Jack Horner

Donald Trump – ett hot mot dinosaurierna?

Donald Trumps hållning i frågor kring natur och miljö har varit tydlig under hela valkampanjen. Antropogena klimatförändringar har avfärdats som en bluff konstruerad av kineserna eller kort och gott som ”bullshit”. Att frigöra USA från Parisavtalet hörde till Trumps högsta prioriteringar, lovade han.

Bara några dagar efter det att Trump valts till president nominerades Scott Pruitt till chef för Environmental Protection Agency, en federal miljöskyddsmyndighet som funnits sedan  1970. Pruitt är en dokumenterad klimatförnekare som stämt EPA fjorton gånger för att myndigheten med sina regler för giftiga utsläpp hindrat den fria marknadens rätt till naturresurser.  Vid sidan om Pruitt i den nu påbörjade reformeringen – och eventuella upplösningen – av EPA sitter Trumps rådgivare Myron Ebell, som i en intervju nyligen sade att miljörörelsen utgör det största hotet mot frihet och välstånd i den moderna världen.

Resten av Trumps kabinett sjunger i samma kör. Valet av  Rex Tillerson, före detta VD för oljebolaget ExxonMobil, som utrikesminister hör till det mest uppmärksammade. ”Rex Tillerson is big oil personified ”, skriver miljöaktivisten och författaren Bill McKibben i en debattartikel, ”The damage he can do is immense.” Talande nog har ExxonMobil skänkt okända belopp till Competitive Enterprise Institute, i vars ledning Myron Ebell sitter. I linje med dessa gemensamma intressen har Trump börjat riva upp Obamas beslut som stoppade bygget av de omstridda oljeledningarna Keystone XL och Dakota Access Pipeline.

Sedan Donald J. Trump den 20 januari installerades som Förenta Staternas president har det gått undan. Sektionen om klimatförändringar togs bort från Vita Husets hemsida redan dagen därpå. Ett dekret sändes ut som lade restriktioner på olika organisationers och myndigheters mandat att tala om klimatfrågor. Vidare har Trump flaggat för att han kommer strypa resurserna till NASA:s klimatforskning och istället lägga pengarna på rymdprogrammen.

Dessutom pågår ett arbete med att luckra upp det skydd mot kommersiell exploatering av federal mark som i över ett sekel utgjort själva ryggraden i USA:s miljöpolitik. Sådana beslut skulle möjliggöra kontroversiella projekt för oljeborrning i Alaska och skiffergasutvinning, så kallad ”fracking”, samt kolbrytning i nationalparker. De planerade åtgärderna riktar sig främst mot förra regeringens Clean Power Plan, vad Trump har kallat Obamas ”war on coal”.

Motståndet

Som svar på allt detta växer nu en motståndsrörelse fram. Den tändande gnistan kom från Badlands National Park i delstaten South Dakota. Knappat hade klimatinformationen plockats bort från Vita Husets hemsida förrän Badlands NP i uppenbar polemik mot Trumps ”gag order” skrev följande på sitt twitterkonto:

badlandsnp

Nationalparken tvingades plocka bort inläggen och ge en offentlig ursäkt plus löften om att fortsättningsvis endast tala om USA:s magnifika natur och historia. Men Badlands NP fick enormt stöd på sociala medier. Handsken var kastad, och ett mystiskt konto på Twitter och Facebook öppnades, ett alternativ till Nationalparkernas officiella ansikte. Ingen vet vem som startade detta konto och ifall det har kopplingar till de allt fler nationalparker som ansluter sig. Oavsett avsändare så är budskapet tydligt:

altusnpamessagefordonaldtrump

Nationalparkernas gerillaaktioner på nätet har i sin tur inspirerat flera vetenskapliga organisationer, som nu driver kampanjer mot antiintellektualismen och klimatförnekelsen hos Trump och hans administration. Ord som ”resistance” och ”rogue” förekommer ofta i retoriken kring denna motrörelse. Associationen till den senaste Star Wars-filmen Rogue One är serverad – modiga, rättrådiga rebeller mot det ondskefulla Imperiet.

roguenasawelcometotheresistance

Runt om i världen cirkulerar protestlistor bland forskare riktade till Trump och bojkotter av konferenser på amerikansk mark planeras. Den 22 april äger Earth Day rum. I samband med detta internationella evenemang kommer forskare markera mot Trump i en March For Science i Washington DC. I skrivande stund lär arrangemangets Facebookgrupp ha cirka 300 000 medlemmar.

marchforscience

Dinos & Dollars

Så vad har Trumps regim med dinosaurier att göra? Skälet till att frågan bör ställas är dels hans tydliga strategi att låta ekonomiska intressen övertrumfa naturvärden, dels hans ringaktning för vetenskapens åsikter.

