Museum

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Diplodocus-London-1905-holland-620px

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

nieuwland-bok-350px

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

carnegie_quarry-carnegie1913
Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Diplodocus-carnegii-Hatcher-620pxTeckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

diplodocus-mount-paris-1908-350pxDiplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Diplodocus-Vernal-Utah-620px

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Gartmann-Schokolade-620px

dippy-cartoon-morning-leader-june-3-1905-620pxLondons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus_Heinrich_Harder-620pxDiplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Woodward Alice B Nebula to Man 1905-558px-jpgDinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350pxLondons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Annonser

Paleontologi i det offentliga rummet

Förrförra våren besökte jag Museum für Naturkunde i Berlin. Museet är ett av de främsta i sitt slag, bland annat världsledande inom taxidermi. Det är också känt för sin fina paleontologiska samling. Den innehåller till exempel det så kallade Berlinexemplaret av Archaeopteryx, placerat i egen nisch, suggestivt upplyst med spotlampor. Det är visserligen inte ett typspecimen – detta finns i London och låg till grund för Richard Owens rapport 1861 – men det är ett både mer komplett och vackrare exemplar av djuret, som blev avgörande för evolutionsteorins etablering. Och så kan museet ståta med Brachiosaurus brancai från den tyska expeditionen i Tendaguru, Tanzania, i början av 1900-talet. Det enorma skelettet utmanade då Diplodocus carnegii som världens största dinosaurie, och synen av det är verkligen imponerande – man måste böja nacken bakåt för att se djurets skalle, högt uppe vid taket.

Det mest spektakulära och uppmärksammade tillskottet på senare tid är utan tvekan den T. rex som fått smeknamnet Tristan (egentligen Tristan Otto efter namnen på barnen till de båda entreprenörer som köpte dinosaurien och har sponsrat utställningen). Det sublimt svarta skelettet står i ett eget rum och presenteras med en estetisk framtoning, som ett konstverk. Men också som ett objekt för spjutspetsforskning. Jag hade turen att vara i Berlin samma dag som museet arrangerade en offentlig forskningsinsats, bestående av dels laborativt arbete, dels en presskonferens.

01-tristan-copyright-museum-f-naturkunde

02-tristan-head-copyright-museum-f-naturkunde Copyright Museum für Naturkunde, Berlin

Isotoper och matvanor

Det rörde sig närmare bestämt om isotopanalys på den fossiliserade tandemaljen. Anne Schulp och Renee Janssen från Leidens universitet genomförde förarbetet i samarbete Daniela Schwarz, museets egen dinosaurieexpert. Mikroskopiska samplingar om cirka sju milligram vardera togs från var och en av tänderna. Analysen av proverna ska förhoppningsvis kunna bringa klarhet i Tristans matvanor. Varierade födan efter årstidernas växlingar? Följde Tristan med bytesdjuren när dessa migrerade? Svaren på dessa och liknande frågor kan ge en bättre förståelse av såväl arten T. rex som dess ekologiska livsmiljö i stort.

Underkäken hade plockats bort från skallen och placerats på ett bord som upplystes av kraftiga armaturer. Med fina instrument arbetade de båda forskarna lugnt och koncentrerat, men ändå avslappnat nog för att kunna svara på en och annan fråga. Det tog ungefär en halvtimma att preparera varje prov, så litet att det knappt var synligt för blotta ögat. Rummet var långt ifrån fullt men förutom nyfikna besökare var pressen på plats. Smattrande kameror, journalister som antecknade i sina block samt spejande säkerhetsvakter gav det hela en viss dramatik, nästan en karaktär av performance.

03-forskning

05-forskning

04-forskning

Arbetet hade såklart lika gärna kunnat utföras bakom lyckta dörrar. Men Tristan har från första början presenterats som ett föremål med trippla värden: ”a new cultural highlight, crowd-puller and a unique research object”, som det stod i pressmeddelandet inför vernissagen i december 2015. Där framgår också att forskningen kommer att ske i samverkan med det omgivande samhället. Tristan ska inte bara vara ett coolt objekt att titta på utan ett fönster mot forskningen, och ett evenemang som det jag fick ta del av ska öka förståelsen för vad paleontologin studerar, hur det sker och varför.

”Invisible technicians”

Den här typen av offentlig forskning, där process och inte bara resultat presenteras, hör inte till vanligheterna idag men är långt ifrån någonting nytt. När den moderna vetenskapen började formeras och institutionaliseras var insyn en del av programmet; kunskapen skulle förbättras genom att bli öppen och kollektiv, genom att frigöras från de lärda individernas vindskupor.

