Nya fynd

Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Diplodocus-London-1905-holland-620px

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

nieuwland-bok-350px

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

carnegie_quarry-carnegie1913
Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Diplodocus-carnegii-Hatcher-620pxTeckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

diplodocus-mount-paris-1908-350pxDiplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Diplodocus-Vernal-Utah-620px

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Gartmann-Schokolade-620px

dippy-cartoon-morning-leader-june-3-1905-620pxLondons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus_Heinrich_Harder-620pxDiplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Woodward Alice B Nebula to Man 1905-558px-jpgDinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

one-of-our-dinosaurs-is-missing-poster-350pxLondons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.

Annonser

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Zuul – Vad berättar dinosauriernas namn?

I maj förra året presenterade forskare vid Royal Ontario Museum i Toronto ett spektakulärt fossilfynd: en nästan perfekt bevarad dinosaurie. Den sex meter långa ankylosauren hade inte bara skelettet intakt utan även fossiliserad mjuk vävnad, vilket är mycket sällsynt. Hudens struktur, färger och mönster framträder med detaljskärpa och lyster ännu efter mer än hundra miljoner år i marken. Men i medias rapportering har nästan lika stor uppmärksamhet riktats mot namnet som paleontologerna gav den nya arten – Zuul crurivastator.

Zuul-Skull-Royal-Ontario-Museum
Zuul crurivastator. Bilder: Royal Ontario Museum.

zuul-detail01-620px

zuul-detail02-620px

Vad är det för ett namn? Hur ska vi förstå dess kulturella betydelse? Den som är bekant med åttiotalets kultfilm Ghostbusters kopplar direkt – Zuul är ju Gozer-templets väktare som hoppar fram ur Sigourney Weavers kylskåp mot slutet av filmen. Just den associationen gjorde forskarna omedelbart då de såg dinosauriens huvud. Och när museet presenterade fyndet för offentligheten hade man bjudit in en annan av filmens skådespelare, Dan Akroyd, som på fotografier poserar med verklighetens förstelnade Zuul.

Zuul-Akroyd-620px
Skådespelaren Dan Akroyd framför Zuul crurivastator, med ett fotografi från filmen Ghostbusters från 1984. Bild: Royal Ontario Museum.

Zuul-Ghostbusters-620px
Zuul, Gozer-templets väktare i Ghostbusters.

Sex kategorier

Detta är inte första gången en referens till populärkulturen görs när en nyupptäckt dinosaurie ska namnges. Men vilka principer följer paleontologerna när de ger namn åt en ny art? Rent formellt gäller den standard som finns preciserad i International Code of Zoological Nomenclature, som vilar på den linneanska taxonomin. Därutöver har forskarna stor frihet. Historiskt kan dinosauriernas namn grovt sorteras i sex kategorier.

Vissa arter har fått sitt släkt- eller artnamn efter platsen eller regionen där fossilet hittades. Exempelvis Utahraptor, Argentinosaurus och Spinosaurus aegypticus. Andra beteckningar avslöjar anatomiska särdrag, såsom Triceratops med sina tre horn. Eller ”ödletanden” Iguanodon, en av de första dinosaurier som beskrevs vetenskapligt i början av 1800-talet, i detta fall just utifrån fossil av tänder som till formen påminde om levande leguaners.

Vissa namn ska återspegla djurets karaktär. Ett berömt exempel utgör det fruktade rovdjuret Tyrannosaurus rex, ”tyrannödlornas konung”. Ingen tvekan med det namnet om att djuret står på toppen av ätandets pyramid. Ordet Brontosaurus bygger på grekiskans bronté som betyder åskdunder, och syftar såklart på mullret i marken när den sjuttio ton tunga sauropoden tar sina mäktiga steg.

En fjärde kategori ger hommage åt en person. Namnet Diplodocus carnegii bär ett evigt tack till den amerikanske industrimagnaten Andrew Carnegie, som sponsrade utgrävningen av det spektakulära skelettet i Wyoming vid sekelskiftet 1900. Ett nyare exempel är Savannosaurus elliotorum, en medelstor titanosaur som upptäcktes av den australiensiske fårfarmaren och amatörpaleontologen David Elliot för drygt tio år sedan.