Dinosauriefossil utgör inte bara vetenskapliga objekt, de mineraliserade benen är också handelsvaror. Paleontologin har från allra första början, under tidigt 1800-tal, etablerats i symbios med amatörer som försett forskarna med fossil. Transaktioner i en bytesekonomi där meningslösa stenar förvandlas till värdefulla specimen utgör en av grundbultarna i den vetenskapliga disciplinen. De utomakademiska aktörerna har inkluderat allt från experter som Mary Anning vid Englands sydkust till anonyma gruvarbetare i Solnhofens skifferbrott i södra Tyskland till amerikanska entreprenörer som Andrew Carnegie och George Peabody.

Detta beroendeförhållande har emellertid aldrig varit helt harmoniskt. Och de senaste 15-20 åren har handeln med dinosauriefossil nått nya nivåer, globalt men framför allt i USA. Dinosaurier har blivit statussymboler. Många nyrika gäspar åt Picasso och Pollock och satsar hellre sina miljoner på en Allosaurus eller Triceratops (se f.ö. mitt inlägg om Entourage). Därmed har också gamla slitningar mellan vetenskap och marknad tilltagit.

Det senaste kapitlet i fossilhandelns historia kan sägas börja den fjärde oktober 1997. Då sålde Sotheby’s auktionsfirma i New York det mest kompletta skelett av T. rex som någonsin grävts fram. Djuret fick namnet Sue efter den amatörgrävare som hittade de första benen. När objektet gick för klubban landade priset på 8.36 miljoner dollar.

sothebyssue1997

Summan var nästan lika uppseendeväckande som själva fossilen. Marknaden fick vittring på nya möjligheter. Det har bland annat resulterat i olaglig brytning på skyddad mark och även smuggling, inte minst från Mongoliet och Kina till länder i västvärlden. Men också att många fyndplatser har förstörts av grävare som inte brytt sig det minsta om fossilens vetenskapliga värden.

I Trumps USA

I USA har individer, grupper och företag i ett par decennier försökt luckra upp det juridiska skydd mot exploatering och försäljning som fossil länge haft på federal mark i USA. En sådan linje drevs exempelvis av Tom Dashle, senator i South Dakota, under åren kring millennieskiftet (Dashle var också involverad i hanteringen av Sue). Men det har också funnits organiserat motstånd mot den skenande kommersialiseringen som istället velat göra lagstiftningen strängare.

Gruppen SAFE – Save America’s Fossil for Everyone – är ett exempel. SAFE var en autonom gräsrotsförening med bas i Society For Vertebrate Paleontology. Redan 1999 satte SVP ner foten med ett officiellt uttalande om vikten av en vetenskaplig etik vid utgrävning och hantering av fossil, detta alldeles efter att några spektakulära auktioner ägt rum, arrangerade av amerikanska Amazon i samarbete med Discovery Channel.

Bland annat tack vare idogt arbete av SAFE och liknande motståndsgrupper kunde ett förslag läggas fram för senaten år 2003 som avsevärt skulle öka straffskalan för brytning och försäljning av fossil på statlig mark. Tidigare kunde skyldiga till lagbrott få böta ett par hundra dollar, trots att fossilen skulle betingat många tusen och rentav miljoner dollar på marknaden. Det nya förslaget ville justera straffsatsen efter fossilens marknadsvärde och dessutom väga in den skada brytningen gjort på marken. Den som fälldes i domstol skulle enligt propositionen kunna få upp till tio års fängelse.