Observationens ideal tog sig bland annat uttryck i de anatomiska teatrarna, där dissektioner genomfördes inför publik från sent 1500-tal och framåt. Under romantiken lockade Humphry Davys kemiska experiment många åskådare och bevakades av tidningarna, även i form av satirteckningar. Det var vid denna tid också vanligt att vetenskapliga laborationer genomfördes i hemmet av amatörer. Även om dessa inte resulterade i banbrytande upptäckter så utgjorde de en viktig del i upplysningens kunskapskultur, präglad av vetenskapens visuella närvaro.

06-theatre_leiden
Anatomiska teatern i Leiden, tidigt 1600-tal.

07-karikatyr-james-gillray-humphry davyKarikatyr (tidigt 1800-tal) från en av Humphry Davys publika experiment.

08-An_Experiment_on_a_Bird_in_an_Air_Pump_by_Joseph_Wright_of_Derby_1768 Experiment med Boyles luftpump. Målning av Joseph Wright of Derby, 1768.

Vetenskapshistorieskrivningen var tills för några decennier sedan huvudsakligen fokuserad på resultat och på de individer som presenterade nya teorier och rön. Revolutionerande framsteg, lysande genier. Alternativa, sociologiska perspektiv har emellertid visat hur vetenskaplig kunskap i själva verket tillkommer som kollektiva handlingar och processuellt, ofta i långsamma skeenden snarare än i heurekamoment. Steven Shapin som forskat kring detta har i ett antal studier utvecklat begreppet ”invisible technicians”, vilket betecknar alla de ofta anonymiserade hantverkare som ligger bakom kunskapens ackumulativa tillblivelse liksom de paradigmatiska teorierna.

På Museum für Naturkunde synliggjordes dessa vetenskapens kunskapsproducenter och deras praktiska arbete. Och för en gångs skull kunde allmänheten få en annan bild av den paleontologiska forskningen än den vanliga med väderbitna fossilgrävare på äventyr i vildmarken.

Dinosauriebråk

”Miljoner i skadestånd till dinosauriemuseum”, löd en rubrik i DN i veckan som gick. Vanligtvis när dinosaurier når massmedia rör det sig om ett nytt fynd. Nya arter och betydelsefull fossil hittas i stort sett varje vecka så för att det ska bli en massmedial nyhet krävs någonting spektakulärt. Logiken i dess simplaste form lyder: ju större dinosaurie desto fetare rubrik.

Den här gången gällde nyheten dock en tvist om pengar. Ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och den privata utställningen A World of Dinosaurs strax utanför Kalmar gick inte som det var tänkt och NRM tvingas nu betala bortemot tolv miljoner till sin samarbetspartner för uteblivna intäkter, en ganska stor summa för en institution av detta slag. Konflikten är i grund och botten politisk: riksmuseets uppdrag från kulturdepartementet kräver gratis inträde för barn medan A World of Dinosaurs som kommersiell aktör förutsatte betalande besökare oavsett ålder.

Pengar och kulturpolitik låter kanske föga upphetsande men det hindrade inte Oskarhamnstidningen Barometern att braska till med följande kollage som illustration till reportaget om tvisten:

dinobråk-kollage-ot-barometern-620px

Tänder säljer lösnummer, helt enkelt. Men bråk och konflikter är också en del av den interna paleontologihistorien. Dinosaurieforskningen har sedan starten under 1800-talets första hälft baserats på ofullständig empiri, fragmentarisk fossil, och därmed bestått av gissningar, hypoteser, kontrasterande teorier, falsifikationer, konkurrerande skolor och så vidare. Till det kommer ständiga förhandlingar om köp, försäljning och byte av fossil mellan museer, forskningsinstitutioner och privatpersoner. Fast av den vardagen blir det såklart sällan några tidningsrubriker.

På 1800-talet var urtidsdjuren dessutom föremål för laddade debatter om evolutionslära och teologi, som i förlängningen gällde människans plats i skapelsen. Om sådana diskussioner skrev tidningarna gärna om, inte minst i England. Det har också förekommit mer sensationsinriktade reportage och skvallerjournalistik i samband med dinosaurier, som när den bittra fejden mellan USA:s främsta paleontologer vid sekelskiftet 1900 – Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope – gick överstyr i vad historiker kallat ”Bone Wars”.

