de-extinction

Två filmer under radarn

År 2018 var en milstolpe i dinosauriefilmens historia, av två anledningar. Dels var det stort jubileum – 25 år sedan epokgörande Jurassic Park gick upp på bio. Dels hade den senaste filmen i franchisen premiär. Jurassic World: Fallen Kingdom var nummer fem i sagan och samtidigt del två i World-trilogin. Att det kommer bli en uppföljare som direkt knyter an till storyn stod klart i slutscenen, och bekräftades i uttalanden av filmskaparna.

Under året släpptes också två andra dinofilmer, som emellertid passerat under den offentliga kulturbevakningens radar. Det är kanske inte konstigt att Jurassic Games och Triassic World inte gått upp på bio internationellt eller fått någon uppmärksamhet, då dessa produktioner ligger på en helt annan budgetnivå än filmen med rätt att göra anspråk på spielbergsk stamtavla.

Underhållning i bioteknologins tidevarv

Jurassic Games har regisserats av Ryan Bellgardt, som tydligen fått feeling för ämnet eftersom han släpper ännu en dinofilm redan i april i år. Den senare rör sig om ett familjevänligt drama med titeln The Adventures of Jurassic Pet. En kille i unga tonåren ska där rädda en nykläckt dinosaurie från skrupelfria vetenskapsmän. Vi har med andra ord att vänta ett slags ET möter Jurassic Park.

Jurassic Games plockar upp (läs stjäl) idén från Hunger Games. Dödsdömda fångar ges en chans till benådning genom att delta i en spektakulär överlevnadstävling arrangerad som TV-underhållning för massorna. Endast en av tävlarna kan vinna. Oddsen är höga. Förutom att alla andra deltagare utgör fiender med rätt att döda så utspelar sig tävlingen i en vildmarksmiljö med hungriga och arga dinosaurier.

1-Jurassic-Games-01-620px

2-Jurassic-Games-02-620px

Men allt sker i en virtuell värld, dinosaurier och miljö är digitala skapelser som tävlingsdeltagarna upplever genom VR-glasögon i en studio. Skador och smärta som tillfogas är dock på riktigt. Dör du i spelet så dör du i verkligheten.

3-Jurassic-Games-03-620px

Konceptet är inte så dumt och har potential. Det är också förlåtande: att filmens cgi brister på sina ställen – fulast är den sabeltandade ”tigern” – kan motiveras som en logisk konsekvens av spelets gränssnitt. En aura av B-film vilar över produktionen, som gärna kunde innehållit mer dinosaurier. Nu kommer urtidsdjuren in då och då som en extra puff på brasan men utan att ingå som ett för berättelsen essentiellt element.

Organ från Trias

Triassic World lanserades ungefär samtidigt som Jurassic World i juni, förmodligen för att kunna åka snålskjuts på dinosaurieintresset den senare filmens marknadsföring med all säkerhet skulle generera. Upplägget är ganska makabert: ingenjörer inom genteknologi klonar fram dinosaurier med syftet att använda deras inre organ för transplantationer på människor. Det har nämligen visat sig att dinosauriernas DNA har enastående egenskaper beträffande exempelvis immunförsvar. Djuren blir värdefulla som kommersiell resurs inom den medicinska industrin.

En intressant utgångspunkt för en film, inte för att teorin har någon vetenskaplig grund men för att immunologi och paleopatologi är forskningsområden där stora framsteg görs för förståelsen av dinosauriernas biologiska liv. Tankar om medicinsk nytta hörs också bland dem som förespråkar så kallad de-extinction.

Att människor är cyniska och törstar efter underhållningsvåld är ett tema i Jurassic Games. Den mänskliga cynismen är inte mindre framträdande i Triassic World men handlar där om storföretagens diskutabla etik. En av forskarna på labbet värnar om djuren som levande, kännande varelser – precis som i den nya Jurassic World-filmen – men möter ingen förståelse från den kallhamrade entreprenören i sin märkeskostym.

