Månad: oktober 2016

Australiens nya dinosaurie

För några dagar sedan publicerade tidskriften Nature den första beskrivningen av en ny dinosaurieart – Savannasaurus elliottorum. Djuret tillhör familjen stora sauropoder kallad titanosauria, den sista gruppen långhalsade fyrfota växtätare under kritaperioden.

Australiensaren David Elliott är fårfarmare och även entusiastisk amatörpaleontolog och driver ett dinosauriemuseum på sin farm. Han var ute och vallade sina får när han såg den första benbiten sticka upp ur marken på savannen i Winton, Queensland. Året var 2005.

david-elliott

Tillsammans med paleontologer skapade Elliott en insamling för att finansiera utgrävningen. Forskare, volontärer och hela Elliotts familj var engagerade i det tidskrävande fältarbetet. Så småningom kunde 17 lastpallar med fossiliserat ben fraktas till en lagerlokal, där de förvarades inför nästa fas av rekonstruktionen, friläggningen av benen, varefter en rad vetenskapliga undersökningar gjordes. Efter en process som tagit drygt tio år publiceras nu den vetenskapliga rapporten, författad av tio personer med Stephen F. Poropat som första namn.

Elliotts fynd visade sig innehålla cirka tjugo procent av djurets skelett och forskarna har alltså kommit fram till att det rör sig om en ny art. Den har namngetts efter Elliott och landskapet där hans får nu betar, men exemplaret bär samtidigt smeknamnet Wade som en hyllning till paleontologen Mary Wade som dog under utgrävningen. På fyndplatsen fann man också skelett efter ytterligare en dinosaurie, Diamantinasaurus matildae, en nära släkting till Savannasaurus som har beskrivits tidigare och således ingen nyupptäckt art.

savannasaurus-bones

Nya arter av dinosaurier hittas med jämna mellanrum men det speciella med Savannasaurus är att exemplaret kastar nytt ljus över titanosauriernas geografiska distribution och migrationslinjer. Man tror att Savannasaurus och möjligen även andra arter kan ha tagit sig från nuvarande Sydamerika till Australien via Antarktis. En hypotes sedan tidigare som nu stärkts är att det var en period av global uppvärmning för ungefär hundra miljoner år sedan som skapade förutsättningen för denna planetära vandringsväg på superkontinenten Gondwana, en förflyttning över ofantliga avstånd i såväl rum som tid.

savannasaurus-migration

fylogenetisk-position-wikipediaSavannasaurus fylogenetiska position

Savannasaurus elliottorum har rönt ganska stor medial uppmärksamhet. Tre saker i skriverierna förtjänar särskild reflektion.

För det första framhålls djurets storlek. Sauropoden beskrivs med fraser som ”giant herbivorous dinosaur” (The Guardian), ”huge dinosaur species” (CNN), ”the size of a bus” (Live Science), för att ta några exempel. Detta trots att Savannasaurus inte alls sticker ut sig bland titanosaurierna, snarare hör den med sina 12-15 meters längd till de mindre arterna. Att journalister och rubriksättare ändå uttrycker sig som exemplen visar hör till den gängse logiken när nya dinosauriearter presenteras i massmedia. Långt ifrån alla nya fynd når fram till offentlighetens ljus, det krävs antingen att arten utmärker sig till storlek eller form, eller att fyndet utgör ett exceptionellt exemplar av en redan etablerad art i populärkulturen. Exempel på det senare är Tufts-Love Rex som jag skrev om i bloggen för en tid sedan.

För det andra finner man allt fler artiklar ju närmare fyndplatsen man kommer. Savannasaurus beskrivs som ett viktigt fynd för vetenskapen men lokaliteten betonas mer i australiensisk press än internationellt. På hemmaplan blir savannasaurus först och främst en ”Aussie dinosaur”. Vilket är symptomatiskt för hur dinosaurier ofta knyts till både nationella och lokala identiteter. Fossil blir en angelägenhet för närmaste by eller stad, naturalhistorien en del av regionens kulturarv i vilken lokalbefolkningen investerar stolthet och patriotiska känslor. I lokalpressen tenderar personerna – i detta fall David Elliott och hans fru samt forskaren Stephen Poropat som är knuten till Elliotts museum – vilka varit involverade att skrivas fram lika mycket som de vetenskapliga faktorerna.

Den tredje aspekten av reportagen handlar om hur titanosaurierna förflyttat sig i en tid av global uppvärmning. Vår egen samtid tränger sig på, en förbindelse skapas över årmiljonerna.

