Cartman älskar läget under Coronapandemin. Skolan har stängt och ingen förälder tvingar honom att gå ut för att få frisk luft. Cartman lurar lätt lärarna att han är med på Zoom men att webbkameran inte fungerar. Så han slipper alla jobbiga lärare och klasskamrater, slipper duscha och borsta tänderna, kan sitta på toaletten hur länge han vill. Kort sagt, Cartman kan gå hemma och dra hela dagarna i sin dinopyjamas. Han brister ut i en lovsång till social distansering.
Zombienazister som rider på dinosaurier – i rymden. Vad mer kan en filmälskare begära? Att nazisterna i själva verket visar sig vara aliens blir liksom grädde på moset.
Iron Sky 2: The Coming Race hade världspremiär på fjolårets filmfestival i Göteborg. Den släpptes senare på dvd och Blu-ray och förtjänar några ord på bloggen i och med dinosaurierna, ett inslag den första filmen inte alls innehöll. Det halsbrytande konceptet med nazister som övervintrat i en månbas utvecklas nu såväl tematiskt som platsmässigt, med berättelsen lokaliserad till både månen och jorden.
Dinosaurierna är som sig bör skrämmande djur men mestadels i händerna på humanioda aliens. Välgjorda datoranimationer visar ett antal Torosaurus vilka används som dragdjur i stridsekipage påminnande om vagnarna i gladiatorspel, och vi får se Velociraptor i koppel och såklart obligatoriska T. rex, exklusiv ridhäst för ni-vet-vem. I skyn flyger pterodaktyler. Allt detta förekommer i en alternativ värld, ett arkaiskt landskap med exotisk flora och fauna i jordens innandöme som skyddats från apokalypsen som ägt rum på planetens yta.
Bilden av en svunnen värld under jordytan där evolutionen stått stilla och dinosaurier fortfarande existerar är gammal i populärkulturen; urtexten är förstås Jules Vernes Resa till jordens medelpunkt från 1864, filmatiserad ett flertal gånger. Faktum är att idén har en mer vetenskaplig bakgrund. I tidigmodern period fanns naturfilosofer som tänkte sig en underjordisk miljö där inte dinosaurier men väl drakar och andra bestar levde. En sådan utläggning ges i Athanasius Kirchers Mundus subterraneus (1665), för att bara nämna ett exempel.
Timo Vuorensola som regisserat Iron Sky 2 har späckat filmen med mer eller mindre explicita kulturhistoriska referenser, alluderingar och rena stölder. Hitler rider på en T. rex likt Napoleon till häst i Jacques-Louis Davids berömda målning från tidigt 1800-tal. Ett annat exempel är en rafflande jakt i vagnar, med dinosaurier som robusta men snabba dragdjur.
Musiken som spelas i den scenen är en uppenbar parafras på Tarkus med det brittiska proggbandet Emerson, Lake & Palmer. Vuorensola måste ha inspirerats av skivomslagets hybrid mellan ett jättelikt bältdjur och en pansarvagn. Djurets specifika art är sekundärt: här handlar det om den gemensamma karaktären av urtida rå styrka och okrossbar fysik.
Scenen öppnar än fler referensnivåer. Redan i början av första världskriget hände det att journalister liknade stridsvagnarna vid dinosaurier och andra reptiler, vilket vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland berättar om i boken jag recenserade här. Inte nog med det: omslaget till Tarkus – plattan släpptes 1971 – föregrips av den japanska tv-serien Urutora Sebun, eller Ultra Seven, som i avsnitt 28 från april 1968 innehåller en liknande cyborg. Denna ”Dino-Tank” blev så pass populär att den tillverkades som leksak i plast.
Iron Sky 2 är en mycket underhållande popcornrulle, gjord med kärlek och extra allt. Fast filmen är mer än så med sin smarta politiska satir och nästan vällustigt raljerande över Apple och dess trogna användare, som i filmen har utvecklat en sektliknande rörelse kallad jobsism. Dessa sistnämnda inslag är inte ämnen för denna blogg. Nämnas måste dock scenen när Hitler bryter igenom en pansarvägg ridandes på en T. rex, höjer handen och säger till de skräckslagna människorna: ”Sieg Heil, Mutterfickers”. Ett gyllene ögonblick i B-filmens historia.
