Corona vs T. rex

Coronaviruset som har försatt världen i ett chocktillstånd borde inte ha någon som helst koppling till dinosaurier. Men eftersom dinosaurier är ett självklart och nära nog överallt närvarande inslag i vår moderna kultur så var det väl bara en tidsfråga…

I Spanien råder utegångsförbud sedan några dagar. Eller rättare sagt utegångsrestriktioner. En man trotsade reglerna och försökte komma undan genom att gå ut anonymt, iklädd en T. rex-kostym. Men mannen blev inte bara tagen av polisen utan dessutom fångad på film.

Den officiella rapporten förtydligar: ”Police in Murcia in southern Spain reminded citizens with new measures to stop the virus, they can leave their homes to walk their pets, but dinosaurs don’t count.”

Iron Sky 2: The Coming Race

Zombienazister som rider på dinosaurier – i rymden. Vad mer kan en filmälskare begära? Att nazisterna i själva verket visar sig vara aliens blir liksom grädde på moset.

iron-sky-2-poster-450px

Iron Sky 2: The Coming Race hade världspremiär på fjolårets filmfestival i Göteborg. Den släpptes senare på dvd och Blu-ray och förtjänar några ord på bloggen i och med dinosaurierna, ett inslag den första filmen inte alls innehöll. Det halsbrytande konceptet med nazister som övervintrat i en månbas utvecklas nu såväl tematiskt som platsmässigt, med berättelsen lokaliserad till både månen och jorden.

Dinosaurierna är som sig bör skrämmande djur men mestadels i händerna på humanioda aliens. Välgjorda datoranimationer visar ett antal Torosaurus vilka används som dragdjur i stridsekipage påminnande om vagnarna i gladiatorspel, och vi får se Velociraptor i koppel och såklart obligatoriska T. rex, exklusiv ridhäst för ni-vet-vem. I skyn flyger pterodaktyler. Allt detta förekommer i en alternativ värld, ett arkaiskt landskap med exotisk flora och fauna i jordens innandöme som skyddats från apokalypsen som ägt rum på planetens yta.

IS2-screenshot-1-620px

IS2-screenshot-2-620px

IS2-screenshot-3-620px

Bilden av en svunnen värld under jordytan där evolutionen stått stilla och dinosaurier fortfarande existerar är gammal i populärkulturen; urtexten är förstås Jules Vernes Resa till jordens medelpunkt från 1864, filmatiserad ett flertal gånger. Faktum är att idén har en mer vetenskaplig bakgrund. I tidigmodern period fanns naturfilosofer som tänkte sig en underjordisk miljö där inte dinosaurier men väl drakar och andra bestar levde. En sådan utläggning ges i Athanasius Kirchers Mundus subterraneus (1665), för att bara nämna ett exempel.

Timo Vuorensola som regisserat Iron Sky 2 har späckat filmen med mer eller mindre explicita kulturhistoriska referenser, alluderingar och rena stölder. Hitler rider på en T. rex likt Napoleon till häst i Jacques-Louis Davids berömda målning från tidigt 1800-tal. Ett annat exempel är en rafflande jakt i vagnar, med dinosaurier som robusta men snabba dragdjur.

Musiken som spelas i den scenen är en uppenbar parafras på Tarkus med det brittiska proggbandet Emerson, Lake & Palmer. Vuorensola måste ha inspirerats av skivomslagets hybrid mellan ett jättelikt bältdjur och en pansarvagn. Djurets specifika art är sekundärt: här handlar det om den gemensamma karaktären av urtida rå styrka och okrossbar fysik.

tarkus-620px

Scenen öppnar än fler referensnivåer. Redan i början av första världskriget hände det att journalister liknade stridsvagnarna vid dinosaurier och andra reptiler, vilket vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland berättar om i boken jag recenserade här. Inte nog med det: omslaget till Tarkus – plattan släpptes 1971 – föregrips av den japanska tv-serien Urutora Sebun, eller Ultra Seven, som i avsnitt 28 från april 1968 innehåller en liknande cyborg. Denna ”Dino-Tank” blev så pass populär att den tillverkades som leksak i plast.

ultra-seven-dinotank-2-620px

dino-tank-toy-model-620px

Iron Sky 2 är en mycket underhållande popcornrulle, gjord med kärlek och extra allt. Fast filmen är mer än så med sin smarta politiska satir och nästan vällustigt raljerande över Apple och dess trogna användare, som i filmen har utvecklat en sektliknande rörelse kallad jobsism. Dessa sistnämnda inslag är inte ämnen för denna blogg. Nämnas måste dock scenen när Hitler bryter igenom en pansarvägg ridandes på en T. rex, höjer handen och säger till de skräckslagna människorna: ”Sieg Heil, Mutterfickers”. Ett gyllene ögonblick i B-filmens historia.

