Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Diplodocus-London-1905-holland-620px

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

nieuwland-bok-350px

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

carnegie_quarry-carnegie1913
Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Diplodocus-carnegii-Hatcher-620pxTeckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

diplodocus-mount-paris-1908-350pxDiplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Diplodocus-Vernal-Utah-620px

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Gartmann-Schokolade-620px

dippy-cartoon-morning-leader-june-3-1905-620pxLondons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus_Heinrich_Harder-620pxDiplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Woodward Alice B Nebula to Man 1905-558px-jpgDinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350pxLondons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Annonser

Paleontologi i det offentliga rummet

Förrförra våren besökte jag Museum für Naturkunde i Berlin. Museet är ett av de främsta i sitt slag, bland annat världsledande inom taxidermi. Det är också känt för sin fina paleontologiska samling. Den innehåller till exempel det så kallade Berlinexemplaret av Archaeopteryx, placerat i egen nisch, suggestivt upplyst med spotlampor. Det är visserligen inte ett typspecimen – detta finns i London och låg till grund för Richard Owens rapport 1861 – men det är ett både mer komplett och vackrare exemplar av djuret, som blev avgörande för evolutionsteorins etablering. Och så kan museet ståta med Brachiosaurus brancai från den tyska expeditionen i Tendaguru, Tanzania, i början av 1900-talet. Det enorma skelettet utmanade då Diplodocus carnegii som världens största dinosaurie, och synen av det är verkligen imponerande – man måste böja nacken bakåt för att se djurets skalle, högt uppe vid taket.

Det mest spektakulära och uppmärksammade tillskottet på senare tid är utan tvekan den T. rex som fått smeknamnet Tristan (egentligen Tristan Otto efter namnen på barnen till de båda entreprenörer som köpte dinosaurien och har sponsrat utställningen). Det sublimt svarta skelettet står i ett eget rum och presenteras med en estetisk framtoning, som ett konstverk. Men också som ett objekt för spjutspetsforskning. Jag hade turen att vara i Berlin samma dag som museet arrangerade en offentlig forskningsinsats, bestående av dels laborativt arbete, dels en presskonferens.

01-tristan-copyright-museum-f-naturkunde

02-tristan-head-copyright-museum-f-naturkunde Copyright Museum für Naturkunde, Berlin

Isotoper och matvanor

Det rörde sig närmare bestämt om isotopanalys på den fossiliserade tandemaljen. Anne Schulp och Renee Janssen från Leidens universitet genomförde förarbetet i samarbete Daniela Schwarz, museets egen dinosaurieexpert. Mikroskopiska samplingar om cirka sju milligram vardera togs från var och en av tänderna. Analysen av proverna ska förhoppningsvis kunna bringa klarhet i Tristans matvanor. Varierade födan efter årstidernas växlingar? Följde Tristan med bytesdjuren när dessa migrerade? Svaren på dessa och liknande frågor kan ge en bättre förståelse av såväl arten T. rex som dess ekologiska livsmiljö i stort.

Underkäken hade plockats bort från skallen och placerats på ett bord som upplystes av kraftiga armaturer. Med fina instrument arbetade de båda forskarna lugnt och koncentrerat, men ändå avslappnat nog för att kunna svara på en och annan fråga. Det tog ungefär en halvtimma att preparera varje prov, så litet att det knappt var synligt för blotta ögat. Rummet var långt ifrån fullt men förutom nyfikna besökare var pressen på plats. Smattrande kameror, journalister som antecknade i sina block samt spejande säkerhetsvakter gav det hela en viss dramatik, nästan en karaktär av performance.

03-forskning

05-forskning

04-forskning

Arbetet hade såklart lika gärna kunnat utföras bakom lyckta dörrar. Men Tristan har från första början presenterats som ett föremål med trippla värden: ”a new cultural highlight, crowd-puller and a unique research object”, som det stod i pressmeddelandet inför vernissagen i december 2015. Där framgår också att forskningen kommer att ske i samverkan med det omgivande samhället. Tristan ska inte bara vara ett coolt objekt att titta på utan ett fönster mot forskningen, och ett evenemang som det jag fick ta del av ska öka förståelsen för vad paleontologin studerar, hur det sker och varför.

”Invisible technicians”

Den här typen av offentlig forskning, där process och inte bara resultat presenteras, hör inte till vanligheterna idag men är långt ifrån någonting nytt. När den moderna vetenskapen började formeras och institutionaliseras var insyn en del av programmet; kunskapen skulle förbättras genom att bli öppen och kollektiv, genom att frigöras från de lärda individernas vindskupor.

