Jurassic Park Crew Reunion 2020

När biosalongerna försiktigt öppnade igen efter Coronavårens nedstängning så visades en del gamla klassiker vid sidan av nya filmer. Etta på biotoppen blev Jurassic Park, inte bara i Sverige. Det är inte svårt att förstå. Filmen har en orubblig plats i populärkulturens kanon men är också ett alster som stått emot tidens tand med anmärkningsvärd pondus med tanke på hur snabbt monsterfilm som bygger på specialeffekter vanligtvis åldras.

Steven Spielbergs filmatisering av Michael Crichtons roman med samma namn var banbrytande i flera avseenden. Till skillnad från tidigare dinofilmer så var urtidsdjuren inte längre klumpiga, anonyma monster utan uppdaterade i enlighet med nya vetenskapliga teorier. Och själva paleontologin hade en framträdande roll i berättelsen och präglade persongalleriet. Biopubliken fick nu se snabba, intelligenta och sociala djur, samt ett antal nya arter. Mer fascinerande, mer komplexa än forna dagars skräcködlor men inte desto mindre skrämmande.

Spielberg regisserar en juvenil Stegosaurus. Det skämtsamma fotot ska illustrera hur Spielberg ville att dinosaurierna skulle bli lika trovärdiga och betydelsefulla som skådespelarnas karaktärer, någonting mer än bara biologiska ätmaskiner.

Att realisera Spielbergs vision av de moderna dinosaurierna innebar stora utmaningar som krävde expertis och innovation i fråga om material och teknologi. Ansvarig var Stan Winston, redan då legendarisk med ett Oscar-CV som inkluderade The Thing, Aliens, Edward Scissorhands och Terminator 2. För Jurassic Park vann han ytterligare en guldstatyett för bästa specialeffekter.

Sjätte från vänster: Stan Winston.

Nyligen sammanstrålade Winstons team för första gången på nästan trettio år. Tecknare, skulptörer, sminkörer, snickare, målare, ingenjörer, svetsare, mekaniker. De samtalade om de fyra första filmerna och alltsammans har lagts ut på Youtube – sammanlagt mer än fem timmar nördigt snack med en hel del anekdoter, bilder och bakom-kulisserna-klipp som åtminstone jag inte sett tidigare.

Jurassic Park (1993): https://www.youtube.com/watch?v=G3L2V-7Kybs

The Lost World: Jurassic Park (1997): https://www.youtube.com/watch?v=XqRjCDVOJQI

Jurassic Park III (2001): https://www.youtube.com/watch?v=X7o84mPcbO4

Jurassic World (2015): https://www.youtube.com/watch?v=QvHhFklsn9k&t

Assembling the Dinosaur (bokrecension)

För drygt hundra år sedan så utgjorde det naturhistoriska museet dinosauriernas främsta exponeringsrum. Urtidsdjuren tog plats i detta publika rum samtidigt som en förändringsprocess pågick, där den här typen av museum sökte vetenskaplig legitimitet genom att distansera sig från djur på cirkus, kuriosakabinett, resande menagerier och spekulativa berättelser om naturen i ord och bild.

I samma vetenskapliga anda tog de naturhistoriska museerna på sig ett samhällsuppdrag i form av folkbildning. För det syftet behövde man locka besökare varför ett visst underhållningsvärde krävdes. Och ingenting kittlade fantasin så som giganterna från en svunnen tid. Det förstod museernas kuratorer och chefer. Det förstod även nöjesindustrins aktörer – dinosaurier figurerar frekvent på vita duken då biofilmen utvecklas under 1910- och 20-talen. En annan kanal för populära berättelser om skräcködlorna var det skrivna ordet, inte minst genom författare som Jules Verne och Conan Doyle.

Föga förvånande uppenbarar sig spänningar när museerna ska iscensätta faunan från den djupa tidens förflutna miljöer. I skärningspunkten mellan vetenskapligt etos, politiska drivkrafter och kommersiella intressen var balansgången svår, vilket diskussionerna i samband med dinosaurieutställningar visar med exemplarisk tydlighet.

