Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 4: Edward Scissorhands

Tim Burtons kultfilm från 1990 behöver väl ingen närmare presentation. När huvudpersonen Edward – mästerligt spelad av Johnny Depp – får visa att hans udda saxhänder kan duga till någonting går han loss på familjen Boggs buskar. Den första figur han klipper till är en dinosaurie, en schablonform av en T. rex eller liknande theropod.

edward-scissorhands02-620px

Denna yttre form öppnar flera meningsnivåer. Alla känner igen en dinosaurie, och populariteten är garanterad. Edwards klippningsakt kan också ses som en självbespegling: i likhet med de urtida skräcködlorna betraktas även han som ett monster och en anomali som inte hör hemma i denna värld. Men dinosaurierna är monster vi älskar och Edward vill ingenting annat än just det, att bli älskad.

Scenen vittnar vidare om hur djupt inristad dinosaurieikonografin är i vårt kollektiva medvetande. Till och med Edward Scissorhands som levt hela sitt liv isolerad från omvärlden i ett ensamt hus på en kulle vet hur en dinosaurie ser ut och hur dess populära form kan användas. Edwards skapare har undervisat honom om det nödvändigaste. Om etikett och poesi. Och tydligen också en del om dinosaurier.

Annonser

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

DragonTeeth-Cover-01

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.

Det levande förflutna

De verkliga djuren är sedan länge döda, bara fossiliserade fragment återstår. Men i teoriernas och föreställningarnas värld bildar urtidsdjuren en högst levande och dynamisk fauna. Det senaste halvåret har nya fynd och rön presenterats i en sådan strid ström att det nästan varit svårt att hänga med i svängarna. Några exempel:

Den äldsta arten i släktet till vilket den kända Brachiosaurus tillhör har upptäckts. Eller snarare fastställts, för fossilet grävdes fram redan på 1930-talet. Forskarna har emellertid inte kunnat identifiera eller placera det. En kort, ofullständig beskrivning publicerades 1943, därefter har fossilet ruvat på sin gåta där det legat på en arkivhylla i Museum National d’Histoire Naturelle, Paris – tills nu. Arten har fått namn efter fyndplatsen nära den lilla byn Damparis i östra Frankrike: Vouivria damparisensis.

Vouivria-Imperial-College-London-Chase-Stone-620px Vouivria damparisensis. Bild: Imperial College London/Chase Stone

Två nya teorier om publikfavoriten Tyrannosaurus rex har presenterats. En studie argumenterar för att djuret hade ett sensoriskt högkänsligt nosparti, vilket forskarna tror kan ha tjänat sin funktion i sexualakten. Kommer vi då att få se två T. rex ömsint gnuggande sina nosar mot varandra i Jurassic World 2, som planeras gå upp på bio 2018? Knappast troligt.

Debatten om T. rex utseende har blossat upp igen. Fjädrar eller fjäll, fågel- eller ödlelik? Fynd av hudsektion talar nu för det senare alternativet. Åtminstone antas en vuxen T. rex inte haft fjädrar på kroppen, förutom möjligen på armar och huvud. Men ingen forskare vågar utesluta att djuret som juvenil var täckt av någon form av fjädrar. Juan Antonio Bayona, som fått uppdraget att regissera Jurassic World 2, drar nog en lättnadens suck av det nya rönet. För biopubliken, resonerar Hollywood, vill inte se en T. rex och associera till en stor kyckling.

Luis-Rey-Trex-and-Chicken-400px Bild: Luis Rey

Den stora frågan om varför och hur dinosaurierna dog ut har varit en het potatis sedan Luis och Walter Alvarez i början av 1980-talet presenterade sin teori att det plötsliga utdöendet orsakades av ett meteoritnedslag i nuvarande Mexico för ungefär 65 miljoner år sedan, ett nedslag som resulterade i den mer än tjugofem kvadratkilometer stora Chicxulubkratern.

Även om meteoritens betydelse är allmänt accepterad som huvudorsak har bilden av massutdöendet på jorden vid krita/tertiär-skiftet stegvist komplicerats under ett antal år. Kompletterande faktorer såsom redan pågående klimatförändringar och smittosjukdomar har föreslagits. Och nyligen presenterades en teori som gör gällande att utdöendet för vissa djurgrupper skedde mycket långsammare än vad man tidigare trott.

Teorin förskjuter den etablerade uppfattningen om dinosauriernas evolutionära relation till fåglarna. Tidigare dominerade tanken att dinosaurierna dog ut först varefter fåglarna utvecklades; forskarna i den nya studien menar att fåglarna utvecklades innan dinosauriernas utdöende.

Xicxulub-Don-Davis-620px

dinosaurier-meteorit-620px Vilken betydelse för dinosauriernas utdöende hade meteoritnedslaget i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan?

En ännu mer revolutionerande teori presenterades i tidskriften Nature i slutet av mars. En teori som ruckar på dinosauriernas stamträd – det fylogenetiska system som numera kallas kladistik – ner i dess själva rotsystem. ”The repercussions of this research are both surprising and profound”, säger David Norman, en av författarna till artikeln. Vilka skulle då dessa ”repercussions” kunna vara?

