Månad: februari 2017

Två paleokonstnärer – Knight och Zallinger

Lagom till helgen kom ett paket på posten. Det innehöll bland annat böcker om två paleokonstnärer: Charles R. Knight: The Artist Who Saw Through Time av Richard Milner (2012, nu äntligen i nytryck), och The Age of Reptiles: The Art and Science of Rudolph Zallinger’s Great Dinosaur Mural at Yale, sammanställd av Rosemary Volpe (2007, andra utgåvan).

knight-zallinger-01

Ett visuellt arv

New York-baserade konstnären Charles R. Knight levde mellan 1874 och 1953. Stephen Jay Gould har sagt att Knight, trots att han aldrig publicerade en vetenskaplig artikel, förmodligen haft större inflytande över våra föreställningar om dinosaurierna och andra utdöda djur än någon enskild paleontolog. Vidare kan det nära samarbetet perioden 1890 till 1940 mellan Knight och Henry Fairfield Osborn, paleontolog vid American Museum of Natural History i New York, sägas utgöra den mest betydelsefulla samverkan mellan en konstnär och en vetenskapsman i modern tid.

knight-zallinger-02Konstruerad natur. Charles Knight skulpterar en Stegosaurus 1899.

Knight växte upp i en tid då dinosaurieforskningen tog stormsteg i USA – det talades om en ”bone rush” i paritet med det sena 1800-talets guldrush – och när darwinismen hörde till de mest omdiskuterade och kontroversiella teorierna. Darwinismens implikationer sträckte sig långt utöver de inomvetenskapliga frågorna, och dinosaurierna stod inte sällan i debattlägrens korseld.

Det hände att företrädare för kyrkan offentligt kritiserade Knights bilder med argumentet att de förgiftade unga människors sinnen med hemska urtidsmonster och ”the foul miasma of evolution”. Kritiken kan emellertid läsas som ett underförstått erkännande: så skickligt hade denna konstnär tolkat ben och fossil att faunan från en länge svunnen era framstod som lika levande och verklig som dagens djurvärld. Men för vetenskapen var förvandlingen från fragmentariska specimen till visuell form inte skrämmande utan närmast alkemisk, guld värd.

Knight var i decennier allmänt erkänd som sin tids främste paleokonstnär (termen ”paleoart” är dock av senare datum). Sitt ekonomiskt sett stora genombrott fick han 1926 i och med en beställning från Field Museum i Chicago. För uppdraget att designa museets Dinosaur Hall och förse väggarna med målningar erhöll Knight 139 000 dollar, den ditintills största summa pengar som betalats en amerikansk konstnär för ett offentligt verk – och det säger för övrigt också någonting om dinosauriens kulturella status.

En av Knights mest remarkabla bilder visar en fight mellan två Dryptosaurus, en primitiv tyrannosauroid som först gick under namnet Laelaps. Bilden är från 1897 och baserades på den kände paleontologen Edward D. Copes arbete. Cope lekte med tanken att dessa rovdjur var viga och kunde hoppa.

knight-zallinger-03

Även om Cope godkände Knights rendering medgav han att bilden utgjorde ett ”extreme example of a highly conjectural restoration”. Hans reservation bottnar i att framställningen så radikalt avviker från den då gängse uppfattningen om dinosaurierna som tröga träskdjur. Med tiden har Knights ”Leaping Laelaps” blivit inte bara ikonisk utan profetisk – den förebådar de snabba, varmblodiga dinosaurier som lanseras av personer som John Ostrom och Robert Bakker nästan hundra år senare.

När Michael Crichton skrev Jurassic Park hade han läst dessa forskares arbeten – de nämns också i romanen – men det är högst troligt att han också inspirerats av Knights unika och djärva bild i sin framställning av Velociraptor. Vilken inte bara påminner anatomiskt om Laelaps utan djuren beskrivs som ”astonishing jumpers” och ”seemed to dart forwards” när de attackerar sitt byte. Crichtons Velociraptor håller dessutom fram klorna vid sina attacksprång precis som i Knights målning.

