det för ett namn? Hur ska vi förstå dess kulturella betydelse? Den som är bekant med åttiotalets kultfilm Ghostbusters kopplar direkt – Zuul är ju Gozer-templets väktare som hoppar fram ur Sigourney Weavers kylskåp mot slutet av filmen. Just den associationen gjorde forskarna omedelbart då de såg dinosauriens huvud. Och när museet presenterade fyndet för offentligheten hade man bjudit in en annan av filmens skådespelare, Dan Akroyd, som på fotografier poserar med verklighetens förstelnade Zuul.

Zuul-Akroyd-620px
Skådespelaren Dan Akroyd framför Zuul crurivastator, med ett fotografi från filmen Ghostbusters från 1984. Bild: Royal Ontario Museum.

Zuul-Ghostbusters-620px
Zuul, Gozer-templets väktare i Ghostbusters.

Sex kategorier

Detta är inte första gången en referens till populärkulturen görs när en nyupptäckt dinosaurie ska namnges. Men vilka principer följer paleontologerna när de ger namn åt en ny art? Rent formellt gäller den standard som finns preciserad i International Code of Zoological Nomenclature, som vilar på den linneanska taxonomin. Därutöver har forskarna stor frihet. Historiskt kan dinosauriernas namn grovt sorteras i sex kategorier.

Vissa arter har fått sitt släkt- eller artnamn efter platsen eller regionen där fossilet hittades. Exempelvis Utahraptor, Argentinosaurus och Spinosaurus aegypticus. Andra beteckningar avslöjar anatomiska särdrag, såsom Triceratops med sina tre horn. Eller ”ödletanden” Iguanodon, en av de första dinosaurier som beskrevs vetenskapligt i början av 1800-talet, i detta fall just utifrån fossil av tänder som till formen påminde om levande leguaners.

Vissa namn ska återspegla djurets karaktär. Ett berömt exempel utgör det fruktade rovdjuret Tyrannosaurus rex, ”tyrannödlornas konung”. Ingen tvekan med det namnet om att djuret står på toppen av ätandets pyramid. Ordet Brontosaurus bygger på grekiskans bronté som betyder åskdunder, och syftar såklart på mullret i marken när den sjuttio ton tunga sauropoden tar sina mäktiga steg.

En fjärde kategori ger hommage åt en person. Namnet Diplodocus carnegii bär ett evigt tack till den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie, som sponsrade utgrävningen av det spektakulära skelettet i Wyoming vid sekelskiftet 1900. Ett nyare exempel är Savannosaurus elliotorum, en medelstor titanosaur som upptäcktes av den australiensiske fårfarmaren och amatörpaleontologen David Elliot för drygt tio år sedan.

Diplodocus-Carnegie-Museum-Hatcher-620px
Diplodocus carnegii, monterad under överinseende av paleontologen John Bell Hatcher för Carnegie Museum i Pittsburgh tidigt 1900-tal.

Vissa namn inrymmer en sorts metareferens eller vetenskaplig kommentar. Apatosaurus till exempel, som betyder ”vilseledande ödla” eller ”lurig ödla”. Det var den amerikanske paleontologen Othniel Charles Marsh som på 1870-talet gav arten detta namn eftersom benen på undersidan av svansen inte såg ut som förväntat utan skickade tankarna till en annan kategori urtidsdjur.

”Irritationen” som namnet Irritator challengeri vittnar om avser det märkliga fossil som passerat ett gäng profithungriga aktörer innan forskarna kunde studera det på 1990-talet. De skrupelfria – därtill kriminella – handlarna hade nämligen manipulerat fossilet med ett slags gips i tron att det skulle bli mer attraktivt och därmed betinga ett högre pris. Högst irriterande för forskarna att behöva konstatera ett sådant falsarium. Och skandalen skrevs alltså in i vetenskapens lexikon.

Namnet på denna brasilianska dinosaurie, en fiskätande spinosaurid, leder över till den sjätte kategorin, där referenser till populärkultur eller mytologi förekommer i namnet. Med ordet ”challengeri” hyllar paleontologerna professor George Challenger i Arthur Conan Doyles roman The Lost World från 1912 – en klassiker inom dinolitteraturen.