Ifall fossil av dessa djur hittas på Antarktis skulle det kunna utgöra det starkaste stödet för hypotesen om migration över Gondwana. Den ena studien efter den andra visar hur Antarktis isar idag smälter i allt raskare takt, och därmed ökar också sannolikheten att ben av dinosaurier blottläggs. Spöklika lämningar av djur som träder fram på isfritt land en andra gång. Den globala uppvärmning för hundra miljoner år sedan som lät dinosaurierna vandra och utvecklas i en geografisk rörelse från Sydamerika till Australien, resonerar på så sätt med våra dagars klimatförändringar.

savannasaurus-travis-tischler-aaofdinosaurmuseumBild: Travis Tischler, Australian Age of Dinosaurs Museum

Djur- och växtliv har alltid varit underkastade klimatmässiga villkor men arterna har också efter förmåga utnyttjat dessa villkor, såväl i perioder av relativ stabilitet som när snabba förändringar skett. Och vad som är stabilt och vad som är ett hastigt skeende kan när det är fråga om biologisk evolution inte mätas med mänskliga måttstockar.

Savannasaurus elliottorum kan ha utvecklats under en geologiskt sett kort period, kanske fem miljoner år, av för titanosaurierna gynnsam lufttemperatur. Vem kan föreställa sig följderna av våra dagars klimatförändringar i ett tidsperspektiv på fem miljoner år? Vem kan föreställa sig hur det biologiska livet på jorden skulle påverkas av ett isfritt Antarktis? Dinosaurierna sätter vår tanke och vår fantasi på den djupa tidens prov.

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.


”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

understrecket-01

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

understrecket-02

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

understrecket-04-owen-1856Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

understrecket-03

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

understrecket-05Welcome… to Jurassic Park!

understrecket-06

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

understrecket-07

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

understrecket-09

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

understrecket-08

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

understrecket-10

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 2: Entourage

Han är ung, snygg och karriärhungrig. Skådespelaren Vincent ”Vince” Chase siktar mot Hollywoods stjärnhimmel. Vid sin sida har han några trogna vänner och en kolerisk manager. I den populära TV-serien Entourage får vi följa Vince i jakten på det stora genombrottet bland drömmare, cyniker, idealister, manipulatörer och makthavare i underhållningsbranschens epicentrum. Serien sändes i åtta säsonger mellan 2004 och 2011 och av materialet gjordes även en film, som gick upp på biograferna 2012.

”Dramedy” är titeln på avsnitt 3, säsong 7. I en scen hamnar Vince på en privat auktion i Beverly Hills. Alla möjliga lyxföremål ska gå för klubban, exempelvis några flaskor årgångsvin som Sean Connery har skickat ett ombud för att bjuda på. Det objekt Vince fastnar mest för är en fossil, en skalle från ett stort rovdjur. Vince och hans vän Scott tycker den ser riktigt cool ut.

– That is a skull of a recently discovered species of Allosaurus.

Säger auktionsfirmans kvinnliga representant med förförisk nonchalans medan hon går fram till Vince och Scott.

Ägaren ansluter sig och beskriver objektet som en god investering. Kvinnan går inte lika rakt på sak utan följer sin försäljningstaktiska linje och betonar fossilens exklusivitet:

– This is one of the most rare skulls in the world.
– Really?
– Even more rare than the one Nicolas Cage has.
– Nicolas Cage has a dinosaur head?
Scott flikar in:
– I’m sure at this point the IRS has a dinosaur head! *fniss*
Försäljaren låter sig inte distraheras utan fortsätter samtalet:
– Quite possibly. But he did outbid Leo for one in 2007.
– What did he pay?
– 275.000 I think.
– Wow! And you think this would go for more?
– It should.
– It better! utbrister ägaren.

entourage01-620px

Efter denna konversation går Vince och Scott därifrån och pratar om att Vince kanske borde köpa skallen för att få ligga med den kvinnliga säljaren.

På ett party hemma hos Vince någon dag senare börjar två snubbar bråka. Den ene knuffar den andre – som faller på byrån där dinosaurieskallen har placerats. Fossilen går i kras.

entourage02-620px

Så tokigt det kan bli, i fyllan på det dyra vinet James Bond hade räknat med att få avnjuta. Ja visst är episoden dråplig, men faktum är inslaget med Allosaurusfossilen träffsäkert speglar en allvarlig verklighet.

Avsnittet ”Dramedy” är från 2010 och vid den tidpunkten ägde verkligen Nicolas Cage en  dinosaurieskalle. Och han hade faktiskt vunnit den i en budgivning i konkurrens med Leo, det vill säga Leonardo DiCaprio.

Ägaren till fossilen Vince köper är Adrian Peterson, en superstjärna i amerikansk fotboll. Han gästspelar i auktionsscenen som sig själv. Fiktion blandas med verklighet, vilket i just det här fallet får en relevant metabetydelse. Det är nämligen så att dinosauriefossil sedan ett femtontal år tillbaka har blivit en cool grej, en statussymbol och ett investeringsobjekt bland Hollywoods jetset liksom hos den globala företagsvärldens ekonomiska elit och andra grupper med extremt mycket pengar.

Trenden har fått paleontologer och museer att oroa sig för att värdefulla objekt glider vetenskapen och allmänheten ur händerna. Tulltjänstemän, polis, jurister och myndigheter arbetar hårt i takt med att stölder och illegal handel med fossil ökar. Och smuggling över jordklotet har gjort dinosaurier till en fråga om internationella relationer som engagerar politiker på högsta nivå.

To be continued…