Till exempel att ett flertal välkända arter såsom Diplodocus strängt taget faller utanför kategorin dinosaurier. För att det inte ska ske måste själva kategorin omdefinieras. ”Dinosaurien” måste uppfinnas, konstrueras på nytt. Ifall den nya teorin är korrekt, tillägger professor Paul Barret, ”it explains away many prior inconsistencies in our knowledge of dinosaur anatomy and relationships and it also highlights several new questions relating to the pace and geographical setting of dinosaur origins.”

dinosaur-family-tree-change-620px Dinosauriernas nya stamträd i mycket förenklad form.

Plötsligt förändras allt. Igen. Idag liksom i det förflutna utgör dinosaurieforskningen en arena för ständiga omförhandlingar, för hypoteser och teorier som kan skakas av nya fynd eller av nya anlysmetoder. Ovan nämnda Brachiosaurus-släkting vittnar om detta, låt vara i liten skala – ett exempel på hur dinosaurieforskning kan bedrivas som ett slags historisk arkivvetenskap.

Paleontologin utvecklas inte linjärt och ackumulativt. Teorierna om dinosaurierna har historiskt snarare tagit form i ryckiga processer och genom reaktivering. Det kan röra sig om gammalt empiriskt material som undersöks på nytt, som i fallet med Vouivria damparisensis, eller nya överväganden av tidigare refuserade teoretiska tankegångar, som är fallet med den fylogenetiska hypotes som nyligen publicerades i Nature. Studien återintroducerar nämligen termen ornitoscelida, som lanserades av Thomas Henry Huxley i ett föredrag 1869.

Vid den tiden stod det klart att Richard Owens dinosauria-begrepp utgjorde en alltför onyanserad och även på andra sätt problematisk kategori. Nya underavdelningar behövdes, ja en ny systematik för den förhistoriska faunan, inte minst om arterna skulle kunna förstås enligt den evolutionslära som Darwin nyligen presenterat. Den djupt religiöse Owen hörde till lärans tuffaste motståndare medan Huxley så pass engagerat propagerade för evolutionsteorin att han fick smeknamnet ”Darwins bulldogg”.

Den direkta orsaken till Huxleys modell var ett uppseendeväckande fynd: Compsognathus, en liten ödlelik varelse som av allt att döma hade fjädrar. Fossilen stärkte hans övertygelse om en grupp djur som distinkt skiljde sig från andra dinosaurier. Huxley placerade ornitoscelida som en överordnad grupp under vilken dinosauria och compsognatha sorterade (dinosauria bestod i sin tur av tre familjer i hans system).

Huxleys modell – en bland flera som lanserades under denna period – fick dock backa till förmån för en annan princip, föredragen av paleontologen Harry Seely som den 24 november 1887 läste sitt paper ”On the Classification of the Fossil Animals commonly named Dinosauria” inför Royal Society i London. Seely föreslår att dinosaurierna borde delas upp i två huvudkategorier, baserade på djurens höftben.

huxley-seely-620px T.v. Thomas Henry Huxley (1825–1895), t.h. Harry Seely (1839–1909)

Seelys modell blev standard och har stått sig i 130 år, den har fungerat som ramverk för såväl klassificering som förståelse av dinosauriernas evolution i stort. Men nu tar alltså en grupp forskare upp Huxleys idéer igen och använder hans term i en ny teoretisk kontext. Många, många standardböcker kommer att bli inaktuella ifall den nya hypotesen får bred acceptans.

Trots dessa skakningar i paleontologins fundament så är det en annan nyhet som fått det största genomslaget i media under våren: det sensationella fyndet av ett närmast perfekt bevarat fossil av en ny art. Djuret gavs ett udda namn. Det blir temat för nästa blogginlägg.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 3: Stallo

Klippt ur Stefan Spjuts roman Stallo (2012):

”De såg på Lost på datorn som Torbjörn ställt på en stol framför sängen. Susso försökte hänga med i handlingen men det var inte textat så hon förstod inte allt. Dessutom var hon sömnig. Torbjörn låg intill henne och förklarade hur saker och ting hängde ihop. En som hette John Locke jagade ett vildsvin och mötte ett monster som man inte fick se hur det såg ut, och sen var det slut.
– Men vad var det då? sade Susso.
– Mm, sade Torbjörn och flinade. Det är det som är frågan.
– Säg då!
– Jag vet inte. Man har inte fått veta det.
– Det var bergis en dinosaurie. Då ska jag aldrig mer titta.
– Har du nåt emot dinosaurier? sade Torbjörn och sträckte överraskande nog ut sin långa arm och nöp henne hårt i axeln.
– Aj!
– Så går det när man snackar skit om dinosaurier.”

Helt rätt och rådigt agerande av honom, om du frågar mig.

