Charles Knight

Fett och läppar

Hur såg dinosaurierna egentligen ut? Det får vi nog aldrig veta med hundraprocentig säkerhet. Paleontologins historia består av en räcka hypoteser, gissningar och utkast, baserade på fragmentariskt material. Det är också en historia som uppvisar väldigt skiftande visuella representationer.

Ta till exempel Iguanodon, en av de första dinosaurierna som beskrevs vetenskapligt på 1820-talet. De tidigaste bilderna visar ett bastant djur med pelarliknande ben, en förhistorisk best som påminner om en noshörning. När ett antal betydligt mer kompletta fossil hittades i en kolgruva i Bernissart i Belgien på 1870-talet, förändrades bilden radikalt. Paleontologen Louis Dollo porträtterade arten som ståendes på bakbenen, med svansen som en tredje stödpunkt. Mer lik en känguru än en noshörning i anatomin. Därtill har hornet på nosen flyttats till tummen.

Idag tror forskarna att Iguanodon hade en mer horisontell kroppshållning, och att den omväxlande förflyttade sig på bakbenen och på alla fyra. Ett mer dynamiskt och färgstarkt djur än de tröga, leguanliknande varelserna från den viktorianska föreställningsvärlden.

iguanodon-01

iguanodon-02

iguanodon-03Kulturell darwinism: Iguanodon i tre stadier av teoretisk och visuell evolution. Överst illustration av Samuel Goodrich år 1859. Mittenbilden av Joseph Smit, från boken Extinct Monsters 1892. Nederst Iguanodon i den digitala tidsåldern.

Få upptäckter har förändrat bilden av dinosaurien som de fjäderbeklädda dinosaurierna, inte minst de fynd som gjordes i Kina och Mongoliet på 1990-talet. Kanske, frågade sig forskarna, hade alla eller åtminstone de flesta dinosaurier fjädrar av något slag? I samma veva spekulerades det friskt om djurens färger och mönster. Steget från de gamla ödlorna i monokrom grå-brun-grön färgskala blev väldigt stort, och illustratörer frambringade bilder av ett helt nytt slags dinosaurie.

Gorgosaurus-Danielle-Dufault-620pxGorgosaurus i full fjäderdräkt. Bild av Danielle Dufault.

Numera är forskarna mer försiktiga inför att dra långtgående slutsatser rörande dinosauriernas hud. En fråga som också delar paleontologin i två läger. Osäkerheten bottnar i att det är så sällsynt med bevarad mjuk vävnad.

Vid sidan om frågan huruvida dinosauriernas hud var täckt av fjädrar eller av fjäll liknande ödlors och krokodilers yta, diskuteras idag fett och läppar när det gäller dinosauriernas visuella särdrag.

Många forskare har på senare tid nämligen reagerat mot en typ av bilder där det nästan ser ut som att huden spänts hårt direkt på skelettet, utan underhudsfett. Och där tänderna på rovdjuren är komplett blottade hela tiden.

Kritiken gör att förkrigstidens dinosaurier kan komma att omvärderas. Till exempel de stilbildande målningarna av Charles Knight, eller de animerade modellerna i filmsensationen The Lost World från 1925, ja också en sen illustration från sjuttiotalet av Iguanodon av Zdenek Burian, som gestaltar en bulkig varelse med haklapp. Kanske ligger dessa visualiseringar närmare sanningen än de senaste decenniernas ”deffade” och maskinliknande monster?

charles-knight-trex-450px

Lost-World-Allosaurus-620px

Iguanodon-zdenek-burian-1972-450px
Överst Charles Knights ikoniska T. rex (detalj från större målning). Mitten: Allosaurus från filmen The Lost World, 1925, med köttig läpp som rör sig ovanför tandraden och rejält med underhudsfett ovanför ögat. Nederst Iguanodon av Zdenek Burian, 1972, en bild som hör till den gamla skolans vetenskap och estetik innan de smidiga, snabba och fågellika dinosaurierna blev standard.