Den etiska konflikten mellan idealisten och exploatören, schablonmässigt representerade av en kvinna respektive en man, är dock det minsta av problemen. En av dinosaurierna lyckas såklart bryta sig ut ur sin bur varpå kaos, lemlästning och död uppstår. Dinosauriernas intelligens når nya höjder när utbrytaren räknar ut hur man öppnar burar med elektroniska kodlås och befriar sina medfångar, som alla är mycket mer inställda på att ta kål på människorna än att ta sig ut i det fria.

Triassic World är monoton såtillvida att den helt och hållet utspelar sig i samma miljö, inomhus i korridorer, laboratorierum och trappor. Skälen är nog mest praktiska och ekonomiska, men tanken är väl samtidigt att tillföra en viss klaustrofobisk känsla. Fotot är rätt snyggt och skådespeleriet många stunder bra men i vissa scener spricker det fatalt. Avståndet mellan anspråk och resultat är beklämmande stort.

En art gör filmdebut

Dinosaurierna då? Jurassic Games uppvisar en hel rad arter, inklusive T. rex som strider om revir, flygande Pteranodon, stora insekter och djur från Pleistocens megafauna. I kontrast till den mångfalden innehåller Triassic Games bara en art, och det är ett överraskande val: Gojirasaurus. Mig veterligen har arten aldrig tidigare förekommit i en spelfilm.

4-Gojirasaurus-Wikipedia-620px

Arten beskrevs vetenskapligt 1997 av Kenneth Carpenter, paleontolog vid Denver Museum of Natural History. Den är ännu så länge omgärdad av frågetecken. För filmens vidkommande är detta bara en fördel; det finns ju ingen etablerad bild av denna dinosaurie, därför går det an att ta sig vissa friheter med det visuella uttrycket som målsättning.

Valet av Gojirasaurus är regismart även av andra skäl. Storleksmässigt passar djuret för att kunna ta sig fram i korridorer och husrum men är samtidigt stort nog för att injaga monsterskräck i berättelsens personer såväl som i biopubliken. Inom familjen Coelophysoidea var det med sina uppemot sju meter en gigant, och av den anledningen har Gojirasaurus fått sitt namn efter japanska jätteödlan Godzilla.

5-Triassic-World-01-620px

6-Triassic-World-02-620px

Regissören Dylan Vox kan få en eloge för det originella valet av dinosaurie. Om jag välvilligt ska framhålla en annan positiv aspekt med Triassic World blir det att dinosaurierna inte är helt och hållet cgi-produkter. I vissa scener har man använt stora attrapper, styrda för hand. Old school man sällan ser idag.

Det är annars en sak som slår mig när jag ser dessa nya dinofilmer, att digitaltekniken förtar något av charmen hos de undermåliga produktionerna från förr med dess latexfigurer och stop-motion-modeller. Cgi har gjort dålig dinosauriefilm tråkigare.

Annonser

Dinoåret 2018

Bloggandet har gått på sparlåga under året men det betyder inte att 2018 har varit ett händelsefattigt år. Tvärtom. Paleontologer gör ständigt nya fynd i fält världen över och gräver fram i genomsnitt en potentiellt ny art i veckan. Forskningen gör även teoretiska framsteg tack vare alltmer avancerade analysmetoder och digital utrustning. Vi lever i ”The Golden Age of Discovery” berättar Steve Brusatte i The Rise and Fall of Dinosaurs: The Untold Story of A Lost World, som kom ut början av sommaren. Den hyllade och prisbelönta boken utgör i sig en av dinoårets händelser.

Brusatte-Rise-and-Fall-cover-300px

Dinosaurier till salu och på turné

Den sedan något decennium omdebatterade kommersialiseringen av fossil fortgår. Exempelvis auktionerades ett stort skelett ut i juni under spektakulära former i självaste Eiffeltornet i Paris. Den ännu inte artbestämda theropoden, med drag som påminner om Allosaurus, gick under klubban för två miljoner dollar. Händelsen uppmärksammades av bland andra The Guardian och USA Today.

dino-paris-auction-june-2018-620px
En dinosaurie till salu i bottenvåningen på Eiffeltornet.