Den 30 mars 2009 antogs Paleontological Resources Preservation Act. Förordningen ligger i linje med propositionen sex år tidigare och klargör att det är förbjudet att i kommersiellt syfte gräva ut eller på annat sätt skada statlig mark med fossilfyndighet, liksom att förflytta fossil samt sälja eller köpa den typen av objekt, monetärt eller i form av byteshandel.

gl-pionner20trails20museum20dino20dig

Men oavsett om pengar eller ett intresse för dinosaurier utgör incitament – att fler personer är ute i fält och gräver fram fossil borde väl innebära att vetenskapen får tillgång till mer empiriskt material? Utvecklingen borde väl således gagna paleontologin? Detta har varit grävliberalernas främsta argument. Men det avfärdas av de flesta forskare.

Att hacka och mejsla ut fossil på ett korrekt sätt utgör en högt specialiserad kunskap. Den kräver inte bara fingertoppskänsla, i bokstavlig mening, utan också en blick för spår i marken som kan bära vittnesbörd om djurets dödsorsak, beteende och livsmiljö. För paleontologen innebär dessa spår viktig information om livets historia på planeten men de har inget marknadsvärde och blir därför helt ointressanta för den person som bara ser dollartecken i marken.

Många forskare vill därför inte ha att göra med fossil som inte grävts fram under ledning av professionella paleontologer, och de vetenskapliga tidskrifterna har strikta riktlinjer mot att använda sådana specimen som underlag i sina artiklar. Kontexten är lika viktig som benet. För att citera John ”Jack” Horner i boken Dinosaur Lives: Unearthing an Evolutionary Saga (1998): ”A dinosaur out of context is like a character without a story. Worse than that, the character suffers from amnesia.”

När Donald Trump nu annonserat att han vill lätta på restriktionerna mot kommersiell exploatering av USA:s federala landområden inklusive nationalparkerna, så är sannolikheten stor att nya dörrar öppnas för icke-vetenskaplig fossilgrävning och att gamla förordningar såsom Paleontological Resources Preservation Act revideras. I förlängningen kan det också medföra att en redan ansträngd relation mellan amatörgrävare och paleontologer förvärras.

Annonser

Under strecket: Chickenosaurus och de-extinction

Texten nedan publicerades i Svenska Dagbladet, Under strecket, i höstas. Då i en förkortad version. Här återges essän i sin helhet, med bilderna så som det var tänkt.


”Ge mig en miljon dollar och en kyckling, och jag ska bygga en dinosaurie.” Det låter som en replik i en dålig film, men orden är verkliga och kommer från paleontologen Jack Horner. Associationen till Hollywood är självskriven för alla som känner till Horner; det är nämligen han som varit vetenskaplig rådgivare för Jurassic Park-filmerna.

De senaste åren har Horner mer eller mindre övergett det öppna fältet och hackan för laboratoriet. Tillsammans med genforskare och ingenjörer inom syntetisk biologi försöker han skapa vad som halvt på skämt kallas ”Chickenosaurus”.

01-chickenosaurus-karl-tateChickenosaurus. Bild: Karl Tate.

Utgångspunkten är fåglarnas och dinosauriernas gemensamma härstamning. Denna evolutionshistoria ligger kodad i DNA, också hos en vanlig kyckling. Vad forskarna i chickenosaurusprojektet försöker göra är att lokalisera och aktivera de gener som låter utveckla käkar, tänder, händer och svans hos ett kycklingembryo och samtidigt blockera generna som triggar fågelspecifika drag.

Horners plan är ingen isolerad företeelse. Det pågår en intensiv teknikutveckling och forskning på området som kallas ”de-extinction”. En av de ledande aktörerna är Stewart Brand, föreståndare för organisationen Revive & Restore. I ett TED-föredrag påpekar han att ”människan har orsakat ett stort hål i naturen de senaste tiotusen åren” och menar att vi nu har möjligheten ”och kanske den moraliska plikten” att reparera en del av skadorna.

02b-stewart-brand-ted-talk
Stewart Brand under sitt TED Talk.

Den 6 januari 2000 hittades det sista exemplaret av Capra pyrenaica pyrenaica, en underart av iberisk stenbock. Tre år senare lyckades forskare klona fram en levande unge. Livet blev dock kort för djuret, som föddes med en missbildad lunga och dog efter bara tio minuter. Händelsen skapade ändå rubriker då det var första gången en utdöd art väckts till liv igen i genteknologins laboratorier.