Eftersom dinosaurien under hela perioden från 1820-talet till och med idag – det vill säga hela dess andra liv efter det biologiska utdöendet för många miljoner år sedan – har konstruerats utifrån bristfälligt material och tagit visuell form i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur, har den fungerat som historisk spegel av samtiden. I den spegeln syns bland annat tecken på varierande kroppsideal. Bilder av dinosaurier berättar i regel också någonting om människor.

man-dinosaur-01

man-dinosaur-02
Sådan människa, sådan dinosaurie.

 

Annonser

Två paleokonstnärer – Knight och Zallinger

Lagom till helgen kom ett paket på posten. Det innehöll bland annat böcker om två paleokonstnärer: Charles R. Knight: The Artist Who Saw Through Time av Richard Milner (2012, nu äntligen i nytryck), och The Age of Reptiles: The Art and Science of Rudolph Zallinger’s Great Dinosaur Mural at Yale, sammanställd av Rosemary Volpe (2007, andra utgåvan).

knight-zallinger-01

Ett visuellt arv

New York-baserade konstnären Charles R. Knight levde mellan 1874 och 1953. Stephen Jay Gould har sagt att Knight, trots att han aldrig publicerade en vetenskaplig artikel, förmodligen haft större inflytande över våra föreställningar om dinosaurierna och andra utdöda djur än någon enskild paleontolog. Vidare kan det nära samarbetet perioden 1890 till 1940 mellan Knight och Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York, sägas utgöra den mest betydelsefulla samverkan mellan en konstnär och en vetenskapsman i modern tid.

knight-zallinger-02Konstruerad natur. Charles Knight skulpterar en Stegosaurus 1899.

Knight växte upp i en tid då dinosaurieforskningen tog stormsteg i USA – det talades om en ”bone rush” i paritet med det sena 1800-talets guldrush – och när darwinismen hörde till de mest omdiskuterade och kontroversiella teorierna. Darwinismens implikationer sträckte sig långt utöver de inomvetenskapliga frågorna, och dinosaurierna stod inte sällan i debattlägrens korseld.

Det hände att företrädare för kyrkan offentligt kritiserade Knights bilder med argumentet att de förgiftade unga människors sinnen med hemska urtidsmonster och ”the foul miasma of evolution”. Kritiken kan emellertid läsas som ett underförstått erkännande: så skickligt hade denna konstnär tolkat ben och fossil att faunan från en länge svunnen era framstod som lika levande och verklig som dagens djurvärld. Men för vetenskapen var förvandlingen från fragmentariska specimen till visuell form inte skrämmande utan närmast alkemisk, guld värd.

Knight var i decennier allmänt erkänd som sin tids främste paleokonstnär (termen ”paleoart” är dock av senare datum). Sitt ekonomiskt sett stora genombrott fick han 1926 i och med en beställning från Field Museum i Chicago. För uppdraget att designa museets Dinosaur Hall och förse väggarna med målningar erhöll Knight 139 000 dollar, den ditintills största summa pengar som betalats en amerikansk konstnär för ett offentligt verk – och det säger för övrigt också någonting om dinosauriens kulturella status.

En av Knights mest remarkabla bilder visar en fight mellan två Dryptosaurus, en primitiv tyrannosauroid som först gick under namnet Laelaps. Bilden är från 1897 och baserades på den kände paleontologen Edward D. Copes arbete. Cope lekte med tanken att dessa rovdjur var viga och kunde hoppa.

knight-zallinger-03

Även om Cope godkände Knights rendering medgav han att bilden utgjorde ett ”extreme example of a highly conjectural restoration”. Hans reservation bottnar i att framställningen så radikalt avviker från den då gängse uppfattningen om dinosaurierna som tröga träskdjur. Med tiden har Knights ”Leaping Laelaps” blivit inte bara ikonisk utan profetisk – den förebådar de snabba, varmblodiga dinosaurier som lanseras av personer som John Ostrom och Robert Bakker nästan hundra år senare.