I England har nationalmaskoten ”Dippy” – en modell av Diplodocus carnegii som stått i Natural History Museum i London sedan 1905 – påbörjat en riksomfattande turné. Första anhalten i Dorset County Museum blev en publik- och mediaframgång över all förväntan. Dippy fortsatte sedan till Birmingham och befinner sig just nu i Ulster Museum i Belfast. Projektet är en organisatorisk och logistisk tour de force som intresserat museivärlden långt utanför dinospecialisternas krets. Men att flytta Dippy från Hintze Hall, det katedrallika stora rum som besökarna träder in i från huvudentrén, har inte varit okontroversiellt. Flytten har orsakat proteststormar på sociala medier och under parollen ”Save Dippy” har aktionsgrupper bildats; ja man har till och med skrivit petitioner till parlamentet och krävt att den kära dinosaurien ska få vara kvar på sin rättmätiga plats, som ett viktigt kulturhistoriskt monument.

dippy-on-tour-620px

Forskningsresa i två delar

Dippy har också varit föremål för mitt eget forskningsintresse. I juni studerade jag material om dinosaurien i naturhistoriska museets arkiv. Det rörde sig om pressklipp, brev och annat. Det var spännande att så att säga få kika in bakom kulisserna på mitt favoritmuseum i London och känna hur historiens dofter frigjordes från de gamla luntorna. Allting var välorganiserat och personalen var kunnig och hjälpsam. Att bearbeta materialet för en studie om naturalier som kulturarv med utgångspunkt i fenomenet Dippy hör till mina målsättningar för 2019.

nhm-reading-rooms-620px
Från läsesalarna i Natural History Museum, London.

nhm-diplodocus-boxes-recieved-24december1904
En liggare i NHM:s arkiv noterar ett antal lådor som innehåller Diplodocus, mottagna 24/12 1904.

Arkivstudierna – i själva verket ägnade jag mig åt att bläddra igenom de tjocka luntorna och fota relevanta dokument för granskning när jag kommit hem – kombinerade jag med årets andra stora begivenhet för egen del. Närmare bestämt en internationell konferens om Jurassic Park, som arrangerades med anledning av den epokgörande filmens 25-årsjubileum.

25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination ägde rum i Cardiff, Wales. Arrangörerna blev överväldigade av det stora intresset så det blev parallella sessioner i sex olika paneler med forskare från Europa, USA och Kanada. Under rubriken ”Veggiesaurus and the Clever Girl of Jurassic Park” presenterade jag ett paper om genus och ätande i Spielbergs/Crichtons berättelse. Som teoretisk grund för analysen använde jag Joan Roughgardens Evolution’s Rainbow: Diversity, Gender, and Sexuality in Nature and People (2004), Carol J. Adams The Sexual Politics of Meat: A Feminist-Vegetarian Critical Theory (1990) och Jacques Derridas begrepp om karnofallogocentrism. Förhoppningsvis ska jag kunna omvandla mitt material till en artikel under 2019.

Evenemanget i Cardiff var fantastiskt lyckat. Keynote speaker var nämnda Steve Brusatte, som kunde berätta om den betydelse Jurassic Park haft för honom själv och för ett par generationer paleontologer. Frågan är om någon annan enskild spelfilm haft liknande inverkan på ett vetenskapligt fält. Som kuriosum hade arrangörerna bett deltagarna att ta med sig memorabilia från filmen, och dessa prylar placerades på ett bord som en improviserad miniutställning. Förhoppningsvis var bordet bevakat, för en del saker skulle nog betinga stora summor på eBay.

brusatte-cardiff-symposium-june-8-2018
Steve Brusatte, keynote speaker på konferensen 25 Years of Jurassic Park: An Interdisciplinary Symposium on the Palaeontological Imagination .

jp-memorabilia-cardiff-620px
Jurassic Park memorabilia

Apropå prylar. 25-årsjubileet av Spielbergs film uppmärksammades givetvis också av produkttillverkarna. Som exempel kan nämnas att Lego lanserade ett kit som kombinerar klassiska scener ur filmen med paleontologerna Alan Grant och Ellie Sattler samt barnen Lex och Tim. Och såklart filmens stora stjärna: Velociraptor.

lego-classic-scene-620px

Jurassic World: Fallen Kingdom

En lycklig slump gjorde att filmen Jurassic World: Fallen Kingdom hade världspremiär samma dag som konferensen. Tillfället fick ju inte missas, så arrangörerna bokade en hel rad i salongen på CineWorld i Cardiff. Där parkerade vi oss, ett gäng akademiska dinonördar fulla av intryck från konferensen och likaså av förväntningar på den femte filmen i sagan. För egen del blev det en perfekt final på forskningsresan till London och Cardiff.

