Dinonytt vid årets slut

Det har gått väldigt lång tid sedan det förra inlägget, så vad har hänt? Istället för den sedvanliga årskrönikan, här en punktvis uppdatering. Ett litet urval för det har faktiskt varit en hel del aktivitet på dinofronten det senaste halvåret.

Till att börja med kan det konstateras att Coronapandemin har drabbat även dinosaurierna, eller åtminstone deras mänskliga ambassadörer: paleontologer får svårt att resa och göra utgrävningar, museer kan inte visa utställningar som planerat, filmprojekt läggs på is.

– Bland annat så har Dippy On Tour: A Natural History Adventure fått pausa. Turnén som ska ta Londons Diplodocus till åtta städer i England, Skottland, Nordirland och Wales skulle ha avslutats den sista oktober i år, men datumet har fått flyttats fram två gånger. Något exakt slutdatum är inte satt annat än sommaren 2021, då dinosaurieskelettet kommer att kunna beskådas i Norwich Cathedral. Då dinosaurien bara utgör ett nav i ett helt program med kringaktiviteter har pandemin inneburit ett enormt bakslag för alla inblandade organisationer, inklusive skolor. Om Dippy och turnén, se min essä i SvD från september i fjol här.

Dippy i ett Coronatomt Number One Rochdale, utanför Manchester.

– Den avslutande filmen i trilogin Jurassic World skulle haft premiär den 11 juni 2021 men har preliminärt flyttats fram till 10 juni 2022. Inspelningen av Jurassic World: Dominion pågick för fullt i våras när viruset slog till. Med den komplexa och kostsamma apparat en filmproduktion i den här skalan innebär så tvingades Universal Studios pumpa in fem miljoner dollar i ett krispaket för att lägga om produktionen, och ytterligare nio miljoner för extra utgifter under fortsatt filmning, som avslutades i början av november. Det finns anledning att befara att CGI kommer att få ersätta vissa scener eller inslag som annars skulle spelats in på plats och gjorts med modeller.

Inofficiell fan-art av Jurassic_World_Fandom.

– Paleontologiska nyheter har presenterats i en strid ström den senaste tiden. Det kanske mest spektakulära är en nyupptäckt art som getts det udda namnet Ubirajara jubatus. Fyndet gjordes i nordöstra Brasilien. Det rör sig om ett litet djur på cirka femtio centimeter med en häpnadsväckande anatomi. Längs ryggen går en man av päls och från skuldrorna pekar två par spjut ut. Forskarvärlden hade inte sett någonting liknande, kunde man läsa i reportagen. Artens namn har lånats från ursprungsbefolkningen Tupi och betyder ungefär ”spjutets furste”. Om etnologiskt förankrade artnamn, se detta blogginlägg.

Ubirajara jubatus. Bild: Bob Nicholls, Paleocreations.

– Bland övriga nyheter kan nämnas det mest kompletta skelettet av Triceratops, som efter en uppmärksammad försäljning framöver kommer att kunna beskådas i Melbourne Museum. Fossilet var tidigare i privat ägo i USA. Affären var ändå ingenting mot de rubriker som orsakades när auktionsfirman Christie’s klubbade en berömd T. rex för 31,8 miljoner dollar i oktober. En kvarts miljard kronor för en dinosaurie!

Det var Black Hills Institute som sålde sin kronjuvel, ett av världens bäst bevarade fossil av T. rex som fått smeknamnet Stan efter sin upptäckare, amatörpaleontologen Stan Sacrison. BHI förklarade i ett långt pressmeddelande att anledningen till försäljningen var ett stämningshot som bottnade i ekonomiska bekymmer. Det sorgkantade pressmeddelandet uttrycker oro för att köparen är en förmögen privatperson – inget museum i världen skulle kunna lägga ut en sådan summa för ett specimen – varför dinosaurien kanske inte längre kommer att vara tillgänglig för forskningen.