03celia-capra-p-p-clone
Klonad reproduktion av ”Celia”, det sista exemplaret av sin art. När ungen dog minuter efter födseln blev Capra pyrenaica pyrenaica den första djurart som blivit utrotad två gånger i historien.

Brand berättar om stenbocken och frågar retoriskt: ”Vill ni ha tillbaka utdöda arter?” Han får ett rungande ”yeah!” och applåder till svar och det tycks som att han talar i ett gränsland mellan vetenskaplig konferens och väckelsemöte. Där är Brand inte ensam.

”Den mest tankeväckande profetian sedan Gamla Testamentet”, skrev en kommentator om boken Regenesis (2012) av genforskaren George Church och journalisten Ed Regis. Författarna talar om hur biotekniken kan göra människan till härskare över liv, död, sjukdomar och evolution. Vi kan återskapa utdöda arter, designa nya djur och växter, göra oss immuna mot virus, förbättra den mänskliga kroppen, producera alternativa energikällor – möjligheterna tycks oändliga för DNA-ingenjörerna i vad som redan kallats bioteknologins århundrade.

Brand talar varmt om Regenesis och driver Revive & Restore i samma utopiska anda. Horner är inte blygsam han heller och jämför de-extinction med försöken att sätta en människa på månen.

Argumentet att det finns en skuld på mänsklighetens konto att betala kan låta fint. Men samvetets balsam är inte alltid vad som är bäst för naturen. I juni 2013 publicerade redaktionen för Scientific American ett samlat kritiskt uttalande. De-extinction flyttar fokus från bevarandet av befintliga arter och det viktiga skyddet av känsliga biotoper, skriver man. Dessutom kan ideologin invagga folk i den falska tryggheten att tekniken ska kunna lösa de miljöproblem människan skapar.

Vidare är det slående att många de-extinctionprojekt inriktas på karismatiska och välkända djur, som ullhårig mammut, moafåglar, dront, sabeltandade katter. Men kan dessa djur garanteras en vital livsmiljö? Hur kommer de att påverka det befintliga ekosystemet? Brand blir ofta svaret skyldig när journalister ställer sådana frågor.

Invändningarna från naturskyddsorganisationer har främst handlat om resurser och prioriteringar. I Afrika dödas 35.000 elefanter varje år – det är flera djur varje timme, dygnet runt – och här pumpas stora dollar in för att återskapa mammuten. Som kanske ändå bara skulle kunna existera på zoo…

02-woolly-mammoth
Ullhårig mammut, Mammuthus primigenius, Royal British Columbia Museum i Victoria.

Den syntetiska biologins futuristiska visioner avtecknar sig mot en mörk bakgrund. År 2010 deklarerades av FN som Internationella året för biologisk mångfald – ”en hyllning till livet på jorden och för biodiversitetens betydelse för våra liv”. Samma år släpptes den omfattande rapporten Evolution Lost om tillståndet för jordens ryggradsdjur. Den gav ingen anledning att fira.

04-evolution-lost-report

En rad vetenskapliga artiklar sedan dess har vittnat om samma tendens. Populationer minskar och arter dör ut i rasande takt. En fjärdedel av däggdjuren och kanske fyrtio procent av jordens amfibier är hotade. Massdöd noteras för flera fåglar, fladdermöss och insekter. I september förra året publicerade Världsnaturfonden Living Blue Planet Report. Tillståndet under vattenytan visade sig vara ännu mer alarmerande: nästan hälften av allt marint djurliv har försvunnit sedan 1970-talet.

05-living-blue-planet-report

Forskare jämför dessa fenomen med historiens massiva utdöenden, De Fem Stora. Det senaste av dessa tog kål på dinosaurierna (förutom de som utvecklades till dagens fåglar, till Horners stora lycka). Teorin om ett sjätte massutdöende baseras inte bara på antalet arter som nu är hotade utan också om tempot. Det hör till naturlig evolution att arter dör ut men nu överskrids den normala takten med bred marginal – kanske tusen gånger så snabb för däggdjur och 40.000 gånger så snabb för amfibier.