Jurassic World: Fallen Kingdom lär jag återkomma till i bloggen men några ord är på sin plats här. Filmen har fått ett blandat mottagande; jag hör till de som uppskattade den. Regissören Juan Antonio Bayona och manusförfattarna Colin Trevorrow och Derek Conolly har fört in en del nya element i berättelsen. Nya inte bara för Jurassic Park-konceptet utan för dinosauriefilm överhuvudtaget. Efter katastrofen som tvingade alla människor att fly från nöjesparken på Isla Nublar har dinosaurierna förvandlats från renodlade monster till utrotningshotade arter som förtjänar respekt och behöver skyddas. Den kvinnliga huvudpersonen Claire Dearing – i förra filmen en kallhamrad affärskvinna – har startat Dinosaur Protection Group. Aktivister strider för urtidsdjurens rättigheter. Frågan blir akut när ön drabbas av ett vulkanutbrott som hotar att ta död på alla dinosaurierna.

jurassic-world-fallen-kingdom-vulcano-stampede-620px

I den kontexten gestaltas en av hela filmsagans starkaste scener såväl visuellt som emotionellt. När den sista båten lossat från kajen lämnas en Brachiosaurus kvar och förtärs av eld och rök. I dess ångestskri genljuder hela historien av antropogen artutrotning och rovdrift på naturen.

jurassic-world-fallen-kingdom-brachiosaurus-fire-620px

Filmen introducerar också några nya arter, såsom Sinoceratops, Stygimoloch, Carnotaurus och Baronyx. Att djuren framställs som offer för mänsklig grymhet hindrar såklart inte att de fortfarande är farliga bestar som sätter skräck i folk. Detta står tidigt klart i filmen i en scen med just Baronyx som tagit sig in i en byggnad som håller på att brista av vulkanutbrottets skakningar och lavaströmmar.

jurassic-world-fallen-kingdom-baronyx03-620px

Redan Crichtons roman (1990) centrerades kring det etiska dilemmat huruvida människan ska bruka vetenskap och teknologi för att försöka manipulera biologiskt liv eller inte. Det är också en röd tråd i alla Jurassic Park-filmerna. Men det nya i Jurassic World: Fallen Kingdom är alltså att skeptikerns argument inte bara handlar om riskerna för människan utan om moraliskt ansvar gentemot organismerna, i detta fall dinosaurierna. Filmen plockar därmed upp en etisk problematik som aktualiserats i och med så kallad de-extinction. Försök att återskapa utdöda djurarter pågår nämligen för fullt i verkligheten. Om detta har jag skrivit en essä i Svenska Dagbladet som kan läsas här.

Med Jurassic World: Fallen Kingdom står det implicit klart att det blir en uppföljare. I extramaterialet på Blu-rayutgåvan avslöjar regissören bekräftande att den senaste filmen utgör del två i en trilogi. Filmen avslutas med att en hel drös med dinosaurier rymmer från sin fångenskap. Nu är de inte längre isolerade på en ö utan springer ut i full frihet på det amerikanska fastlandet. ”We’ve entered a new era – Welcome to Jurassic World.” Personen som levererar den repliken är ingen mindre än Ian Malcolm, fysikern och kaosteoretikern som spelas av Jeff Goldblum med stor pondus om än bara i ett par minuter i filmen.

Det kan tyckas som en billig flört med de gamla fansen, att låta denne ikon få så kort tid på duken. Det är i så fall inte den enda. För ett ögonblick snubblar Owen över en av parkens omkullvälta gamla jeepar och man får se en trasig backspegel med texten ”objects in mirror are closer than they appear”. En hälsning till en typiskt spielbergsk detalj i den första filmen från 1993.