I nyare tid är det mest kända dinosauriebråket utan tvekan dispyten om äganderätten till det exemplar av T. rex som gavs namnet Sue. Processen pågick i sju år från det att några grävare vid Black Hills Institute fann fossilet till det att det enastående exemplaret såldes på auktion till Field Museum i Chicago för rekordsumman 8,3 miljoner dollar. Härvan involverade paleontologer, jurister, journalister, markägare, politiker, lokalbefolkningen i den lilla staden Hill City och självaste FBI. Fallet Sue har varit föremål för ett par böcker och en prisbelönt film, den senare med titeln Dinosaur 13 (2014).

Med sådana ingredienser tar fallet Sue sig in i massmedia närmast av egen kraft – Dinosaur 13 är lika spännande som vilken politisk thriller som helst. Annars hjälper det om en kändis är involverad. Som till exempel när Nicolas Cage år 2007 köpte en skalle av Tyrannosaurus bataar för nästan trehundra tusen dollar och det visade sig att pjäsen var stöldgods, olagligt utsmugglad från Mongoliet. Den händelsen skapade inte bara tidningsrubriker utan blev också en referens i populärkulturen i och med ett avsnitt av den populära TV-serien Entourage, vilket jag skrivit ett inlägg om här.

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 5: Tintin

I sina berättelser om den oförvägne reportern och hans lojala hund fångade Georges Remi alias Hergé upp många strömningar från 1900-talet – vetenskapliga, teknologiska, politiska, etnologiska och kulturella. Dinosaurier lyser dock med sin frånvaro.

Äventyren med Tintin tillkom huvudsakligen under en period av fyra decennier mellan 1930- och 1960-tal. Det är just den period när paleontologin lade in en lägre växel och museernas intresse för dinosaurier dalade något. Allmänhetens fascination för urtidsdjuren hölls emellertid vid liv genom återkommande framträdanden på filmduken, men dinosaurierna var sällan stoff för tidningarnas rubriker. Detta efter den explosiva fasen runt sekelskiftet när USA fick status som dinosauriefossilets förlovade rike. Och innan ”renässansen” på 1970-talet med John Ostrom och hans elev Robert Bakker i spetsen, samt det definitiva genomslaget i efterkrigstidens populärkultur i och med Steven Spielbergs Jurassic Park 1993.

”Diplodocus gigantibus”

Men dinosauriernas frånvaro i Tintin är inte total. I Kung Ottokars spira – svartvit följetong i tidning 1938–39, färglagd och reviderad version i album 1947 – dyker en dinosaurie upp. Tintin befinner sig i landet Syldaviens huvudstad Klow i östra Europa. En plötslig regnskur får Tintin och Milou att söka skydd i en port. Hergé låter läsaren ana att byggnaden är stadens Naturhistoriska museum.

Regnet upphör och Tintin kan fortsätta sin vandring mot slottet han var på väg till. Milou, som så ofta styrd av en hungrig mage, är borta men dyker snart upp med ett gigantiskt ben i munnen. Han har varit inne i museet och roffat åt sig en del av ett dinosaurieskelett!

tintin-01-450px

Incidenten är humor på flera nivåer. Den lilla knähunden mot den stora skräcködlan. Och inte minst det faktum att skelettet inte alls är gjort av ben utan fossil, det vill säga mineral. Inte ens Milou blir så hungrig att han vill gnaga på sten. Nåväl, vad kan man säga om Hergés dinosaurie?

tintin-02-620px

Som så ofta blandar Hergé fakta med fantasi. Arten vi ser presenteras som ”Diplodocus gigantibus”. Någon sådan art finns inte men släktet Diplodocus existerar och hörde till de ikoniska dinosaurierna sedan seklets början. Det är vidare tydligt att Hergé inte bara har lånat namnet utan också studerat det verkliga djurets skelett. Hade han läst om det och tittat på bilder, eller kanske rent av sett ett monterat skelett i något museum?

Möjliga förlagor

Det första är troligt, det senare inte omöjligt. Hergé hade rest i England och Skottland som förberedelse för berättelsen Den svarta ön (albumet innan Kung Ottokars spira). I Natural History Museum i London fanns en Diplodocus monterad sedan 1905. Annars kunde Hergé ha sett ett exemplar på närmare håll, i Musée d’historie naturelle i Paris. Där avtäcktes en modell av samma förlaga som i London år 1908.

Diplodocus-mount-Paris-1908-01-620px
Under arbetet med monteringen av Diplodocus carnegii i Musée d’historie naturelle, Paris 1908.