Stallo

Två paleokonstnärer – Knight och Zallinger

Lagom till helgen kom ett paket på posten. Det innehöll bland annat böcker om två paleokonstnärer: Charles R. Knight: The Artist Who Saw Through Time av Richard Milner (2012, nu äntligen i nytryck), och The Age of Reptiles: The Art and Science of Rudolph Zallinger’s Great Dinosaur Mural at Yale, sammanställd av Rosemary Volpe (2007, andra utgåvan).

knight-zallinger-01

Ett visuellt arv

New York-baserade konstnären Charles R. Knight levde mellan 1874 och 1953. Stephen Jay Gould har sagt att Knight, trots att han aldrig publicerade en vetenskaplig artikel, förmodligen haft större inflytande över våra föreställningar om dinosaurierna och andra utdöda djur än någon enskild paleontolog. Vidare kan det nära samarbetet perioden 1890 till 1940 mellan Knight och Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York, sägas utgöra den mest betydelsefulla samverkan mellan en konstnär och en vetenskapsman i modern tid.

knight-zallinger-02Konstruerad natur. Charles Knight skulpterar en Stegosaurus 1899.

Knight växte upp i en tid då dinosaurieforskningen tog stormsteg i USA – det talades om en ”bone rush” i paritet med det sena 1800-talets guldrush – och när darwinismen hörde till de mest omdiskuterade och kontroversiella teorierna. Darwinismens implikationer sträckte sig långt utöver de inomvetenskapliga frågorna, och dinosaurierna stod inte sällan i debattlägrens korseld.

Det hände att företrädare för kyrkan offentligt kritiserade Knights bilder med argumentet att de förgiftade unga människors sinnen med hemska urtidsmonster och ”the foul miasma of evolution”. Kritiken kan emellertid läsas som ett underförstått erkännande: så skickligt hade denna konstnär tolkat ben och fossil att faunan från en länge svunnen era framstod som lika levande och verklig som dagens djurvärld. Men för vetenskapen var förvandlingen från fragmentariska specimen till visuell form inte skrämmande utan närmast alkemisk, guld värd.

Knight var i decennier allmänt erkänd som sin tids främste paleokonstnär (termen ”paleoart” är dock av senare datum). Sitt ekonomiskt sett stora genombrott fick han 1926 i och med en beställning från Field Museum i Chicago. För uppdraget att designa museets Dinosaur Hall och förse väggarna med målningar erhöll Knight 139 000 dollar, den ditintills största summa pengar som betalats en amerikansk konstnär för ett offentligt verk – och det säger för övrigt också någonting om dinosauriens kulturella status.

En av Knights mest remarkabla bilder visar en fight mellan två Dryptosaurus, en primitiv tyrannosauroid som först gick under namnet Laelaps. Bilden är från 1897 och baserades på den kände paleontologen Edward D. Copes arbete. Cope lekte med tanken att dessa rovdjur var viga och kunde hoppa.

knight-zallinger-03

Även om Cope godkände Knights rendering medgav han att bilden utgjorde ett ”extreme example of a highly conjectural restoration”. Hans reservation bottnar i att framställningen så radikalt avviker från den då gängse uppfattningen om dinosaurierna som tröga träskdjur. Med tiden har Knights ”Leaping Laelaps” blivit inte bara ikonisk utan profetisk – den förebådar de snabba, varmblodiga dinosaurier som lanseras av personer som John Ostrom och Robert Bakker nästan hundra år senare.

När Michael Crichton skrev Jurassic Park hade han läst dessa forskares arbeten – de nämns också i romanen – men det är högst troligt att han också inspirerats av Knights unika och djärva bild i sin framställning av Velociraptor. Vilken inte bara påminner anatomiskt om Laelaps utan djuren beskrivs som ”astonishing jumpers” och ”seemed to dart forwards” när de attackerar sitt byte. Crichtons Velociraptor håller dessutom fram klorna vid sina attacksprång precis som i Knights målning.

Charles R. Knight satte ett omätbart avtryck på samtidens och eftervärldens föreställningar om dinosaurierna och andra djur. Hans bilder förekommer i åtskilliga vetenskapliga artiklar och böcker, på naturhistoriska museer i form av stora muralmålningar samt på frimärken och dollarsedlar.

En resa tillbaka i tiden

Samma breda inflytande har inte Rudolph F. Zallinger haft, åtminstone inte som dinosaurieillustratör. Zallingers mest kända bild är tveklöst March of Progress från 1965. I denna klassiska illustration ses en 22 miljoner år lång evolution från apa till upprättgående Homo sapiens i steg för steg. Den kan mycket väl utgöra den mest spridda och kända vetenskapliga bilden alla kategorier.

knight-zallinger-04
March of Progress, i originalutförandet ur boken Early Man 1965.

Som paleokonstnär är Zallinger, 1919-1995, inskriven i historieböckerna i och med en enda bild: The Age of Reptiles, en nästan 34 meter lång muralmålning som pryder den stora salen i Yale Peabody Museum of Natural History i New Haven, Connecticut. Målningen färdigställdes 1947 och hör fortfarande till de största i världen i sitt slag.

The Age of Reptiles tog fyra och ett halvt år att färdigställa och under tiden Zallinger arbetade med den var museet öppet som vanligt, vilket innebar att tusentals besökare kunde få en inblick i detta paleokonstnärliga arbete. En visualisering av dubbel evolution: av bildens framväxt och av motivets, naturens biologiska utveckling.

