”Rekordstor dinosaurie upptäckt”, kunde man läsa i SVT:s nyhetsrapportering för ett par veckor sedan. Uppgiften om fossilfyndet som gjorts i sydvästra Argentina spreds över hela världen. Med lite olika framtoning. Vissa artiklar menade att skelettet var nästan komplett, andra att det var fragmentariskt, åtminstone så här långt i utgrävningen. Det återstår att se huruvida det rör sig om en ny art, och även om det faktiskt är den största dinosaurie som någonsin upptäckts.
Ett är i alla fall säkert: nyhetsvärdet handlade om storleken. Trots den enorma variationen i dinosauriesläktet, inte minst ifråga om storlek, så associeras urtidsdjuren vanligtvis med kolossala mått. Och störst djur skapar störst rubriker.
Fyndet i Argentina är utan tvivel en sauropod av något slag, och räknas in i gruppen riktigt stora sauropoder: en titanosaurie.
Familjenamnet Titanosaurus lanserades av Richard Lydekker 1877 och är numera ett nomen dubium, det vill säga en ifrågasatt kategori med osäker vetenskaplig status. Det har kommit att bli ett så kallat ”wastebasket taxon”, en korg där stora sauropoder placeras vilkas exakta taxonomiska bestämning är oklar. Däremot är subgruppen Titanosauria accepterad.
Namnet signalerar någonting väldigt stort genom associationen till grekisk mytologi, där titanerna var barn till himlakropparna Uranus och Gaia (Jorden). Dinosauriernas utdöende kan med det namnet också få en konnotation av titanernas död i mytologin, någonting som många målare genom historien har sökt gestalta.
Bland dinosauriefamiljens titaner finns Argentinosaurus och Patagotitan, och som namnen avslöjar har bådadera återfunnits i nuvarande Sydamerika. En tredje art som hör till de allra största är Supersaurus, först hittad i Colorado 1972. Dessa långhalsade djur mätte närmare 40 meter på längden och vägde förmodligen upp emot 100 ton.
Sådana jättelika bestar reser ett antal frågor för forskningen. Varför blev djuren så stora? Gigantism inom djurvärlden har flera fördelar. Skydd mot rovdjur till exempel. Det vore lönlöst för de flesta theropoder att ge sig på en 80 tons bjässe, deras huggtänder skulle inte ge mycket mer än ytliga skärsår i den tjocka huden och ett slag med svansen i försvar kunde ha dödlig utgång. Men evolutionen har också frambringat fiender parallellt med sauropoderna. På varje ställe där man funnit titanosaurier har också fossil av mycket stora rovdjur grävts fram. Spår tyder på att icke-fullvuxna exemplar av Argentinosaurus jagades av Giganotosaurus, vars namn talar för sig självt.
En fördel med de långa halsar som titanosaurierna uppvisar är att de knappt behöver röra själva kroppen för att nå sin föda. Därmed sparas energi. Finns det då inga gränser för hur stora djur kan bli? Jo. Många forskare tror att titanosaurierna förkroppsligar ett evolutionsbiologiskt maximum. Gränsen betingas av fysikens lagar, som till exempel den kapillärkraft som krävs för att pumpa blodet genom kroppen. Monsterfilmernas uppskalade versioner av existerande djur är i regel omöjligheter. King Kongs existens falsifieras av gravitation och hållfasthetslära; hans ben skulle krossas av kroppens tyngd.
Som bekant så lyder inte populärkulturen under vetenskapens realism. Inte minst under monsterfilmens gyllene decennier, 1950- och 1960-talen, fick den urgamla fascinationen för stora djur och atrofierade bestar fritt utlopp. När gigantiska insekter, ödlor och även humanoider dyker upp i Hollywoods berättelser så kopplas de ofta ihop med samtidens idéer om radioaktivitet och liv på andra planeter – fantasins monsterfilmer under efterkrigstiden går hand i hand med verklighetens atombomber och rymdforskning.
Filosofen Theodor W. Adorno såg i de monumentala dinosaurierna istället en symbol för den totala staten och kapitalismens megalomani under 1900-talet, särskilt i USA. Faktum är att den skräckblandade förtjusning som tanken på urtidsdjur av ofantlig storlek genererat är lika gammal som ordet dinosaurie. Megalosaurus, Iguanodon och Hylaeosaurus var de tre huvudsakliga arter som ingick i Charles Owens nyformulerade klass Dinosauria år 1842, och man föreställde sig dem som uppskalade varianter av befintliga reptiler. Det kittlade föreställningsförmågan och inspirerade konstnärer att gestalta den förhistoriska faunan. Och ordet ”gigantic” förekommer frekvent i Owens rapport.
Men det är vid sekelskiftet som vidlyftiga dimensioner tar sig närmast fetischistiska uttryck. Inte bara ifråga om utdöda djur. Perioden präglas av industriell och kapitalistisk expansion vilken avspeglas, eller uttrycks, i allt högre skyskrapor, större atlantångare, längre broar och liknande ingenjörskonst. Varje världsutställning skulle vara större än den föregående. Varje nytt nöjesfält skulle ha den längsta berg-och-dalbanan, det största pariserhjulet och så vidare.