IS2-screenshot-4-620px

Som sagt, vad mer kan man begära? Jo kanske att en scen som visades i en tidig trailer inte hade klippts bort. Hitler sitter i sadeln på sin theropod och håller en kort dialog med Sarah Palin – en av många politiker som förekommer i filmen och liksom alla andra en alien som antagit mänsklig gestalt. När det är dags för avsked rycker Hitler till i tyglarna varpå dinosaurien heilar med sin tvåfingrade hand. Roligt, men med tanke på hur löjligt liten bestens hand är blir det också en symbol för hur på en gång patetisk och grotesk nazismen är bakom sina styrkedemonstrationer och insignier.

Vid närmare eftertanke var det nog bra att den scenen klipptes bort, hur smaskig den än är. Det kan bli för mycket av det goda, till och med när det gäller dinosaurier.

Sinclair Oil – konsten att bygga ett varumärke med dinosaurier

Dinosaurier har använts i reklam och varumärkesbyggande under hela 1900-talet. I början av seklet var detta bruk både ett svar på ett uppblossande intresse för den förhistoriska världen hos allmänheten och samtidigt någonting som bidrog till detta intresse. Kommers samverkar med vetenskap och bildningsinstitutioner såsom naturhistoriska museer; trådarna av underhållning, prylkonsumtion, folkbildning och forskning är tätt sammanflätade. Med dinosaurier hoppades företag i början av 1900-talet kunna sälja allt från chokladpraliner till pulvertvål. Och ingen utnyttjade urtidsdjuren mer konsekvent och storstilat än det amerikanska oljebolaget Sinclair.

Dino blir till

Sinclair Oil bildades av Harry F. Sinclair den 1 maj 1916. De första åren växte företaget kraftigt. 1920 producerades 45 000 fat olja per dag, tolv år senare var siffran uppe i 145 000. Men depressionen slog till och företaget tvingades göra en del drastiska åtgärder för sin överlevnad på marknaden.

Dessa affärer resulterade i att Harry Sinclair ett par år in på 1930-talet förfogade över det största pipelinesystemet i USA. Och det var under denna omställning av företaget som en ny strategi för marknadsföring utvecklades där dinosaurier utnyttjades för att ge företaget en starkare identitet. Det blev början på en systematisk, uppfinningsrik och påkostad exploatering, som med tiden utvecklas till en av seklets mest ambitiösa varumärkeskampanjer.

Sinclair-logo-300px

Eftersom urtidsdjuren en gång levt på de platser där oljeborrning nu äger rum kunde Sinclair Oil göra en geografisk-nationalistisk poäng – detta var en genuint amerikansk produkt, bokstavligen lagrad i själva marken. Även materiellt kunde företaget slå mynt av dinosaurierna, för oljan består ju faktiskt delvis av dessa djur i fossiliserad form. Till en början användes ett dussintal arter i reklamkampanjer men 1932 fokuserar Sinclair på en sauropod, närmare bestämt en Brontosaurus. Till formen liknar den Diplodocus, som tack vare Carnegies donationer – se detta blogginlägg – var välkänd i den visuella kulturen.

Sinclairs designers tog fram en grön silhuett som blev företagets logotyp. Den kallades kort och gott ”Dino”, ett namn som företaget tog copyright på 1932. Än idag används smeknamnet i kampanjer av olika slag.

”The Century of Progress”

Dino presenterades med buller och bång på världsutställningen i Chicago 1933–1934. Sinclair lät göra modeller av Brontosaurus och andra arter i papier-maché i naturlig storlek till arrangemanget, som offentligt bar titeln ”Century of Progress”. Utställningen besöktes av 24 000 personer dagligen. Den fungerade med andra ord som en betydelsefull plattform för spridningen av dinosaurier i 1900-talets kultur. Efter utställningen tillverkade Sinclair diverse Dinoprylar, de gick åt som smör i solsken. Företaget hade inte bara tagit sig segrande ur depressionen utan gick nu i bräschen för ”framstegets århundrade” – med hjälp av olja och en grön Brontosaurus.