Observationens ideal tog sig bland annat uttryck i de anatomiska teatrarna, där dissektioner genomfördes inför publik från sent 1500-tal och framåt. Under romantiken lockade Humphry Davys kemiska experiment många åskådare och bevakades av tidningarna, även i form av satirteckningar. Det var vid denna tid också vanligt att vetenskapliga laborationer genomfördes i hemmet av amatörer. Även om dessa inte resulterade i banbrytande upptäckter så utgjorde de en viktig del i upplysningens kunskapskultur, präglad av vetenskapens visuella närvaro.

06-theatre_leiden
Anatomiska teatern i Leiden, tidigt 1600-tal.

07-karikatyr-james-gillray-humphry davyKarikatyr (tidigt 1800-tal) från en av Humphry Davys publika experiment.

08-An_Experiment_on_a_Bird_in_an_Air_Pump_by_Joseph_Wright_of_Derby_1768 Experiment med Boyles luftpump. Målning av Joseph Wright of Derby, 1768.

Vetenskapshistorieskrivningen var tills för några decennier sedan huvudsakligen fokuserad på resultat och på de individer som presenterade nya teorier och rön. Revolutionerande framsteg, lysande genier. Alternativa, sociologiska perspektiv har emellertid visat hur vetenskaplig kunskap i själva verket tillkommer som kollektiva handlingar och processuellt, ofta i långsamma skeenden snarare än i heurekamoment. Steven Shapin som forskat kring detta har i ett antal studier utvecklat begreppet ”invisible technicians”, vilket betecknar alla de ofta anonymiserade hantverkare som ligger bakom kunskapens ackumulativa tillblivelse liksom de paradigmatiska teorierna.

På Museum für Naturkunde synliggjordes dessa vetenskapens kunskapsproducenter och deras praktiska arbete. Och för en gångs skull kunde allmänheten få en annan bild av den paleontologiska forskningen än den vanliga med väderbitna fossilgrävare på äventyr i vildmarken.

Jurassic Galaxy

Inte så att mitt förra inlägg om dinofilmer från 2018 gjorde anspråk på fullständighet, men för sakens skull nämner jag ytterligare en film, som jag införskaffade alldeles nyligen.

Jurassic Galaxy hade premiär i augusti förra året. I vissa länder har den marknadsförts som Jurassic Planet, vilket är deskriptivt mer korrekt men ändå mindre lyckat då en sådan titel lätt skickar associationer till en paleontologisk dokumentär.

Bakom filmen står bröderna James och Jon Kondelik. Båda har regisserat ett flertal filmer och även agerat framför kameran. Med titlar som Nazis at the Center of the Earth, Airplane vs. Volcano och Rise of the Zombies på sitt CV vet man vad man kan vänta av dessa herrar.

Jurassic-Galaxy-Jurassic-Planet-dvd-covers

Handlingen i korthet: rymdskeppet Galileo kraschlandar på en planet någonstans i yttre rymden. De överlevande är spridda lite varstans men så småningom konsolideras en liten grupp som ska leta reda på rymdskeppets räddningsskyttel för att kunna ta sig därifrån. Problemet är bara att planeten bebos av dinosaurier. Till råga på allt vaknar en aktiv vulkan till liv, och dessutom genererar planeten en märklig strålning som gör att människorna blir smågalna och aggressiva.

Anrättningen kryddas med lite graviditetssentimentalism, vilken – spoilervarning! – får sin kulmen i slutscenen när gruppen offrar sina liv för att den havande kvinnan ska kunna flyga iväg från den fördöma planeten. Det sker i en skamlös rip-off på slutscenen i Ridley Scotts mästerverk Alien (1979). Och det är inte enda gången Jurassic Galaxy parasiterar på andra filmer. I själva verket är hela konceptet något av en kopia på Planet of Dinosaurs från 1978, regisserad av James K. Shea.

JG-04

JG-2

Jurassic Galaxy är förutsägbart usel i de flesta avseenden. Som väl är så är dinosaurierna inte det sämsta med filmen. Tre arter förekommer. För det första vad som liknar Velociraptor i Jurassic Park-filmerna. De dyker upp i ganska stort antal, ibland ensamma och ibland i flock. För det andra den obligatoriska Tyrannosaurus rex och för det tredje flygödlor, Pteranodon. Inga överraskningar på djurfronten med andra ord.