Den här gången är det inte de vidöppna käftarna på en T. rex som syns i glasrutan utan den manlige huvudpersonen Owen Gradys egen spegelbild. Det kan tolkas som en metafor för förskjutningen från dinosaurie till människa som det verkliga monstret. En mer cynisk tolkning vore att inslaget utgör ett exempel på den nostalgi som är det enda som håller denna franchise levande. Hur som helst så kan backspegeln bli en passande avslutning på denna återblick på dinoåret 2018.

Under strecket: Chickenosaurus och de-extinction

Texten nedan publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i höstas. Då i en förkortad version. Här återges essän i sin helhet, med bilderna så som det var tänkt.


”Ge mig en miljon dollar och en kyckling, och jag ska bygga en dinosaurie.” Det låter som en replik i en dålig film, men orden är verkliga och kommer från paleontologen Jack Horner. Associationen till Hollywood är självskriven för alla som känner till Horner; det är nämligen han som varit vetenskaplig rådgivare för Jurassic Park-filmerna.

De senaste åren har Horner mer eller mindre övergett det öppna fältet och hackan för laboratoriet. Tillsammans med genforskare och ingenjörer inom syntetisk biologi försöker han skapa vad som halvt på skämt kallas ”Chickenosaurus”.

01-chickenosaurus-karl-tateChickenosaurus. Bild: Karl Tate.

Utgångspunkten är fåglarnas och dinosauriernas gemensamma härstamning. Denna evolutionshistoria ligger kodad i DNA, också hos en vanlig kyckling. Vad forskarna i chickenosaurusprojektet försöker göra är att lokalisera och aktivera de gener som låter utveckla käkar, tänder, händer och svans hos ett kycklingembryo och samtidigt blockera generna som triggar fågelspecifika drag.

Horners plan är ingen isolerad företeelse. Det pågår en intensiv teknikutveckling och forskning på området som kallas ”de-extinction”. En av de ledande aktörerna är Stewart Brand, föreståndare för organisationen Revive & Restore. I ett TED-föredrag påpekar han att ”människan har orsakat ett stort hål i naturen de senaste tiotusen åren” och menar att vi nu har möjligheten ”och kanske den moraliska plikten” att reparera en del av skadorna.

02b-stewart-brand-ted-talk
Stewart Brand under sitt TED Talk.

Den 6 januari 2000 hittades det sista exemplaret av Capra pyrenaica pyrenaica, en underart av iberisk stenbock. Tre år senare lyckades forskare klona fram en levande unge. Livet blev dock kort för djuret, som föddes med en missbildad lunga och dog efter bara tio minuter. Händelsen skapade ändå rubriker då det var första gången en utdöd art väckts till liv igen i genteknologins laboratorier.

03celia-capra-p-p-clone
Klonad reproduktion av ”Celia”, det sista exemplaret av sin art. När ungen dog minuter efter födseln blev Capra pyrenaica pyrenaica den första djurart som blivit utrotad två gånger i historien.

Brand berättar om stenbocken och frågar retoriskt: ”Vill ni ha tillbaka utdöda arter?” Han får ett rungande ”yeah!” och applåder till svar och det tycks som att han talar i ett gränsland mellan vetenskaplig konferens och väckelsemöte. Där är Brand inte ensam.

”Den mest tankeväckande profetian sedan Gamla Testamentet”, skrev en kommentator om boken Regenesis (2012) av genforskaren George Church och journalisten Ed Regis. Författarna talar om hur biotekniken kan göra människan till härskare över liv, död, sjukdomar och evolution. Vi kan återskapa utdöda arter, designa nya djur och växter, göra oss immuna mot virus, förbättra den mänskliga kroppen, producera alternativa energikällor – möjligheterna tycks oändliga för DNA-ingenjörerna i vad som redan kallats bioteknologins århundrade.

Brand talar varmt om Regenesis och driver Revive & Restore i samma utopiska anda. Horner är inte blygsam han heller och jämför de-extinction med försöken att sätta en människa på månen.

