Tyrannosaurus rex

Paleontologi i det offentliga rummet

Förrförra våren besökte jag Museum für Naturkunde i Berlin. Museet är ett av de främsta i sitt slag, bland annat världsledande inom taxidermi. Det är också känt för sin fina paleontologiska samling. Den innehåller till exempel det så kallade Berlinexemplaret av Archaeopteryx, placerat i egen nisch, suggestivt upplyst med spotlampor. Det är visserligen inte ett typspecimen – detta finns i London och låg till grund för Richard Owens rapport 1861 – men det är ett både mer komplett och vackrare exemplar av djuret, som blev avgörande för evolutionsteorins etablering. Och så kan museet ståta med Brachiosaurus brancai från den tyska expeditionen i Tendaguru, Tanzania, i början av 1900-talet. Det enorma skelettet utmanade då Diplodocus carnegii som världens största dinosaurie, och synen av det är verkligen imponerande – man måste böja nacken bakåt för att se djurets skalle, högt uppe vid taket.

Det mest spektakulära och uppmärksammade tillskottet på senare tid är utan tvekan den T. rex som fått smeknamnet Tristan (egentligen Tristan Otto efter namnen på barnen till de båda entreprenörer som köpte dinosaurien och har sponsrat utställningen). Det sublimt svarta skelettet står i ett eget rum och presenteras med en estetisk framtoning, som ett konstverk. Men också som ett objekt för spjutspetsforskning. Jag hade turen att vara i Berlin samma dag som museet arrangerade en offentlig forskningsinsats, bestående av dels laborativt arbete, dels en presskonferens.

01-tristan-copyright-museum-f-naturkunde

02-tristan-head-copyright-museum-f-naturkunde Copyright Museum für Naturkunde, Berlin

Isotoper och matvanor

Det rörde sig närmare bestämt om isotopanalys på den fossiliserade tandemaljen. Anne Schulp och Renee Janssen från Leidens universitet genomförde förarbetet i samarbete Daniela Schwarz, museets egen dinosaurieexpert. Mikroskopiska samplingar om cirka sju milligram vardera togs från var och en av tänderna. Analysen av proverna ska förhoppningsvis kunna bringa klarhet i Tristans matvanor. Varierade födan efter årstidernas växlingar? Följde Tristan med bytesdjuren när dessa migrerade? Svaren på dessa och liknande frågor kan ge en bättre förståelse av såväl arten T. rex som dess ekologiska livsmiljö i stort.

Underkäken hade plockats bort från skallen och placerats på ett bord som upplystes av kraftiga armaturer. Med fina instrument arbetade de båda forskarna lugnt och koncentrerat, men ändå avslappnat nog för att kunna svara på en och annan fråga. Det tog ungefär en halvtimma att preparera varje prov, så litet att det knappt var synligt för blotta ögat. Rummet var långt ifrån fullt men förutom nyfikna besökare var pressen på plats. Smattrande kameror, journalister som antecknade i sina block samt spejande säkerhetsvakter gav det hela en viss dramatik, nästan en karaktär av performance.

03-forskning

05-forskning

04-forskning

Arbetet hade såklart lika gärna kunnat utföras bakom lyckta dörrar. Men Tristan har från första början presenterats som ett föremål med trippla värden: ”a new cultural highlight, crowd-puller and a unique research object”, som det stod i pressmeddelandet inför vernissagen i december 2015. Där framgår också att forskningen kommer att ske i samverkan med det omgivande samhället. Tristan ska inte bara vara ett coolt objekt att titta på utan ett fönster mot forskningen, och ett evenemang som det jag fick ta del av ska öka förståelsen för vad paleontologin studerar, hur det sker och varför.

”Invisible technicians”

Den här typen av offentlig forskning, där process och inte bara resultat presenteras, hör inte till vanligheterna idag men är långt ifrån någonting nytt. När den moderna vetenskapen började formeras och institutionaliseras var insyn en del av programmet; kunskapen skulle förbättras genom att bli öppen och kollektiv, genom att frigöras från de lärda individernas vindskupor.

Observationens ideal tog sig bland annat uttryck i de anatomiska teatrarna, där dissektioner genomfördes inför publik från sent 1500-tal och framåt. Under romantiken lockade Humphry Davys kemiska experiment många åskådare och bevakades av tidningarna, även i form av satirteckningar. Det var vid denna tid också vanligt att vetenskapliga laborationer genomfördes i hemmet av amatörer. Även om dessa inte resulterade i banbrytande upptäckter så utgjorde de en viktig del i upplysningens kunskapskultur, präglad av vetenskapens visuella närvaro.

