Dylan Vox

Två filmer under radarn

År 2018 var en milstolpe i dinosauriefilmens historia, av två anledningar. Dels var det stort jubileum – 25 år sedan epokgörande Jurassic Park gick upp på bio. Dels hade den senaste filmen i franchisen premiär. Jurassic World: Fallen Kingdom var nummer fem i sagan och samtidigt del två i World-trilogin. Att det kommer bli en uppföljare som direkt knyter an till storyn stod klart i slutscenen, och bekräftades i uttalanden av filmskaparna.

Under året släpptes också två andra dinofilmer, som emellertid passerat under den offentliga kulturbevakningens radar. Det är kanske inte konstigt att Jurassic Games och Triassic World inte gått upp på bio internationellt eller fått någon uppmärksamhet, då dessa produktioner ligger på en helt annan budgetnivå än filmen med rätt att göra anspråk på spielbergsk stamtavla.

Underhållning i bioteknologins tidevarv

Jurassic Games har regisserats av Ryan Bellgardt, som tydligen fått feeling för ämnet eftersom han släpper ännu en dinofilm redan i april i år. Den senare rör sig om ett familjevänligt drama med titeln The Adventures of Jurassic Pet. En kille i unga tonåren ska där rädda en nykläckt dinosaurie från skrupelfria vetenskapsmän. Vi har med andra ord att vänta ett slags ET möter Jurassic Park.

Jurassic Games plockar upp (läs stjäl) idén från Hunger Games. Dödsdömda fångar ges en chans till benådning genom att delta i en spektakulär överlevnadstävling arrangerad som TV-underhållning för massorna. Endast en av tävlarna kan vinna. Oddsen är höga. Förutom att alla andra deltagare utgör fiender med rätt att döda så utspelar sig tävlingen i en vildmarksmiljö med hungriga och arga dinosaurier.

1-Jurassic-Games-01-620px

2-Jurassic-Games-02-620px

Men allt sker i en virtuell värld, dinosaurier och miljö är digitala skapelser som tävlingsdeltagarna upplever genom VR-glasögon i en studio. Skador och smärta som tillfogas är dock på riktigt. Dör du i spelet så dör du i verkligheten.

3-Jurassic-Games-03-620px

Konceptet är inte så dumt och har potential. Det är också förlåtande: att filmens cgi brister på sina ställen – fulast är den sabeltandade ”tigern” – kan motiveras som en logisk konsekvens av spelets gränssnitt. En aura av B-film vilar över produktionen, som gärna kunde innehållit mer dinosaurier. Nu kommer urtidsdjuren in då och då som en extra puff på brasan men utan att ingå som ett för berättelsen essentiellt element.

Organ från Trias

Triassic World lanserades ungefär samtidigt som Jurassic World i juni, förmodligen för att kunna åka snålskjuts på dinosaurieintresset den senare filmens marknadsföring med all säkerhet skulle generera. Upplägget är ganska makabert: ingenjörer inom genteknologi klonar fram dinosaurier med syftet att använda deras inre organ för transplantationer på människor. Det har nämligen visat sig att dinosauriernas DNA har enastående egenskaper beträffande exempelvis immunförsvar. Djuren blir värdefulla som kommersiell resurs inom den medicinska industrin.

En intressant utgångspunkt för en film, inte för att teorin har någon vetenskaplig grund men för att immunologi och paleopatologi är forskningsområden där stora framsteg görs för förståelsen av dinosauriernas biologiska liv. Tankar om medicinsk nytta hörs också bland dem som förespråkar så kallad de-extinction.

Att människor är cyniska och törstar efter underhållningsvåld är ett tema i Jurassic Games. Den mänskliga cynismen är inte mindre framträdande i Triassic World men handlar där om storföretagens diskutabla etik. En av forskarna på labbet värnar om djuren som levande, kännande varelser – precis som i den nya Jurassic World-filmen – men möter ingen förståelse från den kallhamrade entreprenören i sin märkeskostym.

Den etiska konflikten mellan idealisten och exploatören, schablonmässigt representerade av en kvinna respektive en man, är dock det minