Richard Owen

Horatiusaurus engdahlus

Dinosaurier är användbara symboler. Under den senaste tidens stormar i och kring Svenska Akademien har urtidsdjuren dykt upp flera gånger. Marcus Birro skrev ett inlägg på sin blogg som senare publicerades av Nyheter24 under rubriken ”Svenska Akademien – Dinosauriernas Paradise Hotel”. I gårdagens Dagens Nyheter kunde man läsa före detta kulturchefen Arne Ruths ord att ”Den nuvarande Akademien är en social och politisk dinosaurie.” Metaforen fångades upp av rubriksättaren.

DN-16-april-400px

Under vinjetten ”Viktors val” kåserar journalisten Viktor Barth-Kron i en tvåminutersfilm om relationen mellan kultur och politik, och där susar själva ärkedinosaurien förbi inte en utan två gånger. Jag syftar såklart på Horace Engdahl, som inte minst i sociala medier fått personifiera allt unket, anakronistiskt, nepotistiskt, sekteristiskt och misogynt som kritikerna nu förknippar Svenska Akademien med.

Horatiusaurus-engdahlus-350px

Ett fotografi av Akademiledamotens huvud har taffligt monterats på en kropp av en dinosauriemodell i plast, en Triceratops eller liknande. Collaget ger ingen smickrande bild. Och det är heller inte meningen. Horace Engdahls leende förstärker satirens beska – Horatiusaurus engdahlus framstår som en dummerjöns.

Metaforiken har hittills drivits allra längst av Andreas Gustavsson i en ledare för ETC, publicerad den 11 april. Också här får Engdahl bära hundhuvudet, jag menar dinosauriehuvudet, för en brutal kritik. Gustavsson ser inte bara en missanpassad typ dö ut utan ett helt kulturellt ekosystem falla sönder under den samlade kraften av DN:s reportage i höstas om  den så kallade Kulturprofilens härjningar, me too-rörelsen, skandalavhoppen och de massmediala utspelen, inte minst Engdahls famösa drapa i Expressen.

Den som läser sistnämnda text högt ska med lite fantasi nämligen kunna höra ”dinosauriens sista sång” i en skälvande scen:

”Ögonblicket när den svullna reptilen fortfarande är förvissad om sin givna plats i näringskedjans absoluta topp, och han ryter ut över sina jaktmarker, men ett ljus tänds mot ögonvrån.

Kometen kommer.

Hans tid är förbi.”

ETC-Karl-Skagerberg-500px

Liksom i ”Viktors val” illustreras Gustavssons ledare med ett collage. Men bilden, gjord av Karl Skagerberg, visar inte bara Engdahls huvud på en dinosauriekropp utan en hel apokalyptisk scen. Den anspelar på meteoriten som slog ner i Yucatánhalvön i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan och orsakade den väldiga Chicxulubkratern, bortåt tjugo mil i diameter. Enligt en omdiskuterad teori triggade nedslaget igång en kedja effekter som på kort tid ledde till dinosauriernas utdöende efter deras nära tvåhundra miljoner år på jorden.

*

Den här metaforiken är kanske effektiv men knappast originell. Utdöda djur har använts i satir ända sedan paleontologins begynnelse på 1800-talet. Richard Owen, anatomen som myntade termen dinosaurie år 1841, framställdes ibland med paleontologiska naturalier med smått förlöjligande effekt. Att sätta en känd persons huvud på ett djurs kropp är inte heller det någonting nytt; tänk bara på den berömda bilden av den gamle Charles Darwin i en apas gestalt.

Owen-295px

Darwin-295pxÖverst: Richard Owen rider på ett skelett av den utdöda jättesengångaren, Megatherium. Underst: Karikatyr av Charles Darwin från satirmagasinet The Hornet, 1871.

Att bli kallad dinosaurie är sällan menat som en komplimang. I språket har dinosaurien reducerats till en enkel symbol för en person eller ett fenomen som tiden sprungit förbi. En klumpig kvarleva. Någonting trögt och omodernt. Någonting primitivt och korkat.

Det är precis det registret av konnotationer som de svenska skribenterna och rubriksättarna har velat aktivera i texterna om Svenska Akademien. Poetisk frihet ligger förvisso i metaforens själva idé, men man kan ändå konstatera att symboliken saknar vetenskaplig grund. Den bygger helt och hållet på en vederlagd och utdaterad uppfattning från förra och förrförra seklet om dinosaurierna som långsamma, outvecklade träskdjur.

Det är emellertid en uppfattning som reviderades redan mot slutet av 1960-talet av John Ostrom, i första hand i en studie av Deinonychus. Hans bild av dinosaurierna som varmblodiga, kvicka, intelligenta, sociala och komplexa presenterades för en bredare publik av vetenskapshistorikern Adrian Desmond 1975 med boken The Hot-Blooded Dinosaurs: A Revolution in Paleontology. Samma ärende gick paleontologen Robert Bakker år 1986 i The Dinosaur Heresies: New Theories Unlocking the Mystery of the Dinosaurs and their Extinction. (Båda böckerna översattes för övrigt till svenska.) Bakkers bok hade en avgörande betydelse för Michael Crichton när han skrev sin bästsäljande roman Jurassic Park, som Steven Spielberg adapterade för filmduken 1993.

Man kan alltså tycka att ordet ”dinosaurie” vid det här laget borde ha helt andra konnotationer. I Spielbergs film hade ju velociraptorn – gestaltningen baserades på Ostroms Deinonychus – till och med framställts på ett sätt som gjorde den till feministisk ikon på sin tid – ett smart hondjur, en ”clever girl” som överlistar den manliga storviltsjägaren. Alltså rakt på kontrakurs mot vad en Horatiusaurus engdahlus ska leda associationerna till. Men gamla föreställningar är ofta seglivade, inte minst när de bitit sig fast i metaforer och talesätt.

Finns det någon slutsats att dra av allt detta? Kanske då denna: om Svenska Akademien förtjänar bättre än Horace Engdahl, så förtjänar dinosaurierna bättre än att förknippas med Svenska Akademien, åtminstone i dessa dagar.

Annonser

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.


”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

understrecket-01

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

understrecket-02

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

understrecket-04-owen-1856Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

understrecket-03

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

understrecket-05Welcome… to Jurassic Park!

understrecket-06

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

understrecket-07

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

understrecket-09

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

understrecket-08

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

understrecket-10

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.