Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 9: Damien: Omen II

Damien: Omen II hade biopremiär sommaren 1978. Som undertiteln ger vid handen så är den en uppföljare till Omen (1976) och i likhet med denna är tvåan en seriös skräckfilm med ambition att nå en annan publik och status än de b-filmer som mot slutet av decenniet och under tidigt åttiotal kom att förknippas med begreppet videovåld.

Omen, med bland andra Gregory Peck och Lee Remick i huvudrollerna, är överlägsen den visserligen högst sevärda uppföljaren i alla avseenden utom ett: Damien innehåller dinosaurier. Eller rättare sagt dinosaurie, i singular.

Filmen utspelar sig mestadels i Chicago och några nyckelscener äger rum i stadens museum, kallat Thorn Museum of Art efter den stenrike industrimagnaten Richard Thorn, vars föräldralösa brorson är ett djävulskt barn, bokstavligen.

Verklighetens museum i Chicago heter Field Museum of Natural History. Det upprättades i samband med världsutställningen 1893. Idag är det främst känt för att härbärgera Sue, det vill säga den Tyrannosaurus rex som blev världsberömd under nittiotalet. Berömmelsen har flera anledningar: fossilfyndet var sällsynt intakt och komplett, det blev föremål för en dispyt i domstolen som till och med involverade federala myndigheter, och det såldes för rekordsumman 8,3 miljoner dollar år 1997.

Det är naturligtvis inte Sue vi ser i filmen utan en kusin till T. rex: en Gorgosaurus (senare omdefinierad till Dasplatosaurus). Denna theropod stod i Field Museums stora sal, Stanley Field Hall, mellan 1956 och 1992. Dess smeknamn var ”Gorgeous George”. Ansvarig för monteringen var Orville Gilpin, och skelettet var ihopsatt av delar från utgrävningar vid Red Deer River i Alberta. Utgrävningarna leddes av Barnum Brown som också gjorde de första T. rex-fynden, så där kan man väl tala om ytterligare en koppling mellan arterna.

I Damien: Omen II får vi se Gorgosaurus två gånger. Den första gången i förbifarten innan helvetet brakar loss, som en tyst förebådan, och sedan igen i den dramatiska slutscenen efter det att satanspojken Damien har utfört mordiska dåd för att kunna realisera sitt världsherravälde. På väg ut från museet passerar Damien dinosaurien som i det dunkla ljuset framträder som en ominös silhuett – en metafor för rovdjuret par excellence, en ondska som existerat sedan tidernas begynnelse.

Udda nyheter

Paleontologiska rön om dinousaurier dyker regelbundet upp i nyheterna. Häromdagen kunde man i DN läsa rubriken ”Jättedinosaurie upptäckt i Australien – lång som en basketplan”. Men nyligen har också två berättelser av ett helt annat slag rullats ut.

Den första är en svensk nyhet om en handfull skulpturer som stått i Oskar Magnussons trädgård i Götene. När de lades ut till försäljning på Blocket nappade tidningarna och historien bakom presenterades.

Den här bilden förekom i pressens rapporter om Oskars försäljning. En T. rex som sprutar eld? Kopplingen mellan dinosaurierna och mytens drakar har löpt som en röd tråd alltsedan paleontologin utvecklades på 1800-talet.

Oskars dinoskulpturer såg dagens ljus i början av 1970-talet i Ekerö utanför Stockholm. Sammanhang okänt. Flocken migrerade efter några år till dinosaurieparken ”Skräcködlornas dal” i närheten av Tingsryd för att på åttiotalet vandra västerut cirka 14 mil till ett skogsparti vid Mölletofta.

I och med Jurassic Park-filmen sköt dinointresset i höjden världen över, så även i Sverige vilket bland annat resulterade i parken Dinoland i Åstorp. Där fick skulpturerna ett nytt hem och sågs av många familjer och skolklasser under 1990-talet.

Attraktionen falnade emellertid så småningom och parken stängdes 2011. Dinoskulpturerna skulle slutat på soptippen om inte Oskar erbjudit sig att ta hand om dem, gratis men mot att han själv fixade frakten. Flera av djuren var dessutom svårt skadade så ett reperationsarbete tog vid när de väl landat i Oskars trädgård.

”Varför jag gjorde det?”, svarar Oskar i en intervju för Expressen och tillägger: ”Jag tycker inte att man ska fråga varför. Alla som får chansen att ha en dinosaurie i sin trädgård hoppas jag svarar ja.” Klokt sagt.

Men nu var det alltså dags att sälja. Sex skulpturer annonserades på Blocket för 18000 kronor. Intresset var stort och köparen blev till slut upplevelseparken Sagostigen som ligger på gården Hällaren i närheten av Malmköping. ”Dinosaurierna kommer trivas bra tror jag”, säger Sagostigens föreståndare. ”Jag hoppas bara inte fåren blir rädda för dem. Hästarna tyckte först T-rexen var lite otäck, men det har gått bra. Nu står de jämte Törnrosa-slottet, nära prinsar och prinsessor.”

Den andra udda nyheten involverar även den en dinosaurieskulptur men är inte lika munter. I en förort till Barcelona stod en Stegosaurus gjord av papier-maché. En vacker eftermiddag tyckte förbipasserande att det luktade konstigt och slog larm. Polisen kunde göra det bisarra fyndet av en död människokropp inuti ett av dinosauriens ben.

