John Ostrom

Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

DN-16-april-400px

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Horatiusaurus-engdahlus-350px

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

ETC-Karl-Skagerberg-500px

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Owen-295px

Darwin-295pxÖverst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.

Annonser

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 5: Tintin

I sina berättelser om den oförvägne reportern och hans lojala hund fångade Georges Remi alias Hergé upp många strömningar från 1900-talet – vetenskapliga, teknologiska, politiska, etnologiska och kulturella. Dinosaurier lyser dock med sin frånvaro.

Äventyren med Tintin tillkom huvudsakligen under en period av fyra decennier mellan 1930- och 1960-tal. Det är just den period när paleontologin lade in en lägre växel och museernas intresse för dinosaurier dalade något. Allmänhetens fascination för urtidsdjuren hölls emellertid vid liv genom återkommande framträdanden på filmduken, men dinosaurierna var sällan stoff för tidningarnas rubriker. Detta efter den explosiva fasen runt sekelskiftet när USA fick status som dinosauriefossilets förlovade rike. Och innan ”renässansen” på 1970-talet med John Ostrom och hans elev Robert Bakker i spetsen, samt det definitiva genomslaget i efterkrigstidens populärkultur i och med Steven Spielbergs Jurassic Park 1993.

”Diplodocus gigantibus”

Men dinosauriernas frånvaro i Tintin är inte total. I Kung Ottokars spira – svartvit följetong i tidning 1938–39, färglagd och reviderad version i album 1947 – dyker en dinosaurie upp. Tintin befinner sig i landet Syldaviens huvudstad Klow i östra Europa. En plötslig regnskur får Tintin och Milou att söka skydd i en port. Hergé låter läsaren ana att byggnaden är stadens Naturhistoriska museum.

Regnet upphör och Tintin kan fortsätta sin vandring mot slottet han var på väg till. Milou, som så ofta styrd av en hungrig mage, är borta men dyker snart upp med ett gigantiskt ben i munnen. Han har varit inne i museet och roffat åt sig en del av ett dinosaurieskelett!

tintin-01-450px

Incidenten är humor på flera nivåer. Den lilla knähunden mot den stora skräcködlan. Och inte minst det faktum att skelettet inte alls är gjort av ben utan fossil, det vill säga mineral. Inte ens Milou blir så hungrig att han vill gnaga på sten. Nåväl, vad kan man säga om Hergés dinosaurie?

tintin-02-620px

Som så ofta blandar Hergé fakta med fantasi. Arten vi ser presenteras som ”Diplodocus gigantibus”. Någon sådan art finns inte men släktet Diplodocus existerar och hörde till de ikoniska dinosaurierna sedan seklets början. Det är vidare tydligt att Hergé inte bara har lånat namnet utan också studerat det verkliga djurets skelett. Hade han läst om det och tittat på bilder, eller kanske rent av sett ett monterat skelett i något museum?

Möjliga förlagor

Det första är troligt, det senare inte omöjligt. Hergé hade rest i England och Skottland som förberedelse för berättelsen Den svarta ön (albumet innan Kung Ottokars spira). I Natural History Museum i London fanns en Diplodocus monterad sedan 1905. Annars kunde Hergé ha sett ett exemplar på närmare håll, i Musée d’historie naturelle i Paris. Där avtäcktes en modell av samma förlaga som i London år 1908.

Diplodocus-mount-Paris-1908-01-620px
Under arbetet med monteringen av Diplodocus carnegii i Musée d’historie naturelle, Paris 1908.

Diplodocus-London-1905-hutchinson-620px
Modell av samma Diplodocus som ovan, Natural History Museum i London.

Lite längre bak, till höger i Hergés bild ses en del av ett annat skelett. Ett djur av något slag som står upprätt på grova bakben med de stora höftbenen synliga och inte mycket mer. Det kan inte vara någonting annat än Megatherium, en marklevande jättesengångare som levde i Sydamerika för cirka en miljon till 30 000 år sedan, alltså långt efter dinosauriernas utdöende. Posen är väldigt lik det exemplar som finns på Natural History Museum i London, så jag vågar mig på en gissning att Hergé hämtat förlagorna till sina borduriska skelett från just det museet.

Bonus

Faktiskt så förekommer en ännu mer perifer dinosauriereferens i ett annat Tintinäventyr. Det är Kapten Haddock som i Månen tur och retur med sedvanligt temperament skäller ut Dupondtarna med en unik förolämpning hämtad ur Haddocks förråd av oefterhärmliga kraftuttryck: ”Där hör ni, era Brontosaurusar!”

tintin-03-300px