Kommersialisering

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Annonser

Donald Trump – ett hot mot dinosaurierna?

Donald Trumps hållning i frågor kring natur och miljö har varit tydlig under hela valkampanjen. Antropogena klimatförändringar har avfärdats som en bluff konstruerad av kineserna eller kort och gott som ”bullshit”. Att frigöra USA från Parisavtalet hörde till Trumps högsta prioriteringar, lovade han.

Bara några dagar efter det att Trump valts till president nominerades Scott Pruitt till chef för Environmental Protection Agency, en federal miljöskyddsmyndighet som funnits sedan  1970. Pruitt är en dokumenterad klimatförnekare som stämt EPA fjorton gånger för att myndigheten med sina regler för giftiga utsläpp hindrat den fria marknadens rätt till naturresurser.  Vid sidan om Pruitt i den nu påbörjade reformeringen – och eventuella upplösningen – av EPA sitter Trumps rådgivare Myron Ebell, som i en intervju nyligen sade att miljörörelsen utgör det största hotet mot frihet och välstånd i den moderna världen.

Resten av Trumps kabinett sjunger i samma kör. Valet av  Rex Tillerson, före detta VD för oljebolaget ExxonMobil, som utrikesminister hör till det mest uppmärksammade. ”Rex Tillerson is big oil personified ”, skriver miljöaktivisten och författaren Bill McKibben i en debattartikel, ”The damage he can do is immense.” Talande nog har ExxonMobil skänkt okända belopp till Competitive Enterprise Institute, i vars ledning Myron Ebell sitter. I linje med dessa gemensamma intressen har Trump börjat riva upp Obamas beslut som stoppade bygget av de omstridda oljeledningarna Keystone XL och Dakota Access Pipeline.

Sedan Donald J. Trump den 20 januari installerades som Förenta Staternas president har det gått undan. Sektionen om klimatförändringar togs bort från Vita Husets hemsida redan dagen därpå. Ett dekret sändes ut som lade restriktioner på olika organisationers och myndigheters mandat att tala om klimatfrågor. Vidare har Trump flaggat för att han kommer strypa resurserna till NASA:s klimatforskning och istället lägga pengarna på rymdprogrammen.

Dessutom pågår ett arbete med att luckra upp det skydd mot kommersiell exploatering av federal mark som i över ett sekel utgjort själva ryggraden i USA:s miljöpolitik. Sådana beslut skulle möjliggöra kontroversiella projekt för oljeborrning i Alaska och skiffergasutvinning, så kallad ”fracking”, samt kolbrytning i nationalparker. De planerade åtgärderna riktar sig främst mot förra regeringens Clean Power Plan, vad Trump har kallat Obamas ”war on coal”.

Motståndet

Som svar på allt detta växer nu en motståndsrörelse fram. Den tändande gnistan kom från Badlands National Park i delstaten South Dakota. Knappat hade klimatinformationen plockats bort från Vita Husets hemsida förrän Badlands NP i uppenbar polemik mot Trumps ”gag order” skrev följande på sitt twitterkonto:

badlandsnp

Nationalparken tvingades plocka bort inläggen och ge en offentlig ursäkt plus löften om att fortsättningsvis endast tala om USA:s magnifika natur och historia. Men Badlands NP fick enormt stöd på sociala medier. Handsken var kastad, och ett mystiskt konto på Twitter och Facebook öppnades, ett alternativ till Nationalparkernas officiella ansikte. Ingen vet vem som startade detta konto och ifall det har kopplingar till de allt fler nationalparker som ansluter sig. Oavsett avsändare så är budskapet tydligt:

altusnpamessagefordonaldtrump

Nationalparkernas gerillaaktioner på nätet har i sin tur inspirerat flera vetenskapliga organisationer, som nu driver kampanjer mot antiintellektualismen och klimatförnekelsen hos Trump och hans administration. Ord som ”resistance” och ”rogue” förekommer ofta i retoriken kring denna motrörelse. Associationen till den senaste Star Wars-filmen Rogue One är serverad – modiga, rättrådiga rebeller mot det ondskefulla Imperiet.

roguenasawelcometotheresistance

Runt om i världen cirkulerar protestlistor bland forskare riktade till Trump och bojkotter av konferenser på amerikansk mark planeras. Den 22 april äger Earth Day rum. I samband med detta internationella evenemang kommer forskare markera mot Trump i en March For Science i Washington DC. I skrivande stund lär arrangemangets Facebookgrupp ha cirka 300 000 medlemmar.

marchforscience

Dinos & Dollars

Så vad har Trumps regim med dinosaurier att göra? Skälet till att frågan bör ställas är dels hans tydliga strategi att låta ekonomiska intressen övertrumfa naturvärden, dels hans ringaktning för vetenskapens åsikter.