Inga tecken på våld har noterats och polisen antar att den 39-årige mannen tappat sin mobiltelefon i skulpturen och fastnat när han huvudstupa dök in i djuret för att rädda mobilen. Brandkåren fick tillkallas för att såga upp skulpturen så att kroppen kunde plockas ut. Stegosaurusen har nu avlägsnats från platsen. Den stod för övrigt placerad utanför en sedermera nedlagd biograf. Gissningsvis utgjorde skulpturen ett monument från 90-talets stora dinovåg.

Dinosaurier och aliens – ny universitetskurs

I höst startar en ny kurs på Göteborgs universitet, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. Den heter IL1112 Dinosaurier och aliens: Vetenskap mellan spekulation och observation.

Kursen omfattar 7,5 hp och går halvfart andra halvan av hösten 2021. Så här presenteras den i kursplanen:

Kursen ägnas vetenskapshistoriska och kulturhistoriska aspekter av paleontologi och astrobiologi. Båda dessa vetenskapsområden har ett spekulativt drag som följer av den empiriska situationen där ingen har sett vare sig dinosaurier eller aliens, och ett bärande element i kursen rör därför hur relationerna mellan empiri, observationspraktiker och teoribildning etableras. Gemensamt har dessa vetenskapliga fält att de genererar ett stort allmänintresse, och kursen tar även upp frågor som rör medialisering och visualisering genom olika slags kulturella representationer.

En intervju med en av initiativtagarna, Gustav Holmberg, kan läsas här.

Såvitt jag vet är det den enda kursen på högskolenivå i sitt slag i Sverige. För övrigt är det inte osannolikt att jag själv kommer att vara en av lärarna.

Det våras för Mary Anning

Från flera håll riktas ljuset just nu mot Mary Anning, fossiljägaren som med sina enastående fynd och stora kunskaper bidrog till att lägga grunden till paleontologin under 1800-talets första hälft. Hon gjorde det mot alla odds – som kvinna, mycket fattig, utan vetenskaplig utbildning, boende långt bort från akademins metropoler i den lilla kustbyn Lyme Regis i sydvästra England. Mary Anning levde mellan 1799 och 1847.

Det enda kända porträttet av Mary Anning, med sin trogna följeslagare, hunden Tray.

Den sedan flera år omtalade filmen om hennes liv, Ammonite, hade smygpremiär vid en festival i höstas och fortsätter att premiärvisas i olika länder under våren. Kate Winslet i huvudrollen hjälper att öka både allmänhetens och mediernas intresse. Filmen har redan nominerats till ett tiotal priser och recensionerna har varit minst sagt positiva. Själv har jag inte haft möjlighet att se den ännu men återkommer med ett blogginlägg när så skett. Här en länk till en av flera officiella trailers.

Annings postuma erkännande kommer med all sannolikhet att manifesteras i en staty. Initiativet kommer från Evie Swire, en 11-årig tjej vars stora hobby är att leta fossil. Hon tyckte det fanns alldeles för få statyer i det offentliga rummet på framgångsrika kvinnor och drog igång ett crowdfunding-projekt, kallat Mary Anning Rocks. Efter ett antal år, med uppbackning av självaste Sir Richard Attenborough, har man nu lyckats få ihop tillräckligt stor summa pengar för att kontraktera en skulptör. Statyn ska givetvis stå på torget i Lyme Regis. Besök gärna projektets hemsida här.

Evie och gänget bakom Mary Anning Rocks drev också en kampanj för att få Annings ansikte på den nya 50-pundssedeln. Det blev dock istället Alan Turing som fick pryda sedeln.

Ett tredje projekt som uppmärksammar Anning är en ny serie mynt, tillverkade av brittiska Royal Mint. Det rör sig om tre mynt som visar några av Annings viktigaste fynd: en Tamnodontosaurus (Ichtyosaurus), en Plesiosaurus och en Dimorphodon, som kallades Pterodaktyl när den först beskrevs.

Mynten säljs i olika samlarutgåvor och kan ses här. Konstnären Robert Nicholls som tagit fram motiven berättar om arbetsprocessen här.

Bonus: I väntan på att Ammonite ska ha premiär kan man se en vacker kortfilm, regisserad av Natashia Mattocks. Filmen fokuserar på ett avgörande år i Annings liv. Den gick upp på mindre biografer och festivaler 2018 men finns sedan några månader tillgänglig på regissörens hemsida här.

Stor, större, störst

”Rekordstor dinosaurie upptäckt”, kunde man läsa i SVT:s nyhetsrapportering för ett par veckor sedan. Uppgiften om fossilfyndet som gjorts i sydvästra Argentina spreds över hela världen. Med lite olika framtoning. Vissa artiklar menade att skelettet var nästan komplett, andra att det var fragmentariskt, åtminstone så här långt i utgrävningen. Det återstår att se huruvida det rör sig om en ny art, och även om det faktiskt är den största dinosaurie som någonsin upptäckts.

Ett är i alla fall säkert: nyhetsvärdet handlade om storleken. Trots den enorma variationen i dinosauriesläktet, inte minst ifråga om storlek, så associeras urtidsdjuren vanligtvis med kolossala mått. Och störst djur skapar störst rubriker.

Utgrävning i sydvästra Argentina – är detta den största dinosaurie som någonsin hittats?

Fyndet i Argentina är utan tvivel en sauropod av något slag, och räknas in i gruppen riktigt stora sauropoder: en titanosaurie.