Dinosaurierna är helt och hållet cgi-skapelser. Bortsett från att djuren tycks sakna markkontakt när de rör sig ser de rätt okej ut på håll, men i scenerna med närkamper med människor påminner dinosaurierna om vad man kan se i simpla spel för mobiltelefoner.

JG-03

JG-05

JG-6

Om det beror på låg produktionsbudget eller på filmmakarnas barmhärtighet vill jag låta vara osagt, men Jurassic Galaxy är bara drygt sjuttio minuter lång.

JG-8

Två filmer under radarn

År 2018 var en milstolpe i dinosauriefilmens historia, av två anledningar. Dels var det stort jubileum – 25 år sedan epokgörande Jurassic Park gick upp på bio. Dels hade den senaste filmen i franchisen premiär. Jurassic World: Fallen Kingdom var nummer fem i sagan och samtidigt del två i World-trilogin. Att det kommer bli en uppföljare som direkt knyter an till storyn stod klart i slutscenen, och bekräftades i uttalanden av filmskaparna.

Under året släpptes också två andra dinofilmer, som emellertid passerat under den offentliga kulturbevakningens radar. Det är kanske inte konstigt att Jurassic Games och Triassic World inte gått upp på bio internationellt eller fått någon uppmärksamhet, då dessa produktioner ligger på en helt annan budgetnivå än filmen med rätt att göra anspråk på spielbergsk stamtavla.

Underhållning i bioteknologins tidevarv

Jurassic Games har regisserats av Ryan Bellgardt, som tydligen fått feeling för ämnet eftersom han släpper ännu en dinofilm redan i april i år. Den senare rör sig om ett familjevänligt drama med titeln The Adventures of Jurassic Pet. En kille i unga tonåren ska där rädda en nykläckt dinosaurie från skrupelfria vetenskapsmän. Vi har med andra ord att vänta ett slags ET möter Jurassic Park.

Jurassic Games plockar upp (läs stjäl) idén från Hunger Games. Dödsdömda fångar ges en chans till benådning genom att delta i en spektakulär överlevnadstävling arrangerad som TV-underhållning för massorna. Endast en av tävlarna kan vinna. Oddsen är höga. Förutom att alla andra deltagare utgör fiender med rätt att döda så utspelar sig tävlingen i en vildmarksmiljö med hungriga och arga dinosaurier.

1-Jurassic-Games-01-620px

2-Jurassic-Games-02-620px

Men allt sker i en virtuell värld, dinosaurier och miljö är digitala skapelser som tävlingsdeltagarna upplever genom VR-glasögon i en studio. Skador och smärta som tillfogas är dock på riktigt. Dör du i spelet så dör du i verkligheten.

3-Jurassic-Games-03-620px

Konceptet är inte så dumt och har potential. Det är också förlåtande: att filmens cgi brister på sina ställen – fulast är den sabeltandade ”tigern” – kan motiveras som en logisk konsekvens av spelets gränssnitt. En aura av B-film vilar över produktionen, som gärna kunde innehållit mer dinosaurier. Nu kommer urtidsdjuren in då och då som en extra puff på brasan men utan att ingå som ett för berättelsen essentiellt element.

Organ från Trias

Triassic World lanserades ungefär samtidigt som Jurassic World i juni, förmodligen för att kunna åka snålskjuts på dinosaurieintresset den senare filmens marknadsföring med all säkerhet skulle generera. Upplägget är ganska makabert: ingenjörer inom genteknologi klonar fram dinosaurier med syftet att använda deras inre organ för transplantationer på människor. Det har nämligen visat sig att dinosauriernas DNA har enastående egenskaper beträffande exempelvis immunförsvar. Djuren blir värdefulla som kommersiell resurs inom den medicinska industrin.

En intressant utgångspunkt för en film, inte för att teorin har någon vetenskaplig grund men för att immunologi och paleopatologi är forskningsområden där stora framsteg görs för förståelsen av dinosauriernas biologiska liv. Tankar om medicinsk nytta hörs också bland dem som förespråkar så kallad de-extinction.

Att människor är cyniska och törstar efter underhållningsvåld är ett tema i Jurassic Games. Den mänskliga cynismen är inte mindre framträdande i Triassic World men handlar där om storföretagens diskutabla etik. En av forskarna på labbet värnar om djuren som levande, kännande varelser – precis som i den nya Jurassic World-filmen – men möter ingen förståelse från den kallhamrade entreprenören i sin märkeskostym.