Även SVP, Society of Vertebrate Paleontology, tog till orda med ett öppet brev till Christie’s inför auktionen. Där står bland annat:

”Your forthcoming auction of this well-known and iconic dinosaur skeleton has raised substantial concern in the international paleontological community […]. We therefore urge you to reconsider the sale of this important and well-known skeleton. Specifically, the sale should be restricted to bidders from institutions committed to curating specimens for the public good and in perpetuity, or those bidding on behalf of such institutions.”

”Stan” till försäljning på Christie’s i oktober.

Vad som är kontroversiellt inom vetenskapen är samtidigt intressant för kulturanalytikern: hur ska vi förstå visningen av en dinosaurie – berättad med suggestiva bilder, filmsekvenser och text som lånar från det sublimas estetik – bredvid målningar av Jackson Pollock och René Magritte på ett exklusivt auktionshus? Varför vill en dollarmiljardär lägga en stor summa pengar på ett fossil? Vilka mekanismer förvandlar naturalier till konst, till investeringsobjekt, till statussymboler?

Låt mig få återkomma till denna frågeställning. Allmänheten kan hur som helst indirekt fortsätta att beundra Stan i form av de många kopior som BHI sålt världen över. Den T. rex som finns i Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm är faktiskt en av dessa kopior.

– Varför dog dinosaurierna ut? Det har varit en stridsfråga inom forskningen i decennier sedan Luis Alvarez och hans son Walter lanserade teorin om ett massivt meteoritnedslag i nuvarande Mexiko, där den så kallade Chicxulubkratern än idag syns som ett gigantiskt spår efter katastrofen. På senare tid har teorin ifrågasatts och vissa har menat att det istället var redan pågående klimatförändringar till följd av en lång serie vulkanutbrott, under flera hundra tusen år, som orsakade massutdöendet.

I somras publicerades en studie i Nature Communications som åter försköt fokus till meteoriten. Studiens argument är att de vulkaniska aktiviteterna inte ensamma kan förklara klimatförändringarna; datorsimuleringar visar att meteoriten slog ner med maximal effekt och utgjorde den primära orsaken.

Från Nature Communications nr 11 2020.

Det har under åren funnits flera förklaringar i omlopp, exempelvis en tes om långtgående pandemier som gjorde djurpopulationer särskilt utsatta för störningar i ekosystemen. En mer kreativ om än föga plausibel förklaring till dinosauriernas utdöende presenterade skämttecknaren Gary Larson på nittiotalet, som svar på Alvarez-tesen.

Och för att sluta detta inlägg med någonting roligare än covid-19, massutdöende och klimatkriser: i år återvände kultförklarade Gary Larson till offentligheten, fyrtio år sedan debuten har hans serier börjat publiceras online. En ljusglimt år 2020!

Assembling the Dinosaur (bokrecension)

För drygt hundra år sedan så utgjorde det naturhistoriska museet dinosauriernas främsta exponeringsrum. Urtidsdjuren tog plats i detta publika rum samtidigt som en förändringsprocess pågick, där den här typen av museum sökte vetenskaplig legitimitet genom att distansera sig från djur på cirkus, kuriosakabinett, resande menagerier och spekulativa berättelser om naturen i ord och bild.

I samma vetenskapliga anda tog de naturhistoriska museerna på sig ett samhällsuppdrag i form av folkbildning. För det syftet behövde man locka besökare varför ett visst underhållningsvärde krävdes. Och ingenting kittlade fantasin så som giganterna från en svunnen tid. Det förstod museernas kuratorer och chefer. Det förstod även nöjesindustrins aktörer – dinosaurier figurerar frekvent på vita duken då biofilmen utvecklas under 1910- och 20-talen. En annan kanal för populära berättelser om skräcködlorna var det skrivna ordet, inte minst genom författare som Jules Verne och Conan Doyle.

Föga förvånande uppenbarar sig spänningar när museerna ska iscensätta faunan från den djupa tidens förflutna miljöer. I skärningspunkten mellan vetenskapligt etos, politiska drivkrafter och kommersiella intressen var balansgången svår, vilket diskussionerna i samband med dinosaurieutställningar visar med exemplarisk tydlighet.

