Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

DN-16-april-400px

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Horatiusaurus-engdahlus-350px

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

ETC-Karl-Skagerberg-500px

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Owen-295px

Darwin-295pxÖverst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.

Annonser

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 5: Tintin

I sina berättelser om den oförvägne reportern och hans lojala hund fångade Georges Remi alias Hergé upp många strömningar från 1900-talet – vetenskapliga, teknologiska, politiska, etnologiska och kulturella. Dinosaurier lyser dock med sin frånvaro.

Äventyren med Tintin tillkom huvudsakligen under en period av fyra decennier mellan 1930- och 1960-tal. Det är just den period när paleontologin lade in en lägre växel och museernas intresse för dinosaurier dalade något. Allmänhetens fascination för urtidsdjuren hölls emellertid vid liv genom återkommande framträdanden på filmduken, men dinosaurierna var sällan stoff för tidningarnas rubriker. Detta efter den explosiva fasen runt sekelskiftet när USA fick status som dinosauriefossilets förlovade rike. Och innan ”renässansen” på 1970-talet med John Ostrom och hans elev Robert Bakker i spetsen, samt det definitiva genomslaget i efterkrigstidens populärkultur i och med Steven Spielbergs Jurassic Park 1993.

”Diplodocus gigantibus”

Men dinosauriernas frånvaro i Tintin är inte total. I Kung Ottokars spira – svartvit följetong i tidning 1938–39, färglagd och reviderad version i album 1947 – dyker en dinosaurie upp. Tintin befinner sig i landet Syldaviens huvudstad Klow i östra Europa. En plötslig regnskur får Tintin och Milou att söka skydd i en port. Hergé låter läsaren ana att byggnaden är stadens Naturhistoriska museum.

Regnet upphör och Tintin kan fortsätta sin vandring mot slottet han var på väg till. Milou, som så ofta styrd av en hungrig mage, är borta men dyker snart upp med ett gigantiskt ben i munnen. Han har varit inne i museet och roffat åt sig en del av ett dinosaurieskelett!

tintin-01-450px

Incidenten är humor på flera nivåer. Den lilla knähunden mot den stora skräcködlan. Och inte minst det faktum att skelettet inte alls är gjort av ben utan fossil, det vill säga mineral. Inte ens Milou blir så hungrig att han vill gnaga på sten. Nåväl, vad kan man säga om Hergés dinosaurie?

tintin-02-620px

Som så ofta blandar Hergé fakta med fantasi. Arten vi ser presenteras som ”Diplodocus gigantibus”. Någon sådan art finns inte men släktet Diplodocus existerar och hörde till de ikoniska dinosaurierna sedan seklets början. Det är vidare tydligt att Hergé inte bara har lånat namnet utan också studerat det verkliga djurets skelett. Hade han läst om det och tittat på bilder, eller kanske rent av sett ett monterat skelett i något museum?

Möjliga förlagor

Det första är troligt, det senare inte omöjligt. Hergé hade rest i England och Skottland som förberedelse för berättelsen Den svarta ön (albumet innan Kung Ottokars spira). I Natural History Museum i London fanns en Diplodocus monterad sedan 1905. Annars kunde Hergé ha sett ett exemplar på närmare håll, i Musée d’historie naturelle i Paris. Där avtäcktes en modell av samma förlaga som i London år 1908.

Diplodocus-mount-Paris-1908-01-620px
Under arbetet med monteringen av Diplodocus carnegii i Musée d’historie naturelle, Paris 1908.

Diplodocus-London-1905-hutchinson-620px
Modell av samma Diplodocus som ovan, Natural History Museum i London.

Lite längre bak, till höger i Hergés bild ses en del av ett annat skelett. Ett djur av något slag som står upprätt på grova bakben med de stora höftbenen synliga och inte mycket mer. Det kan inte vara någonting annat än Megatherium, en marklevande jättesengångare som levde i Sydamerika för cirka en miljon till 30 000 år sedan, alltså långt efter dinosauriernas utdöende. Posen är väldigt lik det exemplar som finns på Natural History Museum i London, så jag vågar mig på en gissning att Hergé hämtat förlagorna till sina borduriska skelett från just det museet.

Bonus

Faktiskt så förekommer en ännu mer perifer dinosauriereferens i ett annat Tintinäventyr. Det är Kapten Haddock som i Månen tur och retur med sedvanligt temperament skäller ut Dupondtarna med en unik förolämpning hämtad ur Haddocks förråd av oefterhärmliga kraftuttryck: ”Där hör ni, era Brontosaurusar!”

tintin-03-300px

Zuul – Vad berättar dinosauriernas namn?

