Stor, större, störst

”Rekordstor dinosaurie upptäckt”, kunde man läsa i SVT:s nyhetsrapportering för ett par veckor sedan. Uppgiften om fossilfyndet som gjorts i sydvästra Argentina spreds över hela världen. Med lite olika framtoning. Vissa artiklar menade att skelettet var nästan komplett, andra att det var fragmentariskt, åtminstone så här långt i utgrävningen. Det återstår att se huruvida det rör sig om en ny art, och även om det faktiskt är den största dinosaurie som någonsin upptäckts.

Ett är i alla fall säkert: nyhetsvärdet handlade om storleken. Trots den enorma variationen i dinosauriesläktet, inte minst ifråga om storlek, så associeras urtidsdjuren vanligtvis med kolossala mått. Och störst djur skapar störst rubriker.

Utgrävning i sydvästra Argentina – är detta den största dinosaurie som någonsin hittats?

Fyndet i Argentina är utan tvivel en sauropod av något slag, och räknas in i gruppen riktigt stora sauropoder: en titanosaurie.

Familjenamnet Titanosaurus lanserades av Richard Lydekker 1877 och är numera ett nomen dubium, det vill säga en ifrågasatt kategori med osäker vetenskaplig status. Det har kommit att bli ett så kallat ”wastebasket taxon”, en korg där stora sauropoder placeras vilkas exakta taxonomiska bestämning är oklar. Däremot är subgruppen Titanosauria accepterad.

Namnet signalerar någonting väldigt stort genom associationen till grekisk mytologi, där titanerna var barn till himlakropparna Uranus och Gaia (Jorden). Dinosauriernas utdöende kan med det namnet också få en konnotation av titanernas död i mytologin, någonting som många målare genom historien har sökt gestalta.

Jacob Jordaens, Titanernas fall (1630-tal).

Bland dinosauriefamiljens titaner finns Argentinosaurus och Patagotitan, och som namnen avslöjar har bådadera återfunnits i nuvarande Sydamerika. En tredje art som hör till de allra största är Supersaurus, först hittad i Colorado 1972. Dessa långhalsade djur mätte närmare 40 meter på längden och vägde förmodligen upp emot 100 ton.

Argentinosaurus.

Sådana jättelika bestar reser ett antal frågor för forskningen. Varför blev djuren så stora? Gigantism inom djurvärlden har flera fördelar. Skydd mot rovdjur till exempel. Det vore lönlöst för de flesta theropoder att ge sig på en 80 tons bjässe, deras huggtänder skulle inte ge mycket mer än ytliga skärsår i den tjocka huden och ett slag med svansen i försvar kunde ha dödlig utgång. Men evolutionen har också frambringat fiender parallellt med sauropoderna. På varje ställe där man funnit titanosaurier har också fossil av mycket stora rovdjur grävts fram. Spår tyder på att icke-fullvuxna exemplar av Argentinosaurus jagades av Giganotosaurus, vars namn talar för sig självt.

Argentinosaurus i storleksjämförelse med en buss.

En fördel med de långa halsar som titanosaurierna uppvisar är att de knappt behöver röra själva kroppen för att nå sin föda. Därmed sparas energi. Finns det då inga gränser för hur stora djur kan bli? Jo. Många forskare tror att titanosaurierna förkroppsligar ett evolutionsbiologiskt maximum. Gränsen betingas av fysikens lagar, som till exempel den kapillärkraft som krävs för att pumpa blodet genom kroppen. Monsterfilmernas uppskalade versioner av existerande djur är i regel omöjligheter. King Kongs existens falsifieras av gravitation och hållfasthetslära; hans ben skulle krossas av kroppens tyngd.

Som bekant så lyder inte populärkulturen under vetenskapens realism. Inte minst under monsterfilmens gyllene decennier, 1950- och 1960-talen, fick den urgamla fascinationen för stora djur och atrofierade bestar fritt utlopp. När gigantiska insekter, ödlor och även humanoider dyker upp i Hollywoods berättelser så kopplas de ofta ihop med samtidens idéer om radioaktivitet och liv på andra planeter – fantasins monsterfilmer under efterkrigstiden går hand i hand med verklighetens atombomber och rymdforskning.

Gigantism på bioduken: The Amazing Colossal Man (1957), Attack of the 50 Foot Woman (1958), The Beginning of the End (1957), Them! (1954).

Filosofen Theodor W. Adorno såg i de monumentala dinosaurierna istället en symbol för den totala staten och kapitalismens megalomani under 1900-talet, särskilt i USA. Faktum är att den skräckblandade förtjusning som tanken på urtidsdjur av ofantlig storlek genererat är lika gammal som ordet dinosaurie. Megalosaurus, Iguanodon och Hylaeosaurus var de tre huvudsakliga arter som ingick i Charles Owens nyformulerade klass Dinosauria år 1842, och man föreställde sig dem som uppskalade varianter av befintliga reptiler. Det kittlade föreställningsförmågan och inspirerade konstnärer att gestalta den förhistoriska faunan. Och ordet ”gigantic” förekommer frekvent i Owens rapport.