Som sagt, vad mer kan man begära? Jo kanske att en scen som visades i en tidig trailer inte hade klippts bort. Hitler sitter i sadeln på sin theropod och håller en kort dialog med Sarah Palin – en av många politiker som förekommer i filmen och liksom alla andra en alien som antagit mänsklig gestalt. När det är dags för avsked rycker Hitler till i tyglarna varpå dinosaurien heilar med sin tvåfingrade hand. Roligt, men med tanke på hur löjligt liten bestens hand är blir det också en symbol för hur på en gång patetisk och grotesk nazismen är bakom sina styrkedemonstrationer och insignier.
Vid närmare eftertanke var det nog bra att den scenen klipptes bort, hur smaskig den än är. Det kan bli för mycket av det goda, till och med när det gäller dinosaurier.
Dinosaurier har använts i reklam och varumärkesbyggande under hela 1900-talet. I början av seklet var detta bruk både ett svar på ett uppblossande intresse för den förhistoriska världen hos allmänheten och samtidigt någonting som bidrog till detta intresse. Kommers samverkar med vetenskap och bildningsinstitutioner såsom naturhistoriska museer; trådarna av underhållning, prylkonsumtion, folkbildning och forskning är tätt sammanflätade. Med dinosaurier hoppades företag i början av 1900-talet kunna sälja allt från chokladpraliner till pulvertvål. Och ingen utnyttjade urtidsdjuren mer konsekvent och storstilat än det amerikanska oljebolaget Sinclair.
Sinclair Oil bildades av Harry F. Sinclair den 1 maj 1916. De första åren växte företaget kraftigt. 1920 producerades 45 000 fat olja per dag, tolv år senare var siffran uppe i 145 000. Men depressionen slog till och företaget tvingades göra en del drastiska åtgärder för sin överlevnad på marknaden.
Dessa affärer resulterade i att Harry Sinclair ett par år in på 1930-talet förfogade över det största pipelinesystemet i USA. Och det var under denna omställning av företaget som en ny strategi för marknadsföring utvecklades där dinosaurier utnyttjades för att ge företaget en starkare identitet. Det blev början på en systematisk, uppfinningsrik och påkostad exploatering, som med tiden utvecklas till en av seklets mest ambitiösa varumärkeskampanjer.
Eftersom urtidsdjuren en gång levt på de platser där oljeborrning nu äger rum kunde Sinclair Oil göra en geografisk-nationalistisk poäng – detta var en genuint amerikansk produkt, bokstavligen lagrad i själva marken. Även materiellt kunde företaget slå mynt av dinosaurierna, för oljan består ju faktiskt delvis av dessa djur i fossiliserad form. Till en början användes ett dussintal arter i reklamkampanjer men 1932 fokuserar Sinclair på en sauropod, närmare bestämt en Brontosaurus. Till formen liknar den Diplodocus, som tack vare Carnegies donationer – se detta blogginlägg – var välkänd i den visuella kulturen.
Sinclairs designers tog fram en grön silhuett som blev företagets logotyp. Den kallades kort och gott ”Dino”, ett namn som företaget tog copyright på 1932. Än idag används smeknamnet i kampanjer av olika slag.
Dino presenterades med buller och bång på världsutställningen i Chicago 1933–1934. Sinclair lät göra modeller av Brontosaurus och andra arter i papier-maché i naturlig storlek till arrangemanget, som offentligt bar titeln ”Century of Progress”. Utställningen besöktes av 24 000 personer dagligen. Den fungerade med andra ord som en betydelsefull plattform för spridningen av dinosaurier i 1900-talets kultur. Efter utställningen tillverkade Sinclair diverse Dinoprylar, de gick åt som smör i solsken. Företaget hade inte bara tagit sig segrande ur depressionen utan gick nu i bräschen för ”framstegets århundrade” – med hjälp av olja och en grön Brontosaurus.
Populariteten bestod. 1963 tillverkades en enorm heliumfylld ballong i form av Dino till New Yorks stora Thanks Giving-parad. Dinosaurien blev snabbt ett av den årliga paradens favoritobjekt, så pass populär att Museum of National History gjorde Dino till hedersmedlem.
