Fältarbete

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Annonser

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

DragonTeeth-Cover-01

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.

Donald Trump – ett hot mot dinosaurierna?

Donald Trumps hållning i frågor kring natur och miljö har varit tydlig under hela valkampanjen. Antropogena klimatförändringar har avfärdats som en bluff konstruerad av kineserna eller kort och gott som ”bullshit”. Att frigöra USA från Parisavtalet hörde till Trumps högsta prioriteringar, lovade han.

Bara några dagar efter det att Trump valts till president nominerades Scott Pruitt till chef för Environmental Protection Agency, en federal miljöskyddsmyndighet som funnits sedan  1970. Pruitt är en dokumenterad klimatförnekare som stämt EPA fjorton gånger för att myndigheten med sina regler för giftiga utsläpp hindrat den fria marknadens rätt till naturresurser.  Vid sidan om Pruitt i den nu påbörjade reformeringen – och eventuella upplösningen – av EPA sitter Trumps rådgivare Myron Ebell, som i en intervju nyligen sade att miljörörelsen utgör det största hotet mot frihet och välstånd i den moderna världen.

Resten av Trumps kabinett sjunger i samma kör. Valet av  Rex Tillerson, före detta VD för oljebolaget ExxonMobil, som utrikesminister hör till det mest uppmärksammade. ”Rex Tillerson is big oil personified ”, skriver miljöaktivisten och författaren Bill McKibben i en debattartikel, ”The damage he can do is immense.” Talande nog har ExxonMobil skänkt okända belopp till Competitive Enterprise Institute, i vars ledning Myron Ebell sitter. I linje med dessa gemensamma intressen har Trump börjat riva upp Obamas beslut som stoppade bygget av de omstridda oljeledningarna Keystone XL och Dakota Access Pipeline.

Sedan Donald J. Trump den 20 januari installerades som Förenta Staternas president har det gått undan. Sektionen om klimatförändringar togs bort från Vita Husets hemsida redan dagen därpå. Ett dekret sändes ut som lade restriktioner på olika organisationers och myndigheters mandat att tala om klimatfrågor. Vidare har Trump flaggat för att han kommer strypa resurserna till NASA:s klimatforskning och istället lägga pengarna på rymdprogrammen.

Dessutom pågår ett arbete med att luckra upp det skydd mot kommersiell exploatering av federal mark som i över ett sekel utgjort själva ryggraden i USA:s miljöpolitik. Sådana beslut skulle möjliggöra kontroversiella projekt för oljeborrning i Alaska och skiffergasutvinning, så kallad ”fracking”, samt kolbrytning i nationalparker. De planerade åtgärderna riktar sig främst mot förra regeringens Clean Power Plan, vad Trump har kallat Obamas ”war on coal”.

Motståndet

Som svar på allt detta växer nu en motståndsrörelse fram. Den tändande gnistan kom från Badlands National Park i delstaten South Dakota. Knappat hade klimatinformationen plockats bort från Vita Husets hemsida förrän Badlands NP i uppenbar polemik mot Trumps ”gag order” skrev följande på sitt twitterkonto:

badlandsnp

Nationalparken tvingades plocka bort inläggen och ge en offentlig ursäkt plus löften om att fortsättningsvis endast tala om USA:s magnifika natur och historia. Men Badlands NP fick enormt stöd på sociala medier. Handsken var kastad, och ett mystiskt konto på Twitter och Facebook öppnades, ett alternativ till Nationalparkernas officiella ansikte. Ingen vet vem som startade detta konto och ifall det har kopplingar till de allt fler nationalparker som ansluter sig. Oavsett avsändare så är budskapet tydligt:

altusnpamessagefordonaldtrump

Nationalparkernas gerillaaktioner på nätet har i sin tur inspirerat flera vetenskapliga organisationer, som nu driver kampanjer mot antiintellektualismen och klimatförnekelsen hos Trump och hans administration. Ord som ”resistance” och ”rogue” förekommer ofta i retoriken kring denna motrörelse. Associationen till den senaste Star Wars-filmen Rogue One är serverad – modiga, rättrådiga rebeller mot det ondskefulla Imperiet.

roguenasawelcometotheresistance

Runt om i världen cirkulerar protestlistor bland forskare riktade till Trump och bojkotter av konferenser på amerikansk mark planeras. Den 22 april äger Earth Day rum. I samband med detta internationella evenemang kommer forskare markera mot Trump i en March For Science i Washington DC. I skrivande stund lär arrangemangets Facebookgrupp ha cirka 300 000 medlemmar.

marchforscience

Dinos & Dollars

Så vad har Trumps regim med dinosaurier att göra? Skälet till att frågan bör ställas är dels hans tydliga strategi att låta ekonomiska intressen övertrumfa naturvärden, dels hans ringaktning för vetenskapens åsikter.