Diplodocus-Carnegie-Museum-Hatcher-620px
Diplodocus carnegii, monterad under överinseende av paleontologen John Bell Hatcher för Carnegie Museum i Pittsburgh tidigt 1900-tal.

Vissa namn inrymmer en sorts metareferens eller vetenskaplig kommentar. Apatosaurus till exempel, som betyder ”vilseledande ödla” eller ”lurig ödla”. Det var den amerikanske paleontologen Othniel Charles Marsh som på 1870-talet gav arten detta namn eftersom benen på undersidan av svansen inte såg ut som förväntat utan skickade tankarna till en annan kategori urtidsdjur.

”Irritationen” som namnet Irritator challengeri vittnar om avser det märkliga fossil som passerat ett gäng profithungriga aktörer innan forskarna kunde studera det på 1990-talet. De skrupelfria – därtill kriminella – handlarna hade nämligen manipulerat fossilet med ett slags gips i tron att det skulle bli mer attraktivt och därmed betinga ett högre pris. Högst irriterande för forskarna att behöva konstatera ett sådant falsarium. Och skandalen skrevs alltså in i vetenskapens lexikon.

Namnet på denna brasilianska dinosaurie, en fiskätande spinosaurid, leder över till den sjätte kategorin, där referenser till populärkultur eller mytologi förekommer i namnet. Med ordet ”challengeri” hyllar paleontologerna professor George Challenger i Arthur Conan Doyles roman The Lost World från 1912 – en klassiker inom dinolitteraturen.

På motsvarande sätt rymmer Masiakasaurus knopfleri en hyllning till gitarristen Mark Knopfler. Forskarna har berättat att Dire Straits spelades konstant i hörlurarna medan de knackade och borstade fram fossilet. Namnet gav sig därmed självt. År 2006 publicerades en studie av en ny art med ett mycket karaktäristiskt huvud som osökt skickar tankarna till sagornas drakar. Så varför tveka? Arten fick namnet Dracorex hogwartisa, ”Hogwarts drakkonung”. En hälsning till Harry Potter och skolan för magiker.

Masiakasaurus-Sean-Murtha-620px
Masiakasaurus knopfleri. Modell av Sean Murtha.

Det är i denna kategori Zuul crurivastator får placeras. Populärkulturens närvaro i dinosauriernas namnkatalog är ett modernt fenomen, och katalogen har förändrats även i andra avseenden. Är förändringarna tecken i tiden? Vad berättar orden?

Namn med många bottnar

Djurens namn har betydelser utöver den rent klassifikatoriska funktionen. Hade T. rex blivit lika känd och populär om arten bestämts till sitt ursprungliga, preliminära namn Dynamosaurus imperiosus? Nog klingar det inte lika gotiskt och suggestivt som Tyrannosaurus rex, inte lika skräckfilmsaktigt.

För många barn blir dinosauriernas namn ett första möte med det vetenskapliga latinet. Troligtvis bidrar detta till dragningskraften: genom namnen som inte liknar vardagsorden och ändå inte är ren fantasi får barnen tillgång till ett magiskt vuxenspråk, som gör dem till experter och samtidigt distanserar dem från sina okunniga föräldrar och andra icke-initierade i vuxenvärlden.

Författaren Michael Crichton förstod detta. ”Those names are impossible”, säger en av personerna i romanen Jurassic Park uppgivet, ”You’ll never learn those names if you’re over the age of ten.” Vem som helst kan se och höra hur barn på naturhistoriska museer undervisar sina föräldrar och briljerar med sitt förråd av latinska namn.

Crichton själv har i och med sin roman haft en omätlig betydelse för de senaste decenniernas dinokult, så självklart har han fått en art uppkallad efter sig: Crichtonsaurus bohlini, officiellt presenterad 2002. Som av en händelse är djuret faktiskt nära biologisk släkting till Zuul.