06-theatre_leiden
Anatomiska teatern i Leiden, tidigt 1600-tal.

07-karikatyr-james-gillray-humphry davyKarikatyr (tidigt 1800-tal) från en av Humphry Davys publika experiment.

08-An_Experiment_on_a_Bird_in_an_Air_Pump_by_Joseph_Wright_of_Derby_1768 Experiment med Boyles luftpump. Målning av Joseph Wright of Derby, 1768.

Vetenskapshistorieskrivningen var tills för några decennier sedan huvudsakligen fokuserad på resultat och på de individer som presenterade nya teorier och rön. Revolutionerande framsteg, lysande genier. Alternativa, sociologiska perspektiv har emellertid visat hur vetenskaplig kunskap i själva verket tillkommer som kollektiva handlingar och processuellt, ofta i långsamma skeenden snarare än i heurekamoment. Steven Shapin som forskat kring detta har i ett antal studier utvecklat begreppet ”invisible technicians”, vilket betecknar alla de ofta anonymiserade hantverkare som ligger bakom kunskapens ackumulativa tillblivelse liksom de paradigmatiska teorierna.

På Museum für Naturkunde synliggjordes dessa vetenskapens kunskapsproducenter och deras praktiska arbete. Och för en gångs skull kunde allmänheten få en annan bild av den paleontologiska forskningen än den vanliga med väderbitna fossilgrävare på äventyr i vildmarken.

Jurassic Galaxy

Inte så att mitt förra inlägg om dinofilmer från 2018 gjorde anspråk på fullständighet, men för sakens skull nämner jag ytterligare en film, som jag införskaffade alldeles nyligen.

Jurassic Galaxy hade premiär i augusti förra året. I vissa länder har den marknadsförts som Jurassic Planet, vilket är deskriptivt mer korrekt men ändå mindre lyckat då en sådan titel lätt skickar associationer till en paleontologisk dokumentär.

Bakom filmen står bröderna James och Jon Kondelik. Båda har regisserat ett flertal filmer och även agerat framför kameran. Med titlar som Nazis at the Center of the Earth, Airplane vs. Volcano och Rise of the Zombies på sitt CV vet man vad man kan vänta av dessa herrar.

Jurassic-Galaxy-Jurassic-Planet-dvd-covers

Handlingen i korthet: rymdskeppet Galileo kraschlandar på en planet någonstans i yttre rymden. De överlevande är spridda lite varstans men så småningom konsolideras en liten grupp som ska leta reda på rymdskeppets räddningsskyttel för att kunna ta sig därifrån. Problemet är bara att planeten bebos av dinosaurier. Till råga på allt vaknar en aktiv vulkan till liv, och dessutom genererar planeten en märklig strålning som gör att människorna blir smågalna och aggressiva.

Anrättningen kryddas med lite graviditetssentimentalism, vilken – spoilervarning! – får sin kulmen i slutscenen när gruppen offrar sina liv för att den havande kvinnan ska kunna flyga iväg från den fördöma planeten. Det sker i en skamlös rip-off på slutscenen i Ridley Scotts mästerverk Alien (1979). Och det är inte enda gången Jurassic Galaxy parasiterar på andra filmer. I själva verket är hela konceptet något av en kopia på Planet of Dinosaurs från 1978, regisserad av James K. Shea.

JG-04

JG-2

Jurassic Galaxy är förutsägbart usel i de flesta avseenden. Som väl är så är dinosaurierna inte det sämsta med filmen. Tre arter förekommer. För det första vad som liknar Velociraptor i Jurassic Park-filmerna. De dyker upp i ganska stort antal, ibland ensamma och ibland i flock. För det andra den obligatoriska Tyrannosaurus rex och för det tredje flygödlor, Pteranodon. Inga överraskningar på djurfronten med andra ord.

Dinosaurierna är helt och hållet cgi-skapelser. Bortsett från att djuren tycks sakna markkontakt när de rör sig ser de rätt okej ut på håll, men i scenerna med närkamper med människor påminner dinosaurierna om vad man kan se i simpla spel för mobiltelefoner.

JG-03

JG-05

JG-6

Om det beror på låg produktionsbudget eller på filmmakarnas barmhärtighet vill jag låta vara osagt, men Jurassic Galaxy är bara drygt sjuttio minuter lång.