Men det är vid sekelskiftet som vidlyftiga dimensioner tar sig närmast fetischistiska uttryck. Inte bara ifråga om utdöda djur. Perioden präglas av industriell och kapitalistisk expansion vilken avspeglas, eller uttrycks, i allt högre skyskrapor, större atlantångare, längre broar och liknande ingenjörskonst. Varje världsutställning skulle vara större än den föregående. Varje nytt nöjesfält skulle ha den längsta berg-och-dalbanan, det största pariserhjulet och så vidare.

Begäret efter stora dinosaurier hänger samman med denna kulturella gigantism. När nya arter presenterades var det framför allt de stora djuren som exponerades i media och populärkultur. En artikel i New York Journal and Adviser den 11 December 1898 utbredde sig över en hel sida med rubriken ”Most Colossal Animal Ever On Earth Just Found Out West”.

Bland bilderna som ackompanjerar reportaget om fossilfyndet finns en teckning av en sauropod som reser sig på bakbenen och kikar in i ett fönster i ett höghus. Förmodligen har illustratören inspirerats av omslaget till Camille Flammarions bok från 1886, Le monde avant la création de l’homme (Jorden före människans skapelse). Detta sätt att gestalta storlek genom att placera in dinosaurier i storstadsmiljö blir en vanlig trop i populärkulturen, som vid sidan om att förevisa skala möjliggör den dramatiska konfrontationen mellan uråldrig, bestialisk natur och modern, urbaniserad kultur, en kamp mellan människa och djur som vanligtvis kräver teknologi och våld för att den förra ska segra.

Underst: Godzilla (1954), ett av de mest kända jättemonstren, med föregångare i 1800-talet.

Just den där artikeln från 1889 läste multimiljonären Andrew Carnegie som genast tänkte på sitt nyöppnade naturhistoriska museum i Pittsburgh – ett sådant dinosaurieskelett måste museet ha, det skulle öka dess attraktionskraft och symboliska värde, och därmed också Carnegies eget kulturella kapital som filantrop. Det ledde så småningom till att ett remarkabelt skelett av Diplodocus grävdes fram i Wyoming för att sedan monteras av Carnegies museipersonal. Den första av en serie kopior av dinosaurien installerades i Londons naturhistoriska museum i maj 1905.

Om den historien, se detta blogginlägg. Här vill jag bara understryka att den egenskap som gjorde dinosaurien till en sensation i brittisk press under våren 1905 var just dess närmast ofattbara storlek. Ord som gigantic, colossal, huge, stupendous, supreme och wondrous färgar reportagen, ibland i kombination med monster och dragons. Superlativen florerar tätt: “the greatest animal that ever lived”, “the largest four-footed animal ever discovered in the bone”, “the biggest beast that ever walked on four feet”, och så vidare.

Dinosaurier av detta slag, såsom Diplodocus och Brontosaurus, var så ofattbart stora att vissa forskare menade att de förmodligen levde i träsk och grunda sjöar, för på torra land skulle inte benen kunnat bära upp den tunga kroppen mer än korta stunder. Teorin har sedermera vederlagts av närmare studier av sauropodernas biomekaniska fysik.

Paleokonstnären Charles Knights version av Brachiosaurus från tidigt 1900-tal, som visar på den sedermera avfärdade teorin att sauropoderna levde i sjöar och träsk på grund av deras väldiga storlek.

En artikel om Londons spektakulära museinyhet menade att Diplodocus är så överväldigande stor i förhållande till Hall of Reptiles att man skulle behöva titta i en felvänd kikare för att få med hela djuret i blickfånget. Det imposanta intryck som skelettet gav med dess manshöga ben och välvda revben fick ett par skribenter att associera till en gotisk byggnad, “a cathedral on legs”.

Sådana associationer ger vid handen hur representationer av dinosaurier ofta har anammat det sublimas estetik. Metaforen om en gotisk katedral visar också på en dubbelhet i de stora dinosauriernas uttryck. Å ena sidan har vi det monstruösa hos exempelvis T. rex, ”the greatest predator that ever lived”, som jägaren Roland Tembo konstaterar i The Lost World. Det är också den dödsmaskin som uppgraderas till Indominus rex i Jurassic World enligt formeln ”bigger” = ”scarier” och ”cooler”, med bioingenjören Wus krassa ord.

Indominus rex från Jurassic World (2015), en laboratorieskapelse enligt formeln ”bigger” = ”scarier”.

Å andra sidan finns det slags storlek som istället delar attribut med blåvalen, som i vikt mätt faktiskt överstiger titanosaurierna: sublim men snarare vördnadsbjudande än skräckinjagande, överväldigande men inte hotfull. Det är sauropodens kännetecken. Långsam. Majestätisk. Vegetarian. En gentle giant.