Personen som kom på namnet, Dong Zhiming, är inte alltid lika tydlig. En annan av hans upptäckter döptes till Tianchiasaurus nedegoapeferima. Det sista kryptiska ordet kombinerar bokstäver på huvudpersonerna i Spielbergs filmatisering av Crichtons roman.

Artspecificeringen bohlini är även den en hyllning och syftar på den svenske paleontologen Birger Bohlin. På 1920- och 30-talen deltog han i flera utgrävningar i Kina, bland annat som medlem i Sven Hedins expeditioner, men är nog mindre känd för sina dinosaurier och desto mer för arbetet med den så kallade Pekingmänniskan.

Ett namn som Zuul crurivastator bildar en länk mellan vetenskap och populärkultur, det högtravande och det lättsamma. Royal Ontario Museums forskare utnyttjade detta i kommunikationen med den intresserade allmänheten. Detta slags beteckningar tjänar även som stimulans för fantasin genom att leda associationerna till ett visst välbekant mål, det må vara Ghostbusters eller Harry Potter.

I globaliseringens tidevarv

I namngivandets praktik kan också en sorts globalisering och dekolonialisering noteras. Exempelvis har de många fossilfynden på kinesisk mark gett upphov till namn som Banji, Xuwolong, Khaan och Shinxinggi. Namn som inte klingar vetenskapligt eller dinosaurielikt på det traditionella sättet men som för personer med rätt språkkunskap och kulturell referensram är lika semantiskt meningsfulla som de gamla namnen är för västerlänningar. Därtill ger språket en möjlighet till lokal identifikation, en rumslig förankring av vetenskapens platslösa objektivitet.

Motsvarande geografiska avtryck i artnamnen finner vi från Indien, med nyupptäckta dinosaurier såsom Nambalia och Pradhania. Amerikanerna har sin rovdjurskung i T. rex, indierna kan istället stoltsera med Rajasaurus narmadensis – “Den furstliga ödlan från Narmada”. Sydamerika är fyndregion för exempelvis Quetzalcoatlus, en gigantisk flygödla som fått sitt namn efter en bevingad aztekgud. Tupuxuara och Tapejara är dinosaurienamn hämtade från den brasilianska Tupimytologin.

quetzalcoatlus-mark-witton-620px
Quetzalcoatlus. Bild: Mark Witton.

Dessa namngivningsakter som språkligt och kulturellt lokaliserar dinosaurierna på jordens yta behöver för all del inte ske utanför den västerländska geografin. Fossil av arten Balaur bondoc hittades 2009 i Rumänien och namnet anspelar på lokala sägner – balaur är ett fantasidjur med vingar och ormliknande kropp, och dinosauriens namn betyder ungefär ”kraftig drake”.

Under senare tid har också ursprungsbefolkningars språk börjat synas i paleontologin. Ett exempel är anknäbbsdinosaurien Ugrunaaluk kuukpikensis, vars namn lånats från inuiternas språk i den arktiska region där fossilet upptäcktes. Beslutet togs inte på en höft. Paleontologerna konsulterade Alaska Native Language Center för att kunna formulera ett passande namn. Resultatet kan översättas till ”uråldrigt betesdjur”, och namnet har en vördnadsbjudande konnotation.

Ugrunaaluk-kuukpikensis-James-Havens-620px
Ugrunaaluk kuukpikensis. Bild: James Havens.

Exemplet Ugrunaaluk visar hur paleontologin skriver in sig i mer generell utveckling, avläsbar också inom geografi och kartografi. Numera används sällan namnet Mount McKinley för Alaskas högsta berg utan Denali, ”Den Höga” på Koyukonfolkets språk. Skiftet har varit föremål för laddade politiska debatter. I september 2015 kunde Barack Obama förklara Denali som bergets officiella namn. Att självaste presidenten engagerade sig i frågan belyser ordens symbolvärde. Världen över reses krav på att ursprungsbefolkningarnas röster ska få komma till tals i officiella berättelser om natur och platser. På svenska fjällkartor har sedan en tid det högsta berget stavats mer i enlighet med samiskt uttal, inte längre Kebnekaise utan Giebnegáisi.

