Populärkultur

Modellfoto i världsklass

Varför har jag inte upptäckt honom tidigare? Så sent som igår snubblade jag över Patrik Röhrs bilder. Patrik är fotograf och av allt att döma dinonörd. Han har på ett kreativt och skickligt sätt återskapat scener med förhistorisk fauna genom att använda små modeller.

Bild-1-620px

Acrocanthosaurus och en grupp Deinonychus strider om ett slaget byte. Den tajta beskärningen där inte hela den förstnämnda theropoden syns i bild förstärker karaktären av ett dokumentärt snapshot, som om djuret just håller på att rusa in mot bytet. Extremt låg synvinkel – kameran ligger antagligen i en sänka eller en grop – bidrar till illusionen av stora djur. Den artificiella röken liknar markdamm som virvlat upp av striden, och har också funktionen att dölja detaljer i bakgrunden som annars kunde avslöjat den nutida svenska miljön. Publicerad med fotografens tillstånd. Copyright: Patrik Röhr.

Såvitt jag kan se så använder Patrik framförallt figurer från franska Papo, som tillverkar välgjorda modeller med hyfsad vetenskaplig ackuratess. Andra erkända tillverkare som kan nämnas i sammanhanget är tyska Schleich, CollectA med avdelningar i Hong Kong och England, samt vissa museers egna kollektioner, exempelvis Natural History Museum i London och Carnegie Museum i Pittsburgh, USA. Sen finns det också exklusiva handgjorda samlarmodeller från Sideshow Collectibles och andra men för dessa får man punga ut med flera tusen kronor och det är väl inga saker man vill smutsa ner i skog och mark.

Bild-2-620px

I förgrunden två Stegosaurus, förälder och unge, och i bakgrunden en Apatosaurus. Här slås betraktaren av kvällsljuset och den tropiska känslan. Fotografen har också utnyttjat skärpedjup på ett effektivt sätt. Apatosaurus blir en stor suddig silhuett långt borta. Tekniskt är resultatet i sin helhet inte lätt att uppnå eftersom det krävs liten bländaröppning för att få till den stjärnformade strålningen men en stor bländare för det korta skärpedjupet. Kompositionen skiljer sig från den förra bilden: här ryms djuren inom bildramen vilket ger bilden ett lugn, som harmonierar med scenens varma, nästan idylliska karaktär. Publicerad med fotografens tillstånd. Copyright: Patrik Röhr.

Patrik Röhr är långt ifrån ensam om detta slags fotograferande – det finns till och med en flera år gammal Facebook-grupp kallad Dinosaur Toy Photography, och på Instagram har hashtaggen #dinotoysquad över tusen inlägg. Men jag har inte sett någon komma i närheten av Patriks bilder annat än med något enstaka lyckoskott. Han har både proffsfotografens blick och det tekniska kunnandet för att realisera sina idéer. Mästerligt.

Kolla in Patriks bilder på Instagram eller på hans hemsida, där det också finns en ”behind the scene” som ger en inblick i hur han går till väga för att skapa dessa spännande foton.

Assembling the Dinosaur (bokrecension)

För drygt hundra år sedan så utgjorde det naturhistoriska museet dinosauriernas främsta exponeringsrum. Urtidsdjuren tog plats i detta publika rum samtidigt som en förändringsprocess pågick, där den här typen av museum sökte vetenskaplig legitimitet genom att distansera sig från djur på cirkus, kuriosakabinett, resande menagerier och spekulativa berättelser om naturen i ord och bild.

I samma vetenskapliga anda tog de naturhistoriska museerna på sig ett samhällsuppdrag i form av folkbildning. För det syftet behövde man locka besökare varför ett visst underhållningsvärde krävdes. Och ingenting kittlade fantasin så som giganterna från en svunnen tid. Det förstod museernas kuratorer och chefer. Det förstod även nöjesindustrins aktörer – dinosaurier figurerar frekvent på vita duken då biofilmen utvecklas under 1910- och 20-talen. En annan kanal för populära berättelser om skräcködlorna var det skrivna ordet, inte minst genom författare som Jules Verne och Conan Doyle.

Föga förvånande uppenbarar sig spänningar när museerna ska iscensätta faunan från den djupa tidens förflutna miljöer. I skärningspunkten mellan vetenskapligt etos, politiska drivkrafter och kommersiella intressen var balansgången svår, vilket diskussionerna i samband med dinosaurieutställningar visar med exemplarisk tydlighet.

Det är just denna tematik som Lukas Rieppel har studerat i boken Assembling the Dinosaur: Fossil Hunters, Tycoons, and the Making of a Spectacle, som kom ut i fjol på Harvard University Press.

01-bokomslag-350px

Boken är en redigerad version av författarens doktorsavhandling. Jag hade redan läst den med stor behållning, och jag har även använt en text av Rieppel i min undervisning. Han har en intressant dubbelkompetens som både vetenskaps- och ekonomihistoriker, vilket präglar bokens analyser av hur dinosaurierna tar plats i det nya naturhistoriska museet, en institution som i sin tur utvecklas i en kontext av ekonomisk expansion och modernisering.