Argentinosaurus i rött, Diplodocus i grönt.

Den karaktären är vad paleontologerna Allan Grant och Ellie Sattler allra först erfar när de får se dinosaurierna på ön Isla Nublar i Jurassic Park. Spielberg förstärker storleken med hjälp av låg kameravinkel och genom att låta djuret resa sig på bakbenen mot trädtopparna (fastän Brachiosaurus inte kunde göra så). Dinosaurien är förkrossande enorm, men scenen är närmast pastoral.

Jurassic Park (1993): det första mötet med dinosaurierna ska huvudsakligen framhäva djurens storlek.

I rapporteringen om den nyupptäckta titanosaurien hörs ekon av förra sekelskiftets kulturella gigantism och av populärkulturens långa tradition av storleksfetischism i framställningar av dinosaurierna. Storlekens attraktionskraft var också någonting som American Museum of Natural History i New York utnyttjade när de presenterade Pagotitan mayorum år 2016. Annonserna på Times Square av The Titanosaur var i sig kolossala. Och vid monteringen vändes utställningslokalens begränsningar till en fördel genom att låta sauropoden sträcka ut halsen utanför rummet där den placerats.

Skelettet av Pagotitan är hela 37 meter långt. När djuret sakteliga skred fram i nuvarande Patagonien pressade dess fötter marken med 70 tons vikt. Det motsvarar ungefär tio afrikanska elefanter. I en enda kropp.

Dinonytt vid årets slut

Det har gått väldigt lång tid sedan det förra inlägget, så vad har hänt? Istället för den sedvanliga årskrönikan, här en punktvis uppdatering. Ett litet urval för det har faktiskt varit en hel del aktivitet på dinofronten det senaste halvåret.

Till att börja med kan det konstateras att Coronapandemin har drabbat även dinosaurierna, eller åtminstone deras mänskliga ambassadörer: paleontologer får svårt att resa och göra utgrävningar, museer kan inte visa utställningar som planerat, filmprojekt läggs på is.

– Bland annat så har Dippy On Tour: A Natural History Adventure fått pausa. Turnén som ska ta Londons Diplodocus till åtta städer i England, Skottland, Nordirland och Wales skulle ha avslutats den sista oktober i år, men datumet har fått flyttats fram två gånger. Något exakt slutdatum är inte satt annat än sommaren 2021, då dinosaurieskelettet kommer att kunna beskådas i Norwich Cathedral. Då dinosaurien bara utgör ett nav i ett helt program med kringaktiviteter har pandemin inneburit ett enormt bakslag för alla inblandade organisationer, inklusive skolor. Om Dippy och turnén, se min essä i SvD från september i fjol här.

Dippy i ett Coronatomt Number One Rochdale, utanför Manchester.

– Den avslutande filmen i trilogin Jurassic World skulle haft premiär den 11 juni 2021 men har preliminärt flyttats fram till 10 juni 2022. Inspelningen av Jurassic World: Dominion pågick för fullt i våras när viruset slog till. Med den komplexa och kostsamma apparat en filmproduktion i den här skalan innebär så tvingades Universal Studios pumpa in fem miljoner dollar i ett krispaket för att lägga om produktionen, och ytterligare nio miljoner för extra utgifter under fortsatt filmning, som avslutades i början av november. Det finns anledning att befara att CGI kommer att få ersätta vissa scener eller inslag som annars skulle spelats in på plats och gjorts med modeller.

Inofficiell fan-art av Jurassic_World_Fandom.

– Paleontologiska nyheter har presenterats i en strid ström den senaste tiden. Det kanske mest spektakulära är en nyupptäckt art som getts det udda namnet Ubirajara jubatus. Fyndet gjordes i nordöstra Brasilien. Det rör sig om ett litet djur på cirka femtio centimeter med en häpnadsväckande anatomi. Längs ryggen går en man av päls och från skuldrorna pekar två par spjut ut. Forskarvärlden hade inte sett någonting liknande, kunde man läsa i reportagen. Artens namn har lånats från ursprungsbefolkningen Tupi och betyder ungefär ”spjutets furste”. Om etnologiskt förankrade artnamn, se detta blogginlägg.

Ubirajara jubatus. Bild: Bob Nicholls, Paleocreations.

– Bland övriga nyheter kan nämnas det mest kompletta skelettet av Triceratops, som efter en uppmärksammad försäljning framöver kommer att kunna beskådas i Melbourne Museum. Fossilet var tidigare i privat ägo i USA. Affären var ändå ingenting mot de rubriker som orsakades när auktionsfirman Christie’s klubbade en berömd T. rex för 31,8 miljoner dollar i oktober. En kvarts miljard kronor för en dinosaurie!