Dinosauriefossil utgör inte bara vetenskapliga objekt, de mineraliserade benen är också handelsvaror. Paleontologin har från allra första början, under tidigt 1800-tal, etablerats i symbios med amatörer som försett forskarna med fossil. Transaktioner i en bytesekonomi där meningslösa stenar förvandlas till värdefulla specimen utgör en av grundbultarna i den vetenskapliga disciplinen. De utomakademiska aktörerna har inkluderat allt från experter som Mary Anning vid Englands sydkust till anonyma gruvarbetare i Solnhofens skifferbrott i södra Tyskland till amerikanska entreprenörer som Andrew Carnegie och George Peabody.

Detta beroendeförhållande har emellertid aldrig varit helt harmoniskt. Och de senaste 15-20 åren har handeln med dinosauriefossil nått nya nivåer, globalt men framför allt i USA. Dinosaurier har blivit statussymboler. Många nyrika gäspar åt Picasso och Pollock och satsar hellre sina miljoner på en Allosaurus eller Triceratops (se f.ö. mitt inlägg om Entourage). Därmed har också gamla slitningar mellan vetenskap och marknad tilltagit.

Det senaste kapitlet i fossilhandelns historia kan sägas börja den fjärde oktober 1997. Då sålde Sotheby’s auktionsfirma i New York det mest kompletta skelett av T. rex som någonsin grävts fram. Djuret fick namnet Sue efter den amatörgrävare som hittade de första benen. När objektet gick för klubban landade priset på 8.36 miljoner dollar.

sothebyssue1997

Summan var nästan lika uppseendeväckande som själva fossilen. Marknaden fick vittring på nya möjligheter. Det har bland annat resulterat i olaglig brytning på skyddad mark och även smuggling, inte minst från Mongoliet och Kina till länder i västvärlden. Men också att många fyndplatser har förstörts av grävare som inte brytt sig det minsta om fossilens vetenskapliga värden.

I Trumps USA

I USA har individer, grupper och företag i ett par decennier försökt luckra upp det juridiska skydd mot exploatering och försäljning som fossil länge haft på federal mark i USA. En sådan linje drevs exempelvis av Tom Dashle, senator i South Dakota, under åren kring millennieskiftet (Dashle var också involverad i hanteringen av Sue). Men det har också funnits organiserat motstånd mot den skenande kommersialiseringen som istället velat göra lagstiftningen strängare.

Gruppen SAFE – Save America’s Fossil for Everyone – är ett exempel. SAFE var en autonom gräsrotsförening med bas i Society For Vertebrate Paleontology. Redan 1999 satte SVP ner foten med ett officiellt uttalande om vikten av en vetenskaplig etik vid utgrävning och hantering av fossil, detta alldeles efter att några spektakulära auktioner ägt rum, arrangerade av amerikanska Amazon i samarbete med Discovery Channel.

Bland annat tack vare idogt arbete av SAFE och liknande motståndsgrupper kunde ett förslag läggas fram för senaten år 2003 som avsevärt skulle öka straffskalan för brytning och försäljning av fossil på statlig mark. Tidigare kunde skyldiga till lagbrott få böta ett par hundra dollar, trots att fossilen skulle betingat många tusen och rentav miljoner dollar på marknaden. Det nya förslaget ville justera straffsatsen efter fossilens marknadsvärde och dessutom väga in den skada brytningen gjort på marken. Den som fälldes i domstol skulle enligt propositionen kunna få upp till tio års fängelse.

Den 30 mars 2009 antogs Paleontological Resources Preservation Act. Förordningen ligger i linje med propositionen sex år tidigare och klargör att det är förbjudet att i kommersiellt syfte gräva ut eller på annat sätt skada statlig mark med fossilfyndighet, liksom att förflytta fossil samt sälja eller köpa den typen av objekt, monetärt eller i form av byteshandel.

gl-pionner20trails20museum20dino20dig

Men oavsett om pengar eller ett intresse för dinosaurier utgör incitament – att fler personer är ute i fält och gräver fram fossil borde väl innebära att vetenskapen får tillgång till mer empiriskt material? Utvecklingen borde väl således gagna paleontologin? Detta har varit grävliberalernas främsta argument. Men det avfärdas av de flesta forskare.