De namn vi ger naturen – arter såväl som landskap, dinosaurier såväl som berg – är alltså inte bara en formell, inomvetenskaplig angelägenhet utan en fråga med djupare kulturella och politiska skikt. Inom dinosauriernas fält skapas med språkets hjälp nya förbindelser mellan vetenskap och populärkultur, folklore och mytologi. Lokalspråkens närvaro speglar maktförskjutningar och en viss decentrering av västerländsk kunskapshegemoni i naturvetenskapens form. Dinosaurier är natur som är kultur. Hur vi tolkar och benämner dem säger lika mycket om vår egen tid som om faunan för miljoner och åter miljoner år sedan.


Den här texten publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i en något annorlunda version den 13 oktober 2017.

Det levande förflutna

De verkliga djuren är sedan länge döda, bara fossiliserade fragment återstår. Men i teoriernas och föreställningarnas värld bildar urtidsdjuren en högst levande och dynamisk fauna. Det senaste halvåret har nya fynd och rön presenterats i en sådan strid ström att det nästan varit svårt att hänga med i svängarna. Några exempel:

Den äldsta arten i släktet till vilket den kända Brachiosaurus tillhör har upptäckts. Eller snarare fastställts, för fossilet grävdes fram redan på 1930-talet. Forskarna har emellertid inte kunnat identifiera eller placera det. En kort, ofullständig beskrivning publicerades 1943, därefter har fossilet ruvat på sin gåta där det legat på en arkivhylla i Museum National d’Histoire Naturelle, Paris – tills nu. Arten har fått namn efter fyndplatsen nära den lilla byn Damparis i östra Frankrike: Vouivria damparisensis.

Vouivria-Imperial-College-London-Chase-Stone-620px Vouivria damparisensis. Bild: Imperial College London/Chase Stone

Två nya teorier om publikfavoriten Tyrannosaurus rex har presenterats. En studie argumenterar för att djuret hade ett sensoriskt högkänsligt nosparti, vilket forskarna tror kan ha tjänat sin funktion i sexualakten. Kommer vi då att få se två T. rex ömsint gnuggande sina nosar mot varandra i Jurassic World 2, som planeras gå upp på bio 2018? Knappast troligt.

Debatten om T. rex utseende har blossat upp igen. Fjädrar eller fjäll, fågel- eller ödlelik? Fynd av hudsektion talar nu för det senare alternativet. Åtminstone antas en vuxen T. rex inte haft fjädrar på kroppen, förutom möjligen på armar och huvud. Men ingen forskare vågar utesluta att djuret som juvenil var täckt av någon form av fjädrar. Juan Antonio Bayona, som fått uppdraget att regissera Jurassic World 2, drar nog en lättnadens suck av det nya rönet. För biopubliken, resonerar Hollywood, vill inte se en T. rex och associera till en stor kyckling.

Luis-Rey-Trex-and-Chicken-400px Bild: Luis Rey

Den stora frågan om varför och hur dinosaurierna dog ut har varit en het potatis sedan Luis och Walter Alvarez i början av 1980-talet presenterade sin teori att det plötsliga utdöendet orsakades av ett meteoritnedslag i nuvarande Mexico för ungefär 65 miljoner år sedan, ett nedslag som resulterade i den mer än tjugofem kvadratkilometer stora Chicxulubkratern.

Även om meteoritens betydelse är allmänt accepterad som huvudorsak har bilden av massutdöendet på jorden vid krita/tertiär-skiftet stegvist komplicerats under ett antal år. Kompletterande faktorer såsom redan pågående klimatförändringar och smittosjukdomar har föreslagits. Och nyligen presenterades en teori som gör gällande att utdöendet för vissa djurgrupper skedde mycket långsammare än vad man tidigare trott.