Det var Black Hills Institute som sålde sin kronjuvel, ett av världens bäst bevarade fossil av T. rex som fått smeknamnet Stan efter sin upptäckare, amatörpaleontologen Stan Sacrison. BHI förklarade i ett långt pressmeddelande att anledningen till försäljningen var ett stämningshot som bottnade i ekonomiska bekymmer. Det sorgkantade pressmeddelandet uttrycker oro för att köparen är en förmögen privatperson – inget museum i världen skulle kunna lägga ut en sådan summa för ett specimen – varför dinosaurien kanske inte längre kommer att vara tillgänglig för forskningen.

Även SVP, Society of Vertebrate Paleontology, tog till orda med ett öppet brev till Christie’s inför auktionen. Där står bland annat:

”Your forthcoming auction of this well-known and iconic dinosaur skeleton has raised substantial concern in the international paleontological community […]. We therefore urge you to reconsider the sale of this important and well-known skeleton. Specifically, the sale should be restricted to bidders from institutions committed to curating specimens for the public good and in perpetuity, or those bidding on behalf of such institutions.”

”Stan” till försäljning på Christie’s i oktober.

Vad som är kontroversiellt inom vetenskapen är samtidigt intressant för kulturanalytikern: hur ska vi förstå visningen av en dinosaurie – berättad med suggestiva bilder, filmsekvenser och text som lånar från det sublimas estetik – bredvid målningar av Jackson Pollock och René Magritte på ett exklusivt auktionshus? Varför vill en dollarmiljardär lägga en stor summa pengar på ett fossil? Vilka mekanismer förvandlar naturalier till konst, till investeringsobjekt, till statussymboler?

Låt mig få återkomma till denna frågeställning. Allmänheten kan hur som helst indirekt fortsätta att beundra Stan i form av de många kopior som BHI sålt världen över. Den T. rex som finns i Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm är faktiskt en av dessa kopior.

– Varför dog dinosaurierna ut? Det har varit en stridsfråga inom forskningen i decennier sedan Luis Alvarez och hans son Walter lanserade teorin om ett massivt meteoritnedslag i nuvarande Mexiko, där den så kallade Chicxulubkratern än idag syns som ett gigantiskt spår efter katastrofen. På senare tid har teorin ifrågasatts och vissa har menat att det istället var redan pågående klimatförändringar till följd av en lång serie vulkanutbrott, under flera hundra tusen år, som orsakade massutdöendet.

I somras publicerades en studie i Nature Communications som åter försköt fokus till meteoriten. Studiens argument är att de vulkaniska aktiviteterna inte ensamma kan förklara klimatförändringarna; datorsimuleringar visar att meteoriten slog ner med maximal effekt och utgjorde den primära orsaken.

Från Nature Communications nr 11 2020.

Det har under åren funnits flera förklaringar i omlopp, exempelvis en tes om långtgående pandemier som gjorde djurpopulationer särskilt utsatta för störningar i ekosystemen. En mer kreativ om än föga plausibel förklaring till dinosauriernas utdöende presenterade skämttecknaren Gary Larson på nittiotalet, som svar på Alvarez-tesen.

Och för att sluta detta inlägg med någonting roligare än covid-19, massutdöende och klimatkriser: i år återvände kultförklarade Gary Larson till offentligheten, fyrtio år sedan debuten har hans serier börjat publiceras online. En ljusglimt år 2020!

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Teckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

Diplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Londons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Dinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

Londons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.

Donald Trump – ett hot mot dinosaurierna?

Donald Trumps hållning i frågor kring natur och miljö har varit tydlig under hela valkampanjen. Antropogena klimatförändringar har avfärdats som en bluff konstruerad av kineserna eller kort och gott som ”bullshit”. Att frigöra USA från Parisavtalet hörde till Trumps högsta prioriteringar, lovade han.

Bara några dagar efter det att Trump valts till president nominerades Scott Pruitt till chef för Environmental Protection Agency, en federal miljöskyddsmyndighet som funnits sedan  1970. Pruitt är en dokumenterad klimatförnekare som stämt EPA fjorton gånger för att myndigheten med sina regler för giftiga utsläpp hindrat den fria marknadens rätt till naturresurser.  Vid sidan om Pruitt i den nu påbörjade reformeringen – och eventuella upplösningen – av EPA sitter Trumps rådgivare Myron Ebell, som i en intervju nyligen sade att miljörörelsen utgör det största hotet mot frihet och välstånd i den moderna världen.

Resten av Trumps kabinett sjunger i samma kör. Valet av  Rex Tillerson, före detta VD för oljebolaget ExxonMobil, som utrikesminister hör till det mest uppmärksammade. ”Rex Tillerson is big oil personified ”, skriver miljöaktivisten och författaren Bill McKibben i en debattartikel, ”The damage he can do is immense.” Talande nog har ExxonMobil skänkt okända belopp till Competitive Enterprise Institute, i vars ledning Myron Ebell sitter. I linje med dessa gemensamma intressen har Trump börjat riva upp Obamas beslut som stoppade bygget av de omstridda oljeledningarna Keystone XL och Dakota Access Pipeline.