I maj förra året presenterade forskare vid Royal Ontario Museum i Toronto ett spektakulärt fossilfynd: en nästan perfekt bevarad dinosaurie. Den sex meter långa ankylosauren hade inte bara skelettet intakt utan även fossiliserad mjuk vävnad, vilket är mycket sällsynt. Hudens struktur, färger och mönster framträder med detaljskärpa och lyster ännu efter mer än hundra miljoner år i marken. Men i medias rapportering har nästan lika stor uppmärksamhet riktats mot namnet som paleontologerna gav den nya arten – Zuul crurivastator.

Zuul-Skull-Royal-Ontario-Museum
Zuul crurivastator. Bilder: Royal Ontario Museum.

zuul-detail01-620px

zuul-detail02-620px

Vad är det för ett namn? Hur ska vi förstå dess kulturella betydelse? Den som är bekant med åttiotalets kultfilm Ghostbusters kopplar direkt – Zuul är ju Gozer-templets väktare som hoppar fram ur Sigourney Weavers kylskåp mot slutet av filmen. Just den associationen gjorde forskarna omedelbart då de såg dinosauriens huvud. Och när museet presenterade fyndet för offentligheten hade man bjudit in en annan av filmens skådespelare, Dan Akroyd, som på fotografier poserar med verklighetens förstelnade Zuul.

Zuul-Akroyd-620px
Skådespelaren Dan Akroyd framför Zuul crurivastator, med ett fotografi från filmen Ghostbusters från 1984. Bild: Royal Ontario Museum.

Zuul-Ghostbusters-620px
Zuul, Gozer-templets väktare i Ghostbusters.

Sex kategorier

Detta är inte första gången en referens till populärkulturen görs när en nyupptäckt dinosaurie ska namnges. Men vilka principer följer paleontologerna när de ger namn åt en ny art? Rent formellt gäller den standard som finns preciserad i International Code of Zoological Nomenclature, som vilar på den linneanska taxonomin. Därutöver har forskarna stor frihet. Historiskt kan dinosauriernas namn grovt sorteras i sex kategorier.

Vissa arter har fått sitt släkt- eller artnamn efter platsen eller regionen där fossilet hittades. Exempelvis Utahraptor, Argentinosaurus och Spinosaurus aegypticus. Andra beteckningar avslöjar anatomiska särdrag, såsom Triceratops med sina tre horn. Eller ”ödletanden” Iguanodon, en av de första dinosaurier som beskrevs vetenskapligt i början av 1800-talet, i detta fall just utifrån fossil av tänder som till formen påminde om levande leguaners.

Vissa namn ska återspegla djurets karaktär. Ett berömt exempel utgör det fruktade rovdjuret Tyrannosaurus rex, ”tyrannödlornas konung”. Ingen tvekan med det namnet om att djuret står på toppen av ätandets pyramid. Ordet Brontosaurus bygger på grekiskans bronté som betyder åskdunder, och syftar såklart på mullret i marken när den sjuttio ton tunga sauropoden tar sina mäktiga steg.

En fjärde kategori ger hommage åt en person. Namnet Diplodocus carnegii bär ett evigt tack till den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie, som sponsrade utgrävningen av det spektakulära skelettet i Wyoming vid sekelskiftet 1900. Ett nyare exempel är Savannosaurus elliotorum, en medelstor titanosaur som upptäcktes av den australiensiske fårfarmaren och amatörpaleontologen David Elliot för drygt tio år sedan.

Diplodocus-Carnegie-Museum-Hatcher-620px
Diplodocus carnegii, monterad under överinseende av paleontologen John Bell Hatcher för Carnegie Museum i Pittsburgh tidigt 1900-tal.

Vissa namn inrymmer en sorts metareferens eller vetenskaplig kommentar. Apatosaurus till exempel, som betyder ”vilseledande ödla” eller ”lurig ödla”. Det var den amerikanske paleontologen Othniel Charles Marsh som på 1870-talet gav arten detta namn eftersom benen på undersidan av svansen inte såg ut som förväntat utan skickade tankarna till en annan kategori urtidsdjur.