Familjenamnet Titanosaurus lanserades av Richard Lydekker 1877 och är numera ett nomen dubium, det vill säga en ifrågasatt kategori med osäker vetenskaplig status. Det har kommit att bli ett så kallat ”wastebasket taxon”, en korg där stora sauropoder placeras vilkas exakta taxonomiska bestämning är oklar. Däremot är subgruppen Titanosauria accepterad.

Namnet signalerar någonting väldigt stort genom associationen till grekisk mytologi, där titanerna var barn till himlakropparna Uranus och Gaia (Jorden). Dinosauriernas utdöende kan med det namnet också få en konnotation av titanernas död i mytologin, någonting som många målare genom historien har sökt gestalta.

Jacob Jordaens, Titanernas fall (1630-tal).

Bland dinosauriefamiljens titaner finns Argentinosaurus och Patagotitan, och som namnen avslöjar har bådadera återfunnits i nuvarande Sydamerika. En tredje art som hör till de allra största är Supersaurus, först hittad i Colorado 1972. Dessa långhalsade djur mätte närmare 40 meter på längden och vägde förmodligen upp emot 100 ton.

Argentinosaurus.

Sådana jättelika bestar reser ett antal frågor för forskningen. Varför blev djuren så stora? Gigantism inom djurvärlden har flera fördelar. Skydd mot rovdjur till exempel. Det vore lönlöst för de flesta theropoder att ge sig på en 80 tons bjässe, deras huggtänder skulle inte ge mycket mer än ytliga skärsår i den tjocka huden och ett slag med svansen i försvar kunde ha dödlig utgång. Men evolutionen har också frambringat fiender parallellt med sauropoderna. På varje ställe där man funnit titanosaurier har också fossil av mycket stora rovdjur grävts fram. Spår tyder på att icke-fullvuxna exemplar av Argentinosaurus jagades av Giganotosaurus, vars namn talar för sig självt.

Argentinosaurus i storleksjämförelse med en buss.

En fördel med de långa halsar som titanosaurierna uppvisar är att de knappt behöver röra själva kroppen för att nå sin föda. Därmed sparas energi. Finns det då inga gränser för hur stora djur kan bli? Jo. Många forskare tror att titanosaurierna förkroppsligar ett evolutionsbiologiskt maximum. Gränsen betingas av fysikens lagar, som till exempel den kapillärkraft som krävs för att pumpa blodet genom kroppen. Monsterfilmernas uppskalade versioner av existerande djur är i regel omöjligheter. King Kongs existens falsifieras av gravitation och hållfasthetslära; hans ben skulle krossas av kroppens tyngd.

Som bekant så lyder inte populärkulturen under vetenskapens realism. Inte minst under monsterfilmens gyllene decennier, 1950- och 1960-talen, fick den urgamla fascinationen för stora djur och atrofierade bestar fritt utlopp. När gigantiska insekter, ödlor och även humanoider dyker upp i Hollywoods berättelser så kopplas de ofta ihop med samtidens idéer om radioaktivitet och liv på andra planeter – fantasins monsterfilmer under efterkrigstiden går hand i hand med verklighetens atombomber och rymdforskning.

Gigantism på bioduken: The Amazing Colossal Man (1957), Attack of the 50 Foot Woman (1958), The Beginning of the End (1957), Them! (1954).

Filosofen Theodor W. Adorno såg i de monumentala dinosaurierna istället en symbol för den totala staten och kapitalismens megalomani under 1900-talet, särskilt i USA. Faktum är att den skräckblandade förtjusning som tanken på urtidsdjur av ofantlig storlek genererat är lika gammal som ordet dinosaurie. Megalosaurus, Iguanodon och Hylaeosaurus var de tre huvudsakliga arter som ingick i Charles Owens nyformulerade klass Dinosauria år 1842, och man föreställde sig dem som uppskalade varianter av befintliga reptiler. Det kittlade föreställningsförmågan och inspirerade konstnärer att gestalta den förhistoriska faunan. Och ordet ”gigantic” förekommer frekvent i Owens rapport.

Men det är vid sekelskiftet som vidlyftiga dimensioner tar sig närmast fetischistiska uttryck. Inte bara ifråga om utdöda djur. Perioden präglas av industriell och kapitalistisk expansion vilken avspeglas, eller uttrycks, i allt högre skyskrapor, större atlantångare, längre broar och liknande ingenjörskonst. Varje världsutställning skulle vara större än den föregående. Varje nytt nöjesfält skulle ha den längsta berg-och-dalbanan, det största pariserhjulet och så vidare.

Begäret efter stora dinosaurier hänger samman med denna kulturella gigantism. När nya arter presenterades var det framför allt de stora djuren som exponerades i media och populärkultur. En artikel i New York Journal and Adviser den 11 December 1898 utbredde sig över en hel sida med rubriken ”Most Colossal Animal Ever On Earth Just Found Out West”.

Bland bilderna som ackompanjerar reportaget om fossilfyndet finns en teckning av en sauropod som reser sig på bakbenen och kikar in i ett fönster i ett höghus. Förmodligen har illustratören inspirerats av omslaget till Camille Flammarions bok från 1886, Le monde avant la création de l’homme (Jorden före människans skapelse). Detta sätt att gestalta storlek genom att placera in dinosaurier i storstadsmiljö blir en vanlig trop i populärkulturen, som vid sidan om att förevisa skala möjliggör den dramatiska konfrontationen mellan uråldrig, bestialisk natur och modern, urbaniserad kultur, en kamp mellan människa och djur som vanligtvis kräver teknologi och våld för att den förra ska segra.