På motsvarande sätt rymmer Masiakasaurus knopfleri en hyllning till gitarristen Mark Knopfler. Forskarna har berättat att Dire Straits spelades konstant i hörlurarna medan de knackade och borstade fram fossilet. Namnet gav sig därmed självt. År 2006 publicerades en studie av en ny art med ett mycket karaktäristiskt huvud som osökt skickar tankarna till sagornas drakar. Så varför tveka? Arten fick namnet Dracorex hogwartisa, ”Hogwarts drakkonung”. En hälsning till Harry Potter och skolan för magiker.

Masiakasaurus-Sean-Murtha-620px
Masiakasaurus knopfleri. Modell av Sean Murtha.

Det är i denna kategori Zuul crurivastator får placeras. Populärkulturens närvaro i dinosauriernas namnkatalog är ett modernt fenomen, och katalogen har förändrats även i andra avseenden. Är förändringarna tecken i tiden? Vad berättar orden?

Namn med många bottnar

Djurens namn har betydelser utöver den rent klassifikatoriska funktionen. Hade T. rex blivit lika känd och populär om arten bestämts till sitt ursprungliga, preliminära namn Dynamosaurus imperiosus? Nog klingar det inte lika gotiskt och suggestivt som Tyrannosaurus rex, inte lika skräckfilmsaktigt.

För många barn blir dinosauriernas namn ett första möte med det vetenskapliga latinet. Troligtvis bidrar detta till dragningskraften: genom namnen som inte liknar vardagsorden och ändå inte är ren fantasi får barnen tillgång till ett magiskt vuxenspråk, som gör dem till experter och samtidigt distanserar dem från sina okunniga föräldrar och andra icke-initierade i vuxenvärlden.

Författaren Michael Crichton förstod detta. ”Those names are impossible”, säger en av personerna i romanen Jurassic Park uppgivet, ”You’ll never learn those names if you’re over the age of ten.” Vem som helst kan se och höra hur barn på naturhistoriska museer undervisar sina föräldrar och briljerar med sitt förråd av latinska namn.

Crichton själv har i och med sin roman haft en omätlig betydelse för de senaste decenniernas dinokult, så självklart har han fått en art uppkallad efter sig: Crichtonsaurus bohlini, officiellt presenterad 2002. Som av en händelse är djuret faktiskt nära biologisk släkting till Zuul.

Personen som kom på namnet, Dong Zhiming, är inte alltid lika tydlig. En annan av hans upptäckter döptes till Tianchiasaurus nedegoapeferima. Det sista kryptiska ordet kombinerar bokstäver på huvudpersonerna i Spielbergs filmatisering av Crichtons roman.

Artspecificeringen bohlini är även den en hyllning och syftar på den svenske paleontologen Birger Bohlin. På 1920- och 30-talen deltog han i flera utgrävningar i Kina, bland annat som medlem i Sven Hedins expeditioner, men är nog mindre känd för sina dinosaurier och desto mer för arbetet med den så kallade Pekingmänniskan.

Ett namn som Zuul crurivastator bildar en länk mellan vetenskap och populärkultur, det högtravande och det lättsamma. Royal Ontario Museums forskare utnyttjade detta i kommunikationen med den intresserade allmänheten. Detta slags beteckningar tjänar även som stimulans för fantasin genom att leda associationerna till ett visst välbekant mål, det må vara Ghostbusters eller Harry Potter.

I globaliseringens tidevarv

I namngivandets praktik kan också en sorts globalisering och dekolonialisering noteras. Exempelvis har de många fossilfynden på kinesisk mark gett upphov till namn som Banji, Xuwolong, Khaan och Shinxinggi. Namn som inte klingar vetenskapligt eller dinosaurielikt på det traditionella sättet men som för personer med rätt språkkunskap och kulturell referensram är lika semantiskt meningsfulla som de gamla namnen är för västerlänningar. Därtill ger språket en möjlighet till lokal identifikation, en rumslig förankring av vetenskapens platslösa objektivitet.