Dinosauriefossil utgör inte bara vetenskapliga objekt, de mineraliserade benen är också handelsvaror. Paleontologin har från allra första början, under tidigt 1800-tal, etablerats i symbios med amatörer som försett forskarna med fossil. Transaktioner i en bytesekonomi där meningslösa stenar förvandlas till värdefulla specimen utgör en av grundbultarna i den vetenskapliga disciplinen. De utomakademiska aktörerna har inkluderat allt från experter som Mary Anning vid Englands sydkust till anonyma gruvarbetare i Solnhofens skifferbrott i södra Tyskland till amerikanska entreprenörer som Andrew Carnegie och George Peabody.

Detta beroendeförhållande har emellertid aldrig varit helt harmoniskt. Och de senaste 15-20 åren har handeln med dinosauriefossil nått nya nivåer, globalt men framför allt i USA. Dinosaurier har blivit statussymboler. Många nyrika gäspar åt Picasso och Pollock och satsar hellre sina miljoner på en Allosaurus eller Triceratops (se f.ö. mitt inlägg om Entourage). Därmed har också gamla slitningar mellan vetenskap och marknad tilltagit.

Det senaste kapitlet i fossilhandelns historia kan sägas börja den fjärde oktober 1997. Då sålde Sotheby’s auktionsfirma i New York det mest kompletta skelett av T. rex som någonsin grävts fram. Djuret fick namnet Sue efter den amatörgrävare som hittade de första benen. När objektet gick för klubban landade priset på 8.36 miljoner dollar.

sothebyssue1997

Summan var nästan lika uppseendeväckande som själva fossilen. Marknaden fick vittring på nya möjligheter. Det har bland annat resulterat i olaglig brytning på skyddad mark och även smuggling, inte minst från Mongoliet och Kina till länder i västvärlden. Men också att många fyndplatser har förstörts av grävare som inte brytt sig det minsta om fossilens vetenskapliga värden.

I Trumps USA

I USA har individer, grupper och företag i ett par decennier försökt luckra upp det juridiska skydd mot exploatering och försäljning som fossil länge haft på federal mark i USA. En sådan linje drevs exempelvis av Tom Dashle, senator i South Dakota, under åren kring millennieskiftet (Dashle var också involverad i hanteringen av Sue). Men det har också funnits organiserat motstånd mot den skenande kommersialiseringen som istället velat göra lagstiftningen strängare.

Gruppen SAFE – Save America’s Fossil for Everyone – är ett exempel. SAFE var en autonom gräsrotsförening med bas i Society For Vertebrate Paleontology. Redan 1999 satte SVP ner foten med ett officiellt uttalande om vikten av en vetenskaplig etik vid utgrävning och hantering av fossil, detta alldeles efter att några spektakulära auktioner ägt rum, arrangerade av amerikanska Amazon i samarbete med Discovery Channel.

Bland annat tack vare idogt arbete av SAFE och liknande motståndsgrupper kunde ett förslag läggas fram för senaten år 2003 som avsevärt skulle öka straffskalan för brytning och försäljning av fossil på statlig mark. Tidigare kunde skyldiga till lagbrott få böta ett par hundra dollar, trots att fossilen skulle betingat många tusen och rentav miljoner dollar på marknaden. Det nya förslaget ville justera straffsatsen efter fossilens marknadsvärde och dessutom väga in den skada brytningen gjort på marken. Den som fälldes i domstol skulle enligt propositionen kunna få upp till tio års fängelse.

Den 30 mars 2009 antogs Paleontological Resources Preservation Act. Förordningen ligger i linje med propositionen sex år tidigare och klargör att det är förbjudet att i kommersiellt syfte gräva ut eller på annat sätt skada statlig mark med fossilfyndighet, liksom att förflytta fossil samt sälja eller köpa den typen av objekt, monetärt eller i form av byteshandel.

gl-pionner20trails20museum20dino20dig

Men oavsett om pengar eller ett intresse för dinosaurier utgör incitament – att fler personer är ute i fält och gräver fram fossil borde väl innebära att vetenskapen får tillgång till mer empiriskt material? Utvecklingen borde väl således gagna paleontologin? Detta har varit grävliberalernas främsta argument. Men det avfärdas av de flesta forskare.

Att hacka och mejsla ut fossil på ett korrekt sätt utgör en högt specialiserad kunskap. Den kräver inte bara fingertoppskänsla, i bokstavlig mening, utan också en blick för spår i marken som kan bära vittnesbörd om djurets dödsorsak, beteende och livsmiljö. För paleontologen innebär dessa spår viktig information om livets historia på planeten men de har inget marknadsvärde och blir därför helt ointressanta för den person som bara ser dollartecken i marken.