Underst: Godzilla (1954), ett av de mest kända jättemonstren, med föregångare i 1800-talet.

Just den där artikeln från 1889 läste multimiljonären Andrew Carnegie som genast tänkte på sitt nyöppnade naturhistoriska museum i Pittsburgh – ett sådant dinosaurieskelett måste museet ha, det skulle öka dess attraktionskraft och symboliska värde, och därmed också Carnegies eget kulturella kapital som filantrop. Det ledde så småningom till att ett remarkabelt skelett av Diplodocus grävdes fram i Wyoming för att sedan monteras av Carnegies museipersonal. Den första av en serie kopior av dinosaurien installerades i Londons naturhistoriska museum i maj 1905.

Om den historien, se detta blogginlägg. Här vill jag bara understryka att den egenskap som gjorde dinosaurien till en sensation i brittisk press under våren 1905 var just dess närmast ofattbara storlek. Ord som gigantic, colossal, huge, stupendous, supreme och wondrous färgar reportagen, ibland i kombination med monster och dragons. Superlativen florerar tätt: “the greatest animal that ever lived”, “the largest four-footed animal ever discovered in the bone”, “the biggest beast that ever walked on four feet”, och så vidare.

Dinosaurier av detta slag, såsom Diplodocus och Brontosaurus, var så ofattbart stora att vissa forskare menade att de förmodligen levde i träsk och grunda sjöar, för på torra land skulle inte benen kunnat bära upp den tunga kroppen mer än korta stunder. Teorin har sedermera vederlagts av närmare studier av sauropodernas biomekaniska fysik.

Paleokonstnären Charles Knights version av Brachiosaurus från tidigt 1900-tal, som visar på den sedermera avfärdade teorin att sauropoderna levde i sjöar och träsk på grund av deras väldiga storlek.

En artikel om Londons spektakulära museinyhet menade att Diplodocus är så överväldigande stor i förhållande till Hall of Reptiles att man skulle behöva titta i en felvänd kikare för att få med hela djuret i blickfånget. Det imposanta intryck som skelettet gav med dess manshöga ben och välvda revben fick ett par skribenter att associera till en gotisk byggnad, “a cathedral on legs”.

Sådana associationer ger vid handen hur representationer av dinosaurier ofta har anammat det sublimas estetik. Metaforen om en gotisk katedral visar också på en dubbelhet i de stora dinosauriernas uttryck. Å ena sidan har vi det monstruösa hos exempelvis T. rex, ”the greatest predator that ever lived”, som jägaren Roland Tembo konstaterar i The Lost World. Det är också den dödsmaskin som uppgraderas till Indominus rex i Jurassic World enligt formeln ”bigger” = ”scarier” och ”cooler”, med bioingenjören Wus krassa ord.

Indominus rex från Jurassic World (2015), en laboratorieskapelse enligt formeln ”bigger” = ”scarier”.

Å andra sidan finns det slags storlek som istället delar attribut med blåvalen, som i vikt mätt faktiskt överstiger titanosaurierna: sublim men snarare vördnadsbjudande än skräckinjagande, överväldigande men inte hotfull. Det är sauropodens kännetecken. Långsam. Majestätisk. Vegetarian. En gentle giant.

Argentinosaurus i rött, Diplodocus i grönt.

Den karaktären är vad paleontologerna Allan Grant och Ellie Sattler allra först erfar när de får se dinosaurierna på ön Isla Nublar i Jurassic Park. Spielberg förstärker storleken med hjälp av låg kameravinkel och genom att låta djuret resa sig på bakbenen mot trädtopparna (fastän Brachiosaurus inte kunde göra så). Dinosaurien är förkrossande enorm, men scenen är närmast pastoral.

Jurassic Park (1993): det första mötet med dinosaurierna ska huvudsakligen framhäva djurens storlek.

I rapporteringen om den nyupptäckta titanosaurien hörs ekon av förra sekelskiftets kulturella gigantism och av populärkulturens långa tradition av storleksfetischism i framställningar av dinosaurierna. Storlekens attraktionskraft var också någonting som American Museum of Natural History i New York utnyttjade när de presenterade Pagotitan mayorum år 2016. Annonserna på Times Square av The Titanosaur var i sig kolossala. Och vid monteringen vändes utställningslokalens begränsningar till en fördel genom att låta sauropoden sträcka ut halsen utanför rummet där den placerats.

Skelettet av Pagotitan är hela 37 meter långt. När djuret sakteliga skred fram i nuvarande Patagonien pressade dess fötter marken med 70 tons vikt. Det motsvarar ungefär tio afrikanska elefanter. I en enda kropp.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 8: South Park

Cartman älskar läget under Coronapandemin. Skolan har stängt och ingen förälder tvingar honom att gå ut för att få frisk luft. Cartman lurar lätt lärarna att han är med på Zoom men att webbkameran inte fungerar. Så han slipper alla jobbiga lärare och klasskamrater, slipper duscha och borsta tänderna, kan sitta på toaletten hur länge han vill. Kort sagt, Cartman kan gå hemma och dra hela dagarna i sin dinopyjamas. Han brister ut i en lovsång till social distansering.

Från South Park ”The Pandemic Special”, som premiärsändes 30 september 2020.

Dinonytt vid årets slut

Det har gått väldigt lång tid sedan det förra inlägget, så vad har hänt? Istället för den sedvanliga årskrönikan, här en punktvis uppdatering. Ett litet urval för det har faktiskt varit en hel del aktivitet på dinofronten det senaste halvåret.