Det är just denna tematik som Lukas Rieppel har studerat i boken Assembling the Dinosaur: Fossil Hunters, Tycoons, and the Making of a Spectacle, som kom ut i fjol på Harvard University Press.

Boken är en redigerad version av författarens doktorsavhandling. Jag hade redan läst den med stor behållning, och jag har även använt en text av Rieppel i min undervisning. Han har en intressant dubbelkompetens som både vetenskaps- och ekonomihistoriker, vilket präglar bokens analyser av hur dinosaurierna tar plats i det nya naturhistoriska museet, en institution som i sin tur utvecklas i en kontext av ekonomisk expansion och modernisering.

Ekonomiskt handlar det om den period i USA som kallas ”the Gilded Age”, när konglomerat, oligopol och truster i stor utsträckning marginaliserade de små familjeägda företagen och kapitalister såsom Andrew Carnegie, J.P. Morgan och Marshall Field tillskansade sig enorma rikedomar. Gemensamt för just dessa tre är att de också ägnade sig åt filantropi, bland annat donerade de stora summor pengar till museiverksamhet. Inte nog med det: Carnegie, Morgan och Field gillade dinosaurier.

Från vänster till höger: Andrew Carnegie, J.P. Morgan, Marshall Field. Dessa herrar hörde till de mest framgångsrika affärsmännen under ”the Gilded Age” och de sponsrade naturhistoriska museer i Pittsburgh, New York respektive Chicago med stora summor pengar. Dinosaurier hade hög prioritet i deras filantropi.

De sökte övertrumfa varandra i symboliskt kapital genom att låta museerna i respektive Pittsburgh, New York och Chicago inofficiellt tävla om den största dinosaurien, den mest häpnadsväckande utställningen, de senaste fossilfynden.

Museet som företag

Moderniseringen som museerna genomgår handlar om hur de organiseras efter företagsmodeller. Mer konkret så sker en byråkratisering genom pappersteknologier. Museerna började systematiskt använda formulär, rutat papper, räkenskapsmappar, loggböcker, med andra ord en rationalisering genom kvantifiering – ”management by numbers”. Som ekonomihistoriker gör Rieppel en initierad analys av processen och anlägger dessutom ett Foucaultinspirerat perspektiv på hur rationaliseringen fungerade som teknik för övervakning; en genomlysning av organisationens samtliga grenar in i minsta detalj.

American Museum of Natural History, en viktig arena för 1900-talets dinosauriekult. Akvarell från 1891.

Exempelvis blev det möjligt att spåra ett fossil genom hela kedjan av personer, beslut och handlingar, från den första upptäckten på plats i vildmarken via utgrävningens organisering och vidare till prepareringen i laboratoriet fram till den utställningen i det publika rummet. Och det blev möjligt att göra ekonomiska beräkningar på makronivå genom att ställa utgifter i relation till besökarantal och försäljning av varor i museets butik, alltsammans statistiskt dokumenterat.

Talande för utvecklingen är hur just butikerna i museerna växer, från att i princip ha varit små bås där man kunde köpa ett vykort eller ett litet informationsblad till att bli fullskaliga shoppingtempel för alla åldrar. Det fanns kritiker som noterade kommersialiseringen och rent av associerade glasmontrarna med spektakulära djur till varuhusens skyltfönster.

Var de uppstoppade djuren – eller de monterade dinosaurieskeletten – reklam för prylarna i butiken, eller hade de senare ett folkbildande syfte som främjade museets vetenskapliga identitet?

De som tog de visuellt sofistikerade utställningarna i försvar argumenterade å sin sida att estetik och vetenskap inte nödvändigtvis står i konflikt med varandra. ”To express the whole nature the element of beauty must go hand in hand with the element of truth”, sade Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York som ansvarade för flera uppmärksammade dinosaurieinstallationer.