JG-8

Det levande förflutna

De verkliga djuren är sedan länge döda, bara fossiliserade fragment återstår. Men i teoriernas och föreställningarnas värld bildar urtidsdjuren en högst levande och dynamisk fauna. Det senaste halvåret har nya fynd och rön presenterats i en sådan strid ström att det nästan varit svårt att hänga med i svängarna. Några exempel:

Den äldsta arten i släktet till vilket den kända Brachiosaurus tillhör har upptäckts. Eller snarare fastställts, för fossilet grävdes fram redan på 1930-talet. Forskarna har emellertid inte kunnat identifiera eller placera det. En kort, ofullständig beskrivning publicerades 1943, därefter har fossilet ruvat på sin gåta där det legat på en arkivhylla i Museum National d’Histoire Naturelle, Paris – tills nu. Arten har fått namn efter fyndplatsen nära den lilla byn Damparis i östra Frankrike: Vouivria damparisensis.

Vouivria-Imperial-College-London-Chase-Stone-620px Vouivria damparisensis. Bild: Imperial College London/Chase Stone

Två nya teorier om publikfavoriten Tyrannosaurus rex har presenterats. En studie argumenterar för att djuret hade ett sensoriskt högkänsligt nosparti, vilket forskarna tror kan ha tjänat sin funktion i sexualakten. Kommer vi då att få se två T. rex ömsint gnuggande sina nosar mot varandra i Jurassic World 2, som planeras gå upp på bio 2018? Knappast troligt.

Debatten om T. rex utseende har blossat upp igen. Fjädrar eller fjäll, fågel- eller ödlelik? Fynd av hudsektion talar nu för det senare alternativet. Åtminstone antas en vuxen T. rex inte haft fjädrar på kroppen, förutom möjligen på armar och huvud. Men ingen forskare vågar utesluta att djuret som juvenil var täckt av någon form av fjädrar. Juan Antonio Bayona, som fått uppdraget att regissera Jurassic World 2, drar nog en lättnadens suck av det nya rönet. För biopubliken, resonerar Hollywood, vill inte se en T. rex och associera till en stor kyckling.

Luis-Rey-Trex-and-Chicken-400px Bild: Luis Rey

Den stora frågan om varför och hur dinosaurierna dog ut har varit en het potatis sedan Luis och Walter Alvarez i början av 1980-talet presenterade sin teori att det plötsliga utdöendet orsakades av ett meteoritnedslag i nuvarande Mexico för ungefär 65 miljoner år sedan, ett nedslag som resulterade i den mer än tjugofem kvadratkilometer stora Chicxulubkratern.

Även om meteoritens betydelse är allmänt accepterad som huvudorsak har bilden av massutdöendet på jorden vid krita/tertiär-skiftet stegvist komplicerats under ett antal år. Kompletterande faktorer såsom redan pågående klimatförändringar och smittosjukdomar har föreslagits. Och nyligen presenterades en teori som gör gällande att utdöendet för vissa djurgrupper skedde mycket långsammare än vad man tidigare trott.

Teorin förskjuter den etablerade uppfattningen om dinosauriernas evolutionära relation till fåglarna. Tidigare dominerade tanken att dinosaurierna dog ut först varefter fåglarna utvecklades; forskarna i den nya studien menar att fåglarna utvecklades innan dinosauriernas utdöende.

Xicxulub-Don-Davis-620px

dinosaurier-meteorit-620px Vilken betydelse för dinosauriernas utdöende hade meteoritnedslaget i nuvarande Mexico för 65 miljoner år sedan?

En ännu mer revolutionerande teori presenterades i tidskriften Nature i slutet av mars. En teori som ruckar på dinosauriernas stamträd – det fylogenetiska system som numera kallas kladistik – ner i dess själva rotsystem. ”The repercussions of this research are both surprising and profound”, säger David Norman, en av författarna till artikeln. Vilka skulle då dessa ”repercussions” kunna vara?

Till exempel att ett flertal välkända arter såsom Diplodocus strängt taget faller utanför kategorin dinosaurier. För att det inte ska ske måste själva kategorin omdefinieras. ”Dinosaurien” måste uppfinnas, konstrueras på nytt. Ifall den nya teorin är korrekt, tillägger professor Paul Barret, ”it explains away many prior inconsistencies in our knowledge of dinosaur anatomy and relationships and it also highlights several new questions relating to the pace and geographical setting of dinosaur origins.”

dinosaur-family-tree-change-620px Dinosauriernas nya stamträd i mycket förenklad form.

