Othniel Charles Marsh

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 6: A Nightmare on Elm Street

A Nightmare on Elm Street är en skräckfilm från 1984 signerad Wes Craven. Han var vid den tiden ett etablerat namn bland genrens kännare i och med de mer obskyra The Last House on the Left (1972) och The Hills Have Eyes (1977). Men det var berättelsen om Freddy Kruger på Elm Street som blev Cravens stora genombrott.

Filmen är en sort psykedelisk slasher som leker med den elastiska hinnan mellan dröm och vaket tillstånd. Dess kommersiella framgång skulle generera sex uppföljare, vardera – med undantag för nummer 3 – ett förkrossande argument mot den typen av franchising.

A Nightmare on Elm Street, som någon klåpare översatte till Terror på Elm Street varmed det centrala drömtemat osynliggörs, blev inte bara en språngbräda för Wes Cravens karriär utan innebar också filmdebuten för en ung Johnny Depp. Det går dock inte så bra för hans rollkaraktär Glen Lantz, som inte lyckas hålla sig vaken och i sömnen faller offer för den sadistiske barnamördaren Kruger, död men ändå inte.

Så till saken. Filmen utspelar sig i en villaförort i ”anytown USA”. Glens rum är inrett som just sådant, ett typiskt amerikanskt tonårsrum. Här finns en staty av frihetsgudinnan, stjärnbanéret på väggen, en basebollhandske, bilder på amerikanska idrottare och en indianhövding, och liknande. I denna ikonografi utgör dinosaurier ett självskrivet inslag. På väggen sitter stora bilder av Stegosaurus och Diplodocus, eller möjligen Brontosaurus (senare omdöpt till Apatosaurus).

Nightmare-620px

Arterna ifråga namngavs och beskrevs av Othniel Charles Marsh på 1870-talet under den expansiva tid för amerikansk paleontologi som kallats ”The Gilded Age” och ”The Great Dinosaur Rush”. Det är alltså följdriktigt att dessa arter här förekommer bland andra visuella representationer av amerikansk kultur och historia. Man kan tycka att det hade varit än mer självklart att T. rex skulle finnas i Glens rum. Varför scenograferna valde bort en sådan populär och lätt igenkännlig kandidat förblir en fråga för spekulation. Kanske valdes de mer timida växtätarna istället för det skräckinjagande rovdjuret för att förstärka Glens karaktär som good guy och mjukis.

Annonser

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

DragonTeeth-Cover-01

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.

Starring Ceratosaurus

När dyker dinosaurier upp på film första gången? Vissa uppgifter säger 1914 och stumfilmen Brute Force, regisserad av den legendariske D. W. Griffith.

Denna film, som även salufördes med titeln The Primitive Man, är ungefär en halvtimma lång och spelar upp två parallella historier. Den unge uppfinnaren Harry Falkner befinner sig på en fest och ser fram emot en amorös kväll med kvinnan han förälskat sig i. Hon är dock aningen motsträvig, tycker han. Så Harry dricker lite för mycket, bläddrar i en bok och dåsar bort. I hans dröm utspelar sig filmens andra berättelse. Någon gång i urtiden – ”the good old days of brute force and marriage by capture”.

Drömberättelsen handlar om en fejd mellan två stammar. Med klubbor och råstyrka strider de om kvinnorna.

När det ser som mörkast ut börjar huvudpersonen tänka. ”Defeated by brute force, the inventor is compelled to use his brain.” Den drömmande uppfinnarens förhistoriska alter ego pillar med en pinne och ett snöre och uppfinner så pilbågen. Segern är given (och civilisationsprocessen ett faktum).

Fantastiska bestar

Så till dinosaurierna. De spelar sorgligt nog en perifer roll i dramat. De syns sammantaget inte ens en halv minut av filmen. Tre arter förekommer. Eller kanske skepnader vore en mer korrekt beteckning eftersom två av tre är påhittade djur. Tekniskt har Griffith använt sig av två lösningar för att visualisera den förhistoriska faunan: riktiga djur med påmonterad rekvisita och en stor modell i skala 1:1 med rörliga delar.

Knappt fem minuter in i filmen dyker dinosaurie nummer 1 upp i form av en stor orm som ringlar in i rutan rakt mot de båda huvudpersonerna, den unge mannen och hans kvinna. Ormen har något slags horn fastmonterat på huvudet och korta extremiteter på båda sidor som antagligen ska föreställa ben.