Sedan Donald J. Trump den 20 januari installerades som Förenta Staternas president har det gått undan. Sektionen om klimatförändringar togs bort från Vita Husets hemsida redan dagen därpå. Ett dekret sändes ut som lade restriktioner på olika organisationers och myndigheters mandat att tala om klimatfrågor. Vidare har Trump flaggat för att han kommer strypa resurserna till NASA:s klimatforskning och istället lägga pengarna på rymdprogrammen.

Dessutom pågår ett arbete med att luckra upp det skydd mot kommersiell exploatering av federal mark som i över ett sekel utgjort själva ryggraden i USA:s miljöpolitik. Sådana beslut skulle möjliggöra kontroversiella projekt för oljeborrning i Alaska och skiffergasutvinning, så kallad ”fracking”, samt kolbrytning i nationalparker. De planerade åtgärderna riktar sig främst mot förra regeringens Clean Power Plan, vad Trump har kallat Obamas ”war on coal”.

Motståndet

Som svar på allt detta växer nu en motståndsrörelse fram. Den tändande gnistan kom från Badlands National Park i delstaten South Dakota. Knappat hade klimatinformationen plockats bort från Vita Husets hemsida förrän Badlands NP i uppenbar polemik mot Trumps ”gag order” skrev följande på sitt twitterkonto:

Nationalparken tvingades plocka bort inläggen och ge en offentlig ursäkt plus löften om att fortsättningsvis endast tala om USA:s magnifika natur och historia. Men Badlands NP fick enormt stöd på sociala medier. Handsken var kastad, och ett mystiskt konto på Twitter och Facebook öppnades, ett alternativ till Nationalparkernas officiella ansikte. Ingen vet vem som startade detta konto och ifall det har kopplingar till de allt fler nationalparker som ansluter sig. Oavsett avsändare så är budskapet tydligt:

Nationalparkernas gerillaaktioner på nätet har i sin tur inspirerat flera vetenskapliga organisationer, som nu driver kampanjer mot antiintellektualismen och klimatförnekelsen hos Trump och hans administration. Ord som ”resistance” och ”rogue” förekommer ofta i retoriken kring denna motrörelse. Associationen till den senaste Star Wars-filmen Rogue One är serverad – modiga, rättrådiga rebeller mot det ondskefulla Imperiet.

Runt om i världen cirkulerar protestlistor bland forskare riktade till Trump och bojkotter av konferenser på amerikansk mark planeras. Den 22 april äger Earth Day rum. I samband med detta internationella evenemang kommer forskare markera mot Trump i en March For Science i Washington DC. I skrivande stund lär arrangemangets Facebookgrupp ha cirka 300 000 medlemmar.

Dinos & Dollars

Så vad har Trumps regim med dinosaurier att göra? Skälet till att frågan bör ställas är dels hans tydliga strategi att låta ekonomiska intressen övertrumfa naturvärden, dels hans ringaktning för vetenskapens åsikter.

Dinosauriefossil utgör inte bara vetenskapliga objekt, de mineraliserade benen är också handelsvaror. Paleontologin har från allra första början, under tidigt 1800-tal, etablerats i symbios med amatörer som försett forskarna med fossil. Transaktioner i en bytesekonomi där meningslösa stenar förvandlas till värdefulla specimen utgör en av grundbultarna i den vetenskapliga disciplinen. De utomakademiska aktörerna har inkluderat allt från experter som Mary Anning vid Englands sydkust till anonyma gruvarbetare i Solnhofens skifferbrott i södra Tyskland till amerikanska entreprenörer som Andrew Carnegie och George Peabody.

Detta beroendeförhållande har emellertid aldrig varit helt harmoniskt. Och de senaste 15-20 åren har handeln med dinosauriefossil nått nya nivåer, globalt men framför allt i USA. Dinosaurier har blivit statussymboler. Många nyrika gäspar åt Picasso och Pollock och satsar hellre sina miljoner på en Allosaurus eller Triceratops (se f.ö. mitt inlägg om Entourage). Därmed har också gamla slitningar mellan vetenskap och marknad tilltagit.

Det senaste kapitlet i fossilhandelns historia kan sägas börja den fjärde oktober 1997. Då sålde Sotheby’s auktionsfirma i New York det mest kompletta skelett av T. rex som någonsin grävts fram. Djuret fick namnet Sue efter den amatörgrävare som hittade de första benen. När objektet gick för klubban landade priset på 8.36 miljoner dollar.

Summan var nästan lika uppseendeväckande som själva fossilen. Marknaden fick vittring på nya möjligheter. Det har bland annat resulterat i olaglig brytning på skyddad mark och även smuggling, inte minst från Mongoliet och Kina till länder i västvärlden. Men också att många fyndplatser har förstörts av grävare som inte brytt sig det minsta om fossilens vetenskapliga värden.