Brontosaurus monteras för premiärvisning i februari 1905. Sådana föremål innebar komplicerade projekt som involverade ett flertal hantverkare, forskare och museikuratorer. Rieppel beskriver objekten som multimediala installationer i skärningspunkten mellan naturalier och artefakter. Fotografi från 1904.

Folkbildningens högre syften

Filmens genomslag slätade inte ut denna konflikt. Eller rättare sagt, filmen både underlättade och försvårade för museerna. Biofilmer som The Lost World från 1925 – en tekniskt revolutionerande filmatisering av Conan Doyles roman med samma namn – blev heta samtalsämnen och gjorde att folk strömmade till museerna för att se de märkliga skräcködlorna med egna ögon, detta i form av modeller och monterade skelett, ofta iscensatta med muralmålningar för att öka realismen.

Omslaget till tidskriften Science and Invention maj 1925. Detta år hade filmatiseringen av Conan Doyles roman The Lost World premiär. Filmen väckte sensation på grund av dess verklighetstrogna dinosaurier, enligt dåtidens uppfattning. Som genom magi hade förhistoriens fauna bringats till liv på vita duken – ”filming the impossible” deklarerar omslaget. Kommersiella skräckfilmer som dessa stod i en problematisk relation till museernas dinosaurieutställningar där andra pedagogiska och moraliska intentioner skulle förverkligas.

Men det gällde samtidigt att distansera sig från auran av simpel underhållning och kommersiell kultur. ”The attractions of the Museum are intended for the moral and the intelligent, in contradistinction to those who seek unwholesome exitement”, underströk en utställningskatalog för American Museum of Natural History.

Målsättningen var alltså inte wow-upplevelser utan förståelse och bildning. Oftast handlade lektionen till syvende och sist inte om dinosaurierna i sig utan om besökaren själv. Katalogen förklarar att utställningen ifråga ”teaches man his superiority over brute creation, and creates in his bosom a knowledge of the wisdom and goodness and omnipresence of a supreme an all-wise Creator”. Känn dig själv – genom dinosaurierna.

Mindre modell av en scen med två Tyrannosaurus rex i kamp om ett slaget byte. Scener som dessa skulle lära besökarna någonting om de darwinistiska principerna, naturliga i djurens rike såväl som i samhället. Just denna konceptmodell var dock alltför stor och komplicerad för att kunna realiseras i naturlig skala.

Tydligare än så blir det knappast när dinosaurierna skrivs in i ett ideologiskt program med det naturhistoriska museet som platsen för dess tillämpning. De utdöda djuren kunde inte artikuleras utan att darwinismen samtidigt aktualiserades; djuren är därför vid tiden kring sekelskiftet värdeladdade objekt oavsett specifik visualisering. Det var inte bara teologiska spörsmål som kunde belysas – Osborn lät de utdöda djuren ingå i ett rasbiologiskt narrativ.

Sex välmatade kapitel

Lukas Rieppel är en lysande forskare. Hans historiska insikter i såväl amerikansk ekonomi som vetenskap präglar Assembling the Dinosaur, vars styrka också utmärks av gedigen förankring i historiska källor och ett glasklart språk. Som sig bör när det handlar om visuella representationer så innehåller boken en hel del bilder; för min del kunde de gärna varit ännu fler. Bokens sex kapitel kan läsas var för sig och de avslutas med en sammanfattning.

Brontosaurus i American Museum of Natural History genomgår en renovering 1938.

En del bakgrundsinformation överlappar andra texter, till exempel kapitlet om Diplodocus som behandlas utförligare av Ilja Nieuwland (se min recension här). Men åtskilligt är originellt. Jag vill framhålla Rieppels analyser av kopplingarna mellan museernas dinosaurier och amerikansk industrikultur, dinosauriernas roll i samtidens debatter om biologisk evolution, samt det fotografiska mediets ambivalens mellan sanningsanspråk och simulering.