Diplodocus-London-1905-hutchinson-620px
Modell av samma Diplodocus som ovan, Natural History Museum i London.

Lite längre bak, till höger i Hergés bild ses en del av ett annat skelett. Ett djur av något slag som står upprätt på grova bakben med de stora höftbenen synliga och inte mycket mer. Det kan inte vara någonting annat än Megatherium, en marklevande jättesengångare som levde i Sydamerika för cirka en miljon till 30 000 år sedan, alltså långt efter dinosauriernas utdöende. Posen är väldigt lik det exemplar som finns på Natural History Museum i London, så jag vågar mig på en gissning att Hergé hämtat förlagorna till sina borduriska skelett från just det museet.

Bonus

Faktiskt så förekommer en ännu mer perifer dinosauriereferens i ett annat Tintinäventyr. Det är Kapten Haddock som i Månen tur och retur med sedvanligt temperament skäller ut Dupondtarna med en unik förolämpning hämtad ur Haddocks förråd av oefterhärmliga kraftuttryck: ”Där hör ni, era Brontosaurusar!”

tintin-03-300px

Zuul – Vad berättar dinosauriernas namn?

I maj förra året presenterade forskare vid Royal Ontario Museum i Toronto ett spektakulärt fossilfynd: en nästan perfekt bevarad dinosaurie. Den sex meter långa ankylosauren hade inte bara skelettet intakt utan även fossiliserad mjuk vävnad, vilket är mycket sällsynt. Hudens struktur, färger och mönster framträder med detaljskärpa och lyster ännu efter mer än hundra miljoner år i marken. Men i medias rapportering har nästan lika stor uppmärksamhet riktats mot namnet som paleontologerna gav den nya arten – Zuul crurivastator.

Zuul-Skull-Royal-Ontario-Museum
Zuul crurivastator. Bilder: Royal Ontario Museum.

zuul-detail01-620px

zuul-detail02-620px

Vad är det för ett namn? Hur ska vi förstå dess kulturella betydelse? Den som är bekant med åttiotalets kultfilm Ghostbusters kopplar direkt – Zuul är ju Gozer-templets väktare som hoppar fram ur Sigourney Weavers kylskåp mot slutet av filmen. Just den associationen gjorde forskarna omedelbart då de såg dinosauriens huvud. Och när museet presenterade fyndet för offentligheten hade man bjudit in en annan av filmens skådespelare, Dan Akroyd, som på fotografier poserar med verklighetens förstelnade Zuul.

Zuul-Akroyd-620px
Skådespelaren Dan Akroyd framför Zuul crurivastator, med ett fotografi från filmen Ghostbusters från 1984. Bild: Royal Ontario Museum.

Zuul-Ghostbusters-620px
Zuul, Gozer-templets väktare i Ghostbusters.

Sex kategorier

Detta är inte första gången en referens till populärkulturen görs när en nyupptäckt dinosaurie ska namnges. Men vilka principer följer paleontologerna när de ger namn åt en ny art? Rent formellt gäller den standard som finns preciserad i International Code of Zoological Nomenclature, som vilar på den linneanska taxonomin. Därutöver har forskarna stor frihet. Historiskt kan dinosauriernas namn grovt sorteras i sex kategorier.

Vissa arter har fått sitt släkt- eller artnamn efter platsen eller regionen där fossilet hittades. Exempelvis Utahraptor, Argentinosaurus och Spinosaurus aegypticus. Andra beteckningar avslöjar anatomiska särdrag, såsom Triceratops med sina tre horn. Eller ”ödletanden” Iguanodon, en av de första dinosaurier som beskrevs vetenskapligt i början av 1800-talet, i detta fall just utifrån fossil av tänder som till formen påminde om levande leguaners.

Vissa namn ska återspegla djurets karaktär. Ett berömt exempel utgör det fruktade rovdjuret Tyrannosaurus rex, ”tyrannödlornas konung”. Ingen tvekan med det namnet om att djuret står på toppen av ätandets pyramid. Ordet Brontosaurus bygger på grekiskans bronté som betyder åskdunder, och syftar såklart på mullret i marken när den sjuttio ton tunga sauropoden tar sina mäktiga steg.

En fjärde kategori ger hommage åt en person. Namnet Diplodocus carnegii bär ett evigt tack till den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie, som sponsrade utgrävningen av det spektakulära skelettet i Wyoming vid sekelskiftet 1900. Ett nyare exempel är Savannosaurus elliotorum, en medelstor titanosaur som upptäcktes av den australiensiske fårfarmaren och amatörpaleontologen David Elliot för drygt tio år sedan.