När Michael Crichton skrev Jurassic Park hade han läst dessa forskares arbeten – de nämns också i romanen – men det är högst troligt att han också inspirerats av Knights unika och djärva bild i sin framställning av Velociraptor. Vilken inte bara påminner anatomiskt om Laelaps utan djuren beskrivs som ”astonishing jumpers” och ”seemed to dart forwards” när de attackerar sitt byte. Crichtons Velociraptor håller dessutom fram klorna vid sina attacksprång precis som i Knights målning.

Charles R. Knight satte ett omätbart avtryck på samtidens och eftervärldens föreställningar om dinosaurierna och andra djur. Hans bilder förekommer i åtskilliga vetenskapliga artiklar och böcker, på naturhistoriska museer i form av stora muralmålningar samt på frimärken och dollarsedlar.

En resa tillbaka i tiden

Samma breda inflytande har inte Rudolph F. Zallinger haft, åtminstone inte som dinosaurieillustratör. Zallingers mest kända bild är tveklöst March of Progress från 1965. I denna klassiska illustration ses en 22 miljoner år lång evolution från apa till upprättgående Homo sapiens i steg för steg. Den kan mycket väl utgöra den mest spridda och kända vetenskapliga bilden alla kategorier.

knight-zallinger-04
March of Progress, i originalutförandet ur boken Early Man 1965.

Som paleokonstnär är Zallinger, 1919-1995, inskriven i historieböckerna i och med en enda bild: The Age of Reptiles, en nästan 34 meter lång muralmålning som pryder den stora salen i Yale Peabody Museum of Natural History i New Haven, Connecticut. Målningen färdigställdes 1947 och hör fortfarande till de största i världen i sitt slag.

The Age of Reptiles tog fyra och ett halvt år att färdigställa och under tiden Zallinger arbetade med den var museet öppet som vanligt, vilket innebar att tusentals besökare kunde få en inblick i detta paleokonstnärliga arbete. En visualisering av dubbel evolution: av bildens framväxt och av motivets, naturens biologiska utveckling.

The completed underpainting for The Age of Reptiles, 1944-1945.Zallinger framför sin rekordstora målning innan färgläggningen. I den svartvita bilden försvinner konstnären nästan mot bakgrunden, precis som han under flera år var absorberad i arbetet.

Istället för de vanliga scenerna som ger snapshots av en situation, begränsad i tid och rum, utgör Zallingers målning ett panorama över ”deep time”, den ofantligt långsamma biologiska förändringsprocessen inom såväl flora som fauna. Betraktaren får skåda över tre hundra miljoner år, från devon till krita, med över 70 arter avbildade.

knight-zallinger-06Detalj från jurasektionen av The Age of Reptiles.

Kuriöst nog är Zallingers representation av detta tidsspann omvänd, från den yngsta tiden på panoramats vänstra sida till den äldsta längst till höger. Greppet är lika originellt som det är genialiskt: bilden blir en tidsmaskin som transporterar betraktaren allt längre bakåt i tiden.

De stora djuren under krita- och juraperioderna, Tyrannosaurus och Apatosaurus, blickar åt höger och således bakåt i tiden. De har ingen framtid. Liksom ett varsel om dinosauriernas snara utdöende ryker det ur vulkanerna i bakgrunden och glödande lava strömmar nedför bergen. Men dessa domedagens signaler kontrasteras av naturhistoriens första blommor vid dinosauriernas fötter. Magnolian lyser vit och röd som ett främmande element i den förhistoriska världen. En tid är snart förbi, en ny tid randas.

Zallingers tidspanorama har reproducerats i otaliga sammanhang och beskurna versioner. Verket har också behandlats i ett flertal böcker. Det fina med volymen som sammanställts av Rosemary Volpe och utgiven av museet är att bilden finns tryckt i tjockt papper som dragspelsutvik, i måtten 30,5 gånger 179 cm.

För stor för att placeras på ett bord. Jag lägger bilden på golvet, och även om jag står raklång får jag inte total överblick utan måste panorera med blicken. För att kunna se de många fina detaljerna – små djur och bladens former – går jag ner på knä och sänker huvudet, varmed den geologiska tiden sprids ut i blickfältets periferi.