Populariteten bestod. 1963 tillverkades en enorm heliumfylld ballong i form av Dino till New Yorks stora Thanks Giving-parad. Dinosaurien blev snabbt ett av den årliga paradens favoritobjekt, så pass populär att Museum of National History gjorde Dino till hedersmedlem.

Sinclair-annons-leksaker-400px

Sinclair-Worlds-Fair-1933-Big News2-620px

Sinclair-Worlds-Fair-1933-Big-News-400px

 

Ny världsutställning, nya teknologier

Sinclair arbetade strategiskt och målmedvetet. Siktet var inställt på världsutställningen i New York 1964. Där skulle Dino få en framträdande roll i sällskap av en rad andra dinosaurier, samtliga i naturlig storlek. Dessa tillverkades i glasfiber och utrustades med tidens mesta avancerade robotteknik, så kallad ”animatronics”. Paleontologer, ingenjörer och skulptörer engagerades för att färdigställa paviljongen. Bland dem fanns Louis Paul Jonas, tidens mest välrenommerade taxidermiker och djurskulptör. Paul Jonas ledde ett team med arton assistenter som arbetade i tre år med projektet.

Med sinne för spektakulär marknadsföring slog Sinclair på stora trumman för sin egen medverkan på världsutställningen. Man förstod att också utnyttja förberedelserna för att blåsa upp intresset, skapa en hajp. Modellerna placerades på en pråm och i en flytande parad kunde de beskådas när de fraktades längs Hudson River mot utställningsplatsen, kallad ”The Dinoland Pavillion”. Placerad i mitten var den största och mest kända, Brontosaurus, Sinclairs maskot.

Sinclair-Worlds-Fair-1964-Hudson-River-620px

Efter två månaders arbete på plats till en kostnad av 250 000 dollar stod paviljongen färdig inför öppningsdagen den 22 april 1964. Paviljongens besökare kunde med stora ögon blicka upp mot urtidens märkliga giganter, dessutom kunde de köpa plastmodeller av djuren. Modellerna tillverkades på beställning i en specialkonstruerad ”Mold-A-Rama” medan köparen tittade på. Materialet till dessa modeller var oljeföretagets egen blandning, som kallades ”Dinofin Plastic”. För 25 cent kunde barn få med sig ett stycke från Juratidens spännande fauna och samtidigt bevittna underverken som teknologi och oljeindustri kunde frambringa.

Sinclairs båda utställningar 1933 och 1964 materialiserar 1900-talets modernitet i ett nötskal, med en högteknologisk kärna av fossilindustri och plastkonsumtion. Allt enligt en typisk amerikansk logik där störst är bäst. Stora företag, stor nation, stora reklamkampanjer, stora drömmar om historiens tekniska framsteg. Stora dinosaurier fick symboliskt förkroppsliga hela denna världsåskådning.

Det är bara följdriktigt att Sinclair lät trycka upp en egen tidning redan till världsutställningen i Chicago 1933. Lika följdriktigt fick tidningen namnet Big News. Första numrets upplaga var en miljon kopior, andra upplagan det dubbla. Dinosaurierna fick därmed bred medial exponering. Det ska påpekas att Sinclairs ambitioner sträckte sig utöver det omedelbart pekuniära. Oljeföretaget ägnade sig åt folkbildning och underströk att modellerna de presenterade var vetenskapligt korrekta, utförda med hjälp av tidens ledande paleontologer och djurskulptörer. ”Dinoland” var såväl ”educational” som ”dramatic”, berättar en affisch från företaget: ”A re-enactment of life on earth as it was some 60 million to 180 million years ago, the Sinclair exhibit is as authentic as modern science painstaking research can make it.” Vetenskap möter folkbildning möter oljekapitalism.