I Trumps USA

I USA har individer, grupper och företag i ett par decennier försökt luckra upp det juridiska skydd mot exploatering och försäljning som fossil länge haft på federal mark i USA. En sådan linje drevs exempelvis av Tom Dashle, senator i South Dakota, under åren kring millennieskiftet (Dashle var också involverad i hanteringen av Sue). Men det har också funnits organiserat motstånd mot den skenande kommersialiseringen som istället velat göra lagstiftningen strängare.

Gruppen SAFE – Save America’s Fossil for Everyone – är ett exempel. SAFE var en autonom gräsrotsförening med bas i Society For Vertebrate Paleontology. Redan 1999 satte SVP ner foten med ett officiellt uttalande om vikten av en vetenskaplig etik vid utgrävning och hantering av fossil, detta alldeles efter att några spektakulära auktioner ägt rum, arrangerade av amerikanska Amazon i samarbete med Discovery Channel.

Bland annat tack vare idogt arbete av SAFE och liknande motståndsgrupper kunde ett förslag läggas fram för senaten år 2003 som avsevärt skulle öka straffskalan för brytning och försäljning av fossil på statlig mark. Tidigare kunde skyldiga till lagbrott få böta ett par hundra dollar, trots att fossilen skulle betingat många tusen och rentav miljoner dollar på marknaden. Det nya förslaget ville justera straffsatsen efter fossilens marknadsvärde och dessutom väga in den skada brytningen gjort på marken. Den som fälldes i domstol skulle enligt propositionen kunna få upp till tio års fängelse.

Den 30 mars 2009 antogs Paleontological Resources Preservation Act. Förordningen ligger i linje med propositionen sex år tidigare och klargör att det är förbjudet att i kommersiellt syfte gräva ut eller på annat sätt skada statlig mark med fossilfyndighet, liksom att förflytta fossil samt sälja eller köpa den typen av objekt, monetärt eller i form av byteshandel.

Men oavsett om pengar eller ett intresse för dinosaurier utgör incitament – att fler personer är ute i fält och gräver fram fossil borde väl innebära att vetenskapen får tillgång till mer empiriskt material? Utvecklingen borde väl således gagna paleontologin? Detta har varit grävliberalernas främsta argument. Men det avfärdas av de flesta forskare.

Att hacka och mejsla ut fossil på ett korrekt sätt utgör en högt specialiserad kunskap. Den kräver inte bara fingertoppskänsla, i bokstavlig mening, utan också en blick för spår i marken som kan bära vittnesbörd om djurets dödsorsak, beteende och livsmiljö. För paleontologen innebär dessa spår viktig information om livets historia på planeten men de har inget marknadsvärde och blir därför helt ointressanta för den person som bara ser dollartecken i marken.

Många forskare vill därför inte ha att göra med fossil som inte grävts fram under ledning av professionella paleontologer, och de vetenskapliga tidskrifterna har strikta riktlinjer mot att använda sådana specimen som underlag i sina artiklar. Kontexten är lika viktig som benet. För att citera John ”Jack” Horner i boken Dinosaur Lives: Unearthing an Evolutionary Saga (1998): ”A dinosaur out of context is like a character without a story. Worse than that, the character suffers from amnesia.”

När Donald Trump nu annonserat att han vill lätta på restriktionerna mot kommersiell exploatering av USA:s federala landområden inklusive nationalparkerna, så är sannolikheten stor att nya dörrar öppnas för icke-vetenskaplig fossilgrävning och att gamla förordningar såsom Paleontological Resources Preservation Act revideras. I förlängningen kan det också medföra att en redan ansträngd relation mellan amatörgrävare och paleontologer förvärras.

Australiens nya dinosaurie

För några dagar sedan publicerade tidskriften Nature den första beskrivningen av en ny dinosaurieart – Savannasaurus elliottorum. Djuret tillhör familjen stora sauropoder kallad titanosauria, den sista gruppen långhalsade fyrfota växtätare under kritaperioden.

Australiensaren David Elliott är fårfarmare och även entusiastisk amatörpaleontolog och driver ett dinosauriemuseum på sin farm. Han var ute och vallade sina får när han såg den första benbiten sticka upp ur marken på savannen i Winton, Queensland. Året var 2005.

Tillsammans med paleontologer skapade Elliott en insamling för att finansiera utgrävningen. Forskare, volontärer och hela Elliotts familj var engagerade i det tidskrävande fältarbetet. Så småningom kunde 17 lastpallar med fossiliserat ben fraktas till en lagerlokal, där de förvarades inför nästa fas av rekonstruktionen, friläggningen av benen, varefter en rad vetenskapliga undersökningar gjordes. Efter en process som tagit drygt tio år publiceras nu den vetenskapliga rapporten, författad av tio personer med Stephen F. Poropat som första namn.