Att hacka och mejsla ut fossil på ett korrekt sätt utgör en högt specialiserad kunskap. Den kräver inte bara fingertoppskänsla, i bokstavlig mening, utan också en blick för spår i marken som kan bära vittnesbörd om djurets dödsorsak, beteende och livsmiljö. För paleontologen innebär dessa spår viktig information om livets historia på planeten men de har inget marknadsvärde och blir därför helt ointressanta för den person som bara ser dollartecken i marken.

Många forskare vill därför inte ha att göra med fossil som inte grävts fram under ledning av professionella paleontologer, och de vetenskapliga tidskrifterna har strikta riktlinjer mot att använda sådana specimen som underlag i sina artiklar. Kontexten är lika viktig som benet. För att citera John ”Jack” Horner i boken Dinosaur Lives: Unearthing an Evolutionary Saga (1998): ”A dinosaur out of context is like a character without a story. Worse than that, the character suffers from amnesia.”

När Donald Trump nu annonserat att han vill lätta på restriktionerna mot kommersiell exploatering av USA:s federala landområden inklusive nationalparkerna, så är sannolikheten stor att nya dörrar öppnas för icke-vetenskaplig fossilgrävning och att gamla förordningar såsom Paleontological Resources Preservation Act revideras. I förlängningen kan det också medföra att en redan ansträngd relation mellan amatörgrävare och paleontologer förvärras.

Australiens nya dinosaurie

För några dagar sedan publicerade tidskriften Nature den första beskrivningen av en ny dinosaurieart – Savannasaurus elliottorum. Djuret tillhör familjen stora sauropoder kallad titanosauria, den sista gruppen långhalsade fyrfota växtätare under kritaperioden.

Australiensaren David Elliott är fårfarmare och även entusiastisk amatörpaleontolog och driver ett dinosauriemuseum på sin farm. Han var ute och vallade sina får när han såg den första benbiten sticka upp ur marken på savannen i Winton, Queensland. Året var 2005.

david-elliott

Tillsammans med paleontologer skapade Elliott en insamling för att finansiera utgrävningen. Forskare, volontärer och hela Elliotts familj var engagerade i det tidskrävande fältarbetet. Så småningom kunde 17 lastpallar med fossiliserat ben fraktas till en lagerlokal, där de förvarades inför nästa fas av rekonstruktionen, friläggningen av benen, varefter en rad vetenskapliga undersökningar gjordes. Efter en process som tagit drygt tio år publiceras nu den vetenskapliga rapporten, författad av tio personer med Stephen F. Poropat som första namn.

Elliotts fynd visade sig innehålla cirka tjugo procent av djurets skelett och forskarna har alltså kommit fram till att det rör sig om en ny art. Den har namngetts efter Elliott och landskapet där hans får nu betar, men exemplaret bär samtidigt smeknamnet Wade som en hyllning till paleontologen Mary Wade som dog under utgrävningen. På fyndplatsen fann man också skelett efter ytterligare en dinosaurie, Diamantinasaurus matildae, en nära släkting till Savannasaurus som har beskrivits tidigare och således ingen nyupptäckt art.

savannasaurus-bones

Nya arter av dinosaurier hittas med jämna mellanrum men det speciella med Savannasaurus är att exemplaret kastar nytt ljus över titanosauriernas geografiska distribution och migrationslinjer. Man tror att Savannasaurus och möjligen även andra arter kan ha tagit sig från nuvarande Sydamerika till Australien via Antarktis. En hypotes sedan tidigare som nu stärkts är att det var en period av global uppvärmning för ungefär hundra miljoner år sedan som skapade förutsättningen för denna planetära vandringsväg på superkontinenten Gondwana, en förflyttning över ofantliga avstånd i såväl rum som tid.

savannasaurus-migration

fylogenetisk-position-wikipediaSavannasaurus fylogenetiska position

Savannasaurus elliottorum har rönt ganska stor medial uppmärksamhet. Tre saker i skriverierna förtjänar särskild reflektion.