Argumentet att det finns en skuld på mänsklighetens konto att betala kan låta fint. Men samvetets balsam är inte alltid vad som är bäst för naturen. I juni 2013 publicerade redaktionen för Scientific American ett samlat kritiskt uttalande. De-extinction flyttar fokus från bevarandet av befintliga arter och det viktiga skyddet av känsliga biotoper, skriver man. Dessutom kan ideologin invagga folk i den falska tryggheten att tekniken ska kunna lösa de miljöproblem människan skapar.

Vidare är det slående att många de-extinctionprojekt inriktas på karismatiska och välkända djur, som ullhårig mammut, moafåglar, dront, sabeltandade katter. Men kan dessa djur garanteras en vital livsmiljö? Hur kommer de att påverka det befintliga ekosystemet? Brand blir ofta svaret skyldig när journalister ställer sådana frågor.

Invändningarna från naturskyddsorganisationer har främst handlat om resurser och prioriteringar. I Afrika dödas 35.000 elefanter varje år – det är flera djur varje timme, dygnet runt – och här pumpas stora dollar in för att återskapa mammuten. Som kanske ändå bara skulle kunna existera på zoo…

02-woolly-mammoth
Ullhårig mammut, Mammuthus primigenius, Royal British Columbia Museum i Victoria.

Den syntetiska biologins futuristiska visioner avtecknar sig mot en mörk bakgrund. År 2010 deklarerades av FN som Internationella året för biologisk mångfald – ”en hyllning till livet på jorden och för biodiversitetens betydelse för våra liv”. Samma år släpptes den omfattande rapporten Evolution Lost om tillståndet för jordens ryggradsdjur. Den gav ingen anledning att fira.

04-evolution-lost-report

En rad vetenskapliga artiklar sedan dess har vittnat om samma tendens. Populationer minskar och arter dör ut i rasande takt. En fjärdedel av däggdjuren och kanske fyrtio procent av jordens amfibier är hotade. Massdöd noteras för flera fåglar, fladdermöss och insekter. I september förra året publicerade Världsnaturfonden Living Blue Planet Report. Tillståndet under vattenytan visade sig vara ännu mer alarmerande: nästan hälften av allt marint djurliv har försvunnit sedan 1970-talet.

05-living-blue-planet-report

Forskare jämför dessa fenomen med historiens massiva utdöenden, De Fem Stora. Det senaste av dessa tog kål på dinosaurierna (förutom de som utvecklades till dagens fåglar, till Horners stora lycka). Teorin om ett sjätte massutdöende baseras inte bara på antalet arter som nu är hotade utan också om tempot. Det hör till naturlig evolution att arter dör ut men nu överskrids den normala takten med bred marginal – kanske tusen gånger så snabb för däggdjur och 40.000 gånger så snabb för amfibier.

Man skulle kunna tro att det sjätte massutdöendet bara pågår där regnskog skövlas eller i korallreven som bleknar och vittrar sönder. Men med rätt guide skulle nog vem som helst kunna bevittna populationsminskning och artförlust på sin egen bakgård, skriver Elizabeth Kolbert i The Sixth Extinction: An Unnatural History. Boken belönades med Pulitzerpriset förra året och har lyft problematiken från experterna till en bredare allmänhet.

06-kolbert-sixth-extinction-2014

Den problematiken handlar bara delvis om vad som håller på att ske och än mer om varför det sker. Inget meteoritnedslag, inga utbrott av supervulkaner denna gång. Orsakerna till den sjätte massdöden kan härledas till människan. Skogsavverkning, utfiskning, miljögifter, klimatförändringar, försurning av haven och illegal jakt pekas ut som drivkrafter.

De-extinction är ett kontroversiellt svar på denna krissituation. Åtminstone är det så Brand vill legitimera projektet, vilket bygger på en annan verksamhet som växer i omfattning. Idag finns ett dussintal institutioner som lagrar organisk vävnad, ägg, sperma och embryon i behållare med flytande kväve. Förebyggande men likväl med sikte på en framtid där tekniken ska kunna slå en brygga mellan liv och död. Frozen Zoo i San Diego är föregångaren och har idag över tiotusen specimen, som representerar tusen arter inklusive den utrotade Poo-uli-fågeln.