Den etiska konflikten mellan idealisten och exploatören, schablonmässigt representerade av en kvinna respektive en man, är dock det minsta av problemen. En av dinosaurierna lyckas såklart bryta sig ut ur sin bur varpå kaos, lemlästning och död uppstår. Dinosauriernas intelligens når nya höjder när utbrytaren räknar ut hur man öppnar burar med elektroniska kodlås och befriar sina medfångar, som alla är mycket mer inställda på att ta kål på människorna än att ta sig ut i det fria.

Triassic World är monoton såtillvida att den helt och hållet utspelar sig i samma miljö, inomhus i korridorer, laboratorierum och trappor. Skälen är nog mest praktiska och ekonomiska, men tanken är väl samtidigt att tillföra en viss klaustrofobisk känsla. Fotot är rätt snyggt och skådespeleriet många stunder bra men i vissa scener spricker det fatalt. Avståndet mellan anspråk och resultat är beklämmande stort.

En art gör filmdebut

Dinosaurierna då? Jurassic Games uppvisar en hel rad arter, inklusive T. rex som strider om revir, flygande Pteranodon, stora insekter och djur från Pleistocens megafauna. I kontrast till den mångfalden innehåller Triassic Games bara en art, och det är ett överraskande val: Gojirasaurus. Mig veterligen har arten aldrig tidigare förekommit i en spelfilm.

4-Gojirasaurus-Wikipedia-620px

Arten beskrevs vetenskapligt 1997 av Kenneth Carpenter, paleontolog vid Denver Museum of Natural History. Den är ännu så länge omgärdad av frågetecken. För filmens vidkommande är detta bara en fördel; det finns ju ingen etablerad bild av denna dinosaurie, därför går det an att ta sig vissa friheter med det visuella uttrycket som målsättning.

Valet av Gojirasaurus är regismart även av andra skäl. Storleksmässigt passar djuret för att kunna ta sig fram i korridorer och husrum men är samtidigt stort nog för att injaga monsterskräck i berättelsens personer såväl som i biopubliken. Inom familjen Coelophysoidea var det med sina uppemot sju meter en gigant, och av den anledningen har Gojirasaurus fått sitt namn efter japanska jätteödlan Godzilla.

5-Triassic-World-01-620px

6-Triassic-World-02-620px

Regissören Dylan Vox kan få en eloge för det originella valet av dinosaurie. Om jag välvilligt ska framhålla en annan positiv aspekt med Triassic World blir det att dinosaurierna inte är helt och hållet cgi-produkter. I vissa scener har man använt stora attrapper, styrda för hand. Old school man sällan ser idag.

Det är annars en sak som slår mig när jag ser dessa nya dinofilmer, att digitaltekniken förtar något av charmen hos de undermåliga produktionerna från förr med dess latexfigurer och stop-motion-modeller. Cgi har gjort dålig dinosauriefilm tråkigare.

Dinosauriebråk

”Miljoner i skadestånd till dinosauriemuseum”, löd en rubrik i DN i veckan som gick. Vanligtvis när dinosaurier når massmedia rör det sig om ett nytt fynd. Nya arter och betydelsefull fossil hittas i stort sett varje vecka så för att det ska bli en massmedial nyhet krävs någonting spektakulärt. Logiken i dess simplaste form lyder: ju större dinosaurie desto fetare rubrik.

Den här gången gällde nyheten dock en tvist om pengar. Ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och den privata utställningen A World of Dinosaurs strax utanför Kalmar gick inte som det var tänkt och NRM tvingas nu betala bortemot tolv miljoner till sin samarbetspartner för uteblivna intäkter, en ganska stor summa för en institution av detta slag. Konflikten är i grund och botten politisk: riksmuseets uppdrag från kulturdepartementet kräver gratis inträde för barn medan A World of Dinosaurs som kommersiell aktör förutsatte betalande besökare oavsett ålder.

Pengar och kulturpolitik låter kanske föga upphetsande men det hindrade inte Oskarhamnstidningen Barometern att braska till med följande kollage som illustration till reportaget om tvisten:

dinobråk-kollage-ot-barometern-620px

Tänder säljer lösnummer, helt enkelt. Men bråk och konflikter är också en del av den interna paleontologihistorien. Dinosaurieforskningen har sedan starten under 1800-talets första hälft baserats på ofullständig empiri, fragmentarisk fossil, och därmed bestått av gissningar, hypoteser, kontrasterande teorier, falsifikationer, konkurrerande skolor och så vidare. Till det kommer ständiga förhandlingar om köp, försäljning och byte av fossil mellan museer, forskningsinstitutioner och privatpersoner. Fast av den vardagen blir det såklart sällan några tidningsrubriker.