Motsvarande geografiska avtryck i artnamnen finner vi från Indien, med nyupptäckta dinosaurier såsom Nambalia och Pradhania. Amerikanerna har sin rovdjurskung i T. rex, indierna kan istället stoltsera med Rajasaurus narmadensis – “Den furstliga ödlan från Narmada”. Sydamerika är fyndregion för exempelvis Quetzalcoatlus, en gigantisk flygödla som fått sitt namn efter en bevingad aztekgud. Tupuxuara och Tapejara är dinosaurienamn hämtade från den brasilianska Tupimytologin.

quetzalcoatlus-mark-witton-620px
Quetzalcoatlus. Bild: Mark Witton.

Dessa namngivningsakter som språkligt och kulturellt lokaliserar dinosaurierna på jordens yta behöver för all del inte ske utanför den västerländska geografin. Fossil av arten Balaur bondoc hittades 2009 i Rumänien och namnet anspelar på lokala sägner – balaur är ett fantasidjur med vingar och ormliknande kropp, och dinosauriens namn betyder ungefär ”kraftig drake”.

Under senare tid har också ursprungsbefolkningars språk börjat synas i paleontologin. Ett exempel är anknäbbsdinosaurien Ugrunaaluk kuukpikensis, vars namn lånats från inuiternas språk i den arktiska region där fossilet upptäcktes. Beslutet togs inte på en höft. Paleontologerna konsulterade Alaska Native Language Center för att kunna formulera ett passande namn. Resultatet kan översättas till ”uråldrigt betesdjur”, och namnet har en vördnadsbjudande konnotation.

Ugrunaaluk-kuukpikensis-James-Havens-620px
Ugrunaaluk kuukpikensis. Bild: James Havens.

Exemplet Ugrunaaluk visar hur paleontologin skriver in sig i mer generell utveckling, avläsbar också inom geografi och kartografi. Numera används sällan namnet Mount McKinley för Alaskas högsta berg utan Denali, ”Den Höga” på Koyukonfolkets språk. Skiftet har varit föremål för laddade politiska debatter. I september 2015 kunde Barack Obama förklara Denali som bergets officiella namn. Att självaste presidenten engagerade sig i frågan belyser ordens symbolvärde. Världen över reses krav på att ursprungsbefolkningarnas röster ska få komma till tals i officiella berättelser om natur och platser. På svenska fjällkartor har sedan en tid det högsta berget stavats mer i enlighet med samiskt uttal, inte längre Kebnekaise utan Giebnegáisi.

De namn vi ger naturen – arter såväl som landskap, dinosaurier såväl som berg – är alltså inte bara en formell, inomvetenskaplig angelägenhet utan en fråga med djupare kulturella och politiska skikt. Inom dinosauriernas fält skapas med språkets hjälp nya förbindelser mellan vetenskap och populärkultur, folklore och mytologi. Lokalspråkens närvaro speglar maktförskjutningar och en viss decentrering av västerländsk kunskapshegemoni i naturvetenskapens form. Dinosaurier är natur som är kultur. Hur vi tolkar och benämner dem säger lika mycket om vår egen tid som om faunan för miljoner och åter miljoner år sedan.


Den här texten publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i en något annorlunda version den 13 oktober 2017.

”God Creates Dinosaurs” av Ian Malcolm

För några dagar sedan släpptes den två och en halv minuter långa trailern för Jurassic World: Fallen Kingdom, som har världspremiär i juni nästa år. Filmen är en uppföljare till Jurassic World från 2015 och blir den femte i serien som baseras på Michael Crichtons roman och Steven Spielbergs banbrytande dinosauriemonument, båda från tidigt 1990-tal.

Om Jurassic World finns mycket att säga men föga som är smickrande för regissören Colin ”no feathers” Trevorrow. Men den innehåller trots allt några subtila finesser riktade till nördarna som minns den gamla goda tiden och som analyserar allt nytt ner till pixelnivå. Det rör sig om detaljer som bildar historiska länkar mellan 1993 och 2015, och som förutom att flörta med biopubliken skapar narrativ kontinuitet i sagans tjugoåriga tidsspann. En sådan länk utgör boken God Creates Dinosaurs, författad av Ian Malcolm.