”Irritationen” som namnet Irritator challengeri vittnar om avser det märkliga fossil som passerat ett gäng profithungriga aktörer innan forskarna kunde studera det på 1990-talet. De skrupelfria – därtill kriminella – handlarna hade nämligen manipulerat fossilet med ett slags gips i tron att det skulle bli mer attraktivt och därmed betinga ett högre pris. Högst irriterande för forskarna att behöva konstatera ett sådant falsarium. Och skandalen skrevs alltså in i vetenskapens lexikon.

Namnet på denna brasilianska dinosaurie, en fiskätande spinosaurid, leder över till den sjätte kategorin, där referenser till populärkultur eller mytologi förekommer i namnet. Med ordet ”challengeri” hyllar paleontologerna professor George Challenger i Arthur Conan Doyles roman The Lost World från 1912 – en klassiker inom dinolitteraturen.

På motsvarande sätt rymmer Masiakasaurus knopfleri en hyllning till gitarristen Mark Knopfler. Forskarna har berättat att Dire Straits spelades konstant i hörlurarna medan de knackade och borstade fram fossilet. Namnet gav sig därmed självt. År 2006 publicerades en studie av en ny art med ett mycket karaktäristiskt huvud som osökt skickar tankarna till sagornas drakar. Så varför tveka? Arten fick namnet Dracorex hogwartisa, ”Hogwarts drakkonung”. En hälsning till Harry Potter och skolan för magiker.

Masiakasaurus-Sean-Murtha-620px
Masiakasaurus knopfleri. Modell av Sean Murtha.

Det är i denna kategori Zuul crurivastator får placeras. Populärkulturens närvaro i dinosauriernas namnkatalog är ett modernt fenomen, och katalogen har förändrats även i andra avseenden. Är förändringarna tecken i tiden? Vad berättar orden?

Namn med många bottnar

Djurens namn har betydelser utöver den rent klassifikatoriska funktionen. Hade T. rex blivit lika känd och populär om arten bestämts till sitt ursprungliga, preliminära namn Dynamosaurus imperiosus? Nog klingar det inte lika gotiskt och suggestivt som Tyrannosaurus rex, inte lika skräckfilmsaktigt.

För många barn blir dinosauriernas namn ett första möte med det vetenskapliga latinet. Troligtvis bidrar detta till dragningskraften: genom namnen som inte liknar vardagsorden och ändå inte är ren fantasi får barnen tillgång till ett magiskt vuxenspråk, som gör dem till experter och samtidigt distanserar dem från sina okunniga föräldrar och andra icke-initierade i vuxenvärlden.

Författaren Michael Crichton förstod detta. ”Those names are impossible”, säger en av personerna i romanen Jurassic Park uppgivet, ”You’ll never learn those names if you’re over the age of ten.” Vem som helst kan se och höra hur barn på naturhistoriska museer undervisar sina föräldrar och briljerar med sitt förråd av latinska namn.

Crichton själv har i och med sin roman haft en omätlig betydelse för de senaste decenniernas dinokult, så självklart har han fått en art uppkallad efter sig: Crichtonsaurus bohlini, officiellt presenterad 2002. Som av en händelse är djuret faktiskt nära biologisk släkting till Zuul.

Personen som kom på namnet, Dong Zhiming, är inte alltid lika tydlig. En annan av hans upptäckter döptes till Tianchiasaurus nedegoapeferima. Det sista kryptiska ordet kombinerar bokstäver på huvudpersonerna i Spielbergs filmatisering av Crichtons roman.

Artspecificeringen bohlini är även den en hyllning och syftar på den svenske paleontologen Birger Bohlin. På 1920- och 30-talen deltog han i flera utgrävningar i Kina, bland annat som medlem i Sven Hedins expeditioner, men är nog mindre känd för sina dinosaurier och desto mer för arbetet med den så kallade Pekingmänniskan.

Ett namn som Zuul crurivastator bildar en länk mellan vetenskap och populärkultur, det högtravande och det lättsamma. Royal Ontario Museums forskare utnyttjade detta i kommunikationen med den intresserade allmänheten. Detta slags beteckningar tjänar även som stimulans för fantasin genom att leda associationerna till ett visst välbekant mål, det må vara Ghostbusters eller Harry Potter.