Associationen till 1900-talets kapitalism har gjorts tidigare – den är exempelvis ett huvudspår i W.J.T. Mitchells The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998) – men Rieppel problematiserar den enkla symboltolkningen. Lektionen som museernas dinosaurier skulle lära ut var inte ett ideal om den starkes rätt, att flest tänder och rovdrift segrar i kampen för överlevnad, utan att dinosaurierna dog ut trots deras imposanta fysik.

Underförstått: den moderna människan utvecklas genom sitt cogito ovan det råa naturtillståndet, samhället utvecklas genom rationalisering. Indirekt kunde det narrativet ge ideologisk legitimering åt museernas mäktiga filantroper, vars kapitalackumulation skett med nog så hårda konkurrensmetoder.

Jurassic World 3: Återkomster

För någon vecka sedan blev det officiellt: Sam Neill, Laura Dern och Jeff Goldblum kommer att medverka i Jurassic World 3: Extinction, som planeras gå upp på biograferna sommaren 2021. Det vill säga skådespelarna som i Spielbergs film från 1993 gestaltar paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm.

Tre olika roller men med en gemensam tematisk funktion: i Jurassic Park representerar Grant, Sattler och Malcolm vetenskapens ethos gentemot de profithungriga och obetänksamma parkägarnas hybris. Trion gör gemensam sak i kampen för överlevnad på Isla Nublar och ses ofta tillsammans på bild.

Ian Malcolm har en huvudroll även i uppföljaren, The Lost World, medan Grant är en centralgestalt i Jurassic Park III, där även Sattler förekommer i en mindre roll. Till mångas förtjusning annonserades att den hippa matematikern skulle dyka upp i den förra filmen, Jurassic World: Fallen Kingdom, och lika många blev nog besvikna över att han fick så kort speltid på duken (mer om karaktären Malcolm kan man förresten läsa i mitt blogginlägg här).

Nu ska alltså de tre hjältarna samlas på nytt, nästan trettio år efter den första, med all rätt kultförklarade filmen. Skamlös nostalgi? Ett desperat försök att krama ytterligare några dollar ur en franchise som borde vara lika utdöd som dinosaurierna den handlar om? Eller en dramaturgiskt motiverad återknytning som skapar sammanhållning åt eposet som helhet? Kanske därmed en slutpunkt, ett sista kapitel efter två trilogier? Det återstår att se.

En annan återkomst i den kommande filmen, knappast känd för den breda biopubliken, är den här mannen:

Han heter Phil Tippett och är expert på visuella specialeffekter. Han var med i den allra första filmen och har figurerat bakom kulisserna i några av uppföljarna. Meritlistan går inte av för hackor: förutom Jurassic-filmerna medverkade Tippett i teamen bakom Star Wars, The Return of the Jedi och Indiana Jones and the Temple of Doom, för att bara nämna några storfilmer.

När sluttexterna rullar i Jurassic Park betecknas Tippett som ”Dinosaur Supervisor” vilket sedermera gett upphov till ett skämt bland fansen. Tippett hade ju faktiskt gjort ett uselt jobb, påpekade man med direkt adress till Phil på exempelvis Twitter: ”People died because of your lack of supervision. There were raptors all up in the kitchen Phil. In the God damn kitchen!” Som svar på skämtet justerades hans jobbtitel i Jurassic World (2015) till ”Dinosaur Consultant”.

Hur coolt skulle inte det vara att ha på sitt visitkort? Men ännu coolare är att ha fått en dinosaurie uppkallad efter sig. Och det har denne veteran inom specialeffekter och animatronics: Elaphrosaurus philtippettorum.

Annars vet vi inte mycket om den nya filmen i nuläget. Kärntrion från förra filmen – Owen, Claire och den klonade flickan Maisie – kommer självklart att vara med. Det har också klargjorts att massutrotning kommer att utgöra ett idémässigt tema när dinosaurierna härjar på det amerikanska fastlandet. I övrigt kan vi lugnt räkna med att hemlig information om filmen ”läcker ut” i strategiska portioner i väntan på den första officiella trailern.

Zuul – Vad berättar dinosauriernas namn?

