Massmedia

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Diplodocus-London-1905-holland-620px

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

nieuwland-bok-350px

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

carnegie_quarry-carnegie1913
Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Diplodocus-carnegii-Hatcher-620pxTeckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

diplodocus-mount-paris-1908-350pxDiplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Diplodocus-Vernal-Utah-620px

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Gartmann-Schokolade-620px

dippy-cartoon-morning-leader-june-3-1905-620pxLondons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus_Heinrich_Harder-620pxDiplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Woodward Alice B Nebula to Man 1905-558px-jpgDinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350pxLondons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Dinosauriebråk

”Miljoner i skadestånd till dinosauriemuseum”, löd en rubrik i DN i veckan som gick. Vanligtvis när dinosaurier når massmedia rör det sig om ett nytt fynd. Nya arter och betydelsefull fossil hittas i stort sett varje vecka så för att det ska bli en massmedial nyhet krävs någonting spektakulärt. Logiken i dess simplaste form lyder: ju större dinosaurie desto fetare rubrik.

Den här gången gällde nyheten dock en tvist om pengar. Ett samarbete mellan Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och den privata utställningen A World of Dinosaurs strax utanför Kalmar gick inte som det var tänkt och NRM tvingas nu betala bortemot tolv miljoner till sin samarbetspartner för uteblivna intäkter, en ganska stor summa för en institution av detta slag. Konflikten är i grund och botten politisk: riksmuseets uppdrag från kulturdepartementet kräver gratis inträde för barn medan A World of Dinosaurs som kommersiell aktör förutsatte betalande besökare oavsett ålder.

Pengar och kulturpolitik låter kanske föga upphetsande men det hindrade inte Oskarhamnstidningen Barometern att braska till med följande kollage som illustration till reportaget om tvisten:

dinobråk-kollage-ot-barometern-620px

Tänder säljer lösnummer, helt enkelt. Men bråk och konflikter är också en del av den interna paleontologihistorien. Dinosaurieforskningen har sedan starten under 1800-talets första hälft baserats på ofullständig empiri, fragmentarisk fossil, och därmed bestått av gissningar, hypoteser, kontrasterande teorier, falsifikationer, konkurrerande skolor och så vidare. Till det kommer ständiga förhandlingar om köp, försäljning och byte av fossil mellan museer, forskningsinstitutioner och privatpersoner. Fast av den vardagen blir det såklart sällan några tidningsrubriker.

På 1800-talet var urtidsdjuren dessutom föremål för laddade debatter om evolutionslära och teologi, som i förlängningen gällde människans plats i skapelsen. Om sådana diskussioner skrev tidningarna gärna om, inte minst i England. Det har också förekommit mer sensationsinriktade reportage och skvallerjournalistik i samband med dinosaurier, som när den bittra fejden mellan USA:s främsta paleontologer vid sekelskiftet 1900 – Othniel Charles Marsh och Edward Drinker Cope – gick överstyr i vad historiker kallat ”Bone Wars”.

I nyare tid är det mest kända dinosauriebråket utan tvekan dispyten om äganderätten till det exemplar av T. rex som gavs namnet Sue. Processen pågick i sju år från det att några grävare vid Black Hills Institute fann fossilet till det att det enastående exemplaret såldes på auktion till Field Museum i Chicago för rekordsumman 8,3 miljoner dollar. Härvan involverade paleontologer, jurister, journalister, markägare, politiker, lokalbefolkningen i den lilla staden Hill City och självaste FBI. Fallet Sue har varit föremål för ett par böcker och en prisbelönt film, den senare med titeln Dinosaur 13 (2014).

Med sådana ingredienser tar fallet Sue sig in i massmedia närmast av egen kraft – Dinosaur 13 är lika spännande som vilken politisk thriller som helst. Annars hjälper det om en kändis är involverad. Som till exempel när Nicolas Cage år 2007 köpte en skalle av Tyrannosaurus bataar för nästan trehundra tusen dollar och det visade sig att pjäsen var stöldgods, olagligt utsmugglad från Mongoliet. Den händelsen skapade inte bara tidningsrubriker utan blev också en referens i populärkulturen i och med ett avsnitt av den populära TV-serien Entourage, vilket jag skrivit ett inlägg om här.

Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

DN-16-april-400px

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Horatiusaurus-engdahlus-350px

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

ETC-Karl-Skagerberg-500px

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Owen-295px

Darwin-295pxÖverst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.