Diplodocus erövrar världen (bokrecension)

Hall of Reptiles i Londons Natural History Museum var fullpackad med människor vid lunchtid fredagen den 12 maj 1905. De hade samlats för presentationen av museets senaste tillskott: ett fullständigt skelett av en Diplodocus. Dinosaurien mätte en bra bit över tjugo meter på längden och fyra meter på höjden. Den dominerade rummet liksom händelsen dominerade samtalet i pressen, på tesalonger och pubar denna vår. Inte bara Londontidningarna skrev om museets märkliga nyhet, som uppmärksammades runt om i världen.

I salen sitter delar ur landets vetenskapliga elit, adligheter, högt uppsatta militärer, journalister och så hedersgästen från USA: Andrew Carnegie. Han låg nämligen bakom att dinosaurien som några år tidigare hade grävts fram i Wyoming kom att installeras här, på andra sidan Atlanten. Londons Diplodocus bestod emellertid inte av äkta fossil utan var en kopia, en gåva till museet från den skotsk-amerikanske multimiljonären.

Varför skänker världens rikaste man en dinosaurie till Natural History Museum? Hur gick det till när fossildelarna omvandlades till en publik installation av detta slag? Vad hände sen? Vilken vetenskaplig och kulturell betydelse fick föremålet? Dessa frågor behandlas i en nyutkommen bok av den holländske vetenskapshistorikern Ilja Nieuwland: American Dinosaur Abroad: A Cultural History of Carnegie’s Plaster Diplodocus (University of Pittsburgh Press, 2019). Boken är i stort sett identisk med Nieuwlands doktorsavhandling från 2017.

Historien börjar när Andrew Carnegie en dag i december 1898 slår upp New York Journal and Advertiser. Han stannar till vid en helsida om en upptäckt som gjorts i Wyoming. ”Most Colossal Animal Ever On Earth Found Out West” löd rubriken. Artikeln berättade om fossil av en enorm sauropod. Carnegie, som var på jakt efter någonting spektakulärt till sitt nyöppnade naturhistoriska museum, klottrade i tidningens marginal ner några ord till museets chef, William J. Holland: ”My Lord – can’t you buy this for Pittsburgh… get an offer – hurry AC”.

Delar ur teamet som grävde fram Diplodocus ur marken väster om Laramiebergen, Wyoming. Längst till vänster sitter William J. Holland. Inflikad: Andrew Carnegie, 1913.

Carnegie var då 63 år och hade dragit sig tillbaka från affärslivet för att ägna sig åt filantropi och fredsarbete. Han donerade enorma summor pengar till bibliotek, museer, skolor och konsertsalar, och agerade mäklare för att skapa fredliga allianser mellan nationer.

Tillsammans med Holland drar Carnegie upp storstilade planer på att använda dinosaurier som ett slags diplomatisk valuta för att knyta kontakter med makthavare runt om i världen. Idén föddes när Carnegie fick besök av Storbritanniens kung Edward VII på sitt slott Skibo i Skottland. I arbetsrummet drogs kungens blick till en inramad teckning av ett märkligt djurskelett och han frågade nyfiket vad det var för någonting. Världens största landlevande djur som dessutom bär mitt namn, kunde Carnegie stolt berätta om dinosaurien, Diplodocus carnegii. En sådan vill jag ha till vårt museum i London, replikerade Hans Majestät.

Teckningen (från John Bell Hatchers rapport 1901) som kung Edward VII fastnade för.

Diplodocus carnegii var då inte bara den ditintills största dinosaurien som grävts fram, skelettet var dessutom ovanligt komplett. Ytterligare ett exemplar är ingenting man bara går ut och hackar fram på beställning, så Carnegie erbjöd istället Edward VII en kopia. Att gjuta modeller av de bortåt trehundra delarna och sedan omvandla dessa till ett utställningsföremål innebar en tour de force av aldrig tidigare skådat slag, och involverade ett helt team av paleontologer, skulptörer, målare och grovhantverkare. Några år senare står Diplodocus på plats i Natural History Museum. En sensation! Som svarade perfekt på tidens begär efter stora, fantastiska underhållningsobjekt.

London var i själva verket bara början. De följande åren kommer kopior av Diplodocus att tas emot under pompa och ståt av kejsar Wilhelm II i Tyskland, president Armand Fallières i Frankrike, kejsar Franz Josef i Österrike-Ungern, kung Vittorio Emmanuele III i Italien, tsar Nikolaj II i Ryssland, president Roque Sáenz Peña i Argentina och kung Alfonso XIII i Spanien.

Efter Carnegies död 1919 ansvarar Holland för ytterligare några kopior, bland annat en till Mexico 1928 samt en gjutning i betong som placerades utomhus i Vernal, Utah.

Diplodocus monteras i Paris, 1908. Nedan ett vykort av modellen i Vernal, Utah.

Sauropoden sätter också sina avtryck utanför de naturhistoriska museerna i 1900-talets populärkultur. Den förekommer i spelfilmer, i politisk satir, i skönlitteratur, i reklam för alltifrån chokladpraliner till pulvertvål, den dyker upp i sånger och dikter, på vykort och i populärvetenskapliga verk om förhistoriens fauna. Tack vare Carnegies propagandamaskin blir Diplodocus ”the beast which has made paleontology popular” skriver Holland redan 1911; den är ”the best known and most-talked about dinosaur in the world” kompletterar hans kollega Arthur Coggeshall några decennier senare.

Londons nya dinosaurie skulle kunna ha praktisk nytta som garderob – en av många skämtteckningar från tiden. 

Diplodocus anatomi och beteende var föremål för skilda uppfattningar och heta diskussioner bland paleontologer. Den här udda representationen grundas i den sedermera falsifierade teorin att djurets ben var vinklade från kroppen ungefär som på en krokodil. 

Dinosaurien förekom i många populärvetenskapliga verk: här en teckning av den erkända illustratören Alice B. Woodward, ur boken From Nebula to Man (1905).

Londons ”Dippy” spelar en huvudroll i Disneyfilmen One of Our Dinosaurs is Missing, från 1975.

American Dinosaur Abroad tecknar med detaljskärpa hur denna ikoniska status hos Diplodocus etableras. Nieuwland kontextualiserar ”Dippy” såväl i sekelskiftets museipraxis som i den paleontologiska debatten och även i populärkulturen. En av den rikligt illustrerade bokens förtjänster är att den bildar en motvikt till den amerikanska slagsida som präglat forskningen om dinosaurier som ämne för vetenskapshistoriska och kulturanalytiska studier. Den kan därmed läsas som ett geografiskt-empiriskt komplement till Tom Reas Bone Wars: The Excavation and Celebrity of Andrew Carnegie’s Dinosaur från 2001.

Inte minst imponerar American Dinosaur Abroad genom författarens gedigna genomgång av historiskt källmaterial. Nieuwland vänder på sten efter sten. Kanske rent av en för mycket, för studien bågnar under sin egen ambition att låta Diplodocus svara på så många frågor, spegla så många aspekter av 1900-talets idé- och kulturhistoria. Det förhållandet skulle å andra sidan välvilligt kunna ses som ett följdriktigt symptom på själva ämnet, dinosauriernas och Diplodocus plastiska förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang och laddas med de mest disparata innebörder.