Diplodocus

Paleontologi i det offentliga rummet

Förrförra våren besökte jag Museum für Naturkunde i Berlin. Museet är ett av de främsta i sitt slag, bland annat världsledande inom taxidermi. Det är också känt för sin fina paleontologiska samling. Den innehåller till exempel det så kallade Berlinexemplaret av Archaeopteryx, placerat i egen nisch, suggestivt upplyst med spotlampor. Det är visserligen inte ett typspecimen – detta finns i London och låg till grund för Richard Owens rapport 1861 – men det är ett både mer komplett och vackrare exemplar av djuret, som blev avgörande för evolutionsteorins etablering. Och så kan museet ståta med Brachiosaurus brancai från den tyska expeditionen i Tendaguru, Tanzania, i början av 1900-talet. Det enorma skelettet utmanade då Diplodocus carnegii som världens största dinosaurie, och synen av det är verkligen imponerande – man måste böja nacken bakåt för att se djurets skalle, högt uppe vid taket.

Det mest spektakulära och uppmärksammade tillskottet på senare tid är utan tvekan den T. rex som fått smeknamnet Tristan (egentligen Tristan Otto efter namnen på barnen till de båda entreprenörer som köpte dinosaurien och har sponsrat utställningen). Det sublimt svarta skelettet står i ett eget rum och presenteras med en estetisk framtoning, som ett konstverk. Men också som ett objekt för spjutspetsforskning. Jag hade turen att vara i Berlin samma dag som museet arrangerade en offentlig forskningsinsats, bestående av dels laborativt arbete, dels en presskonferens.

01-tristan-copyright-museum-f-naturkunde

02-tristan-head-copyright-museum-f-naturkunde Copyright Museum für Naturkunde, Berlin

Isotoper och matvanor

Det rörde sig närmare bestämt om isotopanalys på den fossiliserade tandemaljen. Anne Schulp och Renee Janssen från Leidens universitet genomförde förarbetet i samarbete Daniela Schwarz, museets egen dinosaurieexpert. Mikroskopiska samplingar om cirka sju milligram vardera togs från var och en av tänderna. Analysen av proverna ska förhoppningsvis kunna bringa klarhet i Tristans matvanor. Varierade födan efter årstidernas växlingar? Följde Tristan med bytesdjuren när dessa migrerade? Svaren på dessa och liknande frågor kan ge en bättre förståelse av såväl arten T. rex som dess ekologiska livsmiljö i stort.

Underkäken hade plockats bort från skallen och placerats på ett bord som upplystes av kraftiga armaturer. Med fina instrument arbetade de båda forskarna lugnt och koncentrerat, men ändå avslappnat nog för att kunna svara på en och annan fråga. Det tog ungefär en halvtimma att preparera varje prov, så litet att det knappt var synligt för blotta ögat. Rummet var långt ifrån fullt men förutom nyfikna besökare var pressen på plats. Smattrande kameror, journalister som antecknade i sina block samt spejande säkerhetsvakter gav det hela en viss dramatik, nästan en karaktär av performance.

03-forskning

05-forskning

04-forskning

Arbetet hade såklart lika gärna kunnat utföras bakom lyckta dörrar. Men Tristan har från första början presenterats som ett föremål med trippla värden: ”a new cultural highlight, crowd-puller and a unique research object”, som det stod i pressmeddelandet inför vernissagen i december 2015. Där framgår också att forskningen kommer att ske i samverkan med det omgivande samhället. Tristan ska inte bara vara ett coolt objekt att titta på utan ett fönster mot forskningen, och ett evenemang som det jag fick ta del av ska öka förståelsen för vad paleontologin studerar, hur det sker och varför.

”Invisible technicians”

Den här typen av offentlig forskning, där process och inte bara resultat presenteras, hör inte till vanligheterna idag men är långt ifrån någonting nytt. När den moderna vetenskapen började formeras och institutionaliseras var insyn en del av programmet; kunskapen skulle förbättras genom att bli öppen och kollektiv, genom att frigöras från de lärda individernas vindskupor.

Observationens ideal tog sig bland annat uttryck i de anatomiska teatrarna, där dissektioner genomfördes inför publik från sent 1500-tal och framåt. Under romantiken lockade Humphry Davys kemiska experiment många åskådare och bevakades av tidningarna, även i form av satirteckningar. Det var vid denna tid också vanligt att vetenskapliga laborationer genomfördes i hemmet av amatörer. Även om dessa inte resulterade i banbrytande upptäckter så utgjorde de en viktig del i upplysningens kunskapskultur, präglad av vetenskapens visuella närvaro.

06-theatre_leiden
Anatomiska teatern i Leiden, tidigt 1600-tal.

07-karikatyr-james-gillray-humphry davyKarikatyr (tidigt 1800-tal) från en av Humphry Davys publika experiment.

08-An_Experiment_on_a_Bird_in_an_Air_Pump_by_Joseph_Wright_of_Derby_1768 Experiment med Boyles luftpump. Målning av Joseph Wright of Derby, 1768.