Diplodocus-Carnegie-Museum-Hatcher-620px
Diplodocus carnegii, monterad under överinseende av paleontologen John Bell Hatcher för Carnegie Museum i Pittsburgh tidigt 1900-tal.

Vissa namn inrymmer en sorts metareferens eller vetenskaplig kommentar. Apatosaurus till exempel, som betyder ”vilseledande ödla” eller ”lurig ödla”. Det var den amerikanske paleontologen Othniel Charles Marsh som på 1870-talet gav arten detta namn eftersom benen på undersidan av svansen inte såg ut som förväntat utan skickade tankarna till en annan kategori urtidsdjur.

”Irritationen” som namnet Irritator challengeri vittnar om avser det märkliga fossil som passerat ett gäng profithungriga aktörer innan forskarna kunde studera det på 1990-talet. De skrupelfria – därtill kriminella – handlarna hade nämligen manipulerat fossilet med ett slags gips i tron att det skulle bli mer attraktivt och därmed betinga ett högre pris. Högst irriterande för forskarna att behöva konstatera ett sådant falsarium. Och skandalen skrevs alltså in i vetenskapens lexikon.

Namnet på denna brasilianska dinosaurie, en fiskätande spinosaurid, leder över till den sjätte kategorin, där referenser till populärkultur eller mytologi förekommer i namnet. Med ordet ”challengeri” hyllar paleontologerna professor George Challenger i Arthur Conan Doyles roman The Lost World från 1912 – en klassiker inom dinolitteraturen.

På motsvarande sätt rymmer Masiakasaurus knopfleri en hyllning till gitarristen Mark Knopfler. Forskarna har berättat att Dire Straits spelades konstant i hörlurarna medan de knackade och borstade fram fossilet. Namnet gav sig därmed självt. År 2006 publicerades en studie av en ny art med ett mycket karaktäristiskt huvud som osökt skickar tankarna till sagornas drakar. Så varför tveka? Arten fick namnet Dracorex hogwartisa, ”Hogwarts drakkonung”. En hälsning till Harry Potter och skolan för magiker.

Masiakasaurus-Sean-Murtha-620px
Masiakasaurus knopfleri. Modell av Sean Murtha.

Det är i denna kategori Zuul crurivastator får placeras. Populärkulturens närvaro i dinosauriernas namnkatalog är ett modernt fenomen, och katalogen har förändrats även i andra avseenden. Är förändringarna tecken i tiden? Vad berättar orden?

Namn med många bottnar

Djurens namn har betydelser utöver den rent klassifikatoriska funktionen. Hade T. rex blivit lika känd och populär om arten bestämts till sitt ursprungliga, preliminära namn Dynamosaurus imperiosus? Nog klingar det inte lika gotiskt och suggestivt som Tyrannosaurus rex, inte lika skräckfilmsaktigt.

För många barn blir dinosauriernas namn ett första möte med det vetenskapliga latinet. Troligtvis bidrar detta till dragningskraften: genom namnen som inte liknar vardagsorden och ändå inte är ren fantasi får barnen tillgång till ett magiskt vuxenspråk, som gör dem till experter och samtidigt distanserar dem från sina okunniga föräldrar och andra icke-initierade i vuxenvärlden.

Författaren Michael Crichton förstod detta. ”Those names are impossible”, säger en av personerna i romanen Jurassic Park uppgivet, ”You’ll never learn those names if you’re over the age of ten.” Vem som helst kan se och höra hur barn på naturhistoriska museer undervisar sina föräldrar och briljerar med sitt förråd av latinska namn.

Crichton själv har i och med sin roman haft en omätlig betydelse för de senaste decenniernas dinokult, så självklart har han fått en art uppkallad efter sig: Crichtonsaurus bohlini, officiellt presenterad 2002. Som av en händelse är djuret faktiskt nära biologisk släkting till Zuul.

Personen som kom på namnet, Dong Zhiming, är inte alltid lika tydlig. En annan av hans upptäckter döptes till Tianchiasaurus nedegoapeferima. Det sista kryptiska ordet kombinerar bokstäver på huvudpersonerna i Spielbergs filmatisering av Crichtons roman.

Artspecificeringen bohlini är även den en hyllning och syftar på den svenske paleontologen Birger Bohlin. På 1920- och 30-talen deltog han i flera utgrävningar i Kina, bland annat som medlem i Sven Hedins expeditioner, men är nog mindre känd för sina dinosaurier och desto mer för arbetet med den så kallade Pekingmänniskan.