Teorin förskjuter den etablerade uppfattningen om dinosauriernas evolutionära relation till fåglarna. Tidigare dominerade tanken att dinosaurierna dog ut först varefter fåglarna utvecklades; forskarna i den nya studien menar att fåglarna utvecklades innan dinosauriernas utdöende.

Xicxulub-Don-Davis-620px

dinosaurier-meteorit-620px Vilken betydelse för dinosauriernas utdöende hade meteoritnedslaget i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan?

En ännu mer revolutionerande teori presenterades i tidskriften Nature i slutet av mars. En teori som ruckar på dinosauriernas stamträd – det fylogenetiska system som numera kallas kladistik – ner i dess själva rotsystem. ”The repercussions of this research are both surprising and profound”, säger David Norman, en av författarna till artikeln. Vilka skulle då dessa ”repercussions” kunna vara?

Till exempel att ett flertal välkända arter såsom Diplodocus strängt taget faller utanför kategorin dinosaurier. För att det inte ska ske måste själva kategorin omdefinieras. ”Dinosaurien” måste uppfinnas, konstrueras på nytt. Ifall den nya teorin är korrekt, tillägger professor Paul Barret, ”it explains away many prior inconsistencies in our knowledge of dinosaur anatomy and relationships and it also highlights several new questions relating to the pace and geographical setting of dinosaur origins.”

dinosaur-family-tree-change-620px Dinosauriernas nya stamträd i mycket förenklad form.

Plötsligt förändras allt. Igen. Idag liksom i det förflutna utgör dinosaurieforskningen en arena för ständiga omförhandlingar, för hypoteser och teorier som kan skakas av nya fynd eller av nya anlysmetoder. Ovan nämnda Brachiosaurus-släkting vittnar om detta, låt vara i liten skala – ett exempel på hur dinosaurieforskning kan bedrivas som ett slags historisk arkivvetenskap.

Paleontologin utvecklas inte linjärt och ackumulativt. Teorierna om dinosaurierna har historiskt snarare tagit form i ryckiga processer och genom reaktivering. Det kan röra sig om gammalt empiriskt material som undersöks på nytt, som i fallet med Vouivria damparisensis, eller nya överväganden av tidigare refuserade teoretiska tankegångar, som är fallet med den fylogenetiska hypotes som nyligen publicerades i Nature. Studien återintroducerar nämligen termen ornitoscelida, som lanserades av Thomas Henry Huxley i ett föredrag 1869.

Vid den tiden stod det klart att Richard Owens dinosauria-begrepp utgjorde en alltför onyanserad och även på andra sätt problematisk kategori. Nya underavdelningar behövdes, ja en ny systematik för den förhistoriska faunan, inte minst om arterna skulle kunna förstås enligt den evolutionslära som Darwin nyligen presenterat. Den djupt religiöse Owen hörde till lärans tuffaste motståndare medan Huxley så pass engagerat propagerade för evolutionsteorin att han fick smeknamnet ”Darwins bulldogg”.

Den direkta orsaken till Huxleys modell var ett uppseendeväckande fynd: Compsognathus, en liten ödlelik varelse som av allt att döma hade fjädrar. Fossilen stärkte hans övertygelse om en grupp djur som distinkt skiljde sig från andra dinosaurier. Huxley placerade ornitoscelida som en överordnad grupp under vilken dinosauria och compsognatha sorterade (dinosauria bestod i sin tur av tre familjer i hans system).

Huxleys modell – en bland flera som lanserades under denna period – fick dock backa till förmån för en annan princip, föredragen av paleontologen Harry Seely som den 24 november 1887 läste sitt paper ”On the Classification of the Fossil Animals commonly named Dinosauria” inför Royal Society i London. Seely föreslår att dinosaurierna borde delas upp i två huvudkategorier, baserade på djurens höftben.

huxley-seely-620px T.v. Thomas Henry Huxley (1825–1895), t.h. Harry Seely (1839–1909)

Seelys modell blev standard och har stått sig i 130 år, den har fungerat som ramverk för såväl klassificering som förståelse av dinosauriernas evolution i stort. Men nu tar alltså en grupp forskare upp Huxleys idéer igen och använder hans term i en ny teoretisk kontext. Många, många standardböcker kommer att bli inaktuella ifall den nya hypotesen får bred acceptans.