I maj förra året presenterade forskare vid Royal Ontario Museum i Toronto ett spektakulärt fossilfynd: en nästan perfekt bevarad dinosaurie. Den sex meter långa ankylosauren hade inte bara skelettet intakt utan även fossiliserad mjuk vävnad, vilket är mycket sällsynt. Hudens struktur, färger och mönster framträder med detaljskärpa och lyster ännu efter mer än hundra miljoner år i marken. Men i medias rapportering har nästan lika stor uppmärksamhet riktats mot namnet som paleontologerna gav den nya arten – Zuul crurivastator.

Zuul crurivastator. Bilder: Royal Ontario Museum.

Vad är det för ett namn? Hur ska vi förstå dess kulturella betydelse? Den som är bekant med åttiotalets kultfilm Ghostbusters kopplar direkt – Zuul är ju Gozer-templets väktare som hoppar fram ur Sigourney Weavers kylskåp mot slutet av filmen. Just den associationen gjorde forskarna omedelbart då de såg dinosauriens huvud. Och när museet presenterade fyndet för offentligheten hade man bjudit in en annan av filmens skådespelare, Dan Akroyd, som på fotografier poserar med verklighetens förstelnade Zuul.

Skådespelaren Dan Akroyd framför Zuul crurivastator, med ett fotografi från filmen Ghostbusters från 1984. Bild: Royal Ontario Museum.

Zuul, Gozer-templets väktare i Ghostbusters.

Sex kategorier

Detta är inte första gången en referens till populärkulturen görs när en nyupptäckt dinosaurie ska namnges. Men vilka principer följer paleontologerna när de ger namn åt en ny art? Rent formellt gäller den standard som finns preciserad i International Code of Zoological Nomenclature, som vilar på den linneanska taxonomin. Därutöver har forskarna stor frihet. Historiskt kan dinosauriernas namn grovt sorteras i sex kategorier.

Vissa arter har fått sitt släkt- eller artnamn efter platsen eller regionen där fossilet hittades. Exempelvis Utahraptor, Argentinosaurus och Spinosaurus aegypticus. Andra beteckningar avslöjar anatomiska särdrag, såsom Triceratops med sina tre horn. Eller ”ödletanden” Iguanodon, en av de första dinosaurier som beskrevs vetenskapligt i början av 1800-talet, i detta fall just utifrån fossil av tänder som till formen påminde om levande leguaners.

Vissa namn ska återspegla djurets karaktär. Ett berömt exempel utgör det fruktade rovdjuret Tyrannosaurus rex, ”tyrannödlornas konung”. Ingen tvekan med det namnet om att djuret står på toppen av ätandets pyramid. Ordet Brontosaurus bygger på grekiskans bronté som betyder åskdunder, och syftar såklart på mullret i marken när den sjuttio ton tunga sauropoden tar sina mäktiga steg.

En fjärde kategori ger hommage åt en person. Namnet Diplodocus carnegii bär ett evigt tack till den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie, som sponsrade utgrävningen av det spektakulära skelettet i Wyoming vid sekelskiftet 1900. Ett nyare exempel är Savannosaurus elliotorum, en medelstor titanosaur som upptäcktes av den australiensiske fårfarmaren och amatörpaleontologen David Elliot för drygt tio år sedan.

Diplodocus carnegii, monterad under överinseende av paleontologen John Bell Hatcher för Carnegie Museum i Pittsburgh tidigt 1900-tal.

Vissa namn inrymmer en sorts metareferens eller vetenskaplig kommentar. Apatosaurus till exempel, som betyder ”vilseledande ödla” eller ”lurig ödla”. Det var den amerikanske paleontologen Othniel Charles Marsh som på 1870-talet gav arten detta namn eftersom benen på undersidan av svansen inte såg ut som förväntat utan skickade tankarna till en annan kategori urtidsdjur.