Man skulle kunna tro att det sjätte massutdöendet bara pågår där regnskog skövlas eller i korallreven som bleknar och vittrar sönder. Men med rätt guide skulle nog vem som helst kunna bevittna populationsminskning och artförlust på sin egen bakgård, skriver Elizabeth Kolbert i The Sixth Extinction: An Unnatural History. Boken belönades med Pulitzerpriset förra året och har lyft problematiken från experterna till en bredare allmänhet.

06-kolbert-sixth-extinction-2014

Den problematiken handlar bara delvis om vad som håller på att ske och än mer om varför det sker. Inget meteoritnedslag, inga utbrott av supervulkaner denna gång. Orsakerna till den sjätte massdöden kan härledas till människan. Skogsavverkning, utfiskning, miljögifter, klimatförändringar, försurning av haven och illegal jakt pekas ut som drivkrafter.

De-extinction är ett kontroversiellt svar på denna krissituation. Åtminstone är det så Brand vill legitimera projektet, vilket bygger på en annan verksamhet som växer i omfattning. Idag finns ett dussintal institutioner som lagrar organisk vävnad, ägg, sperma och embryon i behållare med flytande kväve. Förebyggande men likväl med sikte på en framtid där tekniken ska kunna slå en brygga mellan liv och död. Frozen Zoo i San Diego är föregångaren och har idag över tiotusen specimen, som representerar tusen arter inklusive den utrotade Poo-uli-fågeln.

06b-san-diego-frozen-zoo
Frozen Zoo i San Diego.

En annan inriktning har Global Seed Vault på Svalbard. Fröreserver förekommer världen över men anläggningen på den arktiska ön ska fungera som en gemensam backup, ”den sista försvarslinjen” som Cary Fowler från Global Crop Diversity Trust säger i en intervju.

Ett första uttag från denna internationella fröbank har redan gjorts, av Syrien vars lager förstördes av bombningar i Aleppo förra året.

Att Svalbard ligger långt från politiska konflikthärdar är en av anledningarna till att valvet placerats här. Dessutom ska permafrosten hjälpa till att hålla fröerna livskraftiga i hundratals år även om strömmen skulle slås ut. Själva valvet ligger 120 meter in i berget. I skydd från global uppvärmning, terrorism, krig och epidemier, är det tänkt.

07-svalbard-global-seed-vault
Global Seed Vault på Svalbard.

Visuellt präglas Global Seed Vault av konstnären Dyveke Sannes prisbelönta installation Perpetual Repercussion. Många konstnärer har engagerat sig i det sjätte massutdöendet och dess mänskliga komponent. Chris Jordans fotografier av döda albatrossungar med plastföremål i magen vitttnar starkare än all statistik om naturens pris för vår konsumtionskultur. Bilderna är tagna på de obebodda Midwayöarna som ligger så långt ut i Stilla havet det går att komma. Sensmoral: ditt skräp har ett efterliv och kan hamna var som helst och få konsekvenser du varken anar eller önskar.

08-chris-jordan-midway-albatross
Foto: Chris Jordan.

När metalbandet Cattle Decapitation i höstas släppte plattan Anthopocene Extinction valde man att parafrasera Jordans bilder på omslaget. I ett postapokalyptiskt landskap ligger en död, halvrutten människa på en strand. Samma slags plastföremål väller ut ur den öppna buken som hos albatrosserna. Sensmoral: det människan gör mot naturen gör hon mot sig själv.

09-cattle-decap-anthropocene-extinction

Naturfotografen Joel Sartore har använt en annan strategi än detta slags chockestetik. För sex år sedan fick han idén till Photo Ark, som går ut på att porträttera individer i studiomiljö. Hittills har Sartore fotat drygt sextusen arter till sin virtuella räddningsark och bilderna har exponerats stort, bokstavligen: porträtten av hotade djur projicerades förra året på berömda byggnader världen över, som Empire State Building i New York och St Peterskyrkan i Rom.

10-joel-sartore-at-work
Joel Sartore i arbete med sitt projekt Photo Ark.

Kritiker har påpekat ett antropomorfiserande drag i Sartores bilder men själv försvarar han sitt grepp. För att skapa en känsla av samhörighet är identifikation och ögonkontakt den bästa metoden, menar Sartore.