Till att börja med kan det konstateras att Coronapandemin har drabbat även dinosaurierna, eller åtminstone deras mänskliga ambassadörer: paleontologer får svårt att resa och göra utgrävningar, museer kan inte visa utställningar som planerat, filmprojekt läggs på is.

– Bland annat så har Dippy On Tour: A Natural History Adventure fått pausa. Turnén som ska ta Londons Diplodocus till åtta städer i England, Skottland, Nordirland och Wales skulle ha avslutats den sista oktober i år, men datumet har fått flyttats fram två gånger. Något exakt slutdatum är inte satt annat än sommaren 2021, då dinosaurieskelettet kommer att kunna beskådas i Norwich Cathedral. Då dinosaurien bara utgör ett nav i ett helt program med kringaktiviteter har pandemin inneburit ett enormt bakslag för alla inblandade organisationer, inklusive skolor. Om Dippy och turnén, se min essä i SvD från september i fjol här.

Dippy i ett Coronatomt Number One Rochdale, utanför Manchester.

– Den avslutande filmen i trilogin Jurassic World skulle haft premiär den 11 juni 2021 men har preliminärt flyttats fram till 10 juni 2022. Inspelningen av Jurassic World: Dominion pågick för fullt i våras när viruset slog till. Med den komplexa och kostsamma apparat en filmproduktion i den här skalan innebär så tvingades Universal Studios pumpa in fem miljoner dollar i ett krispaket för att lägga om produktionen, och ytterligare nio miljoner för extra utgifter under fortsatt filmning, som avslutades i början av november. Det finns anledning att befara att CGI kommer att få ersätta vissa scener eller inslag som annars skulle spelats in på plats och gjorts med modeller.

Inofficiell fan-art av Jurassic_World_Fandom.

– Paleontologiska nyheter har presenterats i en strid ström den senaste tiden. Det kanske mest spektakulära är en nyupptäckt art som getts det udda namnet Ubirajara jubatus. Fyndet gjordes i nordöstra Brasilien. Det rör sig om ett litet djur på cirka femtio centimeter med en häpnadsväckande anatomi. Längs ryggen går en man av päls och från skuldrorna pekar två par spjut ut. Forskarvärlden hade inte sett någonting liknande, kunde man läsa i reportagen. Artens namn har lånats från ursprungsbefolkningen Tupi och betyder ungefär ”spjutets furste”. Om etnologiskt förankrade artnamn, se detta blogginlägg.

Ubirajara jubatus. Bild: Bob Nicholls, Paleocreations.

– Bland övriga nyheter kan nämnas det mest kompletta skelettet av Triceratops, som efter en uppmärksammad försäljning framöver kommer att kunna beskådas i Melbourne Museum. Fossilet var tidigare i privat ägo i USA. Affären var ändå ingenting mot de rubriker som orsakades när auktionsfirman Christie’s klubbade en berömd T. rex för 31,8 miljoner dollar i oktober. En kvarts miljard kronor för en dinosaurie!

Det var Black Hills Institute som sålde sin kronjuvel, ett av världens bäst bevarade fossil av T. rex som fått smeknamnet Stan efter sin upptäckare, amatörpaleontologen Stan Sacrison. BHI förklarade i ett långt pressmeddelande att anledningen till försäljningen var ett stämningshot som bottnade i ekonomiska bekymmer. Det sorgkantade pressmeddelandet uttrycker oro för att köparen är en förmögen privatperson – inget museum i världen skulle kunna lägga ut en sådan summa för ett specimen – varför dinosaurien kanske inte längre kommer att vara tillgänglig för forskningen.

Även SVP, Society of Vertebrate Paleontology, tog till orda med ett öppet brev till Christie’s inför auktionen. Där står bland annat:

”Your forthcoming auction of this well-known and iconic dinosaur skeleton has raised substantial concern in the international paleontological community […]. We therefore urge you to reconsider the sale of this important and well-known skeleton. Specifically, the sale should be restricted to bidders from institutions committed to curating specimens for the public good and in perpetuity, or those bidding on behalf of such institutions.”

”Stan” till försäljning på Christie’s i oktober.

Vad som är kontroversiellt inom vetenskapen är samtidigt intressant för kulturanalytikern: hur ska vi förstå visningen av en dinosaurie – berättad med suggestiva bilder, filmsekvenser och text som lånar från det sublimas estetik – bredvid målningar av Jackson Pollock och René Magritte på ett exklusivt auktionshus? Varför vill en dollarmiljardär lägga en stor summa pengar på ett fossil? Vilka mekanismer förvandlar naturalier till konst, till investeringsobjekt, till statussymboler?

Låt mig få återkomma till denna frågeställning. Allmänheten kan hur som helst indirekt fortsätta att beundra Stan i form av de många kopior som BHI sålt världen över. Den T. rex som finns i Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm är faktiskt en av dessa kopior.

– Varför dog dinosaurierna ut? Det har varit en stridsfråga inom forskningen i decennier sedan Luis Alvarez och hans son Walter lanserade teorin om ett massivt meteoritnedslag i nuvarande Mexiko, där den så kallade Chicxulubkratern än idag syns som ett gigantiskt spår efter katastrofen. På senare tid har teorin ifrågasatts och vissa har menat att det istället var redan pågående klimatförändringar till följd av en lång serie vulkanutbrott, under flera hundra tusen år, som orsakade massutdöendet.