”Irritationen” som namnet Irritator challengeri vittnar om avser det märkliga fossil som passerat ett gäng profithungriga aktörer innan forskarna kunde studera det på 1990-talet. De skrupelfria – därtill kriminella – handlarna hade nämligen manipulerat fossilet med ett slags gips i tron att det skulle bli mer attraktivt och därmed betinga ett högre pris. Högst irriterande för forskarna att behöva konstatera ett sådant falsarium. Och skandalen skrevs alltså in i vetenskapens lexikon.

Namnet på denna brasilianska dinosaurie, en fiskätande spinosaurid, leder över till den sjätte kategorin, där referenser till populärkultur eller mytologi förekommer i namnet. Med ordet ”challengeri” hyllar paleontologerna professor George Challenger i Arthur Conan Doyles roman The Lost World från 1912 – en klassiker inom dinolitteraturen.

På motsvarande sätt rymmer Masiakasaurus knopfleri en hyllning till gitarristen Mark Knopfler. Forskarna har berättat att Dire Straits spelades konstant i hörlurarna medan de knackade och borstade fram fossilet. Namnet gav sig därmed självt. År 2006 publicerades en studie av en ny art med ett mycket karaktäristiskt huvud som osökt skickar tankarna till sagornas drakar. Så varför tveka? Arten fick namnet Dracorex hogwartisa, ”Hogwarts drakkonung”. En hälsning till Harry Potter och skolan för magiker.

Masiakasaurus knopfleri. Modell av Sean Murtha.

Det är i denna kategori Zuul crurivastator får placeras. Populärkulturens närvaro i dinosauriernas namnkatalog är ett modernt fenomen, och katalogen har förändrats även i andra avseenden. Är förändringarna tecken i tiden? Vad berättar orden?

Namn med många bottnar

Djurens namn har betydelser utöver den rent klassifikatoriska funktionen. Hade T. rex blivit lika känd och populär om arten bestämts till sitt ursprungliga, preliminära namn Dynamosaurus imperiosus? Nog klingar det inte lika gotiskt och suggestivt som Tyrannosaurus rex, inte lika skräckfilmsaktigt.

För många barn blir dinosauriernas namn ett första möte med det vetenskapliga latinet. Troligtvis bidrar detta till dragningskraften: genom namnen som inte liknar vardagsorden och ändå inte är ren fantasi får barnen tillgång till ett magiskt vuxenspråk, som gör dem till experter och samtidigt distanserar dem från sina okunniga föräldrar och andra icke-initierade i vuxenvärlden.

Författaren Michael Crichton förstod detta. ”Those names are impossible”, säger en av personerna i romanen Jurassic Park uppgivet, ”You’ll never learn those names if you’re over the age of ten.” Vem som helst kan se och höra hur barn på naturhistoriska museer undervisar sina föräldrar och briljerar med sitt förråd av latinska namn.

Crichton själv har i och med sin roman haft en omätlig betydelse för de senaste decenniernas dinokult, så självklart har han fått en art uppkallad efter sig: Crichtonsaurus bohlini, officiellt presenterad 2002. Som av en händelse är djuret faktiskt nära biologisk släkting till Zuul.

Personen som kom på namnet, Dong Zhiming, är inte alltid lika tydlig. En annan av hans upptäckter döptes till Tianchiasaurus nedegoapeferima. Det sista kryptiska ordet kombinerar bokstäver på huvudpersonerna i Spielbergs filmatisering av Crichtons roman.

Artspecificeringen bohlini är även den en hyllning och syftar på den svenske paleontologen Birger Bohlin. På 1920- och 30-talen deltog han i flera utgrävningar i Kina, bland annat som medlem i Sven Hedins expeditioner, men är nog mindre känd för sina dinosaurier och desto mer för arbetet med den så kallade Pekingmänniskan.

Ett namn som Zuul crurivastator bildar en länk mellan vetenskap och populärkultur, det högtravande och det lättsamma. Royal Ontario Museums forskare utnyttjade detta i kommunikationen med den intresserade allmänheten. Detta slags beteckningar tjänar även som stimulans för fantasin genom att leda associationerna till ett visst välbekant mål, det må vara Ghostbusters eller Harry Potter.