Charles R. Knight satte ett omätbart avtryck på samtidens och eftervärldens föreställningar om dinosaurierna och andra djur. Hans bilder förekommer i åtskilliga vetenskapliga artiklar och böcker, på naturhistoriska museer i form av stora muralmålningar samt på frimärken och dollarsedlar.

En resa tillbaka i tiden

Samma breda inflytande har inte Rudolph F. Zallinger haft, åtminstone inte som dinosaurieillustratör. Zallingers mest kända bild är tveklöst March of Progress från 1965. I denna klassiska illustration ses en 22 miljoner år lång evolution från apa till upprättgående Homo sapiens i steg för steg. Den kan mycket väl utgöra den mest spridda och kända vetenskapliga bilden alla kategorier.

knight-zallinger-04
March of Progress, i originalutförandet ur boken Early Man 1965.

Som paleokonstnär är Zallinger, 1919-1995, inskriven i historieböckerna i och med en enda bild: The Age of Reptiles, en nästan 34 meter lång muralmålning som pryder den stora salen i Yale Peabody Museum of Natural History i New Haven, Connecticut. Målningen färdigställdes 1947 och hör fortfarande till de största i världen i sitt slag.

The Age of Reptiles tog fyra och ett halvt år att färdigställa och under tiden Zallinger arbetade med den var museet öppet som vanligt, vilket innebar att tusentals besökare kunde få en inblick i detta paleokonstnärliga arbete. En visualisering av dubbel evolution: av bildens framväxt och av motivets, naturens biologiska utveckling.

The completed underpainting for The Age of Reptiles, 1944-1945.Zallinger framför sin rekordstora målning innan färgläggningen. I den svartvita bilden försvinner konstnären nästan mot bakgrunden, precis som han under flera år var absorberad i arbetet.

Istället för de vanliga scenerna som ger snapshots av en situation, begränsad i tid och rum, utgör Zallingers målning ett panorama över ”deep time”, den ofantligt långsamma biologiska förändringsprocessen inom såväl flora som fauna. Betraktaren får skåda över tre hundra miljoner år, från devon till krita, med över 70 arter avbildade.

knight-zallinger-06Detalj från jurasektionen av The Age of Reptiles.

Kuriöst nog är Zallingers representation av detta tidsspann omvänd, från den yngsta tiden på panoramats vänstra sida till den äldsta längst till höger. Greppet är lika originellt som det är genialiskt: bilden blir en tidsmaskin som transporterar betraktaren allt längre bakåt i tiden.

De stora djuren under krita- och juraperioderna, Tyrannosaurus och Apatosaurus, blickar åt höger och således bakåt i tiden. De har ingen framtid. Liksom ett varsel om dinosauriernas snara utdöende ryker det ur vulkanerna i bakgrunden och glödande lava strömmar nedför bergen. Men dessa domedagens signaler kontrasteras av naturhistoriens första blommor vid dinosauriernas fötter. Magnolian lyser vit och röd som ett främmande element i den förhistoriska världen. En tid är snart förbi, en ny tid randas.

Zallingers tidspanorama har reproducerats i otaliga sammanhang och beskurna versioner. Verket har också behandlats i ett flertal böcker. Det fina med volymen som sammanställts av Rosemary Volpe och utgiven av museet är att bilden finns tryckt i tjockt papper som dragspelsutvik, i måtten 30,5 gånger 179 cm.

För stor för att placeras på ett bord. Jag lägger bilden på golvet, och även om jag står raklång får jag inte total överblick utan måste panorera med blicken. För att kunna se de många fina detaljerna – små djur och bladens former – går jag ner på knä och sänker huvudet, varmed den geologiska tiden sprids ut i blickfältets periferi.