Dinosaurie nummer 2 är en fasansfull reptil av oklar storlek men nog ett par meter, av omgivningen att döma. Denna gång har en krokodil eller alligator av något slag använts. På djuret har man fäst ryggplattor som möjligen ska föreställa vingar. Dessa förekommer i två par, ett bakom huvudet och ett närmare svansen. Därtill en stort horn på nosen, ungefär som på en noshörning fast ett smalare horn som böjer sig bakåt längs huvudet. Inte nog med det: djuret har päls i fläckar lite här och var. Ett genuint monster!

Brute-Force-dino2

Dinosaurie nr 3 visar sig ett par minuter senare i en suggestivt regisserad scen. Kameran panorerar sakta från vänster till höger förbi grottans mynning och där, alldeles utanför, står den – en sex meter hög best. Djuret står upprätt på bastanta bakben med sina små armar i luften. Grova käkar med vita tänder tuggar på någonting vegetabiliskt. Längs ryggen löper små plattor eller knölar. Djuret rör sig inte ur fläcken men svänger sin svans medan käkarna rör sig upp och ner.

Brute-Force-01

That’s it. Några få gyllene sekunder med dinosaurier på vita duken, alltsammans inom loppet av några minuter. Dinosaurierna spelar ingen som helst roll för den historia som berättas om stamfejden och teknikens triumf, deras funktioner kan reduceras till ge betraktaren en känsla av förhistorisk tid genom främmande, utdöda djur, samt ett intryck av de naturliga faror som människor levde med vid denna tid. Det vill säga utöver huvudfunktionen att vara skrämmande på ett kittlande sätt för biobesökaren.

Dinosaurierna – bokstavligen skräcködlorna, av grekiskans deinos (fruktansvärd) och sauros (ödla) – har fungerat som publikmagnet ända sedan Benjamin Waterhouse Hawkins tillverkade stora modeller av urtidsdjuren för Crystal Palace Park i London på 1850-talet. Så länge fotografi och film har funnits har folk har älskat att låta sig skrämmas av dinosaurier. Det visste D.W. Griffith.

I Brute Force utgör dinosaurierna ett färgstarkt inslag (om uttrycket tillåts för en svartvit film) men djuren är ändå bara statister. Ur både film- och dinohistorisk synpunkt är filmens dinosaurier inte desto mindre intressanta. Sekvenserna med dinosaurierna måste ha varit de mest kostsamma och komplicerade att göra i hela filmen. Att Griffith lägger sådana resurser på någonting som bara upptar en bråkdel av filmens speltid och inte inbegrips i handlingen säger en del om dinosauriernas förmodade dragningskraft på den breda publiken.

Griffith kan inte beskyllas för att haft några vetenskapliga ambitioner med Brute Force. Miljoner år skiljer dinosauriernas era från människornas korta tid på jorden, och de två första arterna vi får se har knappast haft några paleontologiska fynd som förlagor utan är rena fantasiskapelser. Å andra sidan så är hela det förhistoriska skeendet i filmen en dröm och därmed kan Griffith svära sig fri från alla anklagelser om anakronismer och annan brist på realism.

Dinosaurie nummer 3 är i ljuset av denna bristande realism särskilt intressant. Detta djur känner man nämligen tydligt igen som en ”riktig” dinosaurie, en theropod av något slag. Hornet på nosen gör att djuret faktiskt kan artbestämmas till Ceratosaurus nasicornis.

Paleontologin

De tidigaste fossilfynden av denna art gjordes av Othniel Charles Marsh på 1880-talet i USA, närmare bestämt i Colorado och Utah. Marsh fynd är paleontologihistoriskt viktigt då det var den första någorlunda kompletta fossilen av en theropod som ditintills upptäckts. Bilden nedan visar Marsh egen teckning gjord år 1896.

Marsh-Ceratosaurus-nasicornis-1896

Ceratosaurus nasicornis namngavs av Marsh 1884 men den utförliga vetenskapliga rapporten levererades först 1920 av Charles W. Gilmore. Alltså flera år efter Griffiths film, vilket gör artvalet i Brute Force anmärkningsvärt. Anatomiskt påminner Ceratosaurus om Tyrannosaurus rex, som namngetts och beskrivits alldeles i början av 1900-talet. År 1915 avtäcktes ett helt monterat skelett av T. rex på American Museum of Natural History i New York. Händelsen var en stor sensation med helsidesartiklar i dagstidningarna. Köer av nyfikna människor ringlade sig i flera kvarter till museet. T. rex blev omedelbart ikonisk och dess form lätt igenkännbar. ”Tyrannödlornas konung”, som namnet betyder, befäste omedelbart sin status som värstingen bland urtidens rovdjur.