I globaliseringens tidevarv

I namngivandets praktik kan också en sorts globalisering och dekolonialisering noteras. Exempelvis har de många fossilfynden på kinesisk mark gett upphov till namn som Banji, Xuwolong, Khaan och Shinxinggi. Namn som inte klingar vetenskapligt eller dinosaurielikt på det traditionella sättet men som för personer med rätt språkkunskap och kulturell referensram är lika semantiskt meningsfulla som de gamla namnen är för västerlänningar. Därtill ger språket en möjlighet till lokal identifikation, en rumslig förankring av vetenskapens platslösa objektivitet.

Motsvarande geografiska avtryck i artnamnen finner vi från Indien, med nyupptäckta dinosaurier såsom Nambalia och Pradhania. Amerikanerna har sin rovdjurskung i T. rex, indierna kan istället stoltsera med Rajasaurus narmadensis – “Den furstliga ödlan från Narmada”. Sydamerika är fyndregion för exempelvis Quetzalcoatlus, en gigantisk flygödla som fått sitt namn efter en bevingad aztekgud. Tupuxuara och Tapejara är dinosaurienamn hämtade från den brasilianska Tupimytologin.

Quetzalcoatlus. Bild: Mark Witton.

Dessa namngivningsakter som språkligt och kulturellt lokaliserar dinosaurierna på jordens yta behöver för all del inte ske utanför den västerländska geografin. Fossil av arten Balaur bondoc hittades 2009 i Rumänien och namnet anspelar på lokala sägner – balaur är ett fantasidjur med vingar och ormliknande kropp, och dinosauriens namn betyder ungefär ”kraftig drake”.

Under senare tid har också ursprungsbefolkningars språk börjat synas i paleontologin. Ett exempel är anknäbbsdinosaurien Ugrunaaluk kuukpikensis, vars namn lånats från inuiternas språk i den arktiska region där fossilet upptäcktes. Beslutet togs inte på en höft. Paleontologerna konsulterade Alaska Native Language Center för att kunna formulera ett passande namn. Resultatet kan översättas till ”uråldrigt betesdjur”, och namnet har en vördnadsbjudande konnotation.

Ugrunaaluk kuukpikensis. Bild: James Havens.

Exemplet Ugrunaaluk visar hur paleontologin skriver in sig i mer generell utveckling, avläsbar också inom geografi och kartografi. Numera används sällan namnet Mount McKinley för Alaskas högsta berg utan Denali, ”Den Höga” på Koyukonfolkets språk. Skiftet har varit föremål för laddade politiska debatter. I september 2015 kunde Barack Obama förklara Denali som bergets officiella namn. Att självaste presidenten engagerade sig i frågan belyser ordens symbolvärde. Världen över reses krav på att ursprungsbefolkningarnas röster ska få komma till tals i officiella berättelser om natur och platser. På svenska fjällkartor har sedan en tid det högsta berget stavats mer i enlighet med samiskt uttal, inte längre Kebnekaise utan Giebnegáisi.

De namn vi ger naturen – arter såväl som landskap, dinosaurier såväl som berg – är alltså inte bara en formell, inomvetenskaplig angelägenhet utan en fråga med djupare kulturella och politiska skikt. Inom dinosauriernas fält skapas med språkets hjälp nya förbindelser mellan vetenskap och populärkultur, folklore och mytologi. Lokalspråkens närvaro speglar maktförskjutningar och en viss decentrering av västerländsk kunskapshegemoni i naturvetenskapens form. Dinosaurier är natur som är kultur. Hur vi tolkar och benämner dem säger lika mycket om vår egen tid som om faunan för miljoner och åter miljoner år sedan.

---

Den här texten publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i en något annorlunda version den 13 oktober 2017.

Fett och läppar

Hur såg dinosaurierna egentligen ut? Det får vi nog aldrig veta med hundraprocentig säkerhet. Paleontologins historia består av en räcka hypoteser, gissningar och utkast, baserade på fragmentariskt material. Det är också en historia som uppvisar väldigt skiftande visuella representationer.