Också i detta miniformat har Zallinger – av kulturteoretikern W.J.T. Mitchell kallad ”the Giotto of dinosaur illustrations” – lyckats frånta betraktaren den suveräna kontrollen, det cartesianska perspektivet om man så vill. Ett främmandegörande som stämmer bra överens med urtiden, obegripligt avlägsen och onåbar annat än genom paleokonstnärernas arbeten.

I den digitala eran

Knight och Zallinger präglade sin tids och även eftervärldens uppfattningar om dinosauriernas utseende, beteende och livsmiljö. Deras bilder bär spår av denna period och framstår idag i många avseenden som historiska, utdaterade. För den som vill få en uppfattning om de senaste decenniernas ”cutting edge” inom dinosaurieframställningar vill jag slutligen rekommendera två böcker.

knight-zallinger-07

För det första Dinosaur Art: The World’s Greatest Paleoart, redigerad av Steve White (2012). Ett praktverk med illustrationer, flera stora utvik, samt intervjuer med de tio inkluderade konstnärerna. En av dessa heter Julius Csotonyi. Ingen har lika sofistikerat utnyttjat digitala tekniker för animering och för blandning av fotografi och målning. Hans första egna bok heter kort och gott The Paleoart of Julius Csotonyi, skriven av honom själv och Steve White (2014). Låt inte de actionbetonade omslagen bedra; böckerna innehåller stor variation av motiv och stämningar. Jag har redan siktet inställt på mitt nästa köp i genren: Mark Wittons Recreating an Age of Reptiles, som utkom förra året.

Annonser

Donald Trump – ett hot mot dinosaurierna?

Donald Trumps hållning i frågor kring natur och miljö har varit tydlig under hela valkampanjen. Antropogena klimatförändringar har avfärdats som en bluff konstruerad av kineserna eller kort och gott som ”bullshit”. Att frigöra USA från Parisavtalet hörde till Trumps högsta prioriteringar, lovade han.

Bara några dagar efter det att Trump valts till president nominerades Scott Pruitt till chef för Environmental Protection Agency, en federal miljöskyddsmyndighet som funnits sedan  1970. Pruitt är en dokumenterad klimatförnekare som stämt EPA fjorton gånger för att myndigheten med sina regler för giftiga utsläpp hindrat den fria marknadens rätt till naturresurser.  Vid sidan om Pruitt i den nu påbörjade reformeringen – och eventuella upplösningen – av EPA sitter Trumps rådgivare Myron Ebell, som i en intervju nyligen sade att miljörörelsen utgör det största hotet mot frihet och välstånd i den moderna världen.

Resten av Trumps kabinett sjunger i samma kör. Valet av  Rex Tillerson, före detta VD för oljebolaget ExxonMobil, som utrikesminister hör till det mest uppmärksammade. ”Rex Tillerson is big oil personified ”, skriver miljöaktivisten och författaren Bill McKibben i en debattartikel, ”The damage he can do is immense.” Talande nog har ExxonMobil skänkt okända belopp till Competitive Enterprise Institute, i vars ledning Myron Ebell sitter. I linje med dessa gemensamma intressen har Trump börjat riva upp Obamas beslut som stoppade bygget av de omstridda oljeledningarna Keystone XL och Dakota Access Pipeline.

Sedan Donald J. Trump den 20 januari installerades som Förenta Staternas president har det gått undan. Sektionen om klimatförändringar togs bort från Vita Husets hemsida redan dagen därpå. Ett dekret sändes ut som lade restriktioner på olika organisationers och myndigheters mandat att tala om klimatfrågor. Vidare har Trump flaggat för att han kommer strypa resurserna till NASA:s klimatforskning och istället lägga pengarna på rymdprogrammen.

Dessutom pågår ett arbete med att luckra upp det skydd mot kommersiell exploatering av federal mark som i över ett sekel utgjort själva ryggraden i USA:s miljöpolitik. Sådana beslut skulle möjliggöra kontroversiella projekt för oljeborrning i Alaska och skiffergasutvinning, så kallad ”fracking”, samt kolbrytning i nationalparker. De planerade åtgärderna riktar sig främst mot förra regeringens Clean Power Plan, vad Trump har kallat Obamas ”war on coal”.