Alla skulle inte hålla med honom. Att se ett djur i ögonen är att skåda över ”en avgrund av icke-förståelse”, skriver John Berger i sin klassiska essä ”Why Look at Animals?”, från 1977. Och ”djuren är alltid de iakttagna”, fortsätter Berger just apropå fotografier. ”Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett index över vad som skiljer oss från dem.”

På ett sätt bekräftar Sartores porträtt tesen negativt: vi har mer kunskap än någonsin men upplever den största maktlöshet. Hur ska vi förhindra att djuren dör ut?

11-joel-sartore-photo-ark-mandrill Mandrill, Mandrillus sphinx. Foto: Joel Sartore.

Ingen panik, utdöd behöver inte betyda för alltid, skulle kanske Brand replikera. Och medan Sartore fortsätter sitt ambitiösa projekt arbetar Horner oförtrutet vidare på sin Chickenosaurus. För ett år sedan lyckades teamet producera ett kycklingembryo utan näbb men med nos, käkar och tänder. Det väckte sensation och nådde medierna. I praktiken, sade Horner, har vi nu nått halvvägs. Arter dör ut framför våra ögon men tilltron till tekniken tycks ha en orubblig livsförmåga. Frågan är om inte vissa teknikdrömmar gör sig bäst på film.

Under strecket: I väntan på Jurassic World

I den här bloggen tänker jag samla texter, bilder och annat dinosaurierelaterat material som förekommit på andra ställen. Den 30 april förra året publicerade Svenska Dagbladet på kultursidans Under strecket en essä med titeln ”Maktskifte i skräcködlornas värld” med anledning av den mycket omtalade världspremiären av Jurassic World. Nedan återges texten i oredigerad form och med bilder.


”Det går inte att ansluta till Internet”, läser jag på browsern. Bredvid meddelandet finns en bild på en dinosaurie. Bilden är pytteliten och grovt pixelerad, som någonting hämtat från ett gammalt TV-spel. Ändå säger bilden allt som behövs när naturens och kulturens evolutionslinjer vävs samman för att ge besked om min hopplösa situation. Utdöd, omodern, offline.

understrecket-01

Bilden funkar eftersom dinosaurierna är så djupt förankrade i vårt kulturella referensbibliotek. De flesta småbarn vet mer om dessa varelser som levde för miljontals år sedan än om djuren i närmaste skog. Deras älskade skräcködlor pryder ryggsäckar, t-shirts, kepsar, påslakan och fyller leksakslådorna till bredden.

Även om det säkert går tio barnböcker för varje titel om dinosaurier riktade till vuxna så dröjer fascinationen kvar upp i åldrarna. Med jämna mellanrum blir ett nytt fossilfynd en rubrik i tidningarnas nyhetsflöde. Intresset är globalt men särskilt stort i USA. Flera stater har sin egen dinosaurie, ungefär som vi har våra landskapsblommor. Klichébilder av dinosaurier tjänar som maskotar för sportlag och som loggor för företag. I medier framställs paleontologer som föreningar av Indiana Jones och sköna hippies och några av dem har snudd på rockstjärnestatus.

understrecket-02

Urtidsdjurens lockelse är lika gammal som namnet. Den brittiske paleontologen Richard Owen myntade begreppet dinosaurie år 1842. Ordet bygger på grekiskans deinos, som betyder fruktansvärd eller häpnadsväckande stor, och sauros som betyder ödla. Vid den första världsutställningen i London på 1850-talet köade hundratusentals människor för att beskåda skelett och modeller av de skräckinjagande jätteödlorna. Mot slutet av seklet nådde dinomanin USA där en mängd viktiga fossilfynd gjordes. Efterfrågan från museer och privata samlare skapade en ”bone rush” vid sidan om guldrushen.

understrecket-04-owen-1856Sir Richard Owen

Efter några decennier av svalnad aktivitet fick paleontologin vind i seglen mot slutet av 1960-talet. Nya fynd, nya analysmetoder och nya djärva hypoteser triggade också ett intresse hos allmänheten. Inte minst tack vare Robert T. Bakkers bok The Dinosaur Heresies (1986). Bakker var en av de ledande forskarna men här presenterar han radikala teorier i populär form med både humor och polemisk udd. Bakkers dinosaurier är varmblodiga, aktiva, flerfärgade, specialiserade, sociala. Mer lika fåglar än amfibier.

understrecket-03

För dinosauriernas stora comeback i populärkulturen har vi Michael Crichton och Steven Spielberg att tacka. I juni 1993 går filmversionen av Crichtons roman Jurassic Park upp på bio och sedan dess har urtidsdjuren haft ett stadigt grepp om våra begär och fantasier.