Ekonomiskt handlar det om den period i USA som kallas ”the Gilded Age”, när konglomerat, oligopol och truster i stor utsträckning marginaliserade de små familjeägda företagen och kapitalister såsom Andrew Carnegie, J.P. Morgan och Marshall Field tillskansade sig enorma rikedomar. Gemensamt för just dessa tre är att de också ägnade sig åt filantropi, bland annat donerade de stora summor pengar till museiverksamhet. Inte nog med det: Carnegie, Morgan och Field gillade dinosaurier.

02-carnegie-morgan-field-620pxFrån vänster till höger: Andrew Carnegie, J.P. Morgan, Marshall Field. Dessa herrar hörde till de mest framgångsrika affärsmännen under ”the Gilded Age” och de sponsrade naturhistoriska museer i Pittsburgh, New York respektive Chicago med stora summor pengar. Dinosaurier hade hög prioritet i deras filantropi.

De sökte övertrumfa varandra i symboliskt kapital genom att låta museerna i respektive Pittsburgh, New York och Chicago inofficiellt tävla om den största dinosaurien, den mest häpnadsväckande utställningen, de senaste fossilfynden.

Museet som företag

Moderniseringen som museerna genomgår handlar om hur de organiseras efter företagsmodeller. Mer konkret så sker en byråkratisering genom pappersteknologier. Museerna började systematiskt använda formulär, rutat papper, räkenskapsmappar, loggböcker, med andra ord en rationalisering genom kvantifiering – ”management by numbers”. Som ekonomihistoriker gör Rieppel en initierad analys av processen och anlägger dessutom ett Foucaultinspirerat perspektiv på hur rationaliseringen fungerade som teknik för övervakning; en genomlysning av organisationens samtliga grenar in i minsta detalj.

03-AMNH-620pxAmerican Museum of Natural History, en viktig arena för 1900-talets dinosauriekult. Akvarell från 1891.

Exempelvis blev det möjligt att spåra ett fossil genom hela kedjan av personer, beslut och handlingar, från den första upptäckten på plats i vildmarken via utgrävningens organisering och vidare till prepareringen i laboratoriet fram till den utställningen i det publika rummet. Och det blev möjligt att göra ekonomiska beräkningar på makronivå genom att ställa utgifter i relation till besökarantal och försäljning av varor i museets butik, alltsammans statistiskt dokumenterat.

Talande för utvecklingen är hur just butikerna i museerna växer, från att i princip ha varit små bås där man kunde köpa ett vykort eller ett litet informationsblad till att bli fullskaliga shoppingtempel för alla åldrar. Det fanns kritiker som noterade kommersialiseringen och rent av associerade glasmontrarna med spektakulära djur till varuhusens skyltfönster.

Var de uppstoppade djuren – eller de monterade dinosaurieskeletten – reklam för prylarna i butiken, eller hade de senare ett folkbildande syfte som främjade museets vetenskapliga identitet?

De som tog de visuellt sofistikerade utställningarna i försvar argumenterade å sin sida att estetik och vetenskap inte nödvändigtvis står i konflikt med varandra. ”To express the whole nature the element of beauty must go hand in hand with the element of truth”, sade Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York som ansvarade för flera uppmärksammade dinosaurieinstallationer.

04-Brontosaurus-AMNH-1904-350pxBrontosaurus monteras för premiärvisning i februari 1905. Sådana föremål innebar komplicerade projekt som involverade ett flertal hantverkare, forskare och museikuratorer. Rieppel beskriver objekten som multimediala installationer i skärningspunkten mellan naturalier och artefakter. Fotografi från 1904.

Folkbildningens högre syften

Filmens genomslag slätade inte ut denna konflikt. Eller rättare sagt, filmen både underlättade och försvårade för museerna. Biofilmer som The Lost World från 1925 – en tekniskt revolutionerande filmatisering av Conan Doyles roman med samma namn – blev heta samtalsämnen och gjorde att folk strömmade till museerna för att se de märkliga skräcködlorna med egna ögon, detta i form av modeller och monterade skelett, ofta iscensatta med muralmålningar för att öka realismen.

05-magazine-cover-350pxOmslaget till tidskriften Science and Invention maj 1925. Detta år hade filmatiseringen av Conan Doyles roman The Lost World premiär. Filmen väckte sensation på grund av dess verklighetstrogna dinosaurier, enligt dåtidens uppfattning. Som genom magi hade förhistoriens fauna bringats till liv på vita duken – ”filming the impossible” deklarerar omslaget. Kommersiella skräckfilmer som dessa stod i en problematisk relation till museernas dinosaurieutställningar där andra pedagogiska och moraliska intentioner skulle förverkligas.

Men det gällde samtidigt att distansera sig från auran av simpel underhållning och kommersiell kultur. ”The attractions of the Museum are intended for the moral and the intelligent, in contradistinction to those who seek unwholesome exitement”, underströk en utställningskatalog för American Museum of Natural History.

Målsättningen var alltså inte wow-upplevelser utan förståelse och bildning. Oftast handlade lektionen till syvende och sist inte om dinosaurierna i sig utan om besökaren själv. Katalogen förklarar att utställningen ifråga ”teaches man his superiority over brute creation, and creates in his bosom a knowledge of the wisdom and goodness and omnipresence of a supreme an all-wise Creator”. Känn dig själv – genom dinosaurierna.