Också i detta miniformat har Zallinger – av kulturteoretikern W.J.T. Mitchell kallad ”the Giotto of dinosaur illustrations” – lyckats frånta betraktaren den suveräna kontrollen, det cartesianska perspektivet om man så vill. Ett främmandegörande som stämmer bra överens med urtiden, obegripligt avlägsen och onåbar annat än genom paleokonstnärernas arbeten.

I den digitala eran

Knight och Zallinger präglade sin tids och även eftervärldens uppfattningar om dinosauriernas utseende, beteende och livsmiljö. Deras bilder bär spår av denna period och framstår idag i många avseenden som historiska, utdaterade. För den som vill få en uppfattning om de senaste decenniernas ”cutting edge” inom dinosaurieframställningar vill jag slutligen rekommendera två böcker.

knight-zallinger-07

För det första Dinosaur Art: The World’s Greatest Paleoart, redigerad av Steve White (2012). Ett praktverk med illustrationer, flera stora utvik, samt intervjuer med de tio inkluderade konstnärerna. En av dessa heter Julius Csotonyi. Ingen har lika sofistikerat utnyttjat digitala tekniker för animering och för blandning av fotografi och målning. Hans första egna bok heter kort och gott The Paleoart of Julius Csotonyi, skriven av honom själv och Steve White (2014). Låt inte de actionbetonade omslagen bedra; böckerna innehåller stor variation av motiv och stämningar. Jag har redan siktet inställt på mitt nästa köp i genren: Mark Wittons Recreating an Age of Reptiles, som utkom förra året.

Starring Ceratosaurus

När dyker dinosaurier upp på film första gången? Vissa uppgifter säger 1914 och stumfilmen Brute Force, regisserad av den legendariske D. W. Griffith.

Denna film, som även salufördes med titeln The Primitive Man, är ungefär en halvtimma lång och spelar upp två parallella historier. Den unge uppfinnaren Harry Falkner befinner sig på en fest och ser fram emot en amorös kväll med kvinnan han förälskat sig i. Hon är dock aningen motsträvig, tycker han. Så Harry dricker lite för mycket, bläddrar i en bok och dåsar bort. I hans dröm utspelar sig filmens andra berättelse. Någon gång i urtiden – ”the good old days of brute force and marriage by capture”.

Drömberättelsen handlar om en fejd mellan två stammar. Med klubbor och råstyrka strider de om kvinnorna.

När det ser som mörkast ut börjar huvudpersonen tänka. ”Defeated by brute force, the inventor is compelled to use his brain.” Den drömmande uppfinnarens förhistoriska alter ego pillar med en pinne och ett snöre och uppfinner så pilbågen. Segern är given (och civilisationsprocessen ett faktum).

Fantastiska bestar

Så till dinosaurierna. De spelar sorgligt nog en perifer roll i dramat. De syns sammantaget inte ens en halv minut av filmen. Tre arter förekommer. Eller kanske skepnader vore en mer korrekt beteckning eftersom två av tre är påhittade djur. Tekniskt har Griffith använt sig av två lösningar för att visualisera den förhistoriska faunan: riktiga djur med påmonterad rekvisita och en stor modell i skala 1:1 med rörliga delar.

Knappt fem minuter in i filmen dyker dinosaurie nummer 1 upp i form av en stor orm som ringlar in i rutan rakt mot de båda huvudpersonerna, den unge mannen och hans kvinna. Ormen har något slags horn fastmonterat på huvudet och korta extremiteter på båda sidor som antagligen ska föreställa ben.

Dinosaurie nummer 2 är en fasansfull reptil av oklar storlek men nog ett par meter, av omgivningen att döma. Denna gång har en krokodil eller alligator av något slag använts. På djuret har man fäst ryggplattor som möjligen ska föreställa vingar. Dessa förekommer i två par, ett bakom huvudet och ett närmare svansen. Därtill en stort horn på nosen, ungefär som på en noshörning fast ett smalare horn som böjer sig bakåt längs huvudet. Inte nog med det: djuret har päls i fläckar lite här och var. Ett genuint monster!