För det första framhålls djurets storlek. Sauropoden beskrivs med fraser som ”giant herbivorous dinosaur” (The Guardian), ”huge dinosaur species” (CNN), ”the size of a bus” (Live Science), för att ta några exempel. Detta trots att Savannasaurus inte alls sticker ut sig bland titanosaurierna, snarare hör den med sina 12-15 meters längd till de mindre arterna. Att journalister och rubriksättare ändå uttrycker sig som exemplen visar hör till den gängse logiken när nya dinosauriearter presenteras i massmedia. Långt ifrån alla nya fynd når fram till offentlighetens ljus, det krävs antingen att arten utmärker sig till storlek eller form, eller att fyndet utgör ett exceptionellt exemplar av en redan etablerad art i populärkulturen. Exempel på det senare är Tufts-Love Rex som jag skrev om i bloggen för en tid sedan.

För det andra finner man allt fler artiklar ju närmare fyndplatsen man kommer. Savannasaurus beskrivs som ett viktigt fynd för vetenskapen men lokaliteten betonas mer i australiensisk press än internationellt. På hemmaplan blir savannasaurus först och främst en ”Aussie dinosaur”. Vilket är symptomatiskt för hur dinosaurier ofta knyts till både nationella och lokala identiteter. Fossil blir en angelägenhet för närmaste by eller stad, naturalhistorien en del av regionens kulturarv i vilken lokalbefolkningen investerar stolthet och patriotiska känslor. I lokalpressen tenderar personerna – i detta fall David Elliott och hans fru samt forskaren Stephen Poropat som är knuten till Elliotts museum – vilka varit involverade att skrivas fram lika mycket som de vetenskapliga faktorerna.

Den tredje aspekten av reportagen handlar om hur titanosaurierna förflyttat sig i en tid av global uppvärmning. Vår egen samtid tränger sig på, en förbindelse skapas över årmiljonerna.

Ifall fossil av dessa djur hittas på Antarktis skulle det kunna utgöra det starkaste stödet för hypotesen om migration över Gondwana. Den ena studien efter den andra visar hur Antarktis isar idag smälter i allt raskare takt, och därmed ökar också sannolikheten att ben av dinosaurier blottläggs. Spöklika lämningar av djur som träder fram på isfritt land en andra gång. Den globala uppvärmning för hundra miljoner år sedan som lät dinosaurierna vandra och utvecklas i en geografisk rörelse från Sydamerika till Australien, resonerar på så sätt med våra dagars klimatförändringar.

savannasaurus-travis-tischler-aaofdinosaurmuseumBild: Travis Tischler, Australian Age of Dinosaurs Museum

Djur- och växtliv har alltid varit underkastade klimatmässiga villkor men arterna har också efter förmåga utnyttjat dessa villkor, såväl i perioder av relativ stabilitet som när snabba förändringar skett. Och vad som är stabilt och vad som är ett hastigt skeende kan när det är fråga om biologisk evolution inte mätas med mänskliga måttstockar.

Savannasaurus elliottorum kan ha utvecklats under en geologiskt sett kort period, kanske fem miljoner år, av för titanosaurierna gynnsam lufttemperatur. Vem kan föreställa sig följderna av våra dagars klimatförändringar i ett tidsperspektiv på fem miljoner år? Vem kan föreställa sig hur det biologiska livet på jorden skulle påverkas av ett isfritt Antarktis? Dinosaurierna sätter vår tanke och vår fantasi på den djupa tidens prov.

Tufts-Love Rex

För en vecka sedan offentliggjordes att ett nytt exemplar av Tyrannosaurus rex upptäckts. Fyndet gjordes under en utgrävning i norra Montana ledd av paleontologen Gregory Wilson, University of Washington och Burke Museum of Natural History and Culture.

Platsen är närmare bestämt Hell Creek Formation, känd som en av världens rikaste fyndplatser för dinosauriefossil. Men en ny T. rex är aldrig bara ytterligare några ben och detta exemplar var i högsta grad någonting utöver det vanliga.

daily-mail-uk_20160821-SKULL_Credit-Burke-Museum_470pxFoto: Burke Museum

Hittills har man funnit cirka tjugo procent av djurets skelett, bland annat revben, ryggrad och delar av bäckenben och en käke. Trots att T. rex är en välkänd dinosaurie hos allmänheten är forskarnas underlag ganska skralt och ett såhär pass komplett skelett hör till ovanligheterna. Det finns bara tjugofem exemplar i världen av T. rex med mer än fem procent av skelettet intakt. Framförallt innehöll det nya fyndet en välbevarad skalle; en av de femton mest kompletta kraniefossilen av T. rex som någonsin hittats. Och då har ännu inte hela stenblocket runt skallen avlägsnats…