Begäret efter stora dinosaurier hänger samman med denna kulturella gigantism. När nya arter presenterades var det framför allt de stora djuren som exponerades i media och populärkultur. En artikel i New York Journal and Adviser den 11 December 1898 utbredde sig över en hel sida med rubriken ”Most Colossal Animal Ever On Earth Just Found Out West”.
Bland bilderna som ackompanjerar reportaget om fossilfyndet finns en teckning av en sauropod som reser sig på bakbenen och kikar in i ett fönster i ett höghus. Förmodligen har illustratören inspirerats av omslaget till Camille Flammarions bok från 1886, Le monde avant la création de l’homme (Jorden före människans skapelse). Detta sätt att gestalta storlek genom att placera in dinosaurier i storstadsmiljö blir en vanlig trop i populärkulturen, som vid sidan om att förevisa skala möjliggör den dramatiska konfrontationen mellan uråldrig, bestialisk natur och modern, urbaniserad kultur, en kamp mellan människa och djur som vanligtvis kräver teknologi och våld för att den förra ska segra.
Just den där artikeln från 1889 läste multimiljonären Andrew Carnegie som genast tänkte på sitt nyöppnade naturhistoriska museum i Pittsburgh – ett sådant dinosaurieskelett måste museet ha, det skulle öka dess attraktionskraft och symboliska värde, och därmed också Carnegies eget kulturella kapital som filantrop. Det ledde så småningom till att ett remarkabelt skelett av Diplodocus grävdes fram i Wyoming för att sedan monteras av Carnegies museipersonal. Den första av en serie kopior av dinosaurien installerades i Londons naturhistoriska museum i maj 1905.
Om den historien, se detta blogginlägg. Här vill jag bara understryka att den egenskap som gjorde dinosaurien till en sensation i brittisk press under våren 1905 var just dess närmast ofattbara storlek. Ord som gigantic, colossal, huge, stupendous, supreme och wondrous färgar reportagen, ibland i kombination med monster och dragons. Superlativen florerar tätt: “the greatest animal that ever lived”, “the largest four-footed animal ever discovered in the bone”, “the biggest beast that ever walked on four feet”, och så vidare.
Dinosaurier av detta slag, såsom Diplodocus och Brontosaurus, var så ofattbart stora att vissa forskare menade att de förmodligen levde i träsk och grunda sjöar, för på torra land skulle inte benen kunnat bära upp den tunga kroppen mer än korta stunder. Teorin har sedermera vederlagts av närmare studier av sauropodernas biomekaniska fysik.
En artikel om Londons spektakulära museinyhet menade att Diplodocus är så överväldigande stor i förhållande till Hall of Reptiles att man skulle behöva titta i en felvänd kikare för att få med hela djuret i blickfånget. Det imposanta intryck som skelettet gav med dess manshöga ben och välvda revben fick ett par skribenter att associera till en gotisk byggnad, “a cathedral on legs”.
Sådana associationer ger vid handen hur representationer av dinosaurier ofta har anammat det sublimas estetik. Metaforen om en gotisk katedral visar också på en dubbelhet i de stora dinosauriernas uttryck. Å ena sidan har vi det monstruösa hos exempelvis T. rex, ”the greatest predator that ever lived”, som jägaren Roland Tembo konstaterar i The Lost World. Det är också den dödsmaskin som uppgraderas till Indominus rex i Jurassic World enligt formeln ”bigger” = ”scarier” och ”cooler”, med bioingenjören Wus krassa ord.
Å andra sidan finns det slags storlek som istället delar attribut med blåvalen, som i vikt mätt faktiskt överstiger titanosaurierna: sublim men snarare vördnadsbjudande än skräckinjagande, överväldigande men inte hotfull. Det är sauropodens kännetecken. Långsam. Majestätisk. Vegetarian. En gentle giant.
Den karaktären är vad paleontologerna Allan Grant och Ellie Sattler allra först erfar när de får se dinosaurierna på ön Isla Nublar i Jurassic Park. Spielberg förstärker storleken med hjälp av låg kameravinkel och genom att låta djuret resa sig på bakbenen mot trädtopparna (fastän Brachiosaurus inte kunde göra så). Dinosaurien är förkrossande enorm, men scenen är närmast pastoral.
I rapporteringen om den nyupptäckta titanosaurien hörs ekon av förra sekelskiftets kulturella gigantism och av populärkulturens långa tradition av storleksfetischism i framställningar av dinosaurierna. Storlekens attraktionskraft var också någonting som American Museum of Natural History i New York utnyttjade när de presenterade Pagotitan mayorum år 2016. Annonserna på Times Square av The Titanosaur var i sig kolossala. Och vid monteringen vändes utställningslokalens begränsningar till en fördel genom att låta sauropoden sträcka ut halsen utanför rummet där den placerats.
Skelettet av Pagotitan är hela 37 meter långt. När djuret sakteliga skred fram i nuvarande Patagonien pressade dess fötter marken med 70 tons vikt. Det motsvarar ungefär tio afrikanska elefanter. I en enda kropp.