Brute-Force-dino2

Dinosaurie nr 3 visar sig ett par minuter senare i en suggestivt regisserad scen. Kameran panorerar sakta från vänster till höger förbi grottans mynning och där, alldeles utanför, står den – en sex meter hög best. Djuret står upprätt på bastanta bakben med sina små armar i luften. Grova käkar med vita tänder tuggar på någonting vegetabiliskt. Längs ryggen löper små plattor eller knölar. Djuret rör sig inte ur fläcken men svänger sin svans medan käkarna rör sig upp och ner.

Brute-Force-01

That’s it. Några få gyllene sekunder med dinosaurier på vita duken, alltsammans inom loppet av några minuter. Dinosaurierna spelar ingen som helst roll för den historia som berättas om stamfejden och teknikens triumf, deras funktioner kan reduceras till ge betraktaren en känsla av förhistorisk tid genom främmande, utdöda djur, samt ett intryck av de naturliga faror som människor levde med vid denna tid. Det vill säga utöver huvudfunktionen att vara skrämmande på ett kittlande sätt för biobesökaren.

Dinosaurierna – bokstavligen skräcködlorna, av grekiskans deinos (fruktansvärd) och sauros (ödla) – har fungerat som publikmagnet ända sedan Benjamin Waterhouse Hawkins tillverkade stora modeller av urtidsdjuren för Crystal Palace Park i London på 1850-talet. Så länge fotografi och film har funnits har folk har älskat att låta sig skrämmas av dinosaurier. Det visste D.W. Griffith.

I Brute Force utgör dinosaurierna ett färgstarkt inslag (om uttrycket tillåts för en svartvit film) men djuren är ändå bara statister. Ur både film- och dinohistorisk synpunkt är filmens dinosaurier inte desto mindre intressanta. Sekvenserna med dinosaurierna måste ha varit de mest kostsamma och komplicerade att göra i hela filmen. Att Griffith lägger sådana resurser på någonting som bara upptar en bråkdel av filmens speltid och inte inbegrips i handlingen säger en del om dinosauriernas förmodade dragningskraft på den breda publiken.

Griffith kan inte beskyllas för att haft några vetenskapliga ambitioner med Brute Force. Miljoner år skiljer dinosauriernas era från människornas korta tid på jorden, och de två första arterna vi får se har knappast haft några paleontologiska fynd som förlagor utan är rena fantasiskapelser. Å andra sidan så är hela det förhistoriska skeendet i filmen en dröm och därmed kan Griffith svära sig fri från alla anklagelser om anakronismer och annan brist på realism.

Dinosaurie nummer 3 är i ljuset av denna bristande realism särskilt intressant. Detta djur känner man nämligen tydligt igen som en ”riktig” dinosaurie, en theropod av något slag. Hornet på nosen gör att djuret faktiskt kan artbestämmas till Ceratosaurus nasicornis.

Paleontologin

De tidigaste fossilfynden av denna art gjordes av Othniel Charles Marsh på 1880-talet i USA, närmare bestämt i Colorado och Utah. Marsh fynd är paleontologihistoriskt viktigt då det var den första någorlunda kompletta fossilen av en theropod som ditintills upptäckts. Bilden nedan visar Marsh egen teckning gjord år 1896.

Marsh-Ceratosaurus-nasicornis-1896

Ceratosaurus nasicornis namngavs av Marsh 1884 men den utförliga vetenskapliga rapporten levererades först 1920 av Charles W. Gilmore. Alltså flera år efter Griffiths film, vilket gör artvalet i Brute Force anmärkningsvärt. Anatomiskt påminner Ceratosaurus om Tyrannosaurus rex, som namngetts och beskrivits alldeles i början av 1900-talet. År 1915 avtäcktes ett helt monterat skelett av T. rex på American Museum of Natural History i New York. Händelsen var en stor sensation med helsidesartiklar i dagstidningarna. Köer av nyfikna människor ringlade sig i flera kvarter till museet. T. rex blev omedelbart ikonisk och dess form lätt igenkännbar. ”Tyrannödlornas konung”, som namnet betyder, befäste omedelbart sin status som värstingen bland urtidens rovdjur.