Plötsligt förändras allt. Igen. Idag liksom i det förflutna utgör dinosaurieforskningen en arena för ständiga omförhandlingar, för hypoteser och teorier som kan skakas av nya fynd eller av nya anlysmetoder. Ovan nämnda Brachiosaurus-släkting vittnar om detta, låt vara i liten skala – ett exempel på hur dinosaurieforskning kan bedrivas som ett slags historisk arkivvetenskap.

Paleontologin utvecklas inte linjärt och ackumulativt. Teorierna om dinosaurierna har historiskt snarare tagit form i ryckiga processer och genom reaktivering. Det kan röra sig om gammalt empiriskt material som undersöks på nytt, som i fallet med Vouivria damparisensis, eller nya överväganden av tidigare refuserade teoretiska tankegångar, som är fallet med den fylogenetiska hypotes som nyligen publicerades i Nature. Studien återintroducerar nämligen termen ornitoscelida, som lanserades av Thomas Henry Huxley i ett föredrag 1869.

Vid den tiden stod det klart att Richard Owens dinosauria-begrepp utgjorde en alltför onyanserad och även på andra sätt problematisk kategori. Nya underavdelningar behövdes, ja en ny systematik för den förhistoriska faunan, inte minst om arterna skulle kunna förstås enligt den evolutionslära som Darwin nyligen presenterat. Den djupt religiöse Owen hörde till lärans tuffaste motståndare medan Huxley så pass engagerat propagerade för evolutionsteorin att han fick smeknamnet ”Darwins bulldogg”.

Den direkta orsaken till Huxleys modell var ett uppseendeväckande fynd: Compsognathus, en liten ödlelik varelse som av allt att döma hade fjädrar. Fossilen stärkte hans övertygelse om en grupp djur som distinkt skiljde sig från andra dinosaurier. Huxley placerade ornitoscelida som en överordnad grupp under vilken dinosauria och compsognatha sorterade (dinosauria bestod i sin tur av tre familjer i hans system).

Huxleys modell – en bland flera som lanserades under denna period – fick dock backa till förmån för en annan princip, föredragen av paleontologen Harry Seely som den 24 november 1887 läste sitt paper ”On the Classification of the Fossil Animals commonly named Dinosauria” inför Royal Society i London. Seely föreslår att dinosaurierna borde delas upp i två huvudkategorier, baserade på djurens höftben.

huxley-seely-620px T.v. Thomas Henry Huxley (1825–1895), t.h. Harry Seely (1839–1909)

Seelys modell blev standard och har stått sig i 130 år, den har fungerat som ramverk för såväl klassificering som förståelse av dinosauriernas evolution i stort. Men nu tar alltså en grupp forskare upp Huxleys idéer igen och använder hans term i en ny teoretisk kontext. Många, många standardböcker kommer att bli inaktuella ifall den nya hypotesen får bred acceptans.

Trots dessa skakningar i paleontologins fundament så är det en annan nyhet som fått det största genomslaget i media under våren: det sensationella fyndet av ett närmast perfekt bevarat fossil av en ny art. Djuret gavs ett udda namn. Det blir temat för nästa blogginlägg.

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.


”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

understrecket-01

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

understrecket-02

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

understrecket-04-owen-1856Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

understrecket-03

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

understrecket-05Welcome… to Jurassic Park!

understrecket-06

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

understrecket-07

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

understrecket-09

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

understrecket-08

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

understrecket-10

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.

Tufts-Love Rex

För en vecka sedan offentliggjordes att ett nytt exemplar av Tyrannosaurus rex upptäckts. Fyndet gjordes under en utgrävning i norra Montana ledd av paleontologen Gregory Wilson, University of Washington och Burke Museum of Natural History and Culture.

Platsen är närmare bestämt Hell Creek Formation, känd som en av världens rikaste fyndplatser för dinosauriefossil. Men en ny T. rex är aldrig bara ytterligare några ben och detta exemplar var i högsta grad någonting utöver det vanliga.

daily-mail-uk_20160821-SKULL_Credit-Burke-Museum_470pxFoto: Burke Museum

Hittills har man funnit cirka tjugo procent av djurets skelett, bland annat revben, ryggrad och delar av bäckenben och en käke. Trots att T. rex är en välkänd dinosaurie hos allmänheten är forskarnas underlag ganska skralt och ett såhär pass komplett skelett hör till ovanligheterna. Det finns bara tjugofem exemplar i världen av T. rex med mer än fem procent av skelettet intakt. Framförallt innehöll det nya fyndet en välbevarad skalle; en av de femton mest kompletta kraniefossilen av T. rex som någonsin hittats. Och då har ännu inte hela stenblocket runt skallen avlägsnats…