”A fantastic specimen”

Den nya T. rex kan dateras ganska exakt till 66,3 miljoner år, givet berggrunden som omgjutit fossilen. Det betyder att djuret levde under yngre krita, alldeles i slutet av dinosauriernas tid innan det stora utdöendet som öppnade scenen för däggdjuren. Av skallens storlek har forskarna dragit slutsatsen att djuret var femton år gammalt (en T. rex kunde bli ungefär tjugofem år). Den totala storleken uppgår till 85 % av det största exemplaret som hittills hittats och som bär namnet Sue och finns att beskåda på Field Museum i Chicago.

Sagan tar sin början när två volontärer vid namn Luke Tufts och Jason Love upptäcker några fossiliserade ben som stack ut från klippan. Ytterligare ben hittades strax därpå och det stod snart klart att det rörde sig om en dinosaurie, ett rovdjur närmare bestämt. När skallen började avtäckas klarnade artbestämningen bortom alla tvivel. Och så en tand och ytterligare en. ”When we started to see those teeth with the skull, we knew we had a fantastic specimen”, säger Wilson.

Tooth-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Nu tar grovjobbet vid. Under nästan två veckor arbetar ett team om åtta-tio personer med att frilägga klippan runt fyndet. Med hackor, släggor och spadar forslas tjugo ton sandsten bort och en hylla skapas för utgrävningens nästa fas. De grova verktygen byts mot små hammare, borstar och spetsiga instrument fina som tandpetare. Tufts-Love Rex har engagerat runt fyrtio hackande och borstande personer denna sommar.

Site-Credit_Larry-Mose_Burke-Museum_620pxFoto: Larry Mose/Burke Museum

Prepwork-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Från berg till museum

Att frilägga fossil kräver både hantverk och planering. Arbetet måste ske försiktigt och metodiskt, men samtidigt brådskar det eftersom när väl de fossiliserade benen är frilagda så är de utsatta för väder och vind. Det är ett race mot entropin.

Därför innesluter man fossilen i gips. Sedan forslas de gipsade blocken till kontrollerade miljöer inomhus där fossilen kan friläggas och undersökas. Friläggningen sker med specialinstrument som påminner om de som tandläkare använder och för det vetenskapliga studiet används idag avancerad digital teknologi.

Arriving-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

Blocket som innesluter Tufts-Love Rex skalle väger över ett ton. Det krävdes grävskopa på plats i Hell Creek Formation, transport med lastbil och sedan gaffeltruck för att fullborda den 140 mil långa resan från Montanas öppna vidder till Burke Museum i Seattle.

Lifting-Credit_Dave-Demar_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

daily-mail-uk_20160821_Credit-Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Nästa kapitel

Där ska den nu ligga en dryg månad. Skallen i sitt gipsblock, till allmän beskådan tillsammans med verktyg och information till museets besökare om utgrävningen. Sedan tar det mödosamma och tidskrävande arbetet vid att få bort stenen runt benet. Ett team kommer att hacka, mejsla, blästra, blåsa och borsta i ett år eller så.

Display-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Planen är att presentera denna nyfunna T. rex för allmänheten år 2019. ”We think the Tufts-Love Rex is going to be an iconic specimen for the Burke Museum and the State of Washington”, säger Greg Wilson, ”and will be a must-see for dinosaur researchers as well.” Veteranen Jack Horner håller med: ”Having seen the ’Tufts-Love Rex’ during its excavation I can attest to the fact that it is definitely one of the most significant specimens yet found.” Horner är en av de som initierat det stora utgrävningsprojektet i Hell Creek Formation, och han menar att Tufts-Love Rex välbevarade skalle kan ge viktig information till forskningen om T. rex ätvanor och växttakt.

Redan nästa vår kommer forskare och volontärer att vara på plats i Montana för fortsatt sökande och grävande. Vi har ännu inte sett slutet på denna historia.

Som traditionen bjuder så är det nya exemplaret döpt efter den som gjorde upptäckten. Ingen dålig belöning för Luke Tufts och Jason Love, som ägnat de senaste femton somrarna åt att leta fossil under Montanas stekande sol.