Elliotts fynd visade sig innehålla cirka tjugo procent av djurets skelett och forskarna har alltså kommit fram till att det rör sig om en ny art. Den har namngetts efter Elliott och landskapet där hans får nu betar, men exemplaret bär samtidigt smeknamnet Wade som en hyllning till paleontologen Mary Wade som dog under utgrävningen. På fyndplatsen fann man också skelett efter ytterligare en dinosaurie, Diamantinasaurus matildae, en nära släkting till Savannasaurus som har beskrivits tidigare och således ingen nyupptäckt art.

Nya arter av dinosaurier hittas med jämna mellanrum men det speciella med Savannasaurus är att exemplaret kastar nytt ljus över titanosauriernas geografiska distribution och migrationslinjer. Man tror att Savannasaurus och möjligen även andra arter kan ha tagit sig från nuvarande Sydamerika till Australien via Antarktis. En hypotes sedan tidigare som nu stärkts är att det var en period av global uppvärmning för ungefär hundra miljoner år sedan som skapade förutsättningen för denna planetära vandringsväg på superkontinenten Gondwana, en förflyttning över ofantliga avstånd i såväl rum som tid.

Savannasaurus fylogenetiska position

Savannasaurus elliottorum har rönt ganska stor medial uppmärksamhet. Tre saker i skriverierna förtjänar särskild reflektion.

För det första framhålls djurets storlek. Sauropoden beskrivs med fraser som ”giant herbivorous dinosaur” (The Guardian), ”huge dinosaur species” (CNN), ”the size of a bus” (Live Science), för att ta några exempel. Detta trots att Savannasaurus inte alls sticker ut sig bland titanosaurierna, snarare hör den med sina 12-15 meters längd till de mindre arterna. Att journalister och rubriksättare ändå uttrycker sig som exemplen visar hör till den gängse logiken när nya dinosauriearter presenteras i massmedia. Långt ifrån alla nya fynd når fram till offentlighetens ljus, det krävs antingen att arten utmärker sig till storlek eller form, eller att fyndet utgör ett exceptionellt exemplar av en redan etablerad art i populärkulturen. Exempel på det senare är Tufts-Love Rex som jag skrev om i bloggen för en tid sedan.

För det andra finner man allt fler artiklar ju närmare fyndplatsen man kommer. Savannasaurus beskrivs som ett viktigt fynd för vetenskapen men lokaliteten betonas mer i australiensisk press än internationellt. På hemmaplan blir savannasaurus först och främst en ”Aussie dinosaur”. Vilket är symptomatiskt för hur dinosaurier ofta knyts till både nationella och lokala identiteter. Fossil blir en angelägenhet för närmaste by eller stad, naturalhistorien en del av regionens kulturarv i vilken lokalbefolkningen investerar stolthet och patriotiska känslor. I lokalpressen tenderar personerna – i detta fall David Elliott och hans fru samt forskaren Stephen Poropat som är knuten till Elliotts museum – vilka varit involverade att skrivas fram lika mycket som de vetenskapliga faktorerna.

Den tredje aspekten av reportagen handlar om hur titanosaurierna förflyttat sig i en tid av global uppvärmning. Vår egen samtid tränger sig på, en förbindelse skapas över årmiljonerna.

Ifall fossil av dessa djur hittas på Antarktis skulle det kunna utgöra det starkaste stödet för hypotesen om migration över Gondwana. Den ena studien efter den andra visar hur Antarktis isar idag smälter i allt raskare takt, och därmed ökar också sannolikheten att ben av dinosaurier blottläggs. Spöklika lämningar av djur som träder fram på isfritt land en andra gång. Den globala uppvärmning för hundra miljoner år sedan som lät dinosaurierna vandra och utvecklas i en geografisk rörelse från Sydamerika till Australien, resonerar på så sätt med våra dagars klimatförändringar.

Bild: Travis Tischler, Australian Age of Dinosaurs Museum

Djur- och växtliv har alltid varit underkastade klimatmässiga villkor men arterna har också efter förmåga utnyttjat dessa villkor, såväl i perioder av relativ stabilitet som när snabba förändringar skett. Och vad som är stabilt och vad som är ett hastigt skeende kan när det är fråga om biologisk evolution inte mätas med mänskliga måttstockar.

Savannasaurus elliottorum kan ha utvecklats under en geologiskt sett kort period, kanske fem miljoner år, av för titanosaurierna gynnsam lufttemperatur. Vem kan föreställa sig följderna av våra dagars klimatförändringar i ett tidsperspektiv på fem miljoner år? Vem kan föreställa sig hur det biologiska livet på jorden skulle påverkas av ett isfritt Antarktis? Dinosaurierna sätter vår tanke och vår fantasi på den djupa tidens prov.

Tufts-Love Rex

För en vecka sedan offentliggjordes att ett nytt exemplar av Tyrannosaurus rex upptäckts. Fyndet gjordes under en utgrävning i norra Montana ledd av paleontologen Gregory Wilson, University of Washington och Burke Museum of Natural History and Culture.