I de två första filmerna personifierade Malcolm – oförglömligt spelad av Jeff Goldblum – den excentriske vetenskapsmannen. Denna stereotyp är vanligt förekommande inom dinolitteratur och -film, tänk bara på professor Challenger i The Lost World från tidigt 1900-tal. Men Ian Malcolm är en uppdaterad, ja man frestas säga postmodern variant av den galne forskaren. Malcolm är en avantgardist, en rockstjärna, en kvinnotjusare i skinnjacka och uppknäppt skjorta. Specialist inom det på nittiotalet så hippa fältet kaosteori. Helt i linje med karaktären är Malcolm också ett ymnighetshorn av oneliners och filosofiska sentenser och spetsfundigheter.

ian-malcolm-01

Bland dessa repliker finns Malcolms bibliskt mässande och samtidigt axiomatiskt konstaterande berättelse om skapelsens fem steg:

God creates dinosaurs.
God destroys dinosaurs.
God creates man.
Man destroys God.
Man creates dinosaurs…

Varpå den kvinnliga paleontologen Ellie Sattler fyller i: ”Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth.” Touché!

I Jurassic World har den första raden blivit titeln på en bok av Malcolm.

ian-malcolm-02

Boken skymtar diskret, nästan omärkligt på ett par ställen i filmen. Exempelvis står den bland böckerna på ett skrivbord i dinosaurieparkens kontrollrum. I en annan scen läser en ung kvinna i boken ombord på tåget som tar besökarna på tur genom parken. Man ser nätt och jämnt boken speglas i fönstret, och Malcolm tittar mot betraktaren från pärmens omslagsbild.

ian-malcolm-03

ian-malcolm-04

De som gjort rekvisitan ska ha en eloge för att de till och med hittat på ett fyndigt förlag åt Malcolms bok: ”Sixth Iteration”. I Crichtons roman Jurassic Park är kapitlen rubricerade som iterationer enligt kaosteorins princip om hur enkla ingångsvärden skapar komplexa mönster om de upprepas tillräckligt många gånger. Tanken i romanen är att en liten avvikelse, ett litet misstag, på sikt gör att kontrollen går förlorad och kaoset tar vid. Ett kaos som uppvisar oväntad struktur på en högre nivå.

Visuellt gestaltas det mönster de gradvisa iterationerna medför som en variation på den så kallade Juliamängden. Visualiseringen av den sjätte iterationen kallas ibland drakens kurva eller drakens svans, och drakarna är ett fantasidjur med nära kopplingar till dinosauriemytologin historiskt sett.

ian-malcolm-05

En av de stora snackisarna om Jurassic World: Fallen Kingdom är att Ian Malcolm är tillbaka. Fattas bara annat när filmen har lånat sin slogan från Malcolms förråd av klassiska repliker: ”Life finds a way”.

Fett och läppar

Hur såg dinosaurierna egentligen ut? Det får vi nog aldrig veta med hundraprocentig säkerhet. Paleontologins historia består av en räcka hypoteser, gissningar och utkast, baserade på fragmentariskt material. Det är också en historia som uppvisar väldigt skiftande visuella representationer.

Ta till exempel Iguanodon, en av de första dinosaurierna som beskrevs vetenskapligt på 1820-talet. De tidigaste bilderna visar ett bastant djur med pelarliknande ben, en förhistorisk best som påminner om en noshörning. När ett antal betydligt mer kompletta fossil hittades i en kolgruva i Bernissart i Belgien på 1870-talet, förändrades bilden radikalt. Paleontologen Louis Dollo porträtterade arten som ståendes på bakbenen, med svansen som en tredje stödpunkt. Mer lik en känguru än en noshörning i anatomin. Därtill har hornet på nosen flyttats till tummen.

Idag tror forskarna att Iguanodon hade en mer horisontell kroppshållning, och att den omväxlande förflyttade sig på bakbenen och på alla fyra. Ett mer dynamiskt och färgstarkt djur än de tröga, leguanliknande varelserna från den viktorianska föreställningsvärlden.

iguanodon-01

iguanodon-02

iguanodon-03Kulturell darwinism: Iguanodon i tre stadier av teoretisk och visuell evolution. Överst illustration av Samuel Goodrich år 1859. Mittenbilden av Joseph Smit, från boken Extinct Monsters 1892. Nederst Iguanodon i den digitala tidsåldern.