Sinclair arbetade strategiskt och målmedvetet. Siktet var inställt på världsutställningen i New York 1964. Där skulle Dino få en framträdande roll i sällskap av en rad andra dinosaurier, samtliga i naturlig storlek. Dessa tillverkades i glasfiber och utrustades med tidens mesta avancerade robotteknik, så kallad ”animatronics”. Paleontologer, ingenjörer och skulptörer engagerades för att färdigställa paviljongen. Bland dem fanns Louis Paul Jonas, tidens mest välrenommerade taxidermiker och djurskulptör. Paul Jonas ledde ett team med arton assistenter som arbetade i tre år med projektet.
Med sinne för spektakulär marknadsföring slog Sinclair på stora trumman för sin egen medverkan på världsutställningen. Man förstod att också utnyttja förberedelserna för att blåsa upp intresset, skapa en hajp. Modellerna placerades på en pråm och i en flytande parad kunde de beskådas när de fraktades längs Hudson River mot utställningsplatsen, kallad ”The Dinoland Pavillion”. Placerad i mitten var den största och mest kända, Brontosaurus, Sinclairs maskot.
Efter två månaders arbete på plats till en kostnad av 250 000 dollar stod paviljongen färdig inför öppningsdagen den 22 april 1964. Paviljongens besökare kunde med stora ögon blicka upp mot urtidens märkliga giganter, dessutom kunde de köpa plastmodeller av djuren. Modellerna tillverkades på beställning i en specialkonstruerad ”Mold-A-Rama” medan köparen tittade på. Materialet till dessa modeller var oljeföretagets egen blandning, som kallades ”Dinofin Plastic”. För 25 cent kunde barn få med sig ett stycke från Juratidens spännande fauna och samtidigt bevittna underverken som teknologi och oljeindustri kunde frambringa.
Sinclairs båda utställningar 1933 och 1964 materialiserar 1900-talets modernitet i ett nötskal, med en högteknologisk kärna av fossilindustri och plastkonsumtion. Allt enligt en typisk amerikansk logik där störst är bäst. Stora företag, stor nation, stora reklamkampanjer, stora drömmar om historiens tekniska framsteg. Stora dinosaurier fick symboliskt förkroppsliga hela denna världsåskådning.
Det är bara följdriktigt att Sinclair lät trycka upp en egen tidning redan till världsutställningen i Chicago 1933. Lika följdriktigt fick tidningen namnet Big News. Första numrets upplaga var en miljon kopior, andra upplagan det dubbla. Dinosaurierna fick därmed bred medial exponering. Det ska påpekas att Sinclairs ambitioner sträckte sig utöver det omedelbart pekuniära. Oljeföretaget ägnade sig åt folkbildning och underströk att modellerna de presenterade var vetenskapligt korrekta, utförda med hjälp av tidens ledande paleontologer och djurskulptörer. ”Dinoland” var såväl ”educational” som ”dramatic”, berättar en affisch från företaget: ”A re-enactment of life on earth as it was some 60 million to 180 million years ago, the Sinclair exhibit is as authentic as modern science painstaking research can make it.” Vetenskap möter folkbildning möter oljekapitalism.
Efter världsutställningens slut 1965 skickades Dino och de andra djuren på turné genom tjugofem stater. Färdleden följde ett nyligen konstruerat nät av mellanstatliga motorvägar. På så vis sammanfaller Dinosaurieturnén med etableringen av efterkrigstidens USA som en bilismens nation. Samtidigt kunde dinosaurien bekräfta sin symboliska roll som amerikansk maskot, en figur som förbinder hela landet. Modellerna var platskrävande – Dino själv över 21 meter lång – och därför planerades anhalterna till stora parkeringsplatser i anslutning till sådant som shoppingcentra, kommersiella mässor och bensinstationer.
Platser som dessa förankrar dinosaurierna stadigt i den typiskt amerikanska kulturen. Sinclair är förstås inte ensam om den etableringen. Såväl turnén 1966–1969 som Dinoland-paviljongen dessförinnan kunde utnyttja populariteten som dinosaurierna fick i och med andra insatser, exempelvis serien The Flintstones som sändes på TV mellan 1960 och 1966 och biofilmerna The Lost World (1960) och One Million Years B.C. (1966) med Raquel Welch i en av huvudrollerna.