Spielbergs ambition var trefaldig: maximal realism, att ligga i linje med de senaste vetenskapliga teorierna, och att bryta med vissa stereotyper. För realismen utvecklades avancerad teknik inom robotmodeller och datorgenererad grafik. Resultatet blev en trovärdighet som slog världen med häpnad. Aldrig tidigare hade dinosaurier på film varit så levande, så verkliga.

understrecket-05Welcome… to Jurassic Park!

understrecket-06

För att garantera den vetenskapliga halten anlitades Jack Horner som expertkonsult. I decennier har Horner varit en färgstark forskare som ofta stuckit ut hakan. En av filmens finaste komiska scener är när 11-årige Timmy med en fackbok i handen pressar den världsledande paleontologen Alan Grant på frågan om dinosauriernas släktskap med fåglar. Han hänvisar till en viss Bakker.

Scenen är bara en av flera som belyser att paleontologin är en arena för motstridiga teorier och ibland heta kontroverser. Så har det varit sedan fältet etablerades som akademisk disciplin i början av 1800-talet. Och som Deborah Cadbury visar i boken Dinosauriejägarna: En berättelse om vetenskaplig rivalitet och upptäckten av den förhistoriska världen (sv. övers. 2002), så har forskarna inte alltid styrts av ädel strävan mot sanningen utan personligt agg och maktstrider har ofta legat bakom dispyterna.

En av nyheterna i Jurassic Park består i att kungen utmanas. Och kungen heter såklart Tyrannosaurus rex – namnet betyder ju Tyrannernas Konung. Som huvudrollsinnehavare får den gigantiska besten konkurrens av en art som är annorlunda i många avseenden. Enter velociraptor. Liten, snabb, intelligent och med förmåga till kommunikation och samarbete.

”Shoot her! Shoot her!” lyder en av filmens första repliker. Orden uttalas av karaktären Robert Muldoon i en scen där människorna håller på att tappa kontrollen över ett rovdjur. Det är talande att han identifierar djuret som i första hand en hon, inte som ett neutralt det. Muldoon är storviltsjägare – essensen av imperialistisk maskulinitet. Han slutar sina dagar i en av filmens nyckelscener. Just som han i ett kritiskt läge är på väg att skjuta en velociraptor dyker en annan individ upp från sidan. Den store vite jägaren är inte bara överrumplad – han är överlistad. ”Clever girl” är allt han hinner säga innan tänder förvandlar honom till föda. Kvinnlig list segrar över manlig teknik.

Jurassic Park hade knappt haft premiär förrän bilden av ett velociraptorhuvud med texten Clever Girl spreds i olika former. Unga kvinnor tatuerade in bilden på sina kroppar. De utdöda djuren har haft många funktioner i modern kulturhistoria men detta är nog första gången en dinosaurie använts som feministisk ikon.

understrecket-07

I nästa film, The Lost World: Jurassic Park (1997), är visserligen T. rex tillbaka och härjar, men framställs inte ensidigt som mordiskt odjur utan som förälder som vill skydda sitt barn. Jurassic Park III (2001) reducerar Tyrannkungen till en fotnot och biopubliken får istället stifta bekantskap med arter som spinosaurus och flygödlan pteranodon. Jodå, velociraptor hänger med, uppgraderad med ännu bättre kommunikationsförmåga och intrikat samspel i gruppen.