Ett namn som Zuul crurivastator bildar en länk mellan vetenskap och populärkultur, det högtravande och det lättsamma. Royal Ontario Museums forskare utnyttjade detta i kommunikationen med den intresserade allmänheten. Detta slags beteckningar tjänar även som stimulans för fantasin genom att leda associationerna till ett visst välbekant mål, det må vara Ghostbusters eller Harry Potter.

I globaliseringens tidevarv

I namngivandets praktik kan också en sorts globalisering och dekolonialisering noteras. Exempelvis har de många fossilfynden på kinesisk mark gett upphov till namn som Banji, Xuwolong, Khaan och Shinxinggi. Namn som inte klingar vetenskapligt eller dinosaurielikt på det traditionella sättet men som för personer med rätt språkkunskap och kulturell referensram är lika semantiskt meningsfulla som de gamla namnen är för västerlänningar. Därtill ger språket en möjlighet till lokal identifikation, en rumslig förankring av vetenskapens platslösa objektivitet.

Motsvarande geografiska avtryck i artnamnen finner vi från Indien, med nyupptäckta dinosaurier såsom Nambalia och Pradhania. Amerikanerna har sin rovdjurskung i T. rex, indierna kan istället stoltsera med Rajasaurus narmadensis – “Den furstliga ödlan från Narmada”. Sydamerika är fyndregion för exempelvis Quetzalcoatlus, en gigantisk flygödla som fått sitt namn efter en bevingad aztekgud. Tupuxuara och Tapejara är dinosaurienamn hämtade från den brasilianska Tupimytologin.

quetzalcoatlus-mark-witton-620px
Quetzalcoatlus. Bild: Mark Witton.

Dessa namngivningsakter som språkligt och kulturellt lokaliserar dinosaurierna på jordens yta behöver för all del inte ske utanför den västerländska geografin. Fossil av arten Balaur bondoc hittades 2009 i Rumänien och namnet anspelar på lokala sägner – balaur är ett fantasidjur med vingar och ormliknande kropp, och dinosauriens namn betyder ungefär ”kraftig drake”.

Under senare tid har också ursprungsbefolkningars språk börjat synas i paleontologin. Ett exempel är anknäbbsdinosaurien Ugrunaaluk kuukpikensis, vars namn lånats från inuiternas språk i den arktiska region där fossilet upptäcktes. Beslutet togs inte på en höft. Paleontologerna konsulterade Alaska Native Language Center för att kunna formulera ett passande namn. Resultatet kan översättas till ”uråldrigt betesdjur”, och namnet har en vördnadsbjudande konnotation.

Ugrunaaluk-kuukpikensis-James-Havens-620px
Ugrunaaluk kuukpikensis. Bild: James Havens.

Exemplet Ugrunaaluk visar hur paleontologin skriver in sig i mer generell utveckling, avläsbar också inom geografi och kartografi. Numera används sällan namnet Mount McKinley för Alaskas högsta berg utan Denali, ”Den Höga” på Koyukonfolkets språk. Skiftet har varit föremål för laddade politiska debatter. I september 2015 kunde Barack Obama förklara Denali som bergets officiella namn. Att självaste presidenten engagerade sig i frågan belyser ordens symbolvärde. Världen över reses krav på att ursprungsbefolkningarnas röster ska få komma till tals i officiella berättelser om natur och platser. På svenska fjällkartor har sedan en tid det högsta berget stavats mer i enlighet med samiskt uttal, inte längre Kebnekaise utan Giebnegáisi.

De namn vi ger naturen – arter såväl som landskap, dinosaurier såväl som berg – är alltså inte bara en formell, inomvetenskaplig angelägenhet utan en fråga med djupare kulturella och politiska skikt. Inom dinosauriernas fält skapas med språkets hjälp nya förbindelser mellan vetenskap och populärkultur, folklore och mytologi. Lokalspråkens närvaro speglar maktförskjutningar och en viss decentrering av västerländsk kunskapshegemoni i naturvetenskapens form. Dinosaurier är natur som är kultur. Hur vi tolkar och benämner dem säger lika mycket om vår egen tid som om faunan för miljoner och åter miljoner år sedan.


Den här texten publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i en något annorlunda version den 13 oktober 2017.