Det är just denna tematik som Lukas Rieppel har studerat i boken Assembling the Dinosaur: Fossil Hunters, Tycoons, and the Making of a Spectacle, som kom ut i fjol på Harvard University Press.

Boken är en redigerad version av författarens doktorsavhandling. Jag hade redan läst den med stor behållning, och jag har även använt en text av Rieppel i min undervisning. Han har en intressant dubbelkompetens som både vetenskaps- och ekonomihistoriker, vilket präglar bokens analyser av hur dinosaurierna tar plats i det nya naturhistoriska museet, en institution som i sin tur utvecklas i en kontext av ekonomisk expansion och modernisering.

Ekonomiskt handlar det om den period i USA som kallas ”the Gilded Age”, när konglomerat, oligopol och truster i stor utsträckning marginaliserade de små familjeägda företagen och kapitalister såsom Andrew Carnegie, J.P. Morgan och Marshall Field tillskansade sig enorma rikedomar. Gemensamt för just dessa tre är att de också ägnade sig åt filantropi, bland annat donerade de stora summor pengar till museiverksamhet. Inte nog med det: Carnegie, Morgan och Field gillade dinosaurier.

Från vänster till höger: Andrew Carnegie, J.P. Morgan, Marshall Field. Dessa herrar hörde till de mest framgångsrika affärsmännen under ”the Gilded Age” och de sponsrade naturhistoriska museer i Pittsburgh, New York respektive Chicago med stora summor pengar. Dinosaurier hade hög prioritet i deras filantropi.

De sökte övertrumfa varandra i symboliskt kapital genom att låta museerna i respektive Pittsburgh, New York och Chicago inofficiellt tävla om den största dinosaurien, den mest häpnadsväckande utställningen, de senaste fossilfynden.

Museet som företag

Moderniseringen som museerna genomgår handlar om hur de organiseras efter företagsmodeller. Mer konkret så sker en byråkratisering genom pappersteknologier. Museerna började systematiskt använda formulär, rutat papper, räkenskapsmappar, loggböcker, med andra ord en rationalisering genom kvantifiering – ”management by numbers”. Som ekonomihistoriker gör Rieppel en initierad analys av processen och anlägger dessutom ett Foucaultinspirerat perspektiv på hur rationaliseringen fungerade som teknik för övervakning; en genomlysning av organisationens samtliga grenar in i minsta detalj.

American Museum of Natural History, en viktig arena för 1900-talets dinosauriekult. Akvarell från 1891.

Exempelvis blev det möjligt att spåra ett fossil genom hela kedjan av personer, beslut och handlingar, från den första upptäckten på plats i vildmarken via utgrävningens organisering och vidare till prepareringen i laboratoriet fram till den utställningen i det publika rummet. Och det blev möjligt att göra ekonomiska beräkningar på makronivå genom att ställa utgifter i relation till besökarantal och försäljning av varor i museets butik, alltsammans statistiskt dokumenterat.

Talande för utvecklingen är hur just butikerna i museerna växer, från att i princip ha varit små bås där man kunde köpa ett vykort eller ett litet informationsblad till att bli fullskaliga shoppingtempel för alla åldrar. Det fanns kritiker som noterade kommersialiseringen och rent av associerade glasmontrarna med spektakulära djur till varuhusens skyltfönster.

Var de uppstoppade djuren – eller de monterade dinosaurieskeletten – reklam för prylarna i butiken, eller hade de senare ett folkbildande syfte som främjade museets vetenskapliga identitet?

De som tog de visuellt sofistikerade utställningarna i försvar argumenterade å sin sida att estetik och vetenskap inte nödvändigtvis står i konflikt med varandra. ”To express the whole nature the element of beauty must go hand in hand with the element of truth”, sade Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York som ansvarade för flera uppmärksammade dinosaurieinstallationer.

Brontosaurus monteras för premiärvisning i februari 1905. Sådana föremål innebar komplicerade projekt som involverade ett flertal hantverkare, forskare och museikuratorer. Rieppel beskriver objekten som multimediala installationer i skärningspunkten mellan naturalier och artefakter. Fotografi från 1904.