Att Gilmore var anställd på naturhistoriska museet i New York är möjligen bara ett kuriöst sammanträffande, men jag undrar hur Griffith fick nys om en förhållandevis obskyr art som Ceratosaurus. Kanske genom Gilmore personligen? T. rex låg ju annars nära till hands när en modell för filmen skulle tillverkas, för även om skelettet i museet i New York inte var på plats när filmen gjordes så florerade bilder och beskrivningar av T. rex dessförinnan.

Representationen av Ceratosaurus i Brute Force kan stämplas som vetenskapligt felaktig men den stämmer rätt bra överens med samtidens uppfattning. Den upprätta kroppshållningen känns igen från Marsh teckning av Ceratosaurus skelett 1896, och var den normalpose man vid denna tid tillskrev theropoder. Den kotiga eller taggiga rygglinjen matchar väldigt väl en teckning gjord av J.M. Gleeson 1901. Kan Griffith ha sett denna teckning? Modellen i Brute Force liknar hur som helst just den framställningen av djuret mycket mer än andra bilder av Ceratosaurus som fanns vid denna tid, exempelvis teckningen av Frank Bond från 1899.

Gleeson-after-Knight-1901

Frank-Bond-1899-620px

Båda dessa teckningar, Gleesons och Bonds, användes av Gilmore i hans rapport. Och det var på basis av Gilmores redogörelse som Ceratosaurus på 1920-talet exponerades för offentligheten i en stor monter på Smithsonian Institute, United States National Museum of National History, Washington. Här syns dinosaurien i rörelse framåt. Den lutande hållningen i kombination med den underförstådda farten ger theropoden ett förvånansvärt modernt uttryck. I montern förekommer också Gleesons teckning, som för övrigt hade gjorts under överinseende av konstnären Charles Knight, vid denna tid den kanske högst ansedda och mest inflytelserika paleokonstnären.

Gilmore-mount-Smithsonian-1920-incl-Gleeson-drawing

Frågan hänger i luften: varför Ceratosaurus och inte T. rex i den dramatiska scenen i Brute Force? Och varför fortsätter Ceratosaurus att dyka upp i ett antal filmer även efter presentationen av skelettet i National Museum of Natural History? T. rex kommer ju att bli en betydligt mer känd art, själva symbolen för urtidens fasansfulla fauna.

Min gissning är att Griffith liksom senare regissörer helt enkelt tyckte att hornet på nosen såg coolt ut och därför fick det bli en dinosaurie som liknar Ceratosaurus snarare än T. rex. Varför Griffith lät djuret bli växtätare har jag dock svårare att begripa. Varför förvandla ett köttätande rovdjur till vegetarian om dess funktion i filmen var att injaga skräck, hos grottmänniskorna såväl som hos biobesökarna?

C. nasicornis gör karriär

Brute Force var den första men inte den sista gången biopubliken skulle få se Ceratosaurus. Arten gör en strålande comeback i Unknown Island 1948. Regissören Jack Bernhard var ett hyfsat etablerat namn inom lågbudgetgenren vid denna tid. Hans dinofilm marknadsfördes med förmodat oemotståndliga slogans som ”So spectacular – it took one year to produce!” och ”See man’s first attempt to destroy monstrous beasts!”

Unknown-Island-Poster

Unknown Island handlar om äventyraren Ted Osborne som tillsammans med sin fästmö och ett expeditionsteam arrangerar en safari till en okänd ö i Stilla Havet. Under kriget flög Ted över denna ö och tyckte sig se dinosaurier, nu vill han tillbaka för att fånga djuren på film och slå världen med häpnad.

Teamet möter fyra arter förhistoriska djur: Dimetrodon – ett släkte från mitten av perm cirka 270 miljoner år sedan – samt någon form av sauropod, kanske Brontosaurus (egentligen Apatosaurus) som var flitigt representerad i populärkulturen under 1900-talets första hälft, sedan en jättesengångare som ser ut att ha muterat till en gorilla med orangutangpäls. Sist men inte minst: Ceratosaurus.