I globaliseringens tidevarv

I namngivandets praktik kan också en sorts globalisering och dekolonialisering noteras. Exempelvis har de många fossilfynden på kinesisk mark gett upphov till namn som Banji, Xuwolong, Khaan och Shinxinggi. Namn som inte klingar vetenskapligt eller dinosaurielikt på det traditionella sättet men som för personer med rätt språkkunskap och kulturell referensram är lika semantiskt meningsfulla som de gamla namnen är för västerlänningar. Därtill ger språket en möjlighet till lokal identifikation, en rumslig förankring av vetenskapens platslösa objektivitet.

Motsvarande geografiska avtryck i artnamnen finner vi från Indien, med nyupptäckta dinosaurier såsom Nambalia och Pradhania. Amerikanerna har sin rovdjurskung i T. rex, indierna kan istället stoltsera med Rajasaurus narmadensis – “Den furstliga ödlan från Narmada”. Sydamerika är fyndregion för exempelvis Quetzalcoatlus, en gigantisk flygödla som fått sitt namn efter en bevingad aztekgud. Tupuxuara och Tapejara är dinosaurienamn hämtade från den brasilianska Tupimytologin.

quetzalcoatlus-mark-witton-620px
Quetzalcoatlus. Bild: Mark Witton.

Dessa namngivningsakter som språkligt och kulturellt lokaliserar dinosaurierna på jordens yta behöver för all del inte ske utanför den västerländska geografin. Fossil av arten Balaur bondoc hittades 2009 i Rumänien och namnet anspelar på lokala sägner – balaur är ett fantasidjur med vingar och ormliknande kropp, och dinosauriens namn betyder ungefär ”kraftig drake”.

Under senare tid har också ursprungsbefolkningars språk börjat synas i paleontologin. Ett exempel är anknäbbsdinosaurien Ugrunaaluk kuukpikensis, vars namn lånats från inuiternas språk i den arktiska region där fossilet upptäcktes. Beslutet togs inte på en höft. Paleontologerna konsulterade Alaska Native Language Center för att kunna formulera ett passande namn. Resultatet kan översättas till ”uråldrigt betesdjur”, och namnet har en vördnadsbjudande konnotation.

Ugrunaaluk-kuukpikensis-James-Havens-620px
Ugrunaaluk kuukpikensis. Bild: James Havens.

Exemplet Ugrunaaluk visar hur paleontologin skriver in sig i mer generell utveckling, avläsbar också inom geografi och kartografi. Numera används sällan namnet Mount McKinley för Alaskas högsta berg utan Denali, ”Den Höga” på Koyukonfolkets språk. Skiftet har varit föremål för laddade politiska debatter. I september 2015 kunde Barack Obama förklara Denali som bergets officiella namn. Att självaste presidenten engagerade sig i frågan belyser ordens symbolvärde. Världen över reses krav på att ursprungsbefolkningarnas röster ska få komma till tals i officiella berättelser om natur och platser. På svenska fjällkartor har sedan en tid det högsta berget stavats mer i enlighet med samiskt uttal, inte längre Kebnekaise utan Giebnegáisi.

De namn vi ger naturen – arter såväl som landskap, dinosaurier såväl som berg – är alltså inte bara en formell, inomvetenskaplig angelägenhet utan en fråga med djupare kulturella och politiska skikt. Inom dinosauriernas fält skapas med språkets hjälp nya förbindelser mellan vetenskap och populärkultur, folklore och mytologi. Lokalspråkens närvaro speglar maktförskjutningar och en viss decentrering av västerländsk kunskapshegemoni i naturvetenskapens form. Dinosaurier är natur som är kultur. Hur vi tolkar och benämner dem säger lika mycket om vår egen tid som om faunan för miljoner och åter miljoner år sedan.


Den här texten publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i en något annorlunda version den 13 oktober 2017.

”God Creates Dinosaurs” av Ian Malcolm

För några dagar sedan släpptes den två och en halv minuter långa trailern för Jurassic World: Fallen Kingdom, som har världspremiär i juni nästa år. Filmen är en uppföljare till Jurassic World från 2015 och blir den femte i serien som baseras på Michael Crichtons roman och Steven Spielbergs banbrytande dinosauriemonument, båda från tidigt 1990-tal.

Om Jurassic World finns mycket att säga men föga som är smickrande för regissören Colin ”no feathers” Trevorrow. Men den innehåller trots allt några subtila finesser riktade till nördarna som minns den gamla goda tiden och som analyserar allt nytt ner till pixelnivå. Det rör sig om detaljer som bildar historiska länkar mellan 1993 och 2015, och som förutom att flörta med biopubliken skapar narrativ kontinuitet i sagans tjugoåriga tidsspann. En sådan länk utgör boken God Creates Dinosaurs, författad av Ian Malcolm.