I somras publicerades en studie i Nature Communications som åter försköt fokus till meteoriten. Studiens argument är att de vulkaniska aktiviteterna inte ensamma kan förklara klimatförändringarna; datorsimuleringar visar att meteoriten slog ner med maximal effekt och utgjorde den primära orsaken.

Från Nature Communications nr 11 2020.

Det har under åren funnits flera förklaringar i omlopp, exempelvis en tes om långtgående pandemier som gjorde djurpopulationer särskilt utsatta för störningar i ekosystemen. En mer kreativ om än föga plausibel förklaring till dinosauriernas utdöende presenterade skämttecknaren Gary Larson på nittiotalet, som svar på Alvarez-tesen.

Och för att sluta detta inlägg med någonting roligare än covid-19, massutdöende och klimatkriser: i år återvände kultförklarade Gary Larson till offentligheten, fyrtio år sedan debuten har hans serier börjat publiceras online. En ljusglimt år 2020!

Jurassic Park Crew Reunion 2020

När biosalongerna försiktigt öppnade igen efter Coronavårens nedstängning så visades en del gamla klassiker vid sidan av nya filmer. Etta på biotoppen blev Jurassic Park, inte bara i Sverige. Det är inte svårt att förstå. Filmen har en orubblig plats i populärkulturens kanon men är också ett alster som stått emot tidens tand med anmärkningsvärd pondus med tanke på hur snabbt monsterfilm som bygger på specialeffekter vanligtvis åldras.

Steven Spielbergs filmatisering av Michael Crichtons roman med samma namn var banbrytande i flera avseenden. Till skillnad från tidigare dinofilmer så var urtidsdjuren inte längre klumpiga, anonyma monster utan uppdaterade i enlighet med nya vetenskapliga teorier. Och själva paleontologin hade en framträdande roll i berättelsen och präglade persongalleriet. Biopubliken fick nu se snabba, intelligenta och sociala djur, samt ett antal nya arter. Mer fascinerande, mer komplexa än forna dagars skräcködlor men inte desto mindre skrämmande.

Spielberg regisserar en juvenil Stegosaurus. Det skämtsamma fotot ska illustrera hur Spielberg ville att dinosaurierna skulle bli lika trovärdiga och betydelsefulla som skådespelarnas karaktärer, någonting mer än bara biologiska ätmaskiner.

Att realisera Spielbergs vision av de moderna dinosaurierna innebar stora utmaningar som krävde expertis och innovation i fråga om material och teknologi. Ansvarig var Stan Winston, redan då legendarisk med ett Oscar-CV som inkluderade The Thing, Aliens, Edward Scissorhands och Terminator 2. För Jurassic Park vann han ytterligare en guldstatyett för bästa specialeffekter.

Sjätte från vänster: Stan Winston.

Nyligen sammanstrålade Winstons team för första gången på nästan trettio år. Tecknare, skulptörer, sminkörer, snickare, målare, ingenjörer, svetsare, mekaniker. De samtalade om de fyra första filmerna och alltsammans har lagts ut på Youtube – sammanlagt mer än fem timmar nördigt snack med en hel del anekdoter, bilder och bakom-kulisserna-klipp som åtminstone jag inte sett tidigare.

Jurassic Park (1993): https://www.youtube.com/watch?v=G3L2V-7Kybs

The Lost World: Jurassic Park (1997): https://www.youtube.com/watch?v=XqRjCDVOJQI

Jurassic Park III (2001): https://www.youtube.com/watch?v=X7o84mPcbO4

Jurassic World (2015): https://www.youtube.com/watch?v=QvHhFklsn9k&t

Modellfoto i världsklass

Varför har jag inte upptäckt honom tidigare? Så sent som igår snubblade jag över Patrik Röhrs bilder. Patrik är fotograf och av allt att döma dinonörd. Han har på ett kreativt och skickligt sätt återskapat scener med förhistorisk fauna genom att använda små modeller.

Acrocanthosaurus och en grupp Deinonychus strider om ett slaget byte. Den tajta beskärningen där inte hela den förstnämnda theropoden syns i bild förstärker karaktären av ett dokumentärt snapshot, som om djuret just håller på att rusa in mot bytet. Extremt låg synvinkel – kameran ligger antagligen i en sänka eller en grop – bidrar till illusionen av stora djur. Den artificiella röken liknar markdamm som virvlat upp av striden, och har också funktionen att dölja detaljer i bakgrunden som annars kunde avslöjat den nutida svenska miljön. Publicerad med fotografens tillstånd. Copyright: Patrik Röhr.

Såvitt jag kan se så använder Patrik framförallt figurer från franska Papo, som tillverkar välgjorda modeller med hyfsad vetenskaplig ackuratess. Andra erkända tillverkare som kan nämnas i sammanhanget är tyska Schleich, CollectA med avdelningar i Hong Kong och England, samt vissa museers egna kollektioner, exempelvis Natural History Museum i London och Carnegie Museum i Pittsburgh, USA. Sen finns det också exklusiva handgjorda samlarmodeller från Sideshow Collectibles och andra men för dessa får man punga ut med flera tusen kronor och det är väl inga saker man vill smutsa ner i skog och mark.