Trots dessa skakningar i paleontologins fundament så är det en annan nyhet som fått det största genomslaget i media under våren: det sensationella fyndet av ett närmast perfekt bevarat fossil av en ny art. Djuret gavs ett udda namn. Det blir temat för nästa blogginlägg.

Australiens nya dinosaurie

För några dagar sedan publicerade tidskriften Nature den första beskrivningen av en ny dinosaurieart – Savannasaurus elliottorum. Djuret tillhör familjen stora sauropoder kallad titanosauria, den sista gruppen långhalsade fyrfota växtätare under kritaperioden.

Australiensaren David Elliott är fårfarmare och även entusiastisk amatörpaleontolog och driver ett dinosauriemuseum på sin farm. Han var ute och vallade sina får när han såg den första benbiten sticka upp ur marken på savannen i Winton, Queensland. Året var 2005.

david-elliott

Tillsammans med paleontologer skapade Elliott en insamling för att finansiera utgrävningen. Forskare, volontärer och hela Elliotts familj var engagerade i det tidskrävande fältarbetet. Så småningom kunde 17 lastpallar med fossiliserat ben fraktas till en lagerlokal, där de förvarades inför nästa fas av rekonstruktionen, friläggningen av benen, varefter en rad vetenskapliga undersökningar gjordes. Efter en process som tagit drygt tio år publiceras nu den vetenskapliga rapporten, författad av tio personer med Stephen F. Poropat som första namn.

Elliotts fynd visade sig innehålla cirka tjugo procent av djurets skelett och forskarna har alltså kommit fram till att det rör sig om en ny art. Den har namngetts efter Elliott och landskapet där hans får nu betar, men exemplaret bär samtidigt smeknamnet Wade som en hyllning till paleontologen Mary Wade som dog under utgrävningen. På fyndplatsen fann man också skelett efter ytterligare en dinosaurie, Diamantinasaurus matildae, en nära släkting till Savannasaurus som har beskrivits tidigare och således ingen nyupptäckt art.

savannasaurus-bones

Nya arter av dinosaurier hittas med jämna mellanrum men det speciella med Savannasaurus är att exemplaret kastar nytt ljus över titanosauriernas geografiska distribution och migrationslinjer. Man tror att Savannasaurus och möjligen även andra arter kan ha tagit sig från nuvarande Sydamerika till Australien via Antarktis. En hypotes sedan tidigare som nu stärkts är att det var en period av global uppvärmning för ungefär hundra miljoner år sedan som skapade förutsättningen för denna planetära vandringsväg på superkontinenten Gondwana, en förflyttning över ofantliga avstånd i såväl rum som tid.

savannasaurus-migration

fylogenetisk-position-wikipediaSavannasaurus fylogenetiska position

Savannasaurus elliottorum har rönt ganska stor medial uppmärksamhet. Tre saker i skriverierna förtjänar särskild reflektion.

För det första framhålls djurets storlek. Sauropoden beskrivs med fraser som ”giant herbivorous dinosaur” (The Guardian), ”huge dinosaur species” (CNN), ”the size of a bus” (Live Science), för att ta några exempel. Detta trots att Savannasaurus inte alls sticker ut sig bland titanosaurierna, snarare hör den med sina 12-15 meters längd till de mindre arterna. Att journalister och rubriksättare ändå uttrycker sig som exemplen visar hör till den gängse logiken när nya dinosauriearter presenteras i massmedia. Långt ifrån alla nya fynd når fram till offentlighetens ljus, det krävs antingen att arten utmärker sig till storlek eller form, eller att fyndet utgör ett exceptionellt exemplar av en redan etablerad art i populärkulturen. Exempel på det senare är Tufts-Love Rex som jag skrev om i bloggen för en tid sedan.