När Sinclair år 2016 firade företagets 100-årsjubileum skickade man Dino på ännu en resa genom USA. ”Dino’s Road Tour” tog modellen från kust till kust, från Kalifornien till New York. På bensinmackar längs vägen placerades mindre modeller i glasfiber; en outtalad inbjudan till kunderna att ta selfies med den välkända dinosaurien. På sociala medier uppmuntrade Sinclair personer att ladda upp bilderna under hashtaggen #DINO2NYC. Idag står Dino från 1964 parkerad i Dinosaur Valley State Park i Texas.
”Miljoner i skadestånd till dinosauriemuseum”, löd en rubrik i DN i veckan som gick. Vanligtvis när dinosaurier når massmedia rör det sig om ett nytt fynd. Nya arter och betydelsefull fossil hittas i stort sett varje vecka så för att det ska bli en massmedial nyhet krävs någonting spektakulärt. Logiken i dess simplaste form lyder: ju större dinosaurie desto fetare rubrik.
Den här gången gällde nyheten dock en tvist om pengar. Ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och den privata utställningen A World of Dinosaurs strax utanför Kalmar gick inte som det var tänkt och NRM tvingas nu betala bortemot tolv miljoner till sin samarbetspartner för uteblivna intäkter, en ganska stor summa för en institution av detta slag. Konflikten är i grund och botten politisk: riksmuseets uppdrag från kulturdepartementet kräver gratis inträde för barn medan A World of Dinosaurs som kommersiell aktör förutsatte betalande besökare oavsett ålder.
Pengar och kulturpolitik låter kanske föga upphetsande men det hindrade inte Oskarhamnstidningen Barometern att braska till med följande kollage som illustration till reportaget om tvisten:
Tänder säljer lösnummer, helt enkelt. Men bråk och konflikter är också en del av den interna paleontologihistorien. Dinosaurieforskningen har sedan starten under 1800-talets första hälft baserats på ofullständig empiri, fragmentarisk fossil, och därmed bestått av gissningar, hypoteser, kontrasterande teorier, falsifikationer, konkurrerande skolor och så vidare. Till det kommer ständiga förhandlingar om köp, försäljning och byte av fossil mellan museer, forskningsinstitutioner och privatpersoner. Fast av den vardagen blir det såklart sällan några tidningsrubriker.
På 1800-talet var urtidsdjuren dessutom föremål för laddade debatter om evolutionslära och teologi, som i förlängningen gällde människans plats i skapelsen. Om sådana diskussioner skrev tidningarna gärna om, inte minst i England. Det har också förekommit mer sensationsinriktade reportage och skvallerjournalistik i samband med dinosaurier, som när den bittra fejden mellan USA:s främsta paleontologer vid sekelskiftet 1900 – Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope – gick överstyr i vad historiker kallat ”Bone Wars”.
I nyare tid är det mest kända dinosauriebråket utan tvekan dispyten om äganderätten till det exemplar av T. rex som gavs namnet Sue. Processen pågick i sju år från det att några grävare vid Black Hills Institute fann fossilet till det att det enastående exemplaret såldes på auktion till Field Museum i Chicago för rekordsumman 8,3 miljoner dollar. Härvan involverade paleontologer, jurister, journalister, markägare, politiker, lokalbefolkningen i den lilla staden Hill City och självaste FBI. Fallet Sue har varit föremål för ett par böcker och en prisbelönt film, den senare med titeln Dinosaur 13 (2014).
Med sådana ingredienser tar fallet Sue sig in i massmedia närmast av egen kraft – Dinosaur 13 är lika spännande som vilken politisk thriller som helst. Annars hjälper det om en kändis är involverad. Som till exempel när Nicolas Cage år 2007 köpte en skalle av Tyrannosaurus bataar för nästan trehundra tusen dollar och det visade sig att pjäsen var stöldgods, olagligt utsmugglad från Mongoliet. Den händelsen skapade inte bara tidningsrubriker utan blev också en referens i populärkulturen i och med ett avsnitt av den populära TV-serien Entourage, vilket jag skrivit ett inlägg om här.
Klippt ur Stefan Spjuts roman Stallo (2012):
”De såg på Lost på datorn som Torbjörn ställt på en stol framför sängen. Susso försökte hänga med i handlingen men det var inte textat så hon förstod inte allt. Dessutom var hon sömnig. Torbjörn låg intill henne och förklarade hur saker och ting hängde ihop. En som hette John Locke jagade ett vildsvin och mötte ett monster som man inte fick se hur det såg ut, och sen var det slut.