Folkbildningens högre syften

Filmens genomslag slätade inte ut denna konflikt. Eller rättare sagt, filmen både underlättade och försvårade för museerna. Biofilmer som The Lost World från 1925 – en tekniskt revolutionerande filmatisering av Conan Doyles roman med samma namn – blev heta samtalsämnen och gjorde att folk strömmade till museerna för att se de märkliga skräcködlorna med egna ögon, detta i form av modeller och monterade skelett, ofta iscensatta med muralmålningar för att öka realismen.

Omslaget till tidskriften Science and Invention maj 1925. Detta år hade filmatiseringen av Conan Doyles roman The Lost World premiär. Filmen väckte sensation på grund av dess verklighetstrogna dinosaurier, enligt dåtidens uppfattning. Som genom magi hade förhistoriens fauna bringats till liv på vita duken – ”filming the impossible” deklarerar omslaget. Kommersiella skräckfilmer som dessa stod i en problematisk relation till museernas dinosaurieutställningar där andra pedagogiska och moraliska intentioner skulle förverkligas.

Men det gällde samtidigt att distansera sig från auran av simpel underhållning och kommersiell kultur. ”The attractions of the Museum are intended for the moral and the intelligent, in contradistinction to those who seek unwholesome exitement”, underströk en utställningskatalog för American Museum of Natural History.

Målsättningen var alltså inte wow-upplevelser utan förståelse och bildning. Oftast handlade lektionen till syvende och sist inte om dinosaurierna i sig utan om besökaren själv. Katalogen förklarar att utställningen ifråga ”teaches man his superiority over brute creation, and creates in his bosom a knowledge of the wisdom and goodness and omnipresence of a supreme an all-wise Creator”. Känn dig själv – genom dinosaurierna.

Mindre modell av en scen med två Tyrannosaurus rex i kamp om ett slaget byte. Scener som dessa skulle lära besökarna någonting om de darwinistiska principerna, naturliga i djurens rike såväl som i samhället. Just denna konceptmodell var dock alltför stor och komplicerad för att kunna realiseras i naturlig skala.

Tydligare än så blir det knappast när dinosaurierna skrivs in i ett ideologiskt program med det naturhistoriska museet som platsen för dess tillämpning. De utdöda djuren kunde inte artikuleras utan att darwinismen samtidigt aktualiserades; djuren är därför vid tiden kring sekelskiftet värdeladdade objekt oavsett specifik visualisering. Det var inte bara teologiska spörsmål som kunde belysas – Osborn lät de utdöda djuren ingå i ett rasbiologiskt narrativ.

Sex välmatade kapitel

Lukas Rieppel är en lysande forskare. Hans historiska insikter i såväl amerikansk ekonomi som vetenskap präglar Assembling the Dinosaur, vars styrka också utmärks av gedigen förankring i historiska källor och ett glasklart språk. Som sig bör när det handlar om visuella representationer så innehåller boken en hel del bilder; för min del kunde de gärna varit ännu fler. Bokens sex kapitel kan läsas var för sig och de avslutas med en sammanfattning.

Brontosaurus i American Museum of Natural History genomgår en renovering 1938.

En del bakgrundsinformation överlappar andra texter, till exempel kapitlet om Diplodocus som behandlas utförligare av Ilja Nieuwland (se min recension här). Men åtskilligt är originellt. Jag vill framhålla Rieppels analyser av kopplingarna mellan museernas dinosaurier och amerikansk industrikultur, dinosauriernas roll i samtidens debatter om biologisk evolution, samt det fotografiska mediets ambivalens mellan sanningsanspråk och simulering.

Associationen till 1900-talets kapitalism har gjorts tidigare – den är exempelvis ett huvudspår i W.J.T. Mitchells The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998) – men Rieppel problematiserar den enkla symboltolkningen. Lektionen som museernas dinosaurier skulle lära ut var inte ett ideal om den starkes rätt, att flest tänder och rovdrift segrar i kampen för överlevnad, utan att dinosaurierna dog ut trots deras imposanta fysik.