06-scen-620pxMindre modell av en scen med två Tyrannosaurus rex i kamp om ett slaget byte. Scener som dessa skulle lära besökarna någonting om de darwinistiska principerna, naturliga i djurens rike såväl som i samhället. Just denna konceptmodell var dock alltför stor och komplicerad för att kunna realiseras i naturlig skala.

Tydligare än så blir det knappast när dinosaurierna skrivs in i ett ideologiskt program med det naturhistoriska museet som platsen för dess tillämpning. De utdöda djuren kunde inte artikuleras utan att darwinismen samtidigt aktualiserades; djuren är därför vid tiden kring sekelskiftet värdeladdade objekt oavsett specifik visualisering. Det var inte bara teologiska spörsmål som kunde belysas – Osborn lät de utdöda djuren ingå i ett rasbiologiskt narrativ.

Sex välmatade kapitel

Lukas Rieppel är en lysande forskare. Hans historiska insikter i såväl amerikansk ekonomi som vetenskap präglar Assembling the Dinosaur, vars styrka också utmärks av gedigen förankring i historiska källor och ett glasklart språk. Som sig bör när det handlar om visuella representationer så innehåller boken en hel del bilder; för min del kunde de gärna varit ännu fler. Bokens sex kapitel kan läsas var för sig och de avslutas med en sammanfattning.

07-Brontosaurus-AMNH-re-mount1-450px

08-Brontosaurus-AMNH-re-mount2-350pxBrontosaurus i American Museum of Natural History genomgår en renovering 1938.

En del bakgrundsinformation överlappar andra texter, till exempel kapitlet om Diplodocus som behandlas utförligare av Ilja Nieuwland (se min recension här). Men åtskilligt är originellt. Jag vill framhålla Rieppels analyser av kopplingarna mellan museernas dinosaurier och amerikansk industrikultur, dinosauriernas roll i samtidens debatter om biologisk evolution, samt det fotografiska mediets ambivalens mellan sanningsanspråk och simulering.

Associationen till 1900-talets kapitalism har gjorts tidigare – den är exempelvis ett huvudspår i W.J.T. Mitchells The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998) – men Rieppel problematiserar den enkla symboltolkningen. Lektionen som museernas dinosaurier skulle lära ut var inte ett ideal om den starkes rätt, att flest tänder och rovdrift segrar i kampen för överlevnad, utan att dinosaurierna dog ut trots deras imposanta fysik.

Underförstått: den moderna människan utvecklas genom sitt cogito ovan det råa naturtillståndet, samhället utvecklas genom rationalisering. Indirekt kunde det narrativet ge ideologisk legitimering åt museernas mäktiga filantroper, vars kapitalackumulation skett med nog så hårda konkurrensmetoder.

Iron Sky 2: The Coming Race

Zombienazister som rider på dinosaurier – i rymden. Vad mer kan en filmälskare begära? Att nazisterna i själva verket visar sig vara aliens blir liksom grädde på moset.

iron-sky-2-poster-450px

Iron Sky 2: The Coming Race hade världspremiär på fjolårets filmfestival i Göteborg. Den släpptes senare på dvd och Blu-ray och förtjänar några ord på bloggen i och med dinosaurierna, ett inslag den första filmen inte alls innehöll. Det halsbrytande konceptet med nazister som övervintrat i en månbas utvecklas nu såväl tematiskt som platsmässigt, med berättelsen lokaliserad till både månen och jorden.

Dinosaurierna är som sig bör skrämmande djur men mestadels i händerna på humanioda aliens. Välgjorda datoranimationer visar ett antal Torosaurus vilka används som dragdjur i stridsekipage påminnande om vagnarna i gladiatorspel, och vi får se Velociraptor i koppel och såklart obligatoriska T. rex, exklusiv ridhäst för ni-vet-vem. I skyn flyger pterodaktyler. Allt detta förekommer i en alternativ värld, ett arkaiskt landskap med exotisk flora och fauna i jordens innandöme som skyddats från apokalypsen som ägt rum på planetens yta.

IS2-screenshot-1-620px

IS2-screenshot-2-620px

IS2-screenshot-3-620px

Bilden av en svunnen värld under jordytan där evolutionen stått stilla och dinosaurier fortfarande existerar är gammal i populärkulturen; urtexten är förstås Jules Vernes Resa till jordens medelpunkt från 1864, filmatiserad ett flertal gånger. Faktum är att idén har en mer vetenskaplig bakgrund. I tidigmodern period fanns naturfilosofer som tänkte sig en underjordisk miljö där inte dinosaurier men väl drakar och andra bestar levde. En sådan utläggning ges i Athanasius Kirchers Mundus subterraneus (1665), för att bara nämna ett exempel.

Timo Vuorensola som regisserat Iron Sky 2 har späckat filmen med mer eller mindre explicita kulturhistoriska referenser, alluderingar och rena stölder. Hitler rider på en T. rex likt Napoleon till häst i Jacques-Louis Davids berömda målning från tidigt 1800-tal. Ett annat exempel är en rafflande jakt i vagnar, med dinosaurier som robusta men snabba dragdjur.