– Men vad var det då? sade Susso.
– Mm, sade Torbjörn och flinade. Det är det som är frågan.
– Säg då!
– Jag vet inte. Man har inte fått veta det.
– Det var bergis en dinosaurie. Då ska jag aldrig mer titta.
– Har du nåt emot dinosaurier? sade Torbjörn och sträckte överraskande nog ut sin långa arm och nöp henne hårt i axeln.
– Aj!
– Så går det när man snackar skit om dinosaurier.”
Helt rätt och rådigt agerande av honom, om du frågar mig.
Han är ung, snygg och karriärhungrig. Skådespelaren Vincent ”Vince” Chase siktar mot Hollywoods stjärnhimmel. Vid sin sida har han några trogna vänner och en kolerisk manager. I den populära TV-serien Entourage får vi följa Vince i jakten på det stora genombrottet bland drömmare, cyniker, idealister, manipulatörer och makthavare i underhållningsbranschens epicentrum. Serien sändes i åtta säsonger mellan 2004 och 2011 och av materialet gjordes även en film, som gick upp på biograferna 2012.
”Dramedy” är titeln på avsnitt 3, säsong 7. I en scen hamnar Vince på en privat auktion i Beverly Hills. Alla möjliga lyxföremål ska gå för klubban, exempelvis några flaskor årgångsvin som Sean Connery har skickat ett ombud för att bjuda på. Det objekt Vince fastnar mest för är en fossil, en skalle från ett stort rovdjur. Vince och hans vän Scott tycker den ser riktigt cool ut.
– That is a skull of a recently discovered species of Allosaurus.
Säger auktionsfirmans kvinnliga representant med förförisk nonchalans medan hon går fram till Vince och Scott.
Ägaren ansluter sig och beskriver objektet som en god investering. Kvinnan går inte lika rakt på sak utan följer sin försäljningstaktiska linje och betonar fossilens exklusivitet:
– This is one of the most rare skulls in the world.
– Really?
– Even more rare than the one Nicolas Cage has.
– Nicolas Cage has a dinosaur head?
Scott flikar in:
– I’m sure at this point the IRS has a dinosaur head! *fniss*
Försäljaren låter sig inte distraheras utan fortsätter samtalet:
– Quite possibly. But he did outbid Leo for one in 2007.
– What did he pay?
– 275.000 I think.
– Wow! And you think this would go for more?
– It should.
– It better! utbrister ägaren.
Efter denna konversation går Vince och Scott därifrån och pratar om att Vince kanske borde köpa skallen för att få ligga med den kvinnliga säljaren.
På ett party hemma hos Vince någon dag senare börjar två snubbar bråka. Den ene knuffar den andre – som faller på byrån där dinosaurieskallen har placerats. Fossilen går i kras.
Så tokigt det kan bli, i fyllan på det dyra vinet James Bond hade räknat med att få avnjuta. Ja visst är episoden dråplig, men faktum är inslaget med Allosaurusfossilen träffsäkert speglar en allvarlig verklighet.
Avsnittet ”Dramedy” är från 2010 och vid den tidpunkten ägde verkligen Nicolas Cage en dinosaurieskalle. Och han hade faktiskt vunnit den i en budgivning i konkurrens med Leo, det vill säga Leonardo DiCaprio.
Ägaren till fossilen Vince köper är Adrian Peterson, en superstjärna i amerikansk fotboll. Han gästspelar i auktionsscenen som sig själv. Fiktion blandas med verklighet, vilket i just det här fallet får en relevant metabetydelse. Det är nämligen så att dinosauriefossil sedan ett femtontal år tillbaka har blivit en cool grej, en statussymbol och ett investeringsobjekt bland Hollywoods jetset liksom hos den globala företagsvärldens ekonomiska elit och andra grupper med extremt mycket pengar.
Trenden har fått paleontologer och museer att oroa sig för att värdefulla objekt glider vetenskapen och allmänheten ur händerna. Tulltjänstemän, polis, jurister och myndigheter arbetar hårt i takt med att stölder och illegal handel med fossil ökar. Och smuggling över jordklotet har gjort dinosaurier till en fråga om internationella relationer som engagerar politiker på högsta nivå.
To be continued…
DINOSAURIA 