Modellfoto i världsklass

Varför har jag inte upptäckt honom tidigare? Så sent som igår snubblade jag över Patrik Röhrs bilder. Patrik är fotograf och av allt att döma dinonörd. Han har på ett kreativt och skickligt sätt återskapat scener med förhistorisk fauna genom att använda små modeller.

Acrocanthosaurus och en grupp Deinonychus strider om ett slaget byte. Den tajta beskärningen där inte hela den förstnämnda theropoden syns i bild förstärker karaktären av ett dokumentärt snapshot, som om djuret just håller på att rusa in mot bytet. Extremt låg synvinkel – kameran ligger antagligen i en sänka eller en grop – bidrar till illusionen av stora djur. Den artificiella röken liknar markdamm som virvlat upp av striden, och har också funktionen att dölja detaljer i bakgrunden som annars kunde avslöjat den nutida svenska miljön. Publicerad med fotografens tillstånd. Copyright: Patrik Röhr.

Såvitt jag kan se så använder Patrik framförallt figurer från franska Papo, som tillverkar välgjorda modeller med hyfsad vetenskaplig ackuratess. Andra erkända tillverkare som kan nämnas i sammanhanget är tyska Schleich, CollectA med avdelningar i Hong Kong och England, samt vissa museers egna kollektioner, exempelvis Natural History Museum i London och Carnegie Museum i Pittsburgh, USA. Sen finns det också exklusiva handgjorda samlarmodeller från Sideshow Collectibles och andra men för dessa får man punga ut med flera tusen kronor och det är väl inga saker man vill smutsa ner i skog och mark.

I förgrunden två Stegosaurus, förälder och unge, och i bakgrunden en Apatosaurus. Här slås betraktaren av kvällsljuset och den tropiska känslan. Fotografen har också utnyttjat skärpedjup på ett effektivt sätt. Apatosaurus blir en stor suddig silhuett långt borta. Tekniskt är resultatet i sin helhet inte lätt att uppnå eftersom det krävs liten bländaröppning för att få till den stjärnformade strålningen men en stor bländare för det korta skärpedjupet. Kompositionen skiljer sig från den förra bilden: här ryms djuren inom bildramen vilket ger bilden ett lugn, som harmonierar med scenens varma, nästan idylliska karaktär. Publicerad med fotografens tillstånd. Copyright: Patrik Röhr.

Patrik Röhr är långt ifrån ensam om detta slags fotograferande – det finns till och med en flera år gammal Facebook-grupp kallad Dinosaur Toy Photography, och på Instagram har hashtaggen #dinotoysquad över tusen inlägg. Men jag har inte sett någon komma i närheten av Patriks bilder annat än med något enstaka lyckoskott. Han har både proffsfotografens blick och det tekniska kunnandet för att realisera sina idéer. Mästerligt.

Kolla in Patriks bilder på Instagram eller på hans hemsida, där det också finns en ”behind the scene” som ger en inblick i hur han går till väga för att skapa dessa spännande foton.

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 6: A Nightmare on Elm Street

A Nightmare on Elm Street är en skräckfilm från 1984 signerad Wes Craven. Han var vid den tiden ett etablerat namn bland genrens kännare i och med de mer obskyra The Last House on the Left (1972) och The Hills Have Eyes (1977). Men det var berättelsen om Freddy Kruger på Elm Street som blev Cravens stora genombrott.

Filmen är en sort psykedelisk slasher som leker med den elastiska hinnan mellan dröm och vaket tillstånd. Dess kommersiella framgång skulle generera sex uppföljare, vardera – med undantag för nummer 3 – ett förkrossande argument mot den typen av franchising.

A Nightmare on Elm Street, som någon klåpare översatte till Terror på Elm Street varmed det centrala drömtemat osynliggörs, blev inte bara en språngbräda för Wes Cravens karriär utan innebar också filmdebuten för en ung Johnny Depp. Det går dock inte så bra för hans rollkaraktär Glen Lantz, som inte lyckas hålla sig vaken och i sömnen faller offer för den sadistiske barnamördaren Kruger, död men ändå inte.

Så till saken. Filmen utspelar sig i en villaförort i ”anytown USA”. Glens rum är inrett som just sådant, ett typiskt amerikanskt tonårsrum. Här finns en staty av frihetsgudinnan, stjärnbanéret på väggen, en basebollhandske, bilder på amerikanska idrottare och en indianhövding, och liknande. I denna ikonografi utgör dinosaurier ett självskrivet inslag. På väggen sitter stora bilder av Stegosaurus och Diplodocus, eller möjligen Brontosaurus (senare omdöpt till Apatosaurus).

Arterna ifråga namngavs och beskrevs av Othniel Charles Marsh på 1870-talet under den expansiva tid för amerikansk paleontologi som kallats ”The Gilded Age” och ”The Great Dinosaur Rush”. Det är alltså följdriktigt att dessa arter här förekommer bland andra visuella representationer av amerikansk kultur och historia. Man kan tycka att det hade varit än mer självklart att T. rex skulle finnas i Glens rum. Varför scenograferna valde bort en sådan populär och lätt igenkännlig kandidat förblir en fråga för spekulation. Kanske valdes de mer timida växtätarna istället för det skräckinjagande rovdjuret för att förstärka Glens karaktär som good guy och mjukis.