Musiken som spelas i den scenen är en uppenbar parafras på Tarkus med det brittiska proggbandet Emerson, Lake & Palmer. Vuorensola måste ha inspirerats av skivomslagets hybrid mellan ett jättelikt bältdjur och en pansarvagn. Djurets specifika art är sekundärt: här handlar det om den gemensamma karaktären av urtida rå styrka och okrossbar fysik.

tarkus-620px

Scenen öppnar än fler referensnivåer. Redan i början av första världskriget hände det att journalister liknade stridsvagnarna vid dinosaurier och andra reptiler, vilket vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland berättar om i boken jag recenserade här. Inte nog med det: omslaget till Tarkus – plattan släpptes 1971 – föregrips av den japanska tv-serien Urutora Sebun, eller Ultra Seven, som i avsnitt 28 från april 1968 innehåller en liknande cyborg. Denna ”Dino-Tank” blev så pass populär att den tillverkades som leksak i plast.

ultra-seven-dinotank-2-620px

dino-tank-toy-model-620px

Iron Sky 2 är en mycket underhållande popcornrulle, gjord med kärlek och extra allt. Fast filmen är mer än så med sin smarta politiska satir och nästan vällustigt raljerande över Apple och dess trogna användare, som i filmen har utvecklat en sektliknande rörelse kallad jobsism. Dessa sistnämnda inslag är inte ämnen för denna blogg. Nämnas måste dock scenen när Hitler bryter igenom en pansarvägg ridandes på en T. rex, höjer handen och säger till de skräckslagna människorna: ”Sieg Heil, Mutterfickers”. Ett gyllene ögonblick i B-filmens historia.

IS2-screenshot-4-620px

Som sagt, vad mer kan man begära? Jo kanske att en scen som visades i en tidig trailer inte hade klippts bort. Hitler sitter i sadeln på sin theropod och håller en kort dialog med Sarah Palin – en av många politiker som förekommer i filmen och liksom alla andra en alien som antagit mänsklig gestalt. När det är dags för avsked rycker Hitler till i tyglarna varpå dinosaurien heilar med sin tvåfingrade hand. Roligt, men med tanke på hur löjligt liten bestens hand är blir det också en symbol för hur på en gång patetisk och grotesk nazismen är bakom sina styrkedemonstrationer och insignier.

Vid närmare eftertanke var det nog bra att den scenen klipptes bort, hur smaskig den än är. Det kan bli för mycket av det goda, till och med när det gäller dinosaurier.

Sinclair Oil – konsten att bygga ett varumärke med dinosaurier

Dinosaurier har använts i reklam och varumärkesbyggande under hela 1900-talet. I början av seklet var detta bruk både ett svar på ett uppblossande intresse för den förhistoriska världen hos allmänheten och samtidigt någonting som bidrog till detta intresse. Kommers samverkar med vetenskap och bildningsinstitutioner såsom naturhistoriska museer; trådarna av underhållning, prylkonsumtion, folkbildning och forskning är tätt sammanflätade. Med dinosaurier hoppades företag i början av 1900-talet kunna sälja allt från chokladpraliner till pulvertvål. Och ingen utnyttjade urtidsdjuren mer konsekvent och storstilat än det amerikanska oljebolaget Sinclair.

Dino blir till

Sinclair Oil bildades av Harry F. Sinclair den 1 maj 1916. De första åren växte företaget kraftigt. 1920 producerades 45 000 fat olja per dag, tolv år senare var siffran uppe i 145 000. Men depressionen slog till och företaget tvingades göra en del drastiska åtgärder för sin överlevnad på marknaden.

Dessa affärer resulterade i att Harry Sinclair ett par år in på 1930-talet förfogade över det största pipelinesystemet i USA. Och det var under denna omställning av företaget som en ny strategi för marknadsföring utvecklades där dinosaurier utnyttjades för att ge företaget en starkare identitet. Det blev början på en systematisk, uppfinningsrik och påkostad exploatering, som med tiden utvecklas till en av seklets mest ambitiösa varumärkeskampanjer.

Sinclair-logo-300px

Eftersom urtidsdjuren en gång levt på de platser där oljeborrning nu äger rum kunde Sinclair Oil göra en geografisk-nationalistisk poäng – detta var en genuint amerikansk produkt, bokstavligen lagrad i själva marken. Även materiellt kunde företaget slå mynt av dinosaurierna, för oljan består ju faktiskt delvis av dessa djur i fossiliserad form. Till en början användes ett dussintal arter i reklamkampanjer men 1932 fokuserar Sinclair på en sauropod, närmare bestämt en Brontosaurus. Till formen liknar den Diplodocus, som tack vare Carnegies donationer – se detta blogginlägg – var välkänd i den visuella kulturen.

Sinclairs designers tog fram en grön silhuett som blev företagets logotyp. Den kallades kort och gott ”Dino”, ett namn som företaget tog copyright på 1932. Än idag används smeknamnet i kampanjer av olika slag.