I de två första filmerna personifierade Malcolm – oförglömligt spelad av Jeff Goldblum – den excentriske vetenskapsmannen. Denna stereotyp är vanligt förekommande inom dinolitteratur och -film, tänk bara på professor Challenger i The Lost World från tidigt 1900-tal. Men Ian Malcolm är en uppdaterad, ja man frestas säga postmodern variant av den galne forskaren. Malcolm är en avantgardist, en rockstjärna, en kvinnotjusare i skinnjacka och uppknäppt skjorta. Specialist inom det på nittiotalet så hippa fältet kaosteori. Helt i linje med karaktären är Malcolm också ett ymnighetshorn av oneliners och filosofiska sentenser och spetsfundigheter.

ian-malcolm-01

Bland dessa repliker finns Malcolms bibliskt mässande och samtidigt axiomatiskt konstaterande berättelse om skapelsens fem steg:

God creates dinosaurs.
God destroys dinosaurs.
God creates man.
Man destroys God.
Man creates dinosaurs…

Varpå den kvinnliga paleontologen Ellie Sattler fyller i: ”Dinosaurs eat man. Woman inherits the earth.” Touché!

I Jurassic World har den första raden blivit titeln på en bok av Malcolm.

ian-malcolm-02

Boken skymtar diskret, nästan omärkligt på ett par ställen i filmen. Exempelvis står den bland böckerna på ett skrivbord i dinosaurieparkens kontrollrum. I en annan scen läser en ung kvinna i boken ombord på tåget som tar besökarna på tur genom parken. Man ser nätt och jämnt boken speglas i fönstret, och Malcolm tittar mot betraktaren från pärmens omslagsbild.

ian-malcolm-03

ian-malcolm-04

De som gjort rekvisitan ska ha en eloge för att de till och med hittat på ett fyndigt förlag åt Malcolms bok: ”Sixth Iteration”. I Crichtons roman Jurassic Park är kapitlen rubricerade som iterationer enligt kaosteorins princip om hur enkla ingångsvärden skapar komplexa mönster om de upprepas tillräckligt många gånger. Tanken i romanen är att en liten avvikelse, ett litet misstag, på sikt gör att kontrollen går förlorad och kaoset tar vid. Ett kaos som uppvisar oväntad struktur på en högre nivå.

Visuellt gestaltas det mönster de gradvisa iterationerna medför som en variation på den så kallade Juliamängden. Visualiseringen av den sjätte iterationen kallas ibland drakens kurva eller drakens svans, och drakarna är ett fantasidjur med nära kopplingar till dinosauriemytologin historiskt sett.

ian-malcolm-05

En av de stora snackisarna om Jurassic World: Fallen Kingdom är att Ian Malcolm är tillbaka. Fattas bara annat när filmen har lånat sin slogan från Malcolms förråd av klassiska repliker: ”Life finds a way”.

Fett och läppar

Hur såg dinosaurierna egentligen ut? Det får vi nog aldrig veta med hundraprocentig säkerhet. Paleontologins historia består av en räcka hypoteser, gissningar och utkast, baserade på fragmentariskt material. Det är också en historia som uppvisar väldigt skiftande visuella representationer.

Ta till exempel Iguanodon, en av de första dinosaurierna som beskrevs vetenskapligt på 1820-talet. De tidigaste bilderna visar ett bastant djur med pelarliknande ben, en förhistorisk best som påminner om en noshörning. När ett antal betydligt mer kompletta fossil hittades i en kolgruva i Bernissart i Belgien på 1870-talet, förändrades bilden radikalt. Paleontologen Louis Dollo porträtterade arten som ståendes på bakbenen, med svansen som en tredje stödpunkt. Mer lik en känguru än en noshörning i anatomin. Därtill har hornet på nosen flyttats till tummen.

Idag tror forskarna att Iguanodon hade en mer horisontell kroppshållning, och att den omväxlande förflyttade sig på bakbenen och på alla fyra. Ett mer dynamiskt och färgstarkt djur än de tröga, leguanliknande varelserna från den viktorianska föreställningsvärlden.

iguanodon-01

iguanodon-02

iguanodon-03Kulturell darwinism: Iguanodon i tre stadier av teoretisk och visuell evolution. Överst illustration av Samuel Goodrich år 1859. Mittenbilden av Joseph Smit, från boken Extinct Monsters 1892. Nederst Iguanodon i den digitala tidsåldern.