The completed underpainting for The Age of Reptiles, 1944-1945.Zallinger framför sin rekordstora målning innan färgläggningen. I den svartvita bilden försvinner konstnären nästan mot bakgrunden, precis som han under flera år var absorberad i arbetet.

Istället för de vanliga scenerna som ger snapshots av en situation, begränsad i tid och rum, utgör Zallingers målning ett panorama över ”deep time”, den ofantligt långsamma biologiska förändringsprocessen inom såväl flora som fauna. Betraktaren får skåda över tre hundra miljoner år, från devon till krita, med över 70 arter avbildade.

knight-zallinger-06Detalj från jurasektionen av The Age of Reptiles.

Kuriöst nog är Zallingers representation av detta tidsspann omvänd, från den yngsta tiden på panoramats vänstra sida till den äldsta längst till höger. Greppet är lika originellt som det är genialiskt: bilden blir en tidsmaskin som transporterar betraktaren allt längre bakåt i tiden.

De stora djuren under krita- och juraperioderna, Tyrannosaurus och Apatosaurus, blickar åt höger och således bakåt i tiden. De har ingen framtid. Liksom ett varsel om dinosauriernas snara utdöende ryker det ur vulkanerna i bakgrunden och glödande lava strömmar nedför bergen. Men dessa domedagens signaler kontrasteras av naturhistoriens första blommor vid dinosauriernas fötter. Magnolian lyser vit och röd som ett främmande element i den förhistoriska världen. En tid är snart förbi, en ny tid randas.

Zallingers tidspanorama har reproducerats i otaliga sammanhang och beskurna versioner. Verket har också behandlats i ett flertal böcker. Det fina med volymen som sammanställts av Rosemary Volpe och utgiven av museet är att bilden finns tryckt i tjockt papper som dragspelsutvik, i måtten 30,5 gånger 179 cm.

För stor för att placeras på ett bord. Jag lägger bilden på golvet, och även om jag står raklång får jag inte total överblick utan måste panorera med blicken. För att kunna se de många fina detaljerna – små djur och bladens former – går jag ner på knä och sänker huvudet, varmed den geologiska tiden sprids ut i blickfältets periferi.

Också i detta miniformat har Zallinger – av kulturteoretikern W.J.T. Mitchell kallad ”the Giotto of dinosaur illustrations” – lyckats frånta betraktaren den suveräna kontrollen, det cartesianska perspektivet om man så vill. Ett främmandegörande som stämmer bra överens med urtiden, obegripligt avlägsen och onåbar annat än genom paleokonstnärernas arbeten.

I den digitala eran

Knight och Zallinger präglade sin tids och även eftervärldens uppfattningar om dinosauriernas utseende, beteende och livsmiljö. Deras bilder bär spår av denna period och framstår idag i många avseenden som historiska, utdaterade. För den som vill få en uppfattning om de senaste decenniernas ”cutting edge” inom dinosaurieframställningar vill jag slutligen rekommendera två böcker.

knight-zallinger-07

För det första Dinosaur Art: The World’s Greatest Paleoart, redigerad av Steve White (2012). Ett praktverk med illustrationer, flera stora utvik, samt intervjuer med de tio inkluderade konstnärerna. En av dessa heter Julius Csotonyi. Ingen har lika sofistikerat utnyttjat digitala tekniker för animering och för blandning av fotografi och målning. Hans första egna bok heter kort och gott The Paleoart of Julius Csotonyi, skriven av honom själv och Steve White (2014). Låt inte de actionbetonade omslagen bedra; böckerna innehåller stor variation av motiv och stämningar. Jag har redan siktet inställt på mitt nästa köp i genren: Mark Wittons Recreating an Age of Reptiles, som utkom förra året.

Donald Trump – ett hot mot dinosaurierna?

Donald Trumps hållning i frågor kring natur och miljö har varit tydlig under hela valkampanjen. Antropogena klimatförändringar har avfärdats som en bluff konstruerad av kineserna eller kort och gott som ”bullshit”. Att frigöra USA från Parisavtalet hörde till Trumps högsta prioriteringar, lovade han.

Bara några dagar efter det att Trump valts till president nominerades Scott Pruitt till chef för Environmental Protection Agency, en federal miljöskyddsmyndighet som funnits sedan  1970. Pruitt är en dokumenterad klimatförnekare som stämt EPA fjorton gånger för att myndigheten med sina regler för giftiga utsläpp hindrat den fria marknadens rätt till naturresurser.  Vid sidan om Pruitt i den nu påbörjade reformeringen – och eventuella upplösningen – av EPA sitter Trumps rådgivare Myron Ebell, som i en intervju nyligen sade att miljörörelsen utgör det största hotet mot frihet och välstånd i den moderna världen.

Resten av Trumps kabinett sjunger i samma kör. Valet av  Rex Tillerson, före detta VD för oljebolaget ExxonMobil, som utrikesminister hör till det mest uppmärksammade. ”Rex Tillerson is big oil personified ”, skriver miljöaktivisten och författaren Bill McKibben i en debattartikel, ”The damage he can do is immense.” Talande nog har ExxonMobil skänkt okända belopp till Competitive Enterprise Institute, i vars ledning Myron Ebell sitter. I linje med dessa gemensamma intressen har Trump börjat riva upp Obamas beslut som stoppade bygget av de omstridda oljeledningarna Keystone XL och Dakota Access Pipeline.