Sinclair-Dinoland-Poster-Ad-1964-400px

 

På turné i ett amerikanskt kulturlandskap

Efter världsutställningens slut 1965 skickades Dino och de andra djuren på turné genom tjugofem stater. Färdleden följde ett nyligen konstruerat nät av mellanstatliga motorvägar. På så vis sammanfaller Dinosaurieturnén med etableringen av efterkrigstidens USA som en bilismens nation. Samtidigt kunde dinosaurien bekräfta sin symboliska roll som amerikansk maskot, en figur som förbinder hela landet. Modellerna var platskrävande – Dino själv över 21 meter lång – och därför planerades anhalterna till stora parkeringsplatser i anslutning till sådant som shoppingcentra, kommersiella mässor och bensinstationer.

Platser som dessa förankrar dinosaurierna stadigt i den typiskt amerikanska kulturen. Sinclair är förstås inte ensam om den etableringen. Såväl turnén 1966–1969 som Dinoland-paviljongen dessförinnan kunde utnyttja populariteten som dinosaurierna fick i och med andra insatser, exempelvis serien The Flintstones som sändes på TV mellan 1960 och 1966 och biofilmerna The Lost World (1960) och One Million Years B.C. (1966) med Raquel Welch i en av huvudrollerna.

När Sinclair år 2016 firade företagets 100-årsjubileum skickade man Dino på ännu en resa genom USA. ”Dino’s Road Tour” tog modellen från kust till kust, från Kalifornien till New York. På bensinmackar längs vägen placerades mindre modeller i glasfiber; en outtalad inbjudan till kunderna att ta selfies med den välkända dinosaurien. På sociala medier uppmuntrade Sinclair personer att ladda upp bilderna under hashtaggen #DINO2NYC. Idag står Dino från 1964 parkerad i Dinosaur Valley State Park i Texas.

Jurassic World 3: Återkomster

För någon vecka sedan blev det officiellt: Sam Neill, Laura Dern och Jeff Goldblum kommer att medverka i Jurassic World 3: Extinction, som planeras gå upp på biograferna sommaren 2021. Det vill säga skådespelarna som i Spielbergs film från 1993 gestaltar paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm.

Tre olika roller men med en gemensam tematisk funktion: i Jurassic Park representerar Grant, Sattler och Malcolm vetenskapens ethos gentemot de profithungriga och obetänksamma parkägarnas hybris. Trion gör gemensam sak i kampen för överlevnad på Isla Nublar och ses ofta tillsammans på bild.

trio1-620px

trio2-620px

Ian Malcolm har en huvudroll även i uppföljaren, The Lost World, medan Grant är en centralgestalt i Jurassic Park III, där även Sattler förekommer i en mindre roll. Till mångas förtjusning annonserades att den hippa matematikern skulle dyka upp i den förra filmen, Jurassic World: Fallen Kingdom, och lika många blev nog besvikna över att han fick så kort speltid på duken (mer om karaktären Malcolm kan man förresten läsa i mitt blogginlägg här).

Nu ska alltså de tre hjältarna samlas på nytt, nästan trettio år efter den första, med all rätt kultförklarade filmen. Skamlös nostalgi? Ett desperat försök att krama ytterligare några dollar ur en franchise som borde vara lika utdöd som dinosaurierna den handlar om? Eller en dramaturgiskt motiverad återknytning som skapar sammanhållning åt eposet som helhet? Kanske därmed en slutpunkt, ett sista kapitel efter två trilogier? Det återstår att se.

En annan återkomst i den kommande filmen, knappast känd för den breda biopubliken, är den här mannen:

Phil-Tippett-250px

Han heter Phil Tippett och är expert på visuella specialeffekter. Han var med i den allra första filmen och har figurerat bakom kulisserna i några av uppföljarna. Meritlistan går inte av för hackor: förutom Jurassic-filmerna medverkade Tippett i teamen bakom Star Wars, The Return of the Jedi och Indiana Jones and the Temple of Doom, för att bara nämna några storfilmer.

När sluttexterna rullar i Jurassic Park betecknas Tippett som ”Dinosaur Supervisor” vilket sedermera gett upphov till ett skämt bland fansen. Tippett hade ju faktiskt gjort ett uselt jobb, påpekade man med direkt adress till Phil på exempelvis Twitter: ”People died because of your lack of supervision. There were raptors all up in the kitchen Phil. In the God damn kitchen!” Som svar på skämtet justerades hans jobbtitel i Jurassic World (2015) till ”Dinosaur Consultant”.