Underförstått: den moderna människan utvecklas genom sitt cogito ovan det råa naturtillståndet, samhället utvecklas genom rationalisering. Indirekt kunde det narrativet ge ideologisk legitimering åt museernas mäktiga filantroper, vars kapitalackumulation skett med nog så hårda konkurrensmetoder.

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Teckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

Diplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Londons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Dinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

Londons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Dinosauriebråk

”Miljoner i skadestånd till dinosauriemuseum”, löd en rubrik i DN i veckan som gick. Vanligtvis när dinosaurier når massmedia rör det sig om ett nytt fynd. Nya arter och betydelsefull fossil hittas i stort sett varje vecka så för att det ska bli en massmedial nyhet krävs någonting spektakulärt. Logiken i dess simplaste form lyder: ju större dinosaurie desto fetare rubrik.

Den här gången gällde nyheten dock en tvist om pengar. Ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och den privata utställningen A World of Dinosaurs strax utanför Kalmar gick inte som det var tänkt och NRM tvingas nu betala bortemot tolv miljoner till sin samarbetspartner för uteblivna intäkter, en ganska stor summa för en institution av detta slag. Konflikten är i grund och botten politisk: riksmuseets uppdrag från kulturdepartementet kräver gratis inträde för barn medan A World of Dinosaurs som kommersiell aktör förutsatte betalande besökare oavsett ålder.

Pengar och kulturpolitik låter kanske föga upphetsande men det hindrade inte Oskarhamnstidningen Barometern att braska till med följande kollage som illustration till reportaget om tvisten:

Tänder säljer lösnummer, helt enkelt. Men bråk och konflikter är också en del av den interna paleontologihistorien. Dinosaurieforskningen har sedan starten under 1800-talets första hälft baserats på ofullständig empiri, fragmentarisk fossil, och därmed bestått av gissningar, hypoteser, kontrasterande teorier, falsifikationer, konkurrerande skolor och så vidare. Till det kommer ständiga förhandlingar om köp, försäljning och byte av fossil mellan museer, forskningsinstitutioner och privatpersoner. Fast av den vardagen blir det såklart sällan några tidningsrubriker.

På 1800-talet var urtidsdjuren dessutom föremål för laddade debatter om evolutionslära och teologi, som i förlängningen gällde människans plats i skapelsen. Om sådana diskussioner skrev tidningarna gärna om, inte minst i England. Det har också förekommit mer sensationsinriktade reportage och skvallerjournalistik i samband med dinosaurier, som när den bittra fejden mellan USA:s främsta paleontologer vid sekelskiftet 1900 – Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope – gick överstyr i vad historiker kallat ”Bone Wars”.

I nyare tid är det mest kända dinosauriebråket utan tvekan dispyten om äganderätten till det exemplar av T. rex som gavs namnet Sue. Processen pågick i sju år från det att några grävare vid Black Hills Institute fann fossilet till det att det enastående exemplaret såldes på auktion till Field Museum i Chicago för rekordsumman 8,3 miljoner dollar. Härvan involverade paleontologer, jurister, journalister, markägare, politiker, lokalbefolkningen i den lilla staden Hill City och självaste FBI. Fallet Sue har varit föremål för ett par böcker och en prisbelönt film, den senare med titeln Dinosaur 13 (2014).

Med sådana ingredienser tar fallet Sue sig in i massmedia närmast av egen kraft – Dinosaur 13 är lika spännande som vilken politisk thriller som helst. Annars hjälper det om en kändis är involverad. Som till exempel när Nicolas Cage år 2007 köpte en skalle av Tyrannosaurus bataar för nästan trehundra tusen dollar och det visade sig att pjäsen var stöldgods, olagligt utsmugglad från Mongoliet. Den händelsen skapade inte bara tidningsrubriker utan blev också en referens i populärkulturen i och med ett avsnitt av den populära TV-serien Entourage, vilket jag skrivit ett inlägg om här.

Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Överst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.