Sedan Donald J. Trump den 20 januari installerades som Förenta Staternas president har det gått undan. Sektionen om klimatförändringar togs bort från Vita Husets hemsida redan dagen därpå. Ett dekret sändes ut som lade restriktioner på olika organisationers och myndigheters mandat att tala om klimatfrågor. Vidare har Trump flaggat för att han kommer strypa resurserna till NASA:s klimatforskning och istället lägga pengarna på rymdprogrammen.

Dessutom pågår ett arbete med att luckra upp det skydd mot kommersiell exploatering av federal mark som i över ett sekel utgjort själva ryggraden i USA:s miljöpolitik. Sådana beslut skulle möjliggöra kontroversiella projekt för oljeborrning i Alaska och skiffergasutvinning, så kallad ”fracking”, samt kolbrytning i nationalparker. De planerade åtgärderna riktar sig främst mot förra regeringens Clean Power Plan, vad Trump har kallat Obamas ”war on coal”.

Motståndet

Som svar på allt detta växer nu en motståndsrörelse fram. Den tändande gnistan kom från Badlands National Park i delstaten South Dakota. Knappat hade klimatinformationen plockats bort från Vita Husets hemsida förrän Badlands NP i uppenbar polemik mot Trumps ”gag order” skrev följande på sitt twitterkonto:

badlandsnp

Nationalparken tvingades plocka bort inläggen och ge en offentlig ursäkt plus löften om att fortsättningsvis endast tala om USA:s magnifika natur och historia. Men Badlands NP fick enormt stöd på sociala medier. Handsken var kastad, och ett mystiskt konto på Twitter och Facebook öppnades, ett alternativ till Nationalparkernas officiella ansikte. Ingen vet vem som startade detta konto och ifall det har kopplingar till de allt fler nationalparker som ansluter sig. Oavsett avsändare så är budskapet tydligt:

altusnpamessagefordonaldtrump

Nationalparkernas gerillaaktioner på nätet har i sin tur inspirerat flera vetenskapliga organisationer, som nu driver kampanjer mot antiintellektualismen och klimatförnekelsen hos Trump och hans administration. Ord som ”resistance” och ”rogue” förekommer ofta i retoriken kring denna motrörelse. Associationen till den senaste Star Wars-filmen Rogue One är serverad – modiga, rättrådiga rebeller mot det ondskefulla Imperiet.

roguenasawelcometotheresistance

Runt om i världen cirkulerar protestlistor bland forskare riktade till Trump och bojkotter av konferenser på amerikansk mark planeras. Den 22 april äger Earth Day rum. I samband med detta internationella evenemang kommer forskare markera mot Trump i en March For Science i Washington DC. I skrivande stund lär arrangemangets Facebookgrupp ha cirka 300 000 medlemmar.

marchforscience

Dinos & Dollars

Så vad har Trumps regim med dinosaurier att göra? Skälet till att frågan bör ställas är dels hans tydliga strategi att låta ekonomiska intressen övertrumfa naturvärden, dels hans ringaktning för vetenskapens åsikter.

Dinosauriefossil utgör inte bara vetenskapliga objekt, de mineraliserade benen är också handelsvaror. Paleontologin har från allra första början, under tidigt 1800-tal, etablerats i symbios med amatörer som försett forskarna med fossil. Transaktioner i en bytesekonomi där meningslösa stenar förvandlas till värdefulla specimen utgör en av grundbultarna i den vetenskapliga disciplinen. De utomakademiska aktörerna har inkluderat allt från experter som Mary Anning vid Englands sydkust till anonyma gruvarbetare i Solnhofens skifferbrott i södra Tyskland till amerikanska entreprenörer som Andrew Carnegie och George Peabody.

Detta beroendeförhållande har emellertid aldrig varit helt harmoniskt. Och de senaste 15-20 åren har handeln med dinosauriefossil nått nya nivåer, globalt men framför allt i USA. Dinosaurier har blivit statussymboler. Många nyrika gäspar åt Picasso och Pollock och satsar hellre sina miljoner på en Allosaurus eller Triceratops (se f.ö. mitt inlägg om Entourage). Därmed har också gamla slitningar mellan vetenskap och marknad tilltagit.

Det senaste kapitlet i fossilhandelns historia kan sägas börja den fjärde oktober 1997. Då sålde Sotheby’s auktionsfirma i New York det mest kompletta skelett av T. rex som någonsin grävts fram. Djuret fick namnet Sue efter den amatörgrävare som hittade de första benen. När objektet gick för klubban landade priset på 8.36 miljoner dollar.

sothebyssue1997

Summan var nästan lika uppseendeväckande som själva fossilen. Marknaden fick vittring på nya möjligheter. Det har bland annat resulterat i olaglig brytning på skyddad mark och även smuggling, inte minst från Mongoliet och Kina till länder i västvärlden. Men också att många fyndplatser har förstörts av grävare som inte brytt sig det minsta om fossilens vetenskapliga värden.