Hur coolt skulle inte det vara att ha på sitt visitkort? Men ännu coolare är att ha fått en dinosaurie uppkallad efter sig. Och det har denne veteran inom specialeffekter och animatronics: Elaphrosaurus philtippettorum.

Elaphrosaurusphiltippettorum-620px

Annars vet vi inte mycket om den nya filmen i nuläget. Kärntrion från förra filmen – Owen, Claire och den klonade flickan Maisie – kommer självklart att vara med. Det har också klargjorts att massutrotning kommer att utgöra ett idémässigt tema när dinosaurierna härjar på det amerikanska fastlandet. I övrigt kan vi lugnt räkna med att hemlig information om filmen ”läcker ut” i strategiska portioner i väntan på den första officiella trailern.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 7: Det

Nyligen hade Det: Kapitel 2 biopremiär. Därför kan det vara läge att uppmärksamma ”ettan”, där en dinosaurie självfallet förekommer. Varför är det självfallet? Som jag skrivit flera gånger tidigare så hör dinosaurier till USA:s rekvisita av nationella symboler jämte baseball, Kalle Anka, Stjärnbaneret etc. När ett typiskt amerikanskt barn- eller tonårsrum ska gestaltas på film förekommer nästan alltid urtidsdjuren på affischer eller i form av plastmodeller. Och ingen är väl bättre på att gestalta ”Anytown USA”, sedd genom kidsens ögon, bättre än Stephen King, författaren till romanen som de aktuella filmerna bygger på.

Redan i öppningsscenen i Det ser vi en theropod av något slag, mer som en generisk form än som tydligt artikulerad art. Anatomi och kroppshållning är old school och ska möjligen skicka subliminala associationer till gamla skräckfilmer. Besten kan tolkas som ett varsel om det monster som snart ska uppenbara sig nere i kloakerna, clownen med den röda ballongen…

Det-620px

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Diplodocus-London-1905-holland-620px

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

nieuwland-bok-350px

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

carnegie_quarry-carnegie1913
Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Diplodocus-carnegii-Hatcher-620pxTeckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

diplodocus-mount-paris-1908-350pxDiplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Diplodocus-Vernal-Utah-620px

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Gartmann-Schokolade-620px

dippy-cartoon-morning-leader-june-3-1905-620pxLondons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus_Heinrich_Harder-620pxDiplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Woodward Alice B Nebula to Man 1905-558px-jpgDinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350pxLondons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Paleontologi i det offentliga rummet

Förrförra våren besökte jag Museum für Naturkunde i Berlin. Museet är ett av de främsta i sitt slag, bland annat världsledande inom taxidermi. Det är också känt för sin fina paleontologiska samling. Den innehåller till exempel det så kallade Berlinexemplaret av Archaeopteryx, placerat i egen nisch, suggestivt upplyst med spotlampor. Det är visserligen inte ett typspecimen – detta finns i London och låg till grund för Richard Owens rapport 1861 – men det är ett både mer komplett och vackrare exemplar av djuret, som blev avgörande för evolutionsteorins etablering. Och så kan museet ståta med Brachiosaurus brancai från den tyska expeditionen i Tendaguru, Tanzania, i början av 1900-talet. Det enorma skelettet utmanade då Diplodocus carnegii som världens största dinosaurie, och synen av det är verkligen imponerande – man måste böja nacken bakåt för att se djurets skalle, högt uppe vid taket.

Det mest spektakulära och uppmärksammade tillskottet på senare tid är utan tvekan den T. rex som fått smeknamnet Tristan (egentligen Tristan Otto efter namnen på barnen till de båda entreprenörer som köpte dinosaurien och har sponsrat utställningen). Det sublimt svarta skelettet står i ett eget rum och presenteras med en estetisk framtoning, som ett konstverk. Men också som ett objekt för spjutspetsforskning. Jag hade turen att vara i Berlin samma dag som museet arrangerade en offentlig forskningsinsats, bestående av dels laborativt arbete, dels en presskonferens.