Att Gilmore var anställd på naturhistoriska museet i New York är möjligen bara ett kuriöst sammanträffande, men jag undrar hur Griffith fick nys om en förhållandevis obskyr art som Ceratosaurus. Kanske genom Gilmore personligen? T. rex låg ju annars nära till hands när en modell för filmen skulle tillverkas, för även om skelettet i museet i New York inte var på plats när filmen gjordes så florerade bilder och beskrivningar av T. rex dessförinnan.

Representationen av Ceratosaurus i Brute Force kan stämplas som vetenskapligt felaktig men den stämmer rätt bra överens med samtidens uppfattning. Den upprätta kroppshållningen känns igen från Marsh teckning av Ceratosaurus skelett 1896, och var den normalpose man vid denna tid tillskrev theropoder. Den kotiga eller taggiga rygglinjen matchar väldigt väl en teckning gjord av J.M. Gleeson 1901. Kan Griffith ha sett denna teckning? Modellen i Brute Force liknar hur som helst just den framställningen av djuret mycket mer än andra bilder av Ceratosaurus som fanns vid denna tid, exempelvis teckningen av Frank Bond från 1899.

Gleeson-after-Knight-1901

Frank-Bond-1899-620px

Båda dessa teckningar, Gleesons och Bonds, användes av Gilmore i hans rapport. Och det var på basis av Gilmores redogörelse som Ceratosaurus på 1920-talet exponerades för offentligheten i en stor monter på Smithsonian Institute, United States National Museum of National History, Washington. Här syns dinosaurien i rörelse framåt. Den lutande hållningen i kombination med den underförstådda farten ger theropoden ett förvånansvärt modernt uttryck. I montern förekommer också Gleesons teckning, som för övrigt hade gjorts under överinseende av konstnären Charles Knight, vid denna tid den kanske högst ansedda och mest inflytelserika paleokonstnären.

Gilmore-mount-Smithsonian-1920-incl-Gleeson-drawing

Frågan hänger i luften: varför Ceratosaurus och inte T. rex i den dramatiska scenen i Brute Force? Och varför fortsätter Ceratosaurus att dyka upp i ett antal filmer även efter presentationen av skelettet i National Museum of Natural History? T. rex kommer ju att bli en betydligt mer känd art, själva symbolen för urtidens fasansfulla fauna.

Min gissning är att Griffith liksom senare regissörer helt enkelt tyckte att hornet på nosen såg coolt ut och därför fick det bli en dinosaurie som liknar Ceratosaurus snarare än T. rex. Varför Griffith lät djuret bli växtätare har jag dock svårare att begripa. Varför förvandla ett köttätande rovdjur till vegetarian om dess funktion i filmen var att injaga skräck, hos grottmänniskorna såväl som hos biobesökarna?

C. nasicornis gör karriär

Brute Force var den första men inte den sista gången biopubliken skulle få se Ceratosaurus. Arten gör en strålande comeback i Unknown Island 1948. Regissören Jack Bernhard var ett hyfsat etablerat namn inom lågbudgetgenren vid denna tid. Hans dinofilm marknadsfördes med förmodat oemotståndliga slogans som ”So spectacular – it took one year to produce!” och ”See man’s first attempt to destroy monstrous beasts!”

Unknown-Island-Poster

Unknown Island handlar om äventyraren Ted Osborne som tillsammans med sin fästmö och ett expeditionsteam arrangerar en safari till en okänd ö i Stilla Havet. Under kriget flög Ted över denna ö och tyckte sig se dinosaurier, nu vill han tillbaka för att fånga djuren på film och slå världen med häpnad.

Teamet möter fyra arter förhistoriska djur: Dimetrodon – ett släkte från mitten av perm cirka 270 miljoner år sedan – samt någon form av sauropod, kanske Brontosaurus (egentligen Apatosaurus) som var flitigt representerad i populärkulturen under 1900-talets första hälft, sedan en jättesengångare som ser ut att ha muterat till en gorilla med orangutangpäls. Sist men inte minst: Ceratosaurus.