06b-san-diego-frozen-zoo
Frozen Zoo i San Diego.

En annan inriktning har Global Seed Vault på Svalbard. Fröreserver förekommer världen över men anläggningen på den arktiska ön ska fungera som en gemensam backup, ”den sista försvarslinjen” som Cary Fowler från Global Crop Diversity Trust säger i en intervju.

Ett första uttag från denna internationella fröbank har redan gjorts, av Syrien vars lager förstördes av bombningar i Aleppo förra året.

Att Svalbard ligger långt från politiska konflikthärdar är en av anledningarna till att valvet placerats här. Dessutom ska permafrosten hjälpa till att hålla fröerna livskraftiga i hundratals år även om strömmen skulle slås ut. Själva valvet ligger 120 meter in i berget. I skydd från global uppvärmning, terrorism, krig och epidemier, är det tänkt.

07-svalbard-global-seed-vault
Global Seed Vault på Svalbard.

Visuellt präglas Global Seed Vault av konstnären Dyveke Sannes prisbelönta installation Perpetual Repercussion. Många konstnärer har engagerat sig i det sjätte massutdöendet och dess mänskliga komponent. Chris Jordans fotografier av döda albatrossungar med plastföremål i magen vitttnar starkare än all statistik om naturens pris för vår konsumtionskultur. Bilderna är tagna på de obebodda Midwayöarna som ligger så långt ut i Stilla havet det går att komma. Sensmoral: ditt skräp har ett efterliv och kan hamna var som helst och få konsekvenser du varken anar eller önskar.

08-chris-jordan-midway-albatross
Foto: Chris Jordan.

När metalbandet Cattle Decapitation i höstas släppte plattan Anthopocene Extinction valde man att parafrasera Jordans bilder på omslaget. I ett postapokalyptiskt landskap ligger en död, halvrutten människa på en strand. Samma slags plastföremål väller ut ur den öppna buken som hos albatrosserna. Sensmoral: det människan gör mot naturen gör hon mot sig själv.

09-cattle-decap-anthropocene-extinction

Naturfotografen Joel Sartore har använt en annan strategi än detta slags chockestetik. För sex år sedan fick han idén till Photo Ark, som går ut på att porträttera individer i studiomiljö. Hittills har Sartore fotat drygt sextusen arter till sin virtuella räddningsark och bilderna har exponerats stort, bokstavligen: porträtten av hotade djur projicerades förra året på berömda byggnader världen över, som Empire State Building i New York och St Peterskyrkan i Rom.

10-joel-sartore-at-work
Joel Sartore i arbete med sitt projekt Photo Ark.

Kritiker har påpekat ett antropomorfiserande drag i Sartores bilder men själv försvarar han sitt grepp. För att skapa en känsla av samhörighet är identifikation och ögonkontakt den bästa metoden, menar Sartore.

Alla skulle inte hålla med honom. Att se ett djur i ögonen är att skåda över ”en avgrund av icke-förståelse”, skriver John Berger i sin klassiska essä ”Why Look at Animals?”, från 1977. Och ”djuren är alltid de iakttagna”, fortsätter Berger just apropå fotografier. ”Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett index över vad som skiljer oss från dem.”

På ett sätt bekräftar Sartores porträtt tesen negativt: vi har mer kunskap än någonsin men upplever den största maktlöshet. Hur ska vi förhindra att djuren dör ut?

11-joel-sartore-photo-ark-mandrill Mandrill, Mandrillus sphinx. Foto: Joel Sartore.

Ingen panik, utdöd behöver inte betyda för alltid, skulle kanske Brand replikera. Och medan Sartore fortsätter sitt ambitiösa projekt arbetar Horner oförtrutet vidare på sin Chickenosaurus. För ett år sedan lyckades teamet producera ett kycklingembryo utan näbb men med nos, käkar och tänder. Det väckte sensation och nådde medierna. I praktiken, sade Horner, har vi nu nått halvvägs. Arter dör ut framför våra ögon men tilltron till tekniken tycks ha en orubblig livsförmåga. Frågan är om inte vissa teknikdrömmar gör sig bäst på film.