01-tristan-copyright-museum-f-naturkunde

02-tristan-head-copyright-museum-f-naturkunde Copyright Museum für Naturkunde, Berlin

Isotoper och matvanor

Det rörde sig närmare bestämt om isotopanalys på den fossiliserade tandemaljen. Anne Schulp och Renee Janssen från Leidens universitet genomförde förarbetet i samarbete Daniela Schwarz, museets egen dinosaurieexpert. Mikroskopiska samplingar om cirka sju milligram vardera togs från var och en av tänderna. Analysen av proverna ska förhoppningsvis kunna bringa klarhet i Tristans matvanor. Varierade födan efter årstidernas växlingar? Följde Tristan med bytesdjuren när dessa migrerade? Svaren på dessa och liknande frågor kan ge en bättre förståelse av såväl arten T. rex som dess ekologiska livsmiljö i stort.

Underkäken hade plockats bort från skallen och placerats på ett bord som upplystes av kraftiga armaturer. Med fina instrument arbetade de båda forskarna lugnt och koncentrerat, men ändå avslappnat nog för att kunna svara på en och annan fråga. Det tog ungefär en halvtimma att preparera varje prov, så litet att det knappt var synligt för blotta ögat. Rummet var långt ifrån fullt men förutom nyfikna besökare var pressen på plats. Smattrande kameror, journalister som antecknade i sina block samt spejande säkerhetsvakter gav det hela en viss dramatik, nästan en karaktär av performance.

03-forskning

05-forskning

04-forskning

Arbetet hade såklart lika gärna kunnat utföras bakom lyckta dörrar. Men Tristan har från första början presenterats som ett föremål med trippla värden: ”a new cultural highlight, crowd-puller and a unique research object”, som det stod i pressmeddelandet inför vernissagen i december 2015. Där framgår också att forskningen kommer att ske i samverkan med det omgivande samhället. Tristan ska inte bara vara ett coolt objekt att titta på utan ett fönster mot forskningen, och ett evenemang som det jag fick ta del av ska öka förståelsen för vad paleontologin studerar, hur det sker och varför.

”Invisible technicians”

Den här typen av offentlig forskning, där process och inte bara resultat presenteras, hör inte till vanligheterna idag men är långt ifrån någonting nytt. När den moderna vetenskapen började formeras och institutionaliseras var insyn en del av programmet; kunskapen skulle förbättras genom att bli öppen och kollektiv, genom att frigöras från de lärda individernas vindskupor.

Observationens ideal tog sig bland annat uttryck i de anatomiska teatrarna, där dissektioner genomfördes inför publik från sent 1500-tal och framåt. Under romantiken lockade Humphry Davys kemiska experiment många åskådare och bevakades av tidningarna, även i form av satirteckningar. Det var vid denna tid också vanligt att vetenskapliga laborationer genomfördes i hemmet av amatörer. Även om dessa inte resulterade i banbrytande upptäckter så utgjorde de en viktig del i upplysningens kunskapskultur, präglad av vetenskapens visuella närvaro.

06-theatre_leiden
Anatomiska teatern i Leiden, tidigt 1600-tal.

07-karikatyr-james-gillray-humphry davyKarikatyr (tidigt 1800-tal) från en av Humphry Davys publika experiment.

08-An_Experiment_on_a_Bird_in_an_Air_Pump_by_Joseph_Wright_of_Derby_1768 Experiment med Boyles luftpump. Målning av Joseph Wright of Derby, 1768.

Vetenskapshistorieskrivningen var tills för några decennier sedan huvudsakligen fokuserad på resultat och på de individer som presenterade nya teorier och rön. Revolutionerande framsteg, lysande genier. Alternativa, sociologiska perspektiv har emellertid visat hur vetenskaplig kunskap i själva verket tillkommer som kollektiva handlingar och processuellt, ofta i långsamma skeenden snarare än i heurekamoment. Steven Shapin som forskat kring detta har i ett antal studier utvecklat begreppet ”invisible technicians”, vilket betecknar alla de ofta anonymiserade hantverkare som ligger bakom kunskapens ackumulativa tillblivelse liksom de paradigmatiska teorierna.

På Museum für Naturkunde synliggjordes dessa vetenskapens kunskapsproducenter och deras praktiska arbete. Och för en gångs skull kunde allmänheten få en annan bild av den paleontologiska forskningen än den vanliga med väderbitna fossilgrävare på äventyr i vildmarken.