Lost-Island-01

Bernhard har använt en annan teknik än Griffith för att ge liv åt sina urtidsdjur: människor i vadderade kostymer. Ceratosaurus syns tre gånger i filmen. Första gången står två exemplar över en skadad människa, en tjänare som sänts iväg för att hämta vatten. Djuren vrålar, vaggar och stampar. Männen som hört skriken och rusat till undsättning märker att gevärskulor inte biter på de stora monstren. En resolut man skjuter istället ihjäl den skadade tjänaren för att minska hans lidande. ”It’s unfortunate but it happens”, tycker Ted, ”Men have been killed before in the name of science.”

Lost-Island-02

Nästa gång dyker tre Ceratosaurus upp och rör sig hotfullt i riktning mot människorna. Nu är manskapet beväpnade med granater och lyckas fälla ett av djuren, varpå de andra två flyr. (I verkligheten var det så att aktören i kostymen svimmade av hettan och föll omkull. Bernhard tyckte det såg så bra ut att han beslöt att använda materialet. Scriptan måste dock varit sjukskriven när filmen klipptes för trots att ett av de tre djuren fallit ner död så är det tre Ceratosaurier som vänder människorna ryggen och flyr.)

Slutligen ett dinoklimax när en Ceratosaurus går i närkamp med den muterade orangutangen. Ett fruktansvärt blodbad som slutar med att dinosaurien besegras och faller nerför ett högt stup. Scenen är som ett eko från den berömda tvekampen mellan T. rex och jättegorillan i King Kong från 1933. I båda fallen segrar människoapan över skräcködlan – så används dinosaurier i en antropocentrisk metaberättelse.

Vidare öden och äventyr

Ceratosaurus omtalas aldrig vid sitt rätta namn i Unknown Island. Klart är i alla fall att arten spelar rollen som den största och farligaste. Det är Ceratosaurus som syns på filmaffischerna. Fast där liksom i filmen anspelas istället på Tyrannosaurus. Antagligen för att det var ett känt namn, som dessutom har en klanglig konnotation av grym makt. Hornet på nosen, ja antagligen är det liksom för Griffith en rent visuell effekt. Ceratosaurus träder in som en uppgraderad T. rex.

Det är antagligen Ceratosaurus framträdande drag, med hornet på nosen, som gjort att just denna art figurerat i diverse populära sammanhang även utanför filmduken. Exempelvis förekommer den i det pedagogiska seriemagasinet Treasure Chest of Fun and Facts i januari 1961. Tidningen gavs ut mellan 1946 och 1972, den vilade på katolsk grund och distribuerades i religiösa skolor.

Treasure-Chest-1961-450px

I seriernas värld får Ceratosaurus en gång till och med möta självaste Stålmannen.

Superman-Action-Comics-450px

Ceratosaurus dyker upp på film igen i One Million Years B.C. från 1966, en stor produktion med bland andra Raquel Welch i en av huvudrollerna. Ceratosaurus ses i en fight med Triceratops. Vi har sett hur Griffith använde levande djur och en modell i naturlig storlek, och Bernhard som satsade på killar i stora kostymer. Regissören Ray Harryhausen valde istället miniatyrmodeller och så kallad stop motion. I dinofilmens historia introducerades denna teknik i The Lost World 1925. Med split screen kan jättereptilerna ses i samma bildruta som människorna.

One-Million-Years-BC-poster

ONE-MILLION-YEARS-BC-photo

I striden mot Triceratops i One Million Years B.C. går det inte bra för vår hornförsedda hjälte, som drar sina sista andetag på rygg.

Trettiofem år senare gästspelar Ceratosaurus i Jurassic Park III i en kort sekvens. Nu ser vi en modern dinosaurie – horisontell kroppshållning, hud med färger och mönster. Ett skräckinjagande djur som spänner ögonen i Alan, Paul, Amanda och tolvåriga Eric.

Jurassic-Park-III-01

Jurassic-Park-III-02

Men mellan människorna och dinosaurien ligger en hög med spillning från Spinosaurus, det stora rovdjuret som i denna film petar ner T. rex från tronen som dinofilmens regent. Ceratosaurus luktar på skiten, vänder om och klampar tillbaka in i skogen. En förnedrande sorti.