Få upptäckter har förändrat bilden av dinosaurien som de fjäderbeklädda dinosaurierna, inte minst de fynd som gjordes i Kina och Mongoliet på 1990-talet. Kanske, frågade sig forskarna, hade alla eller åtminstone de flesta dinosaurier fjädrar av något slag? I samma veva spekulerades det friskt om djurens färger och mönster. Steget från de gamla ödlorna i monokrom grå-brun-grön färgskala blev väldigt stort, och illustratörer frambringade bilder av ett helt nytt slags dinosaurie.

Gorgosaurus-Danielle-Dufault-620pxGorgosaurus i full fjäderdräkt. Bild av Danielle Dufault.

Numera är forskarna mer försiktiga inför att dra långtgående slutsatser rörande dinosauriernas hud. En fråga som också delar paleontologin i två läger. Osäkerheten bottnar i att det är så sällsynt med bevarad mjuk vävnad.

Vid sidan om frågan huruvida dinosauriernas hud var täckt av fjädrar eller av fjäll liknande ödlors och krokodilers yta, diskuteras idag fett och läppar när det gäller dinosauriernas visuella särdrag.

Många forskare har på senare tid nämligen reagerat mot en typ av bilder där det nästan ser ut som att huden spänts hårt direkt på skelettet, utan underhudsfett. Och där tänderna på rovdjuren är komplett blottade hela tiden.

Kritiken gör att förkrigstidens dinosaurier kan komma att omvärderas. Till exempel de stilbildande målningarna av Charles Knight, eller de animerade modellerna i filmsensationen The Lost World från 1925, ja också en sen illustration från sjuttiotalet av Iguanodon av Zdenek Burian, som gestaltar en bulkig varelse med haklapp. Kanske ligger dessa visualiseringar närmare sanningen än de senaste decenniernas ”deffade” och maskinliknande monster?

charles-knight-trex-450px

Lost-World-Allosaurus-620px

Iguanodon-zdenek-burian-1972-450px
Överst Charles Knights ikoniska T. rex (detalj från större målning). Mitten: Allosaurus från filmen The Lost World, 1925, med köttig läpp som rör sig ovanför tandraden och rejält med underhudsfett ovanför ögat. Nederst Iguanodon av Zdenek Burian, 1972, en bild som hör till den gamla skolans vetenskap och estetik innan de smidiga, snabba och fågellika dinosaurierna blev standard.

Eftersom dinosaurien under hela perioden från 1820-talet till och med idag – det vill säga hela dess andra liv efter det biologiska utdöendet för många miljoner år sedan – har konstruerats utifrån bristfälligt material och tagit visuell form i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur, har den fungerat som historisk spegel av samtiden. I den spegeln syns bland annat tecken på varierande kroppsideal. Bilder av dinosaurier berättar i regel också någonting om människor.

man-dinosaur-01

man-dinosaur-02
Sådan människa, sådan dinosaurie.

 

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 4: Edward Scissorhands

Tim Burtons kultfilm från 1990 behöver väl ingen närmare presentation. När huvudpersonen Edward – mästerligt spelad av Johnny Depp – får visa att hans udda saxhänder kan duga till någonting går han loss på familjen Boggs buskar. Den första figur han klipper till är en dinosaurie, en schablonform av en T. rex eller liknande theropod.

edward-scissorhands02-620px

Denna yttre form öppnar flera meningsnivåer. Alla känner igen en dinosaurie, och populariteten är garanterad. Edwards klippningsakt kan också ses som en självbespegling: i likhet med de urtida skräcködlorna betraktas även han som ett monster och en anomali som inte hör hemma i denna värld. Men dinosaurierna är monster vi älskar och Edward vill ingenting annat än just det, att bli älskad.

Scenen vittnar vidare om hur djupt inristad dinosaurieikonografin är i vårt kollektiva medvetande. Till och med Edward Scissorhands som levt hela sitt liv isolerad från omvärlden i ett ensamt hus på en kulle vet hur en dinosaurie ser ut och hur dess populära form kan användas. Edwards skapare har undervisat honom om det nödvändigaste. Om etikett och poesi. Och tydligen också en del om dinosaurier.

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.


”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

understrecket-01

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

understrecket-02

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

understrecket-04-owen-1856Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

understrecket-03

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

understrecket-05Welcome… to Jurassic Park!

understrecket-06

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

understrecket-07

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

understrecket-09

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

understrecket-08

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

understrecket-10

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.