”The Century of Progress”

Dino presenterades med buller och bång på världsutställningen i Chicago 1933–1934. Sinclair lät göra modeller av Brontosaurus och andra arter i papier-maché i naturlig storlek till arrangemanget, som offentligt bar titeln ”Century of Progress”. Utställningen besöktes av 24 000 personer dagligen. Den fungerade med andra ord som en betydelsefull plattform för spridningen av dinosaurier i 1900-talets kultur. Efter utställningen tillverkade Sinclair diverse Dinoprylar, de gick åt som smör i solsken. Företaget hade inte bara tagit sig segrande ur depressionen utan gick nu i bräschen för ”framstegets århundrade” – med hjälp av olja och en grön Brontosaurus.

Populariteten bestod. 1963 tillverkades en enorm heliumfylld ballong i form av Dino till New Yorks stora Thanks Giving-parad. Dinosaurien blev snabbt ett av den årliga paradens favoritobjekt, så pass populär att Museum of National History gjorde Dino till hedersmedlem.

Sinclair-annons-leksaker-400px

Sinclair-Worlds-Fair-1933-Big News2-620px

Sinclair-Worlds-Fair-1933-Big-News-400px

 

Ny världsutställning, nya teknologier

Sinclair arbetade strategiskt och målmedvetet. Siktet var inställt på världsutställningen i New York 1964. Där skulle Dino få en framträdande roll i sällskap av en rad andra dinosaurier, samtliga i naturlig storlek. Dessa tillverkades i glasfiber och utrustades med tidens mesta avancerade robotteknik, så kallad ”animatronics”. Paleontologer, ingenjörer och skulptörer engagerades för att färdigställa paviljongen. Bland dem fanns Louis Paul Jonas, tidens mest välrenommerade taxidermiker och djurskulptör. Paul Jonas ledde ett team med arton assistenter som arbetade i tre år med projektet.

Med sinne för spektakulär marknadsföring slog Sinclair på stora trumman för sin egen medverkan på världsutställningen. Man förstod att också utnyttja förberedelserna för att blåsa upp intresset, skapa en hajp. Modellerna placerades på en pråm och i en flytande parad kunde de beskådas när de fraktades längs Hudson River mot utställningsplatsen, kallad ”The Dinoland Pavillion”. Placerad i mitten var den största och mest kända, Brontosaurus, Sinclairs maskot.

Sinclair-Worlds-Fair-1964-Hudson-River-620px

Efter två månaders arbete på plats till en kostnad av 250 000 dollar stod paviljongen färdig inför öppningsdagen den 22 april 1964. Paviljongens besökare kunde med stora ögon blicka upp mot urtidens märkliga giganter, dessutom kunde de köpa plastmodeller av djuren. Modellerna tillverkades på beställning i en specialkonstruerad ”Mold-A-Rama” medan köparen tittade på. Materialet till dessa modeller var oljeföretagets egen blandning, som kallades ”Dinofin Plastic”. För 25 cent kunde barn få med sig ett stycke från Juratidens spännande fauna och samtidigt bevittna underverken som teknologi och oljeindustri kunde frambringa.

Sinclairs båda utställningar 1933 och 1964 materialiserar 1900-talets modernitet i ett nötskal, med en högteknologisk kärna av fossilindustri och plastkonsumtion. Allt enligt en typisk amerikansk logik där störst är bäst. Stora företag, stor nation, stora reklamkampanjer, stora drömmar om historiens tekniska framsteg. Stora dinosaurier fick symboliskt förkroppsliga hela denna världsåskådning.

Det är bara följdriktigt att Sinclair lät trycka upp en egen tidning redan till världsutställningen i Chicago 1933. Lika följdriktigt fick tidningen namnet Big News. Första numrets upplaga var en miljon kopior, andra upplagan det dubbla. Dinosaurierna fick därmed bred medial exponering. Det ska påpekas att Sinclairs ambitioner sträckte sig utöver det omedelbart pekuniära. Oljeföretaget ägnade sig åt folkbildning och underströk att modellerna de presenterade var vetenskapligt korrekta, utförda med hjälp av tidens ledande paleontologer och djurskulptörer. ”Dinoland” var såväl ”educational” som ”dramatic”, berättar en affisch från företaget: ”A re-enactment of life on earth as it was some 60 million to 180 million years ago, the Sinclair exhibit is as authentic as modern science painstaking research can make it.” Vetenskap möter folkbildning möter oljekapitalism.

Sinclair-Dinoland-Poster-Ad-1964-400px

 

På turné i ett amerikanskt kulturlandskap

Efter världsutställningens slut 1965 skickades Dino och de andra djuren på turné genom tjugofem stater. Färdleden följde ett nyligen konstruerat nät av mellanstatliga motorvägar. På så vis sammanfaller Dinosaurieturnén med etableringen av efterkrigstidens USA som en bilismens nation. Samtidigt kunde dinosaurien bekräfta sin symboliska roll som amerikansk maskot, en figur som förbinder hela landet. Modellerna var platskrävande – Dino själv över 21 meter lång – och därför planerades anhalterna till stora parkeringsplatser i anslutning till sådant som shoppingcentra, kommersiella mässor och bensinstationer.

Platser som dessa förankrar dinosaurierna stadigt i den typiskt amerikanska kulturen. Sinclair är förstås inte ensam om den etableringen. Såväl turnén 1966–1969 som Dinoland-paviljongen dessförinnan kunde utnyttja populariteten som dinosaurierna fick i och med andra insatser, exempelvis serien The Flintstones som sändes på TV mellan 1960 och 1966 och biofilmerna The Lost World (1960) och One Million Years B.C. (1966) med Raquel Welch i en av huvudrollerna.