Två paleokonstnärer – Knight och Zallinger

Lagom till helgen kom ett paket på posten. Det innehöll bland annat böcker om två paleokonstnärer: Charles R. Knight: The Artist Who Saw Through Time av Richard Milner (2012, nu äntligen i nytryck), och The Age of Reptiles: The Art and Science of Rudolph Zallinger’s Great Dinosaur Mural at Yale, sammanställd av Rosemary Volpe (2007, andra utgåvan).

knight-zallinger-01

Ett visuellt arv

New York-baserade konstnären Charles R. Knight levde mellan 1874 och 1953. Stephen Jay Gould har sagt att Knight, trots att han aldrig publicerade en vetenskaplig artikel, förmodligen haft större inflytande över våra föreställningar om dinosaurierna och andra utdöda djur än någon enskild paleontolog. Vidare kan det nära samarbetet perioden 1890 till 1940 mellan Knight och Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York, sägas utgöra den mest betydelsefulla samverkan mellan en konstnär och en vetenskapsman i modern tid.

knight-zallinger-02Konstruerad natur. Charles Knight skulpterar en Stegosaurus 1899.

Knight växte upp i en tid då dinosaurieforskningen tog stormsteg i USA – det talades om en ”bone rush” i paritet med det sena 1800-talets guldrush – och när darwinismen hörde till de mest omdiskuterade och kontroversiella teorierna. Darwinismens implikationer sträckte sig långt utöver de inomvetenskapliga frågorna, och dinosaurierna stod inte sällan i debattlägrens korseld.

Det hände att företrädare för kyrkan offentligt kritiserade Knights bilder med argumentet att de förgiftade unga människors sinnen med hemska urtidsmonster och ”the foul miasma of evolution”. Kritiken kan emellertid läsas som ett underförstått erkännande: så skickligt hade denna konstnär tolkat ben och fossil att faunan från en länge svunnen era framstod som lika levande och verklig som dagens djurvärld. Men för vetenskapen var förvandlingen från fragmentariska specimen till visuell form inte skrämmande utan närmast alkemisk, guld värd.

Knight var i decennier allmänt erkänd som sin tids främste paleokonstnär (termen ”paleoart” är dock av senare datum). Sitt ekonomiskt sett stora genombrott fick han 1926 i och med en beställning från Field Museum i Chicago. För uppdraget att designa museets Dinosaur Hall och förse väggarna med målningar erhöll Knight 139 000 dollar, den ditintills största summa pengar som betalats en amerikansk konstnär för ett offentligt verk – och det säger för övrigt också någonting om dinosauriens kulturella status.

En av Knights mest remarkabla bilder visar en fight mellan två Dryptosaurus, en primitiv tyrannosauroid som först gick under namnet Laelaps. Bilden är från 1897 och baserades på den kände paleontologen Edward D. Copes arbete. Cope lekte med tanken att dessa rovdjur var viga och kunde hoppa.

knight-zallinger-03

Även om Cope godkände Knights rendering medgav han att bilden utgjorde ett ”extreme example of a highly conjectural restoration”. Hans reservation bottnar i att framställningen så radikalt avviker från den då gängse uppfattningen om dinosaurierna som tröga träskdjur. Med tiden har Knights ”Leaping Laelaps” blivit inte bara ikonisk utan profetisk – den förebådar de snabba, varmblodiga dinosaurier som lanseras av personer som John Ostrom och Robert Bakker nästan hundra år senare.

När Michael Crichton skrev Jurassic Park hade han läst dessa forskares arbeten – de nämns också i romanen – men det är högst troligt att han också inspirerats av Knights unika och djärva bild i sin framställning av Velociraptor. Vilken inte bara påminner anatomiskt om Laelaps utan djuren beskrivs som ”astonishing jumpers” och ”seemed to dart forwards” när de attackerar sitt byte. Crichtons Velociraptor håller dessutom fram klorna vid sina attacksprång precis som i Knights målning.

Charles R. Knight satte ett omätbart avtryck på samtidens och eftervärldens föreställningar om dinosaurierna och andra djur. Hans bilder förekommer i åtskilliga vetenskapliga artiklar och böcker, på naturhistoriska museer i form av stora muralmålningar samt på frimärken och dollarsedlar.

En resa tillbaka i tiden

Samma breda inflytande har inte Rudolph F. Zallinger haft, åtminstone inte som dinosaurieillustratör. Zallingers mest kända bild är tveklöst March of Progress från 1965. I denna klassiska illustration ses en 22 miljoner år lång evolution från apa till upprättgående Homo sapiens i steg för steg. Den kan mycket väl utgöra den mest spridda och kända vetenskapliga bilden alla kategorier.

knight-zallinger-04
March of Progress, i originalutförandet ur boken Early Man 1965.