För det andra finner man allt fler artiklar ju närmare fyndplatsen man kommer. Savannasaurus beskrivs som ett viktigt fynd för vetenskapen men lokaliteten betonas mer i australiensisk press än internationellt. På hemmaplan blir savannasaurus först och främst en ”Aussie dinosaur”. Vilket är symptomatiskt för hur dinosaurier ofta knyts till både nationella och lokala identiteter. Fossil blir en angelägenhet för närmaste by eller stad, naturalhistorien en del av regionens kulturarv i vilken lokalbefolkningen investerar stolthet och patriotiska känslor. I lokalpressen tenderar personerna – i detta fall David Elliott och hans fru samt forskaren Stephen Poropat som är knuten till Elliotts museum – vilka varit involverade att skrivas fram lika mycket som de vetenskapliga faktorerna.

Den tredje aspekten av reportagen handlar om hur titanosaurierna förflyttat sig i en tid av global uppvärmning. Vår egen samtid tränger sig på, en förbindelse skapas över årmiljonerna.

Ifall fossil av dessa djur hittas på Antarktis skulle det kunna utgöra det starkaste stödet för hypotesen om migration över Gondwana. Den ena studien efter den andra visar hur Antarktis isar idag smälter i allt raskare takt, och därmed ökar också sannolikheten att ben av dinosaurier blottläggs. Spöklika lämningar av djur som träder fram på isfritt land en andra gång. Den globala uppvärmning för hundra miljoner år sedan som lät dinosaurierna vandra och utvecklas i en geografisk rörelse från Sydamerika till Australien, resonerar på så sätt med våra dagars klimatförändringar.

savannasaurus-travis-tischler-aaofdinosaurmuseumBild: Travis Tischler, Australian Age of Dinosaurs Museum

Djur- och växtliv har alltid varit underkastade klimatmässiga villkor men arterna har också efter förmåga utnyttjat dessa villkor, såväl i perioder av relativ stabilitet som när snabba förändringar skett. Och vad som är stabilt och vad som är ett hastigt skeende kan när det är fråga om biologisk evolution inte mätas med mänskliga måttstockar.

Savannasaurus elliottorum kan ha utvecklats under en geologiskt sett kort period, kanske fem miljoner år, av för titanosaurierna gynnsam lufttemperatur. Vem kan föreställa sig följderna av våra dagars klimatförändringar i ett tidsperspektiv på fem miljoner år? Vem kan föreställa sig hur det biologiska livet på jorden skulle påverkas av ett isfritt Antarktis? Dinosaurierna sätter vår tanke och vår fantasi på den djupa tidens prov.

Tufts-Love Rex

För en vecka sedan offentliggjordes att ett nytt exemplar av Tyrannosaurus rex upptäckts. Fyndet gjordes under en utgrävning i norra Montana ledd av paleontologen Gregory Wilson, University of Washington och Burke Museum of Natural History and Culture.

Platsen är närmare bestämt Hell Creek Formation, känd som en av världens rikaste fyndplatser för dinosauriefossil. Men en ny T. rex är aldrig bara ytterligare några ben och detta exemplar var i högsta grad någonting utöver det vanliga.

daily-mail-uk_20160821-SKULL_Credit-Burke-Museum_470pxFoto: Burke Museum

Hittills har man funnit cirka tjugo procent av djurets skelett, bland annat revben, ryggrad och delar av bäckenben och en käke. Trots att T. rex är en välkänd dinosaurie hos allmänheten är forskarnas underlag ganska skralt och ett såhär pass komplett skelett hör till ovanligheterna. Det finns bara tjugofem exemplar i världen av T. rex med mer än fem procent av skelettet intakt. Framförallt innehöll det nya fyndet en välbevarad skalle; en av de femton mest kompletta kraniefossilen av T. rex som någonsin hittats. Och då har ännu inte hela stenblocket runt skallen avlägsnats…

”A fantastic specimen”

Den nya T. rex kan dateras ganska exakt till 66,3 miljoner år, givet berggrunden som omgjutit fossilen. Det betyder att djuret levde under yngre krita, alldeles i slutet av dinosauriernas tid innan det stora utdöendet som öppnade scenen för däggdjuren. Av skallens storlek har forskarna dragit slutsatsen att djuret var femton år gammalt (en T. rex kunde bli ungefär tjugofem år). Den totala storleken uppgår till 85 % av det största exemplaret som hittills hittats och som bär namnet Sue och finns att beskåda på Field Museum i Chicago.