När Sinclair år 2016 firade företagets 100-årsjubileum skickade man Dino på ännu en resa genom USA. ”Dino’s Road Tour” tog modellen från kust till kust, från Kalifornien till New York. På bensinmackar längs vägen placerades mindre modeller i glasfiber; en outtalad inbjudan till kunderna att ta selfies med den välkända dinosaurien. På sociala medier uppmuntrade Sinclair personer att ladda upp bilderna under hashtaggen #DINO2NYC. Idag står Dino från 1964 parkerad i Dinosaur Valley State Park i Texas.

Jurassic World 3: Återkomster

För någon vecka sedan blev det officiellt: Sam Neill, Laura Dern och Jeff Goldblum kommer att medverka i Jurassic World 3: Extinction, som planeras gå upp på biograferna sommaren 2021. Det vill säga skådespelarna som i Spielbergs film från 1993 gestaltar paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm.

Tre olika roller men med en gemensam tematisk funktion: i Jurassic Park representerar Grant, Sattler och Malcolm vetenskapens ethos gentemot de profithungriga och obetänksamma parkägarnas hybris. Trion gör gemensam sak i kampen för överlevnad på Isla Nublar och ses ofta tillsammans på bild.

trio1-620px

trio2-620px

Ian Malcolm har en huvudroll även i uppföljaren, The Lost World, medan Grant är en centralgestalt i Jurassic Park III, där även Sattler förekommer i en mindre roll. Till mångas förtjusning annonserades att den hippa matematikern skulle dyka upp i den förra filmen, Jurassic World: Fallen Kingdom, och lika många blev nog besvikna över att han fick så kort speltid på duken (mer om karaktären Malcolm kan man förresten läsa i mitt blogginlägg här).

Nu ska alltså de tre hjältarna samlas på nytt, nästan trettio år efter den första, med all rätt kultförklarade filmen. Skamlös nostalgi? Ett desperat försök att krama ytterligare några dollar ur en franchise som borde vara lika utdöd som dinosaurierna den handlar om? Eller en dramaturgiskt motiverad återknytning som skapar sammanhållning åt eposet som helhet? Kanske därmed en slutpunkt, ett sista kapitel efter två trilogier? Det återstår att se.

En annan återkomst i den kommande filmen, knappast känd för den breda biopubliken, är den här mannen:

Phil-Tippett-250px

Han heter Phil Tippett och är expert på visuella specialeffekter. Han var med i den allra första filmen och har figurerat bakom kulisserna i några av uppföljarna. Meritlistan går inte av för hackor: förutom Jurassic-filmerna medverkade Tippett i teamen bakom Star Wars, The Return of the Jedi och Indiana Jones and the Temple of Doom, för att bara nämna några storfilmer.

När sluttexterna rullar i Jurassic Park betecknas Tippett som ”Dinosaur Supervisor” vilket sedermera gett upphov till ett skämt bland fansen. Tippett hade ju faktiskt gjort ett uselt jobb, påpekade man med direkt adress till Phil på exempelvis Twitter: ”People died because of your lack of supervision. There were raptors all up in the kitchen Phil. In the God damn kitchen!” Som svar på skämtet justerades hans jobbtitel i Jurassic World (2015) till ”Dinosaur Consultant”.

Hur coolt skulle inte det vara att ha på sitt visitkort? Men ännu coolare är att ha fått en dinosaurie uppkallad efter sig. Och det har denne veteran inom specialeffekter och animatronics: Elaphrosaurus philtippettorum.

Elaphrosaurusphiltippettorum-620px

Annars vet vi inte mycket om den nya filmen i nuläget. Kärntrion från förra filmen – Owen, Claire och den klonade flickan Maisie – kommer självklart att vara med. Det har också klargjorts att massutrotning kommer att utgöra ett idémässigt tema när dinosaurierna härjar på det amerikanska fastlandet. I övrigt kan vi lugnt räkna med att hemlig information om filmen ”läcker ut” i strategiska portioner i väntan på den första officiella trailern.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 7: Det

Nyligen hade Det: Kapitel 2 biopremiär. Därför kan det vara läge att uppmärksamma ”ettan”, där en dinosaurie självfallet förekommer. Varför är det självfallet? Som jag skrivit flera gånger tidigare så hör dinosaurier till USA:s rekvisita av nationella symboler jämte baseball, Kalle Anka, Stjärnbaneret etc. När ett typiskt amerikanskt barn- eller tonårsrum ska gestaltas på film förekommer nästan alltid urtidsdjuren på affischer eller i form av plastmodeller. Och ingen är väl bättre på att gestalta ”Anytown USA”, sedd genom kidsens ögon, bättre än Stephen King, författaren till romanen som de aktuella filmerna bygger på.