I förgrunden två Stegosaurus, förälder och unge, och i bakgrunden en Apatosaurus. Här slås betraktaren av kvällsljuset och den tropiska känslan. Fotografen har också utnyttjat skärpedjup på ett effektivt sätt. Apatosaurus blir en stor suddig silhuett långt borta. Tekniskt är resultatet i sin helhet inte lätt att uppnå eftersom det krävs liten bländaröppning för att få till den stjärnformade strålningen men en stor bländare för det korta skärpedjupet. Kompositionen skiljer sig från den förra bilden: här ryms djuren inom bildramen vilket ger bilden ett lugn, som harmonierar med scenens varma, nästan idylliska karaktär. Publicerad med fotografens tillstånd. Copyright: Patrik Röhr.

Patrik Röhr är långt ifrån ensam om detta slags fotograferande – det finns till och med en flera år gammal Facebook-grupp kallad Dinosaur Toy Photography, och på Instagram har hashtaggen #dinotoysquad över tusen inlägg. Men jag har inte sett någon komma i närheten av Patriks bilder annat än med något enstaka lyckoskott. Han har både proffsfotografens blick och det tekniska kunnandet för att realisera sina idéer. Mästerligt.

Kolla in Patriks bilder på Instagram eller på hans hemsida, där det också finns en ”behind the scene” som ger en inblick i hur han går till väga för att skapa dessa spännande foton.

Assembling the Dinosaur (bokrecension)

För drygt hundra år sedan så utgjorde det naturhistoriska museet dinosauriernas främsta exponeringsrum. Urtidsdjuren tog plats i detta publika rum samtidigt som en förändringsprocess pågick, där den här typen av museum sökte vetenskaplig legitimitet genom att distansera sig från djur på cirkus, kuriosakabinett, resande menagerier och spekulativa berättelser om naturen i ord och bild.

I samma vetenskapliga anda tog de naturhistoriska museerna på sig ett samhällsuppdrag i form av folkbildning. För det syftet behövde man locka besökare varför ett visst underhållningsvärde krävdes. Och ingenting kittlade fantasin så som giganterna från en svunnen tid. Det förstod museernas kuratorer och chefer. Det förstod även nöjesindustrins aktörer – dinosaurier figurerar frekvent på vita duken då biofilmen utvecklas under 1910- och 20-talen. En annan kanal för populära berättelser om skräcködlorna var det skrivna ordet, inte minst genom författare som Jules Verne och Conan Doyle.

Föga förvånande uppenbarar sig spänningar när museerna ska iscensätta faunan från den djupa tidens förflutna miljöer. I skärningspunkten mellan vetenskapligt etos, politiska drivkrafter och kommersiella intressen var balansgången svår, vilket diskussionerna i samband med dinosaurieutställningar visar med exemplarisk tydlighet.

Det är just denna tematik som Lukas Rieppel har studerat i boken Assembling the Dinosaur: Fossil Hunters, Tycoons, and the Making of a Spectacle, som kom ut i fjol på Harvard University Press.

Boken är en redigerad version av författarens doktorsavhandling. Jag hade redan läst den med stor behållning, och jag har även använt en text av Rieppel i min undervisning. Han har en intressant dubbelkompetens som både vetenskaps- och ekonomihistoriker, vilket präglar bokens analyser av hur dinosaurierna tar plats i det nya naturhistoriska museet, en institution som i sin tur utvecklas i en kontext av ekonomisk expansion och modernisering.

Ekonomiskt handlar det om den period i USA som kallas ”the Gilded Age”, när konglomerat, oligopol och truster i stor utsträckning marginaliserade de små familjeägda företagen och kapitalister såsom Andrew Carnegie, J.P. Morgan och Marshall Field tillskansade sig enorma rikedomar. Gemensamt för just dessa tre är att de också ägnade sig åt filantropi, bland annat donerade de stora summor pengar till museiverksamhet. Inte nog med det: Carnegie, Morgan och Field gillade dinosaurier.

Från vänster till höger: Andrew Carnegie, J.P. Morgan, Marshall Field. Dessa herrar hörde till de mest framgångsrika affärsmännen under ”the Gilded Age” och de sponsrade naturhistoriska museer i Pittsburgh, New York respektive Chicago med stora summor pengar. Dinosaurier hade hög prioritet i deras filantropi.

De sökte övertrumfa varandra i symboliskt kapital genom att låta museerna i respektive Pittsburgh, New York och Chicago inofficiellt tävla om den största dinosaurien, den mest häpnadsväckande utställningen, de senaste fossilfynden.

Museet som företag

Moderniseringen som museerna genomgår handlar om hur de organiseras efter företagsmodeller. Mer konkret så sker en byråkratisering genom pappersteknologier. Museerna började systematiskt använda formulär, rutat papper, räkenskapsmappar, loggböcker, med andra ord en rationalisering genom kvantifiering – ”management by numbers”. Som ekonomihistoriker gör Rieppel en initierad analys av processen och anlägger dessutom ett Foucaultinspirerat perspektiv på hur rationaliseringen fungerade som teknik för övervakning; en genomlysning av organisationens samtliga grenar in i minsta detalj.

American Museum of Natural History, en viktig arena för 1900-talets dinosauriekult. Akvarell från 1891.

Exempelvis blev det möjligt att spåra ett fossil genom hela kedjan av personer, beslut och handlingar, från den första upptäckten på plats i vildmarken via utgrävningens organisering och vidare till prepareringen i laboratoriet fram till den utställningen i det publika rummet. Och det blev möjligt att göra ekonomiska beräkningar på makronivå genom att ställa utgifter i relation till besökarantal och försäljning av varor i museets butik, alltsammans statistiskt dokumenterat.