Många forskare vill därför inte ha att göra med fossil som inte grävts fram under ledning av professionella paleontologer, och de vetenskapliga tidskrifterna har strikta riktlinjer mot att använda sådana specimen som underlag i sina artiklar. Kontexten är lika viktig som benet. För att citera John ”Jack” Horner i boken Dinosaur Lives: Unearthing an Evolutionary Saga (1998): ”A dinosaur out of context is like a character without a story. Worse than that, the character suffers from amnesia.”

När Donald Trump nu annonserat att han vill lätta på restriktionerna mot kommersiell exploatering av USA:s federala landområden inklusive nationalparkerna, så är sannolikheten stor att nya dörrar öppnas för icke-vetenskaplig fossilgrävning och att gamla förordningar såsom Paleontological Resources Preservation Act revideras. I förlängningen kan det också medföra att en redan ansträngd relation mellan amatörgrävare och paleontologer förvärras.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 2: Entourage

Han är ung, snygg och karriärhungrig. Skådespelaren Vincent ”Vince” Chase siktar mot Hollywoods stjärnhimmel. Vid sin sida har han några trogna vänner och en kolerisk manager. I den populära TV-serien Entourage får vi följa Vince i jakten på det stora genombrottet bland drömmare, cyniker, idealister, manipulatörer och makthavare i underhållningsbranschens epicentrum. Serien sändes i åtta säsonger mellan 2004 och 2011 och av materialet gjordes även en film, som gick upp på biograferna 2012.

”Dramedy” är titeln på avsnitt 3, säsong 7. I en scen hamnar Vince på en privat auktion i Beverly Hills. Alla möjliga lyxföremål ska gå för klubban, exempelvis några flaskor årgångsvin som Sean Connery har skickat ett ombud för att bjuda på. Det objekt Vince fastnar mest för är en fossil, en skalle från ett stort rovdjur. Vince och hans vän Scott tycker den ser riktigt cool ut.

– That is a skull of a recently discovered species of Allosaurus.

Säger auktionsfirmans kvinnliga representant med förförisk nonchalans medan hon går fram till Vince och Scott.

Ägaren ansluter sig och beskriver objektet som en god investering. Kvinnan går inte lika rakt på sak utan följer sin försäljningstaktiska linje och betonar fossilens exklusivitet:

– This is one of the most rare skulls in the world.
– Really?
– Even more rare than the one Nicolas Cage has.
– Nicolas Cage has a dinosaur head?
Scott flikar in:
– I’m sure at this point the IRS has a dinosaur head! *fniss*
Försäljaren låter sig inte distraheras utan fortsätter samtalet:
– Quite possibly. But he did outbid Leo for one in 2007.
– What did he pay?
– 275.000 I think.
– Wow! And you think this would go for more?
– It should.
– It better! utbrister ägaren.

entourage01-620px

Efter denna konversation går Vince och Scott därifrån och pratar om att Vince kanske borde köpa skallen för att få ligga med den kvinnliga säljaren.

På ett party hemma hos Vince någon dag senare börjar två snubbar bråka. Den ene knuffar den andre – som faller på byrån där dinosaurieskallen har placerats. Fossilen går i kras.

entourage02-620px

Så tokigt det kan bli, i fyllan på det dyra vinet James Bond hade räknat med att få avnjuta. Ja visst är episoden dråplig, men faktum är inslaget med Allosaurusfossilen träffsäkert speglar en allvarlig verklighet.

Avsnittet ”Dramedy” är från 2010 och vid den tidpunkten ägde verkligen Nicolas Cage en  dinosaurieskalle. Och han hade faktiskt vunnit den i en budgivning i konkurrens med Leo, det vill säga Leonardo DiCaprio.

Ägaren till fossilen Vince köper är Adrian Peterson, en superstjärna i amerikansk fotboll. Han gästspelar i auktionsscenen som sig själv. Fiktion blandas med verklighet, vilket i just det här fallet får en relevant metabetydelse. Det är nämligen så att dinosauriefossil sedan ett femtontal år tillbaka har blivit en cool grej, en statussymbol och ett investeringsobjekt bland Hollywoods jetset liksom hos den globala företagsvärldens ekonomiska elit och andra grupper med extremt mycket pengar.

Trenden har fått paleontologer och museer att oroa sig för att värdefulla objekt glider vetenskapen och allmänheten ur händerna. Tulltjänstemän, polis, jurister och myndigheter arbetar hårt i takt med att stölder och illegal handel med fossil ökar. Och smuggling över jordklotet har gjort dinosaurier till en fråga om internationella relationer som engagerar politiker på högsta nivå.

To be continued…