Redan i öppningsscenen i Det ser vi en theropod av något slag, mer som en generisk form än som tydligt artikulerad art. Anatomi och kroppshållning är old school och ska möjligen skicka subliminala associationer till gamla skräckfilmer. Besten kan tolkas som ett varsel om det monster som snart ska uppenbara sig nere i kloakerna, clownen med den röda ballongen…

Det-620px

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Diplodocus-London-1905-holland-620px

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

nieuwland-bok-350px

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

carnegie_quarry-carnegie1913
Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Diplodocus-carnegii-Hatcher-620pxTeckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

diplodocus-mount-paris-1908-350pxDiplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Diplodocus-Vernal-Utah-620px

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Gartmann-Schokolade-620px

dippy-cartoon-morning-leader-june-3-1905-620pxLondons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus_Heinrich_Harder-620pxDiplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Woodward Alice B Nebula to Man 1905-558px-jpgDinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350pxLondons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Jurassic Galaxy

Inte så att mitt förra inlägg om dinofilmer från 2018 gjorde anspråk på fullständighet, men för sakens skull nämner jag ytterligare en film, som jag införskaffade alldeles nyligen.

Jurassic Galaxy hade premiär i augusti förra året. I vissa länder har den marknadsförts som Jurassic Planet, vilket är deskriptivt mer korrekt men ändå mindre lyckat då en sådan titel lätt skickar associationer till en paleontologisk dokumentär.

Bakom filmen står bröderna James och Jon Kondelik. Båda har regisserat ett flertal filmer och även agerat framför kameran. Med titlar som Nazis at the Center of the Earth, Airplane vs. Volcano och Rise of the Zombies på sitt CV vet man vad man kan vänta av dessa herrar.

Jurassic-Galaxy-Jurassic-Planet-dvd-covers

Handlingen i korthet: rymdskeppet Galileo kraschlandar på en planet någonstans i yttre rymden. De överlevande är spridda lite varstans men så småningom konsolideras en liten grupp som ska leta reda på rymdskeppets räddningsskyttel för att kunna ta sig därifrån. Problemet är bara att planeten bebos av dinosaurier. Till råga på allt vaknar en aktiv vulkan till liv, och dessutom genererar planeten en märklig strålning som gör att människorna blir smågalna och aggressiva.

Anrättningen kryddas med lite graviditetssentimentalism, vilken – spoilervarning! – får sin kulmen i slutscenen när gruppen offrar sina liv för att den havande kvinnan ska kunna flyga iväg från den fördöma planeten. Det sker i en skamlös rip-off på slutscenen i Ridley Scotts mästerverk Alien (1979). Och det är inte enda gången Jurassic Galaxy parasiterar på andra filmer. I själva verket är hela konceptet något av en kopia på Planet of Dinosaurs från 1978, regisserad av James K. Shea.

JG-04

JG-2

Jurassic Galaxy är förutsägbart usel i de flesta avseenden. Som väl är så är dinosaurierna inte det sämsta med filmen. Tre arter förekommer. För det första vad som liknar Velociraptor i Jurassic Park-filmerna. De dyker upp i ganska stort antal, ibland ensamma och ibland i flock. För det andra den obligatoriska Tyrannosaurus rex och för det tredje flygödlor, Pteranodon. Inga överraskningar på djurfronten med andra ord.

Dinosaurierna är helt och hållet cgi-skapelser. Bortsett från att djuren tycks sakna markkontakt när de rör sig ser de rätt okej ut på håll, men i scenerna med närkamper med människor påminner dinosaurierna om vad man kan se i simpla spel för mobiltelefoner.

JG-03

JG-05

JG-6

Om det beror på låg produktionsbudget eller på filmmakarnas barmhärtighet vill jag låta vara osagt, men Jurassic Galaxy är bara drygt sjuttio minuter lång.

JG-8

Två filmer under radarn

År 2018 var en milstolpe i dinosauriefilmens historia, av två anledningar. Dels var det stort jubileum – 25 år sedan epokgörande Jurassic Park gick upp på bio. Dels hade den senaste filmen i franchisen premiär. Jurassic World: Fallen Kingdom var nummer fem i sagan och samtidigt del två i World-trilogin. Att det kommer bli en uppföljare som direkt knyter an till storyn stod klart i slutscenen, och bekräftades i uttalanden av filmskaparna.

Under året släpptes också två andra dinofilmer, som emellertid passerat under den offentliga kulturbevakningens radar. Det är kanske inte konstigt att Jurassic Games och Triassic World inte gått upp på bio internationellt eller fått någon uppmärksamhet, då dessa produktioner ligger på en helt annan budgetnivå än filmen med rätt att göra anspråk på spielbergsk stamtavla.

Underhållning i bioteknologins tidevarv

Jurassic Games har regisserats av Ryan Bellgardt, som tydligen fått feeling för ämnet eftersom han släpper ännu en dinofilm redan i april i år. Den senare rör sig om ett familjevänligt drama med titeln The Adventures of Jurassic Pet. En kille i unga tonåren ska där rädda en nykläckt dinosaurie från skrupelfria vetenskapsmän. Vi har med andra ord att vänta ett slags ET möter Jurassic Park.

Jurassic Games plockar upp (läs stjäl) idén från Hunger Games. Dödsdömda fångar ges en chans till benådning genom att delta i en spektakulär överlevnadstävling arrangerad som TV-underhållning för massorna. Endast en av tävlarna kan vinna. Oddsen är höga. Förutom att alla andra deltagare utgör fiender med rätt att döda så utspelar sig tävlingen i en vildmarksmiljö med hungriga och arga dinosaurier.