”A fantastic specimen”

Den nya T. rex kan dateras ganska exakt till 66,3 miljoner år, givet berggrunden som omgjutit fossilen. Det betyder att djuret levde under yngre krita, alldeles i slutet av dinosauriernas tid innan det stora utdöendet som öppnade scenen för däggdjuren. Av skallens storlek har forskarna dragit slutsatsen att djuret var femton år gammalt (en T. rex kunde bli ungefär tjugofem år). Den totala storleken uppgår till 85 % av det största exemplaret som hittills hittats och som bär namnet Sue och finns att beskåda på Field Museum i Chicago.

Sagan tar sin början när två volontärer vid namn Luke Tufts och Jason Love upptäcker några fossiliserade ben som stack ut från klippan. Ytterligare ben hittades strax därpå och det stod snart klart att det rörde sig om en dinosaurie, ett rovdjur närmare bestämt. När skallen började avtäckas klarnade artbestämningen bortom alla tvivel. Och så en tand och ytterligare en. ”When we started to see those teeth with the skull, we knew we had a fantastic specimen”, säger Wilson.

Tooth-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Nu tar grovjobbet vid. Under nästan två veckor arbetar ett team om åtta-tio personer med att frilägga klippan runt fyndet. Med hackor, släggor och spadar forslas tjugo ton sandsten bort och en hylla skapas för utgrävningens nästa fas. De grova verktygen byts mot små hammare, borstar och spetsiga instrument fina som tandpetare. Tufts-Love Rex har engagerat runt fyrtio hackande och borstande personer denna sommar.

Site-Credit_Larry-Mose_Burke-Museum_620pxFoto: Larry Mose/Burke Museum

Prepwork-Credit_Tom-Wolken_Burke-Museum_620pxFoto: Tom Wolken/Burke Museum

Från berg till museum

Att frilägga fossil kräver både hantverk och planering. Arbetet måste ske försiktigt och metodiskt, men samtidigt brådskar det eftersom när väl de fossiliserade benen är frilagda så är de utsatta för väder och vind. Det är ett race mot entropin.

Därför innesluter man fossilen i gips. Sedan forslas de gipsade blocken till kontrollerade miljöer inomhus där fossilen kan friläggas och undersökas. Friläggningen sker med specialinstrument som påminner om de som tandläkare använder och för det vetenskapliga studiet används idag avancerad digital teknologi.

Arriving-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

Blocket som innesluter Tufts-Love Rex skalle väger över ett ton. Det krävdes grävskopa på plats i Hell Creek Formation, transport med lastbil och sedan gaffeltruck för att fullborda den 140 mil långa resan från Montanas öppna vidder till Burke Museum i Seattle.

Lifting-Credit_Dave-Demar_Burke-Museum_620pxFoto: Dave Demar/Burke Museum

daily-mail-uk_20160821_Credit-Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Nästa kapitel

Där ska den nu ligga en dryg månad. Skallen i sitt gipsblock, till allmän beskådan tillsammans med verktyg och information till museets besökare om utgrävningen. Sedan tar det mödosamma och tidskrävande arbetet vid att få bort stenen runt benet. Ett team kommer att hacka, mejsla, blästra, blåsa och borsta i ett år eller så.

Display-Credit_Burke-Museum_620pxFoto: Burke Museum

Planen är att presentera denna nyfunna T. rex för allmänheten år 2019. ”We think the Tufts-Love Rex is going to be an iconic specimen for the Burke Museum and the State of Washington”, säger Greg Wilson, ”and will be a must-see for dinosaur researchers as well.” Veteranen Jack Horner håller med: ”Having seen the ’Tufts-Love Rex’ during its excavation I can attest to the fact that it is definitely one of the most significant specimens yet found.” Horner är en av de som initierat det stora utgrävningsprojektet i Hell Creek Formation, och han menar att Tufts-Love Rex välbevarade skalle kan ge viktig information till forskningen om T. rex ätvanor och växttakt.

Redan nästa vår kommer forskare och volontärer att vara på plats i Montana för fortsatt sökande och grävande. Vi har ännu inte sett slutet på denna historia.

Som traditionen bjuder så är det nya exemplaret döpt efter den som gjorde upptäckten. Ingen dålig belöning för Luke Tufts och Jason Love, som ägnat de senaste femton somrarna åt att leta fossil under Montanas stekande sol.