Talande för utvecklingen är hur just butikerna i museerna växer, från att i princip ha varit små bås där man kunde köpa ett vykort eller ett litet informationsblad till att bli fullskaliga shoppingtempel för alla åldrar. Det fanns kritiker som noterade kommersialiseringen och rent av associerade glasmontrarna med spektakulära djur till varuhusens skyltfönster.

Var de uppstoppade djuren – eller de monterade dinosaurieskeletten – reklam för prylarna i butiken, eller hade de senare ett folkbildande syfte som främjade museets vetenskapliga identitet?

De som tog de visuellt sofistikerade utställningarna i försvar argumenterade å sin sida att estetik och vetenskap inte nödvändigtvis står i konflikt med varandra. ”To express the whole nature the element of beauty must go hand in hand with the element of truth”, sade Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York som ansvarade för flera uppmärksammade dinosaurieinstallationer.

Brontosaurus monteras för premiärvisning i februari 1905. Sådana föremål innebar komplicerade projekt som involverade ett flertal hantverkare, forskare och museikuratorer. Rieppel beskriver objekten som multimediala installationer i skärningspunkten mellan naturalier och artefakter. Fotografi från 1904.

Folkbildningens högre syften

Filmens genomslag slätade inte ut denna konflikt. Eller rättare sagt, filmen både underlättade och försvårade för museerna. Biofilmer som The Lost World från 1925 – en tekniskt revolutionerande filmatisering av Conan Doyles roman med samma namn – blev heta samtalsämnen och gjorde att folk strömmade till museerna för att se de märkliga skräcködlorna med egna ögon, detta i form av modeller och monterade skelett, ofta iscensatta med muralmålningar för att öka realismen.

Omslaget till tidskriften Science and Invention maj 1925. Detta år hade filmatiseringen av Conan Doyles roman The Lost World premiär. Filmen väckte sensation på grund av dess verklighetstrogna dinosaurier, enligt dåtidens uppfattning. Som genom magi hade förhistoriens fauna bringats till liv på vita duken – ”filming the impossible” deklarerar omslaget. Kommersiella skräckfilmer som dessa stod i en problematisk relation till museernas dinosaurieutställningar där andra pedagogiska och moraliska intentioner skulle förverkligas.

Men det gällde samtidigt att distansera sig från auran av simpel underhållning och kommersiell kultur. ”The attractions of the Museum are intended for the moral and the intelligent, in contradistinction to those who seek unwholesome exitement”, underströk en utställningskatalog för American Museum of Natural History.

Målsättningen var alltså inte wow-upplevelser utan förståelse och bildning. Oftast handlade lektionen till syvende och sist inte om dinosaurierna i sig utan om besökaren själv. Katalogen förklarar att utställningen ifråga ”teaches man his superiority over brute creation, and creates in his bosom a knowledge of the wisdom and goodness and omnipresence of a supreme an all-wise Creator”. Känn dig själv – genom dinosaurierna.

Mindre modell av en scen med två Tyrannosaurus rex i kamp om ett slaget byte. Scener som dessa skulle lära besökarna någonting om de darwinistiska principerna, naturliga i djurens rike såväl som i samhället. Just denna konceptmodell var dock alltför stor och komplicerad för att kunna realiseras i naturlig skala.

Tydligare än så blir det knappast när dinosaurierna skrivs in i ett ideologiskt program med det naturhistoriska museet som platsen för dess tillämpning. De utdöda djuren kunde inte artikuleras utan att darwinismen samtidigt aktualiserades; djuren är därför vid tiden kring sekelskiftet värdeladdade objekt oavsett specifik visualisering. Det var inte bara teologiska spörsmål som kunde belysas – Osborn lät de utdöda djuren ingå i ett rasbiologiskt narrativ.

Sex välmatade kapitel

Lukas Rieppel är en lysande forskare. Hans historiska insikter i såväl amerikansk ekonomi som vetenskap präglar Assembling the Dinosaur, vars styrka också utmärks av gedigen förankring i historiska källor och ett glasklart språk. Som sig bör när det handlar om visuella representationer så innehåller boken en hel del bilder; för min del kunde de gärna varit ännu fler. Bokens sex kapitel kan läsas var för sig och de avslutas med en sammanfattning.

Brontosaurus i American Museum of Natural History genomgår en renovering 1938.

En del bakgrundsinformation överlappar andra texter, till exempel kapitlet om Diplodocus som behandlas utförligare av Ilja Nieuwland (se min recension här). Men åtskilligt är originellt. Jag vill framhålla Rieppels analyser av kopplingarna mellan museernas dinosaurier och amerikansk industrikultur, dinosauriernas roll i samtidens debatter om biologisk evolution, samt det fotografiska mediets ambivalens mellan sanningsanspråk och simulering.

Associationen till 1900-talets kapitalism har gjorts tidigare – den är exempelvis ett huvudspår i W.J.T. Mitchells The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998) – men Rieppel problematiserar den enkla symboltolkningen. Lektionen som museernas dinosaurier skulle lära ut var inte ett ideal om den starkes rätt, att flest tänder och rovdrift segrar i kampen för överlevnad, utan att dinosaurierna dog ut trots deras imposanta fysik.

Underförstått: den moderna människan utvecklas genom sitt cogito ovan det råa naturtillståndet, samhället utvecklas genom rationalisering. Indirekt kunde det narrativet ge ideologisk legitimering åt museernas mäktiga filantroper, vars kapitalackumulation skett med nog så hårda konkurrensmetoder.