Ta till exempel Iguanodon, en av de första dinosaurierna som beskrevs vetenskapligt på 1820-talet. De tidigaste bilderna visar ett bastant djur med pelarliknande ben, en förhistorisk best som påminner om en noshörning. När ett antal betydligt mer kompletta fossil hittades i en kolgruva i Bernissart i Belgien på 1870-talet, förändrades bilden radikalt. Paleontologen Louis Dollo porträtterade arten som ståendes på bakbenen, med svansen som en tredje stödpunkt. Mer lik en känguru än en noshörning i anatomin. Därtill har hornet på nosen flyttats till tummen.

Idag tror forskarna att Iguanodon hade en mer horisontell kroppshållning, och att den omväxlande förflyttade sig på bakbenen och på alla fyra. Ett mer dynamiskt och färgstarkt djur än de tröga, leguanliknande varelserna från den viktorianska föreställningsvärlden.

Kulturell darwinism: Iguanodon i tre stadier av teoretisk och visuell evolution. Överst illustration av Samuel Goodrich år 1859. Mittenbilden av Joseph Smit, från boken Extinct Monsters 1892. Nederst Iguanodon i den digitala tidsåldern.

Få upptäckter har förändrat bilden av dinosaurien som de fjäderbeklädda dinosaurierna, inte minst de fynd som gjordes i Kina och Mongoliet på 1990-talet. Kanske, frågade sig forskarna, hade alla eller åtminstone de flesta dinosaurier fjädrar av något slag? I samma veva spekulerades det friskt om djurens färger och mönster. Steget från de gamla ödlorna i monokrom grå-brun-grön färgskala blev väldigt stort, och illustratörer frambringade bilder av ett helt nytt slags dinosaurie.

Gorgosaurus i full fjäderdräkt. Bild av Danielle Dufault.

Numera är forskarna mer försiktiga inför att dra långtgående slutsatser rörande dinosauriernas hud. En fråga som också delar paleontologin i två läger. Osäkerheten bottnar i att det är så sällsynt med bevarad mjuk vävnad.

Vid sidan om frågan huruvida dinosauriernas hud var täckt av fjädrar eller av fjäll liknande ödlors och krokodilers yta, diskuteras idag fett och läppar när det gäller dinosauriernas visuella särdrag.

Många forskare har på senare tid nämligen reagerat mot en typ av bilder där det nästan ser ut som att huden spänts hårt direkt på skelettet, utan underhudsfett. Och där tänderna på rovdjuren är komplett blottade hela tiden.

Kritiken gör att förkrigstidens dinosaurier kan komma att omvärderas. Till exempel de stilbildande målningarna av Charles Knight, eller de animerade modellerna i filmsensationen The Lost World från 1925, ja också en sen illustration från sjuttiotalet av Iguanodon av Zdenek Burian, som gestaltar en bulkig varelse med haklapp. Kanske ligger dessa visualiseringar närmare sanningen än de senaste decenniernas ”deffade” och maskinliknande monster?

Överst Charles Knights ikoniska T. rex (detalj från större målning). Mitten: Allosaurus från filmen The Lost World, 1925, med köttig läpp som rör sig ovanför tandraden och rejält med underhudsfett ovanför ögat. Nederst Iguanodon av Zdenek Burian, 1972, en bild som hör till den gamla skolans vetenskap och estetik innan de smidiga, snabba och fågellika dinosaurierna blev standard.

Eftersom dinosaurien under hela perioden från 1820-talet till och med idag – det vill säga hela dess andra liv efter det biologiska utdöendet för många miljoner år sedan – har konstruerats utifrån bristfälligt material och tagit visuell form i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur, har den fungerat som historisk spegel av samtiden. I den spegeln syns bland annat tecken på varierande kroppsideal. Bilder av dinosaurier berättar i regel också någonting om människor.

Sådan människa, sådan dinosaurie.

 

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.

---

”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

Welcome… to Jurassic Park!

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.