I Trumps USA

I USA har individer, grupper och företag i ett par decennier försökt luckra upp det juridiska skydd mot exploatering och försäljning som fossil länge haft på federal mark i USA. En sådan linje drevs exempelvis av Tom Dashle, senator i South Dakota, under åren kring millennieskiftet (Dashle var också involverad i hanteringen av Sue). Men det har också funnits organiserat motstånd mot den skenande kommersialiseringen som istället velat göra lagstiftningen strängare.

Gruppen SAFE – Save America’s Fossil for Everyone – är ett exempel. SAFE var en autonom gräsrotsförening med bas i Society For Vertebrate Paleontology. Redan 1999 satte SVP ner foten med ett officiellt uttalande om vikten av en vetenskaplig etik vid utgrävning och hantering av fossil, detta alldeles efter att några spektakulära auktioner ägt rum, arrangerade av amerikanska Amazon i samarbete med Discovery Channel.

Bland annat tack vare idogt arbete av SAFE och liknande motståndsgrupper kunde ett förslag läggas fram för senaten år 2003 som avsevärt skulle öka straffskalan för brytning och försäljning av fossil på statlig mark. Tidigare kunde skyldiga till lagbrott få böta ett par hundra dollar, trots att fossilen skulle betingat många tusen och rentav miljoner dollar på marknaden. Det nya förslaget ville justera straffsatsen efter fossilens marknadsvärde och dessutom väga in den skada brytningen gjort på marken. Den som fälldes i domstol skulle enligt propositionen kunna få upp till tio års fängelse.

Den 30 mars 2009 antogs Paleontological Resources Preservation Act. Förordningen ligger i linje med propositionen sex år tidigare och klargör att det är förbjudet att i kommersiellt syfte gräva ut eller på annat sätt skada statlig mark med fossilfyndighet, liksom att förflytta fossil samt sälja eller köpa den typen av objekt, monetärt eller i form av byteshandel.

gl-pionner20trails20museum20dino20dig

Men oavsett om pengar eller ett intresse för dinosaurier utgör incitament – att fler personer är ute i fält och gräver fram fossil borde väl innebära att vetenskapen får tillgång till mer empiriskt material? Utvecklingen borde väl således gagna paleontologin? Detta har varit grävliberalernas främsta argument. Men det avfärdas av de flesta forskare.

Att hacka och mejsla ut fossil på ett korrekt sätt utgör en högt specialiserad kunskap. Den kräver inte bara fingertoppskänsla, i bokstavlig mening, utan också en blick för spår i marken som kan bära vittnesbörd om djurets dödsorsak, beteende och livsmiljö. För paleontologen innebär dessa spår viktig information om livets historia på planeten men de har inget marknadsvärde och blir därför helt ointressanta för den person som bara ser dollartecken i marken.

Många forskare vill därför inte ha att göra med fossil som inte grävts fram under ledning av professionella paleontologer, och de vetenskapliga tidskrifterna har strikta riktlinjer mot att använda sådana specimen som underlag i sina artiklar. Kontexten är lika viktig som benet. För att citera John ”Jack” Horner i boken Dinosaur Lives: Unearthing an Evolutionary Saga (1998): ”A dinosaur out of context is like a character without a story. Worse than that, the character suffers from amnesia.”

När Donald Trump nu annonserat att han vill lätta på restriktionerna mot kommersiell exploatering av USA:s federala landområden inklusive nationalparkerna, så är sannolikheten stor att nya dörrar öppnas för icke-vetenskaplig fossilgrävning och att gamla förordningar såsom Paleontological Resources Preservation Act revideras. I förlängningen kan det också medföra att en redan ansträngd relation mellan amatörgrävare och paleontologer förvärras.

Under strecket: Chickenosaurus och de-extinction

Texten nedan publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i höstas. Då i en förkortad version. Här återges essän i sin helhet, med bilderna så som det var tänkt.


”Ge mig en miljon dollar och en kyckling, och jag ska bygga en dinosaurie.” Det låter som en replik i en dålig film, men orden är verkliga och kommer från paleontologen Jack Horner. Associationen till Hollywood är självskriven för alla som känner till Horner; det är nämligen han som varit vetenskaplig rådgivare för Jurassic Park-filmerna.

De senaste åren har Horner mer eller mindre övergett det öppna fältet och hackan för laboratoriet. Tillsammans med genforskare och ingenjörer inom syntetisk biologi försöker han skapa vad som halvt på skämt kallas ”Chickenosaurus”.

01-chickenosaurus-karl-tateChickenosaurus. Bild: Karl Tate.

Utgångspunkten är fåglarnas och dinosauriernas gemensamma härstamning. Denna evolutionshistoria ligger kodad i DNA, också hos en vanlig kyckling. Vad forskarna i chickenosaurusprojektet försöker göra är att lokalisera och aktivera de gener som låter utveckla käkar, tänder, händer och svans hos ett kycklingembryo och samtidigt blockera generna som triggar fågelspecifika drag.