Platsen är närmare bestämt Hell Creek Formation, känd som en av världens rikaste fyndplatser för dinosauriefossil. Men en ny T. rex är aldrig bara ytterligare några ben och detta exemplar var i högsta grad någonting utöver det vanliga.

Foto: Burke Museum

Hittills har man funnit cirka tjugo procent av djurets skelett, bland annat revben, ryggrad och delar av bäckenben och en käke. Trots att T. rex är en välkänd dinosaurie hos allmänheten är forskarnas underlag ganska skralt och ett såhär pass komplett skelett hör till ovanligheterna. Det finns bara tjugofem exemplar i världen av T. rex med mer än fem procent av skelettet intakt. Framförallt innehöll det nya fyndet en välbevarad skalle; en av de femton mest kompletta kraniefossilen av T. rex som någonsin hittats. Och då har ännu inte hela stenblocket runt skallen avlägsnats…

”A fantastic specimen”

Den nya T. rex kan dateras ganska exakt till 66,3 miljoner år, givet berggrunden som omgjutit fossilen. Det betyder att djuret levde under yngre krita, alldeles i slutet av dinosauriernas tid innan det stora utdöendet som öppnade scenen för däggdjuren. Av skallens storlek har forskarna dragit slutsatsen att djuret var femton år gammalt (en T. rex kunde bli ungefär tjugofem år). Den totala storleken uppgår till 85 % av det största exemplaret som hittills hittats och som bär namnet Sue och finns att beskåda på Field Museum i Chicago.

Sagan tar sin början när två volontärer vid namn Luke Tufts och Jason Love upptäcker några fossiliserade ben som stack ut från klippan. Ytterligare ben hittades strax därpå och det stod snart klart att det rörde sig om en dinosaurie, ett rovdjur närmare bestämt. När skallen började avtäckas klarnade artbestämningen bortom alla tvivel. Och så en tand och ytterligare en. ”When we started to see those teeth with the skull, we knew we had a fantastic specimen”, säger Wilson.

Foto: Tom Wolken/Burke Museum

Nu tar grovjobbet vid. Under nästan två veckor arbetar ett team om åtta-tio personer med att frilägga klippan runt fyndet. Med hackor, släggor och spadar forslas tjugo ton sandsten bort och en hylla skapas för utgrävningens nästa fas. De grova verktygen byts mot små hammare, borstar och spetsiga instrument fina som tandpetare. Tufts-Love Rex har engagerat runt fyrtio hackande och borstande personer denna sommar.

Foto: Larry Mose/Burke Museum

Foto: Tom Wolken/Burke Museum

Från berg till museum

Att frilägga fossil kräver både hantverk och planering. Arbetet måste ske försiktigt och metodiskt, men samtidigt brådskar det eftersom när väl de fossiliserade benen är frilagda så är de utsatta för väder och vind. Det är ett race mot entropin.

Därför innesluter man fossilen i gips. Sedan forslas de gipsade blocken till kontrollerade miljöer inomhus där fossilen kan friläggas och undersökas. Friläggningen sker med specialinstrument som påminner om de som tandläkare använder och för det vetenskapliga studiet används idag avancerad digital teknologi.

Foto: Dave Demar/Burke Museum

Blocket som innesluter Tufts-Love Rex skalle väger över ett ton. Det krävdes grävskopa på plats i Hell Creek Formation, transport med lastbil och sedan gaffeltruck för att fullborda den 140 mil långa resan från Montanas öppna vidder till Burke Museum i Seattle.

Foto: Dave Demar/Burke Museum

Foto: Burke Museum

Nästa kapitel

Där ska den nu ligga en dryg månad. Skallen i sitt gipsblock, till allmän beskådan tillsammans med verktyg och information till museets besökare om utgrävningen. Sedan tar det mödosamma och tidskrävande arbetet vid att få bort stenen runt benet. Ett team kommer att hacka, mejsla, blästra, blåsa och borsta i ett år eller så.

Foto: Burke Museum

Planen är att presentera denna nyfunna T. rex för allmänheten år 2019. ”We think the Tufts-Love Rex is going to be an iconic specimen for the Burke Museum and the State of Washington”, säger Greg Wilson, ”and will be a must-see for dinosaur researchers as well.” Veteranen Jack Horner håller med: ”Having seen the ’Tufts-Love Rex’ during its excavation I can attest to the fact that it is definitely one of the most significant specimens yet found.” Horner är en av de som initierat det stora utgrävningsprojektet i Hell Creek Formation, och han menar att Tufts-Love Rex välbevarade skalle kan ge viktig information till forskningen om T. rex ätvanor och växttakt.

Redan nästa vår kommer forskare och volontärer att vara på plats i Montana för fortsatt sökande och grävande. Vi har ännu inte sett slutet på denna historia.

Som traditionen bjuder så är det nya exemplaret döpt efter den som gjorde upptäckten. Ingen dålig belöning för Luke Tufts och Jason Love, som ägnat de senaste femton somrarna åt att leta fossil under Montanas stekande sol.