1-Jurassic-Games-01-620px

2-Jurassic-Games-02-620px

Men allt sker i en virtuell värld, dinosaurier och miljö är digitala skapelser som tävlingsdeltagarna upplever genom VR-glasögon i en studio. Skador och smärta som tillfogas är dock på riktigt. Dör du i spelet så dör du i verkligheten.

3-Jurassic-Games-03-620px

Konceptet är inte så dumt och har potential. Det är också förlåtande: att filmens cgi brister på sina ställen – fulast är den sabeltandade ”tigern” – kan motiveras som en logisk konsekvens av spelets gränssnitt. En aura av B-film vilar över produktionen, som gärna kunde innehållit mer dinosaurier. Nu kommer urtidsdjuren in då och då som en extra puff på brasan men utan att ingå som ett för berättelsen essentiellt element.

Organ från Trias

Triassic World lanserades ungefär samtidigt som Jurassic World i juni, förmodligen för att kunna åka snålskjuts på dinosaurieintresset den senare filmens marknadsföring med all säkerhet skulle generera. Upplägget är ganska makabert: ingenjörer inom genteknologi klonar fram dinosaurier med syftet att använda deras inre organ för transplantationer på människor. Det har nämligen visat sig att dinosauriernas DNA har enastående egenskaper beträffande exempelvis immunförsvar. Djuren blir värdefulla som kommersiell resurs inom den medicinska industrin.

En intressant utgångspunkt för en film, inte för att teorin har någon vetenskaplig grund men för att immunologi och paleopatologi är forskningsområden där stora framsteg görs för förståelsen av dinosauriernas biologiska liv. Tankar om medicinsk nytta hörs också bland dem som förespråkar så kallad de-extinction.

Att människor är cyniska och törstar efter underhållningsvåld är ett tema i Jurassic Games. Den mänskliga cynismen är inte mindre framträdande i Triassic World men handlar där om storföretagens diskutabla etik. En av forskarna på labbet värnar om djuren som levande, kännande varelser – precis som i den nya Jurassic World-filmen – men möter ingen förståelse från den kallhamrade entreprenören i sin märkeskostym.

Den etiska konflikten mellan idealisten och exploatören, schablonmässigt representerade av en kvinna respektive en man, är dock det minsta av problemen. En av dinosaurierna lyckas såklart bryta sig ut ur sin bur varpå kaos, lemlästning och död uppstår. Dinosauriernas intelligens når nya höjder när utbrytaren räknar ut hur man öppnar burar med elektroniska kodlås och befriar sina medfångar, som alla är mycket mer inställda på att ta kål på människorna än att ta sig ut i det fria.

Triassic World är monoton såtillvida att den helt och hållet utspelar sig i samma miljö, inomhus i korridorer, laboratorierum och trappor. Skälen är nog mest praktiska och ekonomiska, men tanken är väl samtidigt att tillföra en viss klaustrofobisk känsla. Fotot är rätt snyggt och skådespeleriet många stunder bra men i vissa scener spricker det fatalt. Avståndet mellan anspråk och resultat är beklämmande stort.

En art gör filmdebut

Dinosaurierna då? Jurassic Games uppvisar en hel rad arter, inklusive T. rex som strider om revir, flygande Pteranodon, stora insekter och djur från Pleistocens megafauna. I kontrast till den mångfalden innehåller Triassic Games bara en art, och det är ett överraskande val: Gojirasaurus. Mig veterligen har arten aldrig tidigare förekommit i en spelfilm.

4-Gojirasaurus-Wikipedia-620px

Arten beskrevs vetenskapligt 1997 av Kenneth Carpenter, paleontolog vid Denver Museum of Natural History. Den är ännu så länge omgärdad av frågetecken. För filmens vidkommande är detta bara en fördel; det finns ju ingen etablerad bild av denna dinosaurie, därför går det an att ta sig vissa friheter med det visuella uttrycket som målsättning.

Valet av Gojirasaurus är regismart även av andra skäl. Storleksmässigt passar djuret för att kunna ta sig fram i korridorer och husrum men är samtidigt stort nog för att injaga monsterskräck i berättelsens personer såväl som i biopubliken. Inom familjen Coelophysoidea var det med sina uppemot sju meter en gigant, och av den anledningen har Gojirasaurus fått sitt namn efter japanska jätteödlan Godzilla.

5-Triassic-World-01-620px

6-Triassic-World-02-620px

Regissören Dylan Vox kan få en eloge för det originella valet av dinosaurie. Om jag välvilligt ska framhålla en annan positiv aspekt med Triassic World blir det att dinosaurierna inte är helt och hållet cgi-produkter. I vissa scener har man använt stora attrapper, styrda för hand. Old school man sällan ser idag.

Det är annars en sak som slår mig när jag ser dessa nya dinofilmer, att digitaltekniken förtar något av charmen hos de undermåliga produktionerna från förr med dess latexfigurer och stop-motion-modeller. Cgi har gjort dålig dinosauriefilm tråkigare.

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.