Som paleokonstnär är Zallinger, 1919-1995, inskriven i historieböckerna i och med en enda bild: The Age of Reptiles, en nästan 34 meter lång muralmålning som pryder den stora salen i Yale Peabody Museum of Natural History i New Haven, Connecticut. Målningen färdigställdes 1947 och hör fortfarande till de största i världen i sitt slag.

The Age of Reptiles tog fyra och ett halvt år att färdigställa och under tiden Zallinger arbetade med den var museet öppet som vanligt, vilket innebar att tusentals besökare kunde få en inblick i detta paleokonstnärliga arbete. En visualisering av dubbel evolution: av bildens framväxt och av motivets, naturens biologiska utveckling.

The completed underpainting for The Age of Reptiles, 1944-1945.Zallinger framför sin rekordstora målning innan färgläggningen. I den svartvita bilden försvinner konstnären nästan mot bakgrunden, precis som han under flera år var absorberad i arbetet.

Istället för de vanliga scenerna som ger snapshots av en situation, begränsad i tid och rum, utgör Zallingers målning ett panorama över ”deep time”, den ofantligt långsamma biologiska förändringsprocessen inom såväl flora som fauna. Betraktaren får skåda över tre hundra miljoner år, från devon till krita, med över 70 arter avbildade.

knight-zallinger-06Detalj från jurasektionen av The Age of Reptiles.

Kuriöst nog är Zallingers representation av detta tidsspann omvänd, från den yngsta tiden på panoramats vänstra sida till den äldsta längst till höger. Greppet är lika originellt som det är genialiskt: bilden blir en tidsmaskin som transporterar betraktaren allt längre bakåt i tiden.

De stora djuren under krita- och juraperioderna, Tyrannosaurus och Apatosaurus, blickar åt höger och således bakåt i tiden. De har ingen framtid. Liksom ett varsel om dinosauriernas snara utdöende ryker det ur vulkanerna i bakgrunden och glödande lava strömmar nedför bergen. Men dessa domedagens signaler kontrasteras av naturhistoriens första blommor vid dinosauriernas fötter. Magnolian lyser vit och röd som ett främmande element i den förhistoriska världen. En tid är snart förbi, en ny tid randas.

Zallingers tidspanorama har reproducerats i otaliga sammanhang och beskurna versioner. Verket har också behandlats i ett flertal böcker. Det fina med volymen som sammanställts av Rosemary Volpe och utgiven av museet är att bilden finns tryckt i tjockt papper som dragspelsutvik, i måtten 30,5 gånger 179 cm.

För stor för att placeras på ett bord. Jag lägger bilden på golvet, och även om jag står raklång får jag inte total överblick utan måste panorera med blicken. För att kunna se de många fina detaljerna – små djur och bladens former – går jag ner på knä och sänker huvudet, varmed den geologiska tiden sprids ut i blickfältets periferi.

Också i detta miniformat har Zallinger – av kulturteoretikern W.J.T. Mitchell kallad ”the Giotto of dinosaur illustrations” – lyckats frånta betraktaren den suveräna kontrollen, det cartesianska perspektivet om man så vill. Ett främmandegörande som stämmer bra överens med urtiden, obegripligt avlägsen och onåbar annat än genom paleokonstnärernas arbeten.

I den digitala eran

Knight och Zallinger präglade sin tids och även eftervärldens uppfattningar om dinosauriernas utseende, beteende och livsmiljö. Deras bilder bär spår av denna period och framstår idag i många avseenden som historiska, utdaterade. För den som vill få en uppfattning om de senaste decenniernas ”cutting edge” inom dinosaurieframställningar vill jag slutligen rekommendera två böcker.

knight-zallinger-07

För det första Dinosaur Art: The World’s Greatest Paleoart, redigerad av Steve White (2012). Ett praktverk med illustrationer, flera stora utvik, samt intervjuer med de tio inkluderade konstnärerna. En av dessa heter Julius Csotonyi. Ingen har lika sofistikerat utnyttjat digitala tekniker för animering och för blandning av fotografi och målning. Hans första egna bok heter kort och gott The Paleoart of Julius Csotonyi, skriven av honom själv och Steve White (2014). Låt inte de actionbetonade omslagen bedra; böckerna innehåller stor variation av motiv och stämningar. Jag har redan siktet inställt på mitt nästa köp i genren: Mark Wittons Recreating an Age of Reptiles, som utkom förra året.