Horners plan är ingen isolerad företeelse. Det pågår en intensiv teknikutveckling och forskning på området som kallas ”de-extinction”. En av de ledande aktörerna är Stewart Brand, föreståndare för organisationen Revive & Restore. I ett TED-föredrag påpekar han att ”människan har orsakat ett stort hål i naturen de senaste tiotusen åren” och menar att vi nu har möjligheten ”och kanske den moraliska plikten” att reparera en del av skadorna.

02b-stewart-brand-ted-talk
Stewart Brand under sitt TED Talk.

Den 6 januari 2000 hittades det sista exemplaret av Capra pyrenaica pyrenaica, en underart av iberisk stenbock. Tre år senare lyckades forskare klona fram en levande unge. Livet blev dock kort för djuret, som föddes med en missbildad lunga och dog efter bara tio minuter. Händelsen skapade ändå rubriker då det var första gången en utdöd art väckts till liv igen i genteknologins laboratorier.

03celia-capra-p-p-clone
Klonad reproduktion av ”Celia”, det sista exemplaret av sin art. När ungen dog minuter efter födseln blev Capra pyrenaica pyrenaica den första djurart som blivit utrotad två gånger i historien.

Brand berättar om stenbocken och frågar retoriskt: ”Vill ni ha tillbaka utdöda arter?” Han får ett rungande ”yeah!” och applåder till svar och det tycks som att han talar i ett gränsland mellan vetenskaplig konferens och väckelsemöte. Där är Brand inte ensam.

”Den mest tankeväckande profetian sedan Gamla Testamentet”, skrev en kommentator om boken Regenesis (2012) av genforskaren George Church och journalisten Ed Regis. Författarna talar om hur biotekniken kan göra människan till härskare över liv, död, sjukdomar och evolution. Vi kan återskapa utdöda arter, designa nya djur och växter, göra oss immuna mot virus, förbättra den mänskliga kroppen, producera alternativa energikällor – möjligheterna tycks oändliga för DNA-ingenjörerna i vad som redan kallats bioteknologins århundrade.

Brand talar varmt om Regenesis och driver Revive & Restore i samma utopiska anda. Horner är inte blygsam han heller och jämför de-extinction med försöken att sätta en människa på månen.

Argumentet att det finns en skuld på mänsklighetens konto att betala kan låta fint. Men samvetets balsam är inte alltid vad som är bäst för naturen. I juni 2013 publicerade redaktionen för Scientific American ett samlat kritiskt uttalande. De-extinction flyttar fokus från bevarandet av befintliga arter och det viktiga skyddet av känsliga biotoper, skriver man. Dessutom kan ideologin invagga folk i den falska tryggheten att tekniken ska kunna lösa de miljöproblem människan skapar.

Vidare är det slående att många de-extinctionprojekt inriktas på karismatiska och välkända djur, som ullhårig mammut, moafåglar, dront, sabeltandade katter. Men kan dessa djur garanteras en vital livsmiljö? Hur kommer de att påverka det befintliga ekosystemet? Brand blir ofta svaret skyldig när journalister ställer sådana frågor.

Invändningarna från naturskyddsorganisationer har främst handlat om resurser och prioriteringar. I Afrika dödas 35.000 elefanter varje år – det är flera djur varje timme, dygnet runt – och här pumpas stora dollar in för att återskapa mammuten. Som kanske ändå bara skulle kunna existera på zoo…

02-woolly-mammoth
Ullhårig mammut, Mammuthus primigenius, Royal British Columbia Museum i Victoria.

Den syntetiska biologins futuristiska visioner avtecknar sig mot en mörk bakgrund. År 2010 deklarerades av FN som Internationella året för biologisk mångfald – ”en hyllning till livet på jorden och för biodiversitetens betydelse för våra liv”. Samma år släpptes den omfattande rapporten Evolution Lost om tillståndet för jordens ryggradsdjur. Den gav ingen anledning att fira.

04-evolution-lost-report

En rad vetenskapliga artiklar sedan dess har vittnat om samma tendens. Populationer minskar och arter dör ut i rasande takt. En fjärdedel av däggdjuren och kanske fyrtio procent av jordens amfibier är hotade. Massdöd noteras för flera fåglar, fladdermöss och insekter. I september förra året publicerade Världsnaturfonden Living Blue Planet Report. Tillståndet under vattenytan visade sig vara ännu mer alarmerande: nästan hälften av allt marint djurliv har försvunnit sedan 1970-talet.

05-living-blue-planet-report

Forskare jämför dessa fenomen med historiens massiva utdöenden, De Fem Stora. Det senaste av dessa tog kål på dinosaurierna (förutom de som utvecklades till dagens fåglar, till Horners stora lycka). Teorin om ett sjätte massutdöende baseras inte bara på antalet arter som nu är hotade utan också om tempot. Det hör till naturlig evolution att arter dör ut men nu överskrids den normala takten med bred marginal – kanske tusen gånger så snabb för däggdjur och 40.000 gånger så snabb för amfibier.

Man skulle kunna tro att det sjätte massutdöendet bara pågår där regnskog skövlas eller i korallreven som bleknar och vittrar sönder. Men med rätt guide skulle nog vem som helst kunna bevittna populationsminskning och artförlust på sin egen bakgård, skriver Elizabeth Kolbert i The Sixth Extinction: An Unnatural History. Boken belönades med Pulitzerpriset förra året och har lyft problematiken från experterna till en bredare allmänhet.

