Brontosaurus

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 6: A Nightmare on Elm Street

A Nightmare on Elm Street är en skräckfilm från 1984 signerad Wes Craven. Han var vid den tiden ett etablerat namn bland genrens kännare i och med de mer obskyra The Last House on the Left (1972) och The Hills Have Eyes (1977). Men det var berättelsen om Freddy Kruger på Elm Street som blev Cravens stora genombrott.

Filmen är en sort psykedelisk slasher som leker med den elastiska hinnan mellan dröm och vaket tillstånd. Dess kommersiella framgång skulle generera sex uppföljare, vardera – med undantag för nummer 3 – ett förkrossande argument mot den typen av franchising.

A Nightmare on Elm Street, som någon klåpare översatte till Terror på Elm Street varmed det centrala drömtemat osynliggörs, blev inte bara en språngbräda för Wes Cravens karriär utan innebar också filmdebuten för en ung Johnny Depp. Det går dock inte så bra för hans rollkaraktär Glen Lantz, som inte lyckas hålla sig vaken och i sömnen faller offer för den sadistiske barnamördaren Kruger, död men ändå inte.

Så till saken. Filmen utspelar sig i en villaförort i ”anytown USA”. Glens rum är inrett som just sådant, ett typiskt amerikanskt tonårsrum. Här finns en staty av frihetsgudinnan, stjärnbanéret på väggen, en basebollhandske, bilder på amerikanska idrottare och en indianhövding, och liknande. I denna ikonografi utgör dinosaurier ett självskrivet inslag. På väggen sitter stora bilder av Stegosaurus och Diplodocus, eller möjligen Brontosaurus (senare omdöpt till Apatosaurus).

Nightmare-620px

Arterna ifråga namngavs och beskrevs av Othniel Charles Marsh på 1870-talet under den expansiva tid för amerikansk paleontologi som kallats ”The Gilded Age” och ”The Great Dinosaur Rush”. Det är alltså följdriktigt att dessa arter här förekommer bland andra visuella representationer av amerikansk kultur och historia. Man kan tycka att det hade varit än mer självklart att T. rex skulle finnas i Glens rum. Varför scenograferna valde bort en sådan populär och lätt igenkännlig kandidat förblir en fråga för spekulation. Kanske valdes de mer timida växtätarna istället för det skräckinjagande rovdjuret för att förstärka Glens karaktär som good guy och mjukis.

Annonser

Dragon Teeth

Michael Crichton är tillbaka. Dinosaurierna är tillbaka. Crichton dog 2008 men när romanen Dragon Teeth nu publiceras postumt råder ingen tvekan om vilka strängar förlaget (Harper Collins) spelar på. ”No. 1 beststelling author of Jurassic Park” står i versaler överst på omslaget, som domineras av en bild av ett T. rex-huvud i profil – en välbekant bild eftersom just den profilen bar upp logotypen för den excentriske miljonären John Hammonds urtidspark på Isla Nublar i Spielbergs film år 1993.

Men på djurets överkäke ses en liten silhuett, en man på häst. Mannen bär hatt med stort brätte. Den presumtive läsaren ska förstå att den här gången handlar det inte om bioteknologi, datorer och kaosteori utan om en svunnen tid i den amerikanska vildmarken.

DragonTeeth-Cover-01

I en mening är även denna roman i likhet med Jurassic Park (1990) och uppföljaren The Lost World (1995) science fiction, vetenskaplig fiktion. Crichton har nämligen ramat in sin berättelse av den verkliga rivaliteten mellan USA:s två främsta paleontologer under det sena 1800-talet: Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope. Crichton förankrar sin historia i självbiografiska verk av Charles Steinberg, en amatörpaleontolog och fossiljägare som deltog i flera av Copes expeditioner.

Huvudpersonen i Dragon Teeth är artonårige William Johnson, en Yalestudent som följer Marsh på en av hans grävexpeditioner i Wyomings och Montanas ”badlands”. I Crichtons framställning är Marsh mer än lindrigt neurotisk och paranoid och misstänker att Johnson är en av Copes spioner. Johnson får sparken men tillfälligheter gör att han kan ansluta sig till Copes expedition istället.

Året är 1876, en tid som bildar upptakten till en rad spektakulära fossilfynd som Marsh respektive Cope gjorde under sina expeditioner, dinosaurier som präglats djupt in i den amerikanska populärkulturen – Diplodocus, Stegosaurus, Triceratops med flera. De ”draktänder” som romanens titel anspelar på tillhör en sauropod som Copes team upptäcker – en Brontosaurus – och som Marsh med i stort sett alla till buds stående medel försöker lägga vantarna på. Men Marsh är inte den ende ute i Vilda Västern som förstår att benen i lådorna är värda sin vikt i guld…

På resan till och från utgrävningen stöter Johnson & co på stridslystna indianer och fruktade revolvermän. Historiska personer som Wild Bill Hickok och Wyatt Earp flätas in i berättelsen. I marginalerna passerar andra kändisar revy: författaren Robert Louis Stevenson, general Custer, siouxhövdingen Red Cloud och andra.

Omslaget till Dragon Teeth är säkert säljande men gränsar till falsk marknadsföring. Trettio år skiljer berättelsens tid och upptäckten av T. rex i början av 1900-talet. Och även om Crichton ger visst utrymme åt att beskriva tidens paleontologi och utgrävningspraktik, så har dessa inslag inte tillnärmelsevis lika stor betydelse som dinosaurieforskningen har i Jurassic Park.

William Johnsons färd genom Vilda Västern utvecklas till en inre resa. I livets hårda skola får han lära sig ett och annat om skitigt kroppsarbete, lömska typer i laglöst land, vikten av att kunna hantera ett skjutvapen. Och om förföriska kvinnors svekfulla kyssar. Rikemanssonen från storstaden kommer ut ur sina strapatser som en bokstavligen ärrad man, en riktig karl.

Som väl är uppvisar Crichton själv en betydligt mer produktiv bildningsresa som författare från det att detta manus påbörjades 1974 till Jurassic Park femton år senare – ett komplext, mångbottnat och välskrivet verk i jämförelse med vilket Dragon Teeth bleknar i alla avseenden.

Jag ger Dragon Teeth två fossiliserade tänder av fem möjliga; berättelsen innehåller ju trots allt dinosaurier och paleontologer. Jag hade hoppats på mer bett inte minst då förutsättningarna för en spännande roman är så goda. Redan verklighetens protagonister, Marsh och Cope, och deras bittra fejder överträffar dikten.

Om detta dramatiska kapitel i paleontologins historia kan man läsa i The Gilded Dinosaur: The Fossil War Between E.D. Cope and O.C. Marsh and the Rise of American Science av Mark Jaffe (2000) samt David Raine Wallaces The Bonehunters’ Revenge: Dinosaurs, Greed, and the Greatest Scientific Feud of the Gilded Age (1999). Det finns också en dokumentärfilm på dvd jag kan rekommendera: Dinosaur Wars: The Greatest Rivalry in American Paleontology, gjord för TV av PBS och American Experience 2011.