Lost-Island-01

Bernhard har använt en annan teknik än Griffith för att ge liv åt sina urtidsdjur: människor i vadderade kostymer. Ceratosaurus syns tre gånger i filmen. Första gången står två exemplar över en skadad människa, en tjänare som sänts iväg för att hämta vatten. Djuren vrålar, vaggar och stampar. Männen som hört skriken och rusat till undsättning märker att gevärskulor inte biter på de stora monstren. En resolut man skjuter istället ihjäl den skadade tjänaren för att minska hans lidande. ”It’s unfortunate but it happens”, tycker Ted, ”Men have been killed before in the name of science.”

Lost-Island-02

Nästa gång dyker tre Ceratosaurus upp och rör sig hotfullt i riktning mot människorna. Nu är manskapet beväpnade med granater och lyckas fälla ett av djuren, varpå de andra två flyr. (I verkligheten var det så att aktören i kostymen svimmade av hettan och föll omkull. Bernhard tyckte det såg så bra ut att han beslöt att använda materialet. Scriptan måste dock varit sjukskriven när filmen klipptes för trots att ett av de tre djuren fallit ner död så är det tre Ceratosaurier som vänder människorna ryggen och flyr.)

Slutligen ett dinoklimax när en Ceratosaurus går i närkamp med den muterade orangutangen. Ett fruktansvärt blodbad som slutar med att dinosaurien besegras och faller nerför ett högt stup. Scenen är som ett eko från den berömda tvekampen mellan T. rex och jättegorillan i King Kong från 1933. I båda fallen segrar människoapan över skräcködlan – så används dinosaurier i en antropocentrisk metaberättelse.

Vidare öden och äventyr

Ceratosaurus omtalas aldrig vid sitt rätta namn i Unknown Island. Klart är i alla fall att arten spelar rollen som den största och farligaste. Det är Ceratosaurus som syns på filmaffischerna. Fast där liksom i filmen anspelas istället på Tyrannosaurus. Antagligen för att det var ett känt namn, som dessutom har en klanglig konnotation av grym makt. Hornet på nosen, ja antagligen är det liksom för Griffith en rent visuell effekt. Ceratosaurus träder in som en uppgraderad T. rex.

Det är antagligen Ceratosaurus framträdande drag, med hornet på nosen, som gjort att just denna art figurerat i diverse populära sammanhang även utanför filmduken. Exempelvis förekommer den i det pedagogiska seriemagasinet Treasure Chest of Fun and Facts i januari 1961. Tidningen gavs ut mellan 1946 och 1972, den vilade på katolsk grund och distribuerades i religiösa skolor.

Treasure-Chest-1961-450px

I seriernas värld får Ceratosaurus en gång till och med möta självaste Stålmannen.

Superman-Action-Comics-450px

Ceratosaurus dyker upp på film igen i One Million Years B.C. från 1966, en stor produktion med bland andra Raquel Welch i en av huvudrollerna. Ceratosaurus ses i en fight med Triceratops. Vi har sett hur Griffith använde levande djur och en modell i naturlig storlek, och Bernhard som satsade på killar i stora kostymer. Regissören Ray Harryhausen valde istället miniatyrmodeller och så kallad stop motion. I dinofilmens historia introducerades denna teknik i The Lost World 1925. Med split screen kan jättereptilerna ses i samma bildruta som människorna.

One-Million-Years-BC-poster

ONE-MILLION-YEARS-BC-photo

I striden mot Triceratops i One Million Years B.C. går det inte bra för vår hornförsedda hjälte, som drar sina sista andetag på rygg.

Trettiofem år senare gästspelar Ceratosaurus i Jurassic Park III i en kort sekvens. Nu ser vi en modern dinosaurie – horisontell kroppshållning, hud med färger och mönster. Ett skräckinjagande djur som spänner ögonen i Alan, Paul, Amanda och tolvåriga Eric.

Jurassic-Park-III-01

Jurassic-Park-III-02

Men mellan människorna och dinosaurien ligger en hög med spillning från Spinosaurus, det stora rovdjuret som i denna film petar ner T. rex från tronen som dinofilmens regent. Ceratosaurus luktar på skiten, vänder om och klampar tillbaka in i skogen. En förnedrande sorti.