06-kolbert-sixth-extinction-2014

Den problematiken handlar bara delvis om vad som håller på att ske och än mer om varför det sker. Inget meteoritnedslag, inga utbrott av supervulkaner denna gång. Orsakerna till den sjätte massdöden kan härledas till människan. Skogsavverkning, utfiskning, miljögifter, klimatförändringar, försurning av haven och illegal jakt pekas ut som drivkrafter.

De-extinction är ett kontroversiellt svar på denna krissituation. Åtminstone är det så Brand vill legitimera projektet, vilket bygger på en annan verksamhet som växer i omfattning. Idag finns ett dussintal institutioner som lagrar organisk vävnad, ägg, sperma och embryon i behållare med flytande kväve. Förebyggande men likväl med sikte på en framtid där tekniken ska kunna slå en brygga mellan liv och död. Frozen Zoo i San Diego är föregångaren och har idag över tiotusen specimen, som representerar tusen arter inklusive den utrotade Poo-uli-fågeln.

06b-san-diego-frozen-zoo
Frozen Zoo i San Diego.

En annan inriktning har Global Seed Vault på Svalbard. Fröreserver förekommer världen över men anläggningen på den arktiska ön ska fungera som en gemensam backup, ”den sista försvarslinjen” som Cary Fowler från Global Crop Diversity Trust säger i en intervju.

Ett första uttag från denna internationella fröbank har redan gjorts, av Syrien vars lager förstördes av bombningar i Aleppo förra året.

Att Svalbard ligger långt från politiska konflikthärdar är en av anledningarna till att valvet placerats här. Dessutom ska permafrosten hjälpa till att hålla fröerna livskraftiga i hundratals år även om strömmen skulle slås ut. Själva valvet ligger 120 meter in i berget. I skydd från global uppvärmning, terrorism, krig och epidemier, är det tänkt.

07-svalbard-global-seed-vault
Global Seed Vault på Svalbard.

Visuellt präglas Global Seed Vault av konstnären Dyveke Sannes prisbelönta installation Perpetual Repercussion. Många konstnärer har engagerat sig i det sjätte massutdöendet och dess mänskliga komponent. Chris Jordans fotografier av döda albatrossungar med plastföremål i magen vitttnar starkare än all statistik om naturens pris för vår konsumtionskultur. Bilderna är tagna på de obebodda Midwayöarna som ligger så långt ut i Stilla havet det går att komma. Sensmoral: ditt skräp har ett efterliv och kan hamna var som helst och få konsekvenser du varken anar eller önskar.

08-chris-jordan-midway-albatross
Foto: Chris Jordan.

När metalbandet Cattle Decapitation i höstas släppte plattan Anthopocene Extinction valde man att parafrasera Jordans bilder på omslaget. I ett postapokalyptiskt landskap ligger en död, halvrutten människa på en strand. Samma slags plastföremål väller ut ur den öppna buken som hos albatrosserna. Sensmoral: det människan gör mot naturen gör hon mot sig själv.

09-cattle-decap-anthropocene-extinction

Naturfotografen Joel Sartore har använt en annan strategi än detta slags chockestetik. För sex år sedan fick han idén till Photo Ark, som går ut på att porträttera individer i studiomiljö. Hittills har Sartore fotat drygt sextusen arter till sin virtuella räddningsark och bilderna har exponerats stort, bokstavligen: porträtten av hotade djur projicerades förra året på berömda byggnader världen över, som Empire State Building i New York och St Peterskyrkan i Rom.

10-joel-sartore-at-work
Joel Sartore i arbete med sitt projekt Photo Ark.

Kritiker har påpekat ett antropomorfiserande drag i Sartores bilder men själv försvarar han sitt grepp. För att skapa en känsla av samhörighet är identifikation och ögonkontakt den bästa metoden, menar Sartore.

Alla skulle inte hålla med honom. Att se ett djur i ögonen är att skåda över ”en avgrund av icke-förståelse”, skriver John Berger i sin klassiska essä ”Why Look at Animals?”, från 1977. Och ”djuren är alltid de iakttagna”, fortsätter Berger just apropå fotografier. ”Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett index över vad som skiljer oss från dem.”

På ett sätt bekräftar Sartores porträtt tesen negativt: vi har mer kunskap än någonsin men upplever den största maktlöshet. Hur ska vi förhindra att djuren dör ut?

11-joel-sartore-photo-ark-mandrill Mandrill, Mandrillus sphinx. Foto: Joel Sartore.

Ingen panik, utdöd behöver inte betyda för alltid, skulle kanske Brand replikera. Och medan Sartore fortsätter sitt ambitiösa projekt arbetar Horner oförtrutet vidare på sin Chickenosaurus. För ett år sedan lyckades teamet producera ett kycklingembryo utan näbb men med nos, käkar och tänder. Det väckte sensation och nådde medierna. I praktiken, sade Horner, har vi nu nått halvvägs. Arter dör ut framför våra ögon men tilltron till tekniken tycks ha en orubblig livsförmåga. Frågan är om inte vissa teknikdrömmar gör sig bäst på film.