Det nya med Spielbergs filmtrilogi består inte bara i detroniseringen av T. rex. Innan Jurassic Park hade dinosaurierna framställts som amfibieliknande jätteödlor, muskelstarka, tröga och rätt korkade. Nu är djuren sociala, snabba, intelligenta, anpassningsbara, kommunikativa. Speglar detta en samhällsförändring, där de stora berättelserna är döda och småskalighet, information och mobilitet ger fördelar i kampen för överlevnad i marknadens nya ekosystem? Velociraptor som den postmoderna dinosaurien?

understrecket-09

En tolkning i den stilen gör kulturteoretikern W.J.T. Mitchell i The Last Dinosaur Book: The Life and Times of a Cultural Icon (1998). Enligt Mitchell är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan vetenskapens och populärkulturens dinosaurier. Han har en poäng eftersom alla vet hur en dinosaurie ser ut men ingen har någonsin sett en i verkligheten. Allt vi har är visualiseringar i olika former och medier, baserade på vetenskapliga spekulationer och tillfällig konsensus, men också på estetik, smak och tidsanda. Och visualiseringarna är dubbelriktade – bilderna av dinosaurierna präglar paleontologernas förförståelse, lika mycket som objektfynd utgör de förutsättningar för vidare teoribildning.

I Mitchells perspektiv blir ”dinosaurien” en sociokulturell konstruktion. Fossil och andra fynd existerar reellt men dinosaurien förblir vad han kallar ett kvasiobjekt. Hans bok har provocerat många företrädare för en vetenskapsuppfattning där fakta och objektivitet äger absolut status. Inte minst gick filosofen Keith M. Parsons i hård polemik mot Mitchell i boken Drawing out Leviathan: Dinosaurs and The Science Wars (2001).

understrecket-08

Mitchell visade hur gestaltningar av de utdöda djuren fått tjäna som projiceringsskärm för olika attityder, rädslor och visioner i modernitetens historia. Nu bidrog han själv till att ge dinosaurierna en ny roll som paradigmfall för en diskussion om postmodernism och ”science wars”, där frågan om kunskapens villkor och möjligheter ställdes på sin spets. En gammal strid mellan human- respektive naturvetenskap blossade upp, med dinosaurien som slagträ.

Så vad vet vi egentligen om dinosaurierna? En sak är säker: ju farligare rovdjur desto starkare instinkt att jaga jeepar. I den obligatoriska jakten i Jurassic Park klipps backspegeln in för ett par sekunder. Förutom en ursinnig T. rex syns texten ”Objects in mirror are closer than they appear”. Och mycket riktigt, nu är dinosaurierna nära igen: den 10 juni har Jurassic World världspremiär på bio.

Spielberg pratade om en fjärde film redan 2002 men i över tio år har projektet varit fast i vad branschen kallar ”development hell”. Den långa produktionstiden har knappast skruvat ner förväntningarna. När trailers för filmen äntligen visades i vintras haglade kommentarerna på sociala medier och bloggar. Alla var inte förtjusta. Både vetenskapsmän och självlärda dinonördar anmärkte på anatomiska felaktigheter. Spelar roll, kan man tycka, det är ju bara en underhållningsfilm.

understrecket-10

Men frågan handlar om någonting mer än tändernas placering i mosasaurens käft. ”Jag försöker förändra hundra år gamla dogmer”, säger paleontologen Sarah Harding i The Lost World. Det hade också de tre första filmerna i viss mån försökt och även lyckats med. Man hade på köpet väckt ett enormt intresse för dinosaurieforskningen och slagit en bro mellan populärkultur och vetenskap. Filmbolaget inrättade till och med en speciell fond som finansierat flera fältstudier. När nu Jurassic World tar ett steg baklänges i evolutionen till de typiska hollywoodmonstren är det kanske slut på den symbiosen, befarar kritikerna.

Men gamla monster räcker inte för att sälja en film. Nyheten i Jurassic World är en fasansfull hybrid, en artmix konstruerad av genteknologins experter. Denna laboratorieprodukt bär namnet Indominus rex, Den otämjbara kungen. I. rex är inte bara grymmast av dem alla, den gör någonting alldeles unikt – dödar för nöjes skull.

Sådan skapare, sådant monster. Jurassic-filmerna handlar inte bara om utdöda djur. De handlar lika mycket om genteknologins möjligheter och faror. Kanske är det artificiellt producerade djuret vad vi ser i backspegeln, det objekt som ligger närmare än vi vågar tro. Dinosaurierna är utdöda, borta sedan miljontals år. Det är inte det förflutna utan framtiden vi bör frukta.