Få upptäckter har förändrat bilden av dinosaurien som de fjäderbeklädda dinosaurierna, inte minst de fynd som gjordes i Kina och Mongoliet på 1990-talet. Kanske, frågade sig forskarna, hade alla eller åtminstone de flesta dinosaurier fjädrar av något slag? I samma veva spekulerades det friskt om djurens färger och mönster. Steget från de gamla ödlorna i monokrom grå-brun-grön färgskala blev väldigt stort, och illustratörer frambringade bilder av ett helt nytt slags dinosaurie.

Gorgosaurus-Danielle-Dufault-620pxGorgosaurus i full fjäderdräkt. Bild av Danielle Dufault.

Numera är forskarna mer försiktiga inför att dra långtgående slutsatser rörande dinosauriernas hud. En fråga som också delar paleontologin i två läger. Osäkerheten bottnar i att det är så sällsynt med bevarad mjuk vävnad.

Vid sidan om frågan huruvida dinosauriernas hud var täckt av fjädrar eller av fjäll liknande ödlors och krokodilers yta, diskuteras idag fett och läppar när det gäller dinosauriernas visuella särdrag.

Många forskare har på senare tid nämligen reagerat mot en typ av bilder där det nästan ser ut som att huden spänts hårt direkt på skelettet, utan underhudsfett. Och där tänderna på rovdjuren är komplett blottade hela tiden.

Kritiken gör att förkrigstidens dinosaurier kan komma att omvärderas. Till exempel de stilbildande målningarna av Charles Knight, eller de animerade modellerna i filmsensationen The Lost World från 1925, ja också en sen illustration från sjuttiotalet av Iguanodon av Zdenek Burian, som gestaltar en bulkig varelse med haklapp. Kanske ligger dessa visualiseringar närmare sanningen än de senaste decenniernas ”deffade” och maskinliknande monster?

charles-knight-trex-450px

Lost-World-Allosaurus-620px

Iguanodon-zdenek-burian-1972-450px
Överst Charles Knights ikoniska T. rex (detalj från större målning). Mitten: Allosaurus från filmen The Lost World, 1925, med köttig läpp som rör sig ovanför tandraden och rejält med underhudsfett ovanför ögat. Nederst Iguanodon av Zdenek Burian, 1972, en bild som hör till den gamla skolans vetenskap och estetik innan de smidiga, snabba och fågellika dinosaurierna blev standard.

Eftersom dinosaurien under hela perioden från 1820-talet till och med idag – det vill säga hela dess andra liv efter det biologiska utdöendet för många miljoner år sedan – har konstruerats utifrån bristfälligt material och tagit visuell form i gränslandet mellan vetenskap och populärkultur, har den fungerat som historisk spegel av samtiden. I den spegeln syns bland annat tecken på varierande kroppsideal. Bilder av dinosaurier berättar i regel också någonting om människor.

man-dinosaur-01

man-dinosaur-02
Sådan människa, sådan dinosaurie.

 

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 4: Edward Scissorhands

Tim Burtons kultfilm från 1990 behöver väl ingen närmare presentation. När huvudpersonen Edward – mästerligt spelad av Johnny Depp – får visa att hans udda saxhänder kan duga till någonting går han loss på familjen Boggs buskar. Den första figur han klipper till är en dinosaurie, en schablonform av en T. rex eller liknande theropod.

edward-scissorhands02-620px

Denna yttre form öppnar flera meningsnivåer. Alla känner igen en dinosaurie, och populariteten är garanterad. Edwards klippningsakt kan också ses som en självbespegling: i likhet med de urtida skräcködlorna betraktas även han som ett monster och en anomali som inte hör hemma i denna värld. Men dinosaurierna är monster vi älskar och Edward vill ingenting annat än just det, att bli älskad.

Scenen vittnar vidare om hur djupt inristad dinosaurieikonografin är i vårt kollektiva medvetande. Till och med Edward Scissorhands som levt hela sitt liv isolerad från omvärlden i ett ensamt hus på en kulle vet hur en dinosaurie ser ut och hur dess populära form kan användas. Edwards skapare har undervisat honom om det nödvändigaste. Om etikett och poesi. Och tydligen också en del om dinosaurier.

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

DragonTeeth-Cover-01

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.