Motståndet

Som svar på allt detta växer nu en motståndsrörelse fram. Den tändande gnistan kom från Badlands National Park i delstaten South Dakota. Knappat hade klimatinformationen plockats bort från Vita Husets hemsida förrän Badlands NP i uppenbar polemik mot Trumps ”gag order” skrev följande på sitt twitterkonto:

badlandsnp

Nationalparken tvingades plocka bort inläggen och ge en offentlig ursäkt plus löften om att fortsättningsvis endast tala om USA:s magnifika natur och historia. Men Badlands NP fick enormt stöd på sociala medier. Handsken var kastad, och ett mystiskt konto på Twitter och Facebook öppnades, ett alternativ till Nationalparkernas officiella ansikte. Ingen vet vem som startade detta konto och ifall det har kopplingar till de allt fler nationalparker som ansluter sig. Oavsett avsändare så är budskapet tydligt:

altusnpamessagefordonaldtrump

Nationalparkernas gerillaaktioner på nätet har i sin tur inspirerat flera vetenskapliga organisationer, som nu driver kampanjer mot antiintellektualismen och klimatförnekelsen hos Trump och hans administration. Ord som ”resistance” och ”rogue” förekommer ofta i retoriken kring denna motrörelse. Associationen till den senaste Star Wars-filmen Rogue One är serverad – modiga, rättrådiga rebeller mot det ondskefulla Imperiet.

roguenasawelcometotheresistance

Runt om i världen cirkulerar protestlistor bland forskare riktade till Trump och bojkotter av konferenser på amerikansk mark planeras. Den 22 april äger Earth Day rum. I samband med detta internationella evenemang kommer forskare markera mot Trump i en March For Science i Washington DC. I skrivande stund lär arrangemangets Facebookgrupp ha cirka 300 000 medlemmar.

marchforscience

Dinos & Dollars

Så vad har Trumps regim med dinosaurier att göra? Skälet till att frågan bör ställas är dels hans tydliga strategi att låta ekonomiska intressen övertrumfa naturvärden, dels hans ringaktning för vetenskapens åsikter.

Dinosauriefossil utgör inte bara vetenskapliga objekt, de mineraliserade benen är också handelsvaror. Paleontologin har från allra första början, under tidigt 1800-tal, etablerats i symbios med amatörer som försett forskarna med fossil. Transaktioner i en bytesekonomi där meningslösa stenar förvandlas till värdefulla specimen utgör en av grundbultarna i den vetenskapliga disciplinen. De utomakademiska aktörerna har inkluderat allt från experter som Mary Anning vid Englands sydkust till anonyma gruvarbetare i Solnhofens skifferbrott i södra Tyskland till amerikanska entreprenörer som Andrew Carnegie och George Peabody.

Detta beroendeförhållande har emellertid aldrig varit helt harmoniskt. Och de senaste 15-20 åren har handeln med dinosauriefossil nått nya nivåer, globalt men framför allt i USA. Dinosaurier har blivit statussymboler. Många nyrika gäspar åt Picasso och Pollock och satsar hellre sina miljoner på en Allosaurus eller Triceratops (se f.ö. mitt inlägg om Entourage). Därmed har också gamla slitningar mellan vetenskap och marknad tilltagit.

Det senaste kapitlet i fossilhandelns historia kan sägas börja den fjärde oktober 1997. Då sålde Sotheby’s auktionsfirma i New York det mest kompletta skelett av T. rex som någonsin grävts fram. Djuret fick namnet Sue efter den amatörgrävare som hittade de första benen. När objektet gick för klubban landade priset på 8.36 miljoner dollar.

sothebyssue1997

Summan var nästan lika uppseendeväckande som själva fossilen. Marknaden fick vittring på nya möjligheter. Det har bland annat resulterat i olaglig brytning på skyddad mark och även smuggling, inte minst från Mongoliet och Kina till länder i västvärlden. Men också att många fyndplatser har förstörts av grävare som inte brytt sig det minsta om fossilens vetenskapliga värden.