På 1800-talet var urtidsdjuren dessutom föremål för laddade debatter om evolutionslära och teologi, som i förlängningen gällde människans plats i skapelsen. Om sådana diskussioner skrev tidningarna gärna om, inte minst i England. Det har också förekommit mer sensationsinriktade reportage och skvallerjournalistik i samband med dinosaurier, som när den bittra fejden mellan USA:s främsta paleontologer vid sekelskiftet 1900 – Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope – gick överstyr i vad historiker kallat ”Bone Wars”.

I nyare tid är det mest kända dinosauriebråket utan tvekan dispyten om äganderätten till det exemplar av T. rex som gavs namnet Sue. Processen pågick i sju år från det att några grävare vid Black Hills Institute fann fossilet till det att det enastående exemplaret såldes på auktion till Field Museum i Chicago för rekordsumman 8,3 miljoner dollar. Härvan involverade paleontologer, jurister, journalister, markägare, politiker, lokalbefolkningen i den lilla staden Hill City och självaste FBI. Fallet Sue har varit föremål för ett par böcker och en prisbelönt film, den senare med titeln Dinosaur 13 (2014).

Med sådana ingredienser tar fallet Sue sig in i massmedia närmast av egen kraft – Dinosaur 13 är lika spännande som vilken politisk thriller som helst. Annars hjälper det om en kändis är involverad. Som till exempel när Nicolas Cage år 2007 köpte en skalle av Tyrannosaurus bataar för nästan trehundra tusen dollar och det visade sig att pjäsen var stöldgods, olagligt utsmugglad från Mongoliet. Den händelsen skapade inte bara tidningsrubriker utan blev också en referens i populärkulturen i och med ett avsnitt av den populära TV-serien Entourage, vilket jag skrivit ett inlägg om här.

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 6: A Nightmare on Elm Street

A Nightmare on Elm Street är en skräckfilm från 1984 signerad Wes Craven. Han var vid den tiden ett etablerat namn bland genrens kännare i och med de mer obskyra The Last House on the Left (1972) och The Hills Have Eyes (1977). Men det var berättelsen om Freddy Kruger på Elm Street som blev Cravens stora genombrott.

Filmen är en sort psykedelisk slasher som leker med den elastiska hinnan mellan dröm och vaket tillstånd. Dess kommersiella framgång skulle generera sex uppföljare, vardera – med undantag för nummer 3 – ett förkrossande argument mot den typen av franchising.

A Nightmare on Elm Street, som någon klåpare översatte till Terror på Elm Street varmed det centrala drömtemat osynliggörs, blev inte bara en språngbräda för Wes Cravens karriär utan innebar också filmdebuten för en ung Johnny Depp. Det går dock inte så bra för hans rollkaraktär Glen Lantz, som inte lyckas hålla sig vaken och i sömnen faller offer för den sadistiske barnamördaren Kruger, död men ändå inte.

Så till saken. Filmen utspelar sig i en villaförort i ”anytown USA”. Glens rum är inrett som just sådant, ett typiskt amerikanskt tonårsrum. Här finns en staty av frihetsgudinnan, stjärnbanéret på väggen, en basebollhandske, bilder på amerikanska idrottare och en indianhövding, och liknande. I denna ikonografi utgör dinosaurier ett självskrivet inslag. På väggen sitter stora bilder av Stegosaurus och Diplodocus, eller möjligen Brontosaurus (senare omdöpt till Apatosaurus).

Nightmare-620px

Arterna ifråga namngavs och beskrevs av Othniel Charles Marsh på 1870-talet under den expansiva tid för amerikansk paleontologi som kallats ”The Gilded Age” och ”The Great Dinosaur Rush”. Det är alltså följdriktigt att dessa arter här förekommer bland andra visuella representationer av amerikansk kultur och historia. Man kan tycka att det hade varit än mer självklart att T. rex skulle finnas i Glens rum. Varför scenograferna valde bort en sådan populär och lätt igenkännlig kandidat förblir en fråga för spekulation. Kanske valdes de mer timida växtätarna istället för det skräckinjagande rovdjuret för att förstärka Glens karaktär som good guy och mjukis.