Sagan tar sin början när två volontärer vid namn Luke Tufts och Jason Love upptäcker några fossiliserade ben som stack ut från klippan. Ytterligare ben hittades strax därpå och det stod snart klart att det rörde sig om en dinosaurie, ett rovdjur närmare bestämt. När skallen började avtäckas klarnade artbestämningen bortom alla tvivel. Och så en tand och ytterligare en. ”When we started to see those teeth with the skull, we knew we had a fantastic specimen”, säger Wilson.

Tooth-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Nu tar grovjobbet vid. Under nästan två veckor arbetar ett team om åtta-tio personer med att frilägga klippan runt fyndet. Med hackor, släggor och spadar forslas tjugo ton sandsten bort och en hylla skapas för utgrävningens nästa fas. De grova verktygen byts mot små hammare, borstar och spetsiga instrument fina som tandpetare. Tufts-Love Rex har engagerat runt fyrtio hackande och borstande personer denna sommar.

Site-Credit_Larry-Mose_Burke-Museum_620pxFoto: Larry Mose/Burke Museum

Prepwork-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Från berg till museum

Att frilägga fossil kräver både hantverk och planering. Arbetet måste ske försiktigt och metodiskt, men samtidigt brådskar det eftersom när väl de fossiliserade benen är frilagda så är de utsatta för väder och vind. Det är ett race mot entropin.

Därför innesluter man fossilen i gips. Sedan forslas de gipsade blocken till kontrollerade miljöer inomhus där fossilen kan friläggas och undersökas. Friläggningen sker med specialinstrument som påminner om de som tandläkare använder och för det vetenskapliga studiet används idag avancerad digital teknologi.

Arriving-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

Blocket som innesluter Tufts-Love Rex skalle väger över ett ton. Det krävdes grävskopa på plats i Hell Creek Formation, transport med lastbil och sedan gaffeltruck för att fullborda den 140 mil långa resan från Montanas öppna vidder till Burke Museum i Seattle.

Lifting-Credit_Dave-Demar_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

daily-mail-uk_20160821_Credit-Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Nästa kapitel

Där ska den nu ligga en dryg månad. Skallen i sitt gipsblock, till allmän beskådan tillsammans med verktyg och information till museets besökare om utgrävningen. Sedan tar det mödosamma och tidskrävande arbetet vid att få bort stenen runt benet. Ett team kommer att hacka, mejsla, blästra, blåsa och borsta i ett år eller så.

Display-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Planen är att presentera denna nyfunna T. rex för allmänheten år 2019. ”We think the Tufts-Love Rex is going to be an iconic specimen for the Burke Museum and the State of Washington”, säger Greg Wilson, ”and will be a must-see for dinosaur researchers as well.” Veteranen Jack Horner håller med: ”Having seen the ’Tufts-Love Rex’ during its excavation I can attest to the fact that it is definitely one of the most significant specimens yet found.” Horner är en av de som initierat det stora utgrävningsprojektet i Hell Creek Formation, och han menar att Tufts-Love Rex välbevarade skalle kan ge viktig information till forskningen om T. rex ätvanor och växttakt.

Redan nästa vår kommer forskare och volontärer att vara på plats i Montana för fortsatt sökande och grävande. Vi har ännu inte sett slutet på denna historia.

Som traditionen bjuder så är det nya exemplaret döpt efter den som gjorde upptäckten. Ingen dålig belöning för Luke Tufts och Jason Love, som ägnat de senaste femton somrarna åt att leta fossil under Montanas stekande sol.