I Trumps USA

I USA har individer, grupper och företag i ett par decennier försökt luckra upp det juridiska skydd mot exploatering och försäljning som fossil länge haft på federal mark i USA. En sådan linje drevs exempelvis av Tom Dashle, senator i South Dakota, under åren kring millennieskiftet (Dashle var också involverad i hanteringen av Sue). Men det har också funnits organiserat motstånd mot den skenande kommersialiseringen som istället velat göra lagstiftningen strängare.

Gruppen SAFE – Save America’s Fossil for Everyone – är ett exempel. SAFE var en autonom gräsrotsförening med bas i Society For Vertebrate Paleontology. Redan 1999 satte SVP ner foten med ett officiellt uttalande om vikten av en vetenskaplig etik vid utgrävning och hantering av fossil, detta alldeles efter att några spektakulära auktioner ägt rum, arrangerade av amerikanska Amazon i samarbete med Discovery Channel.

Bland annat tack vare idogt arbete av SAFE och liknande motståndsgrupper kunde ett förslag läggas fram för senaten år 2003 som avsevärt skulle öka straffskalan för brytning och försäljning av fossil på statlig mark. Tidigare kunde skyldiga till lagbrott få böta ett par hundra dollar, trots att fossilen skulle betingat många tusen och rentav miljoner dollar på marknaden. Det nya förslaget ville justera straffsatsen efter fossilens marknadsvärde och dessutom väga in den skada brytningen gjort på marken. Den som fälldes i domstol skulle enligt propositionen kunna få upp till tio års fängelse.

Den 30 mars 2009 antogs Paleontological Resources Preservation Act. Förordningen ligger i linje med propositionen sex år tidigare och klargör att det är förbjudet att i kommersiellt syfte gräva ut eller på annat sätt skada statlig mark med fossilfyndighet, liksom att förflytta fossil samt sälja eller köpa den typen av objekt, monetärt eller i form av byteshandel.

gl-pionner20trails20museum20dino20dig

Men oavsett om pengar eller ett intresse för dinosaurier utgör incitament – att fler personer är ute i fält och gräver fram fossil borde väl innebära att vetenskapen får tillgång till mer empiriskt material? Utvecklingen borde väl således gagna paleontologin? Detta har varit grävliberalernas främsta argument. Men det avfärdas av de flesta forskare.

Att hacka och mejsla ut fossil på ett korrekt sätt utgör en högt specialiserad kunskap. Den kräver inte bara fingertoppskänsla, i bokstavlig mening, utan också en blick för spår i marken som kan bära vittnesbörd om djurets dödsorsak, beteende och livsmiljö. För paleontologen innebär dessa spår viktig information om livets historia på planeten men de har inget marknadsvärde och blir därför helt ointressanta för den person som bara ser dollartecken i marken.

Många forskare vill därför inte ha att göra med fossil som inte grävts fram under ledning av professionella paleontologer, och de vetenskapliga tidskrifterna har strikta riktlinjer mot att använda sådana specimen som underlag i sina artiklar. Kontexten är lika viktig som benet. För att citera John ”Jack” Horner i boken Dinosaur Lives: Unearthing an Evolutionary Saga (1998): ”A dinosaur out of context is like a character without a story. Worse than that, the character suffers from amnesia.”

När Donald Trump nu annonserat att han vill lätta på restriktionerna mot kommersiell exploatering av USA:s federala landområden inklusive nationalparkerna, så är sannolikheten stor att nya dörrar öppnas för icke-vetenskaplig fossilgrävning och att gamla förordningar såsom Paleontological Resources Preservation Act revideras. I förlängningen kan det också medföra att en redan ansträngd relation mellan amatörgrävare och paleontologer förvärras.