Vetenskapshistorieskrivningen var tills för några decennier sedan huvudsakligen fokuserad på resultat och på de individer som presenterade nya teorier och rön. Revolutionerande framsteg, lysande genier. Alternativa, sociologiska perspektiv har emellertid visat hur vetenskaplig kunskap i själva verket tillkommer som kollektiva handlingar och processuellt, ofta i långsamma skeenden snarare än i heurekamoment. Steven Shapin som forskat kring detta har i ett antal studier utvecklat begreppet ”invisible technicians”, vilket betecknar alla de ofta anonymiserade hantverkare som ligger bakom kunskapens ackumulativa tillblivelse liksom de paradigmatiska teorierna.

På Museum für Naturkunde synliggjordes dessa vetenskapens kunskapsproducenter och deras praktiska arbete. Och för en gångs skull kunde allmänheten få en annan bild av den paleontologiska forskningen än den vanliga med väderbitna fossilgrävare på äventyr i vildmarken.

Annonser

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 6: A Nightmare on Elm Street

A Nightmare on Elm Street är en skräckfilm från 1984 signerad Wes Craven. Han var vid den tiden ett etablerat namn bland genrens kännare i och med de mer obskyra The Last House on the Left (1972) och The Hills Have Eyes (1977). Men det var berättelsen om Freddy Kruger på Elm Street som blev Cravens stora genombrott.

Filmen är en sort psykedelisk slasher som leker med den elastiska hinnan mellan dröm och vaket tillstånd. Dess kommersiella framgång skulle generera sex uppföljare, vardera – med undantag för nummer 3 – ett förkrossande argument mot den typen av franchising.

A Nightmare on Elm Street, som någon klåpare översatte till Terror på Elm Street varmed det centrala drömtemat osynliggörs, blev inte bara en språngbräda för Wes Cravens karriär utan innebar också filmdebuten för en ung Johnny Depp. Det går dock inte så bra för hans rollkaraktär Glen Lantz, som inte lyckas hålla sig vaken och i sömnen faller offer för den sadistiske barnamördaren Kruger, död men ändå inte.

Så till saken. Filmen utspelar sig i en villaförort i ”anytown USA”. Glens rum är inrett som just sådant, ett typiskt amerikanskt tonårsrum. Här finns en staty av frihetsgudinnan, stjärnbanéret på väggen, en basebollhandske, bilder på amerikanska idrottare och en indianhövding, och liknande. I denna ikonografi utgör dinosaurier ett självskrivet inslag. På väggen sitter stora bilder av Stegosaurus och Diplodocus, eller möjligen Brontosaurus (senare omdöpt till Apatosaurus).

Nightmare-620px

Arterna ifråga namngavs och beskrevs av Othniel Charles Marsh på 1870-talet under den expansiva tid för amerikansk paleontologi som kallats ”The Gilded Age” och ”The Great Dinosaur Rush”. Det är alltså följdriktigt att dessa arter här förekommer bland andra visuella representationer av amerikansk kultur och historia. Man kan tycka att det hade varit än mer självklart att T. rex skulle finnas i Glens rum. Varför scenograferna valde bort en sådan populär och lätt igenkännlig kandidat förblir en fråga för spekulation. Kanske valdes de mer timida växtätarna istället för det skräckinjagande rovdjuret för att förstärka Glens karaktär som good guy och mjukis.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 1: Star Wars

Stopp och belägg: det finns väl inte några dinosaurier i Star Wars? Faunan i galaxen långt, långt borta är visserligen rik på mångfald men alla djuren är ju fantasiskapelser. En scen i början av Star Wars: A New Hope (1977) komplicerar emellertid den premissen.

star-wars-krayt-dragon-620px

Varje inbiten Star Wars-fantast vet att skelettet är lämningar efter en Krayt. Detta stora rovdjur var en drake som förekom i två arter och utgjorde toppredator på Tatooine, Luke Skywalkers hemplanet innan han fann Kraften och gav sig ut för att rädda världen från det onda Imperiet.

Platsen där scenen med Krayt-skelettet spelades in ligger i Tunisien. Filmens studiomaterial gjordes huvudsakligen i Elstree Studios i England. Ett par år tidigare hade denna legendariska studio använts för Disney-produktionen One of Our Dinosaurs is Missing (1975).

Den filmen bygger på succéromanen The Great Dinosaur Robbery från 1970 och är en spionkomedi där några förslagna brittiska nannies överlistar lömska kineser (varav en spelas av Peter Ustinov i en paradroll). Handlingen i korthet: En stulen mikrofilm med hemlig information om ”Lotus X” har gömts i ett dinosaurieskelett på Naturhistoriska Museet i London. Hela skelettet stjäls och fraktas i en dramatisk färd genom Londons dimmiga gator och ut på den engelska landsbygden. Seger för engelsmännen, men inte den triumf man hoppats på visar det sig när mikrofilmen granskas.

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350px

one-of-our-dinosaurs-is-missing-clip-620px

Skelettet som Hettie och hennes nannykompanjoner lägger vantarna på ska föreställa en Diplodocus. När man väl vet hur det ligger till är det uppenbart för ögat: Star Wars-teamet använde just denna modell av Diplodocus för scenen på Tatooine.

Så det är alltså en sauropod roboten C3PO går förbi under sin ökenvandring, den ligger där som ett monument över dinosauriernas allestädesnärvaro i populärkulturen. Ryktet säger att George Lucas lämnade kvar modellen på inspelningsplatsen i Tunisien. Privatpersoner ska ha gett sig dit och sökt och grävt – pseudopaleontologer i gränslandet mellan verklighet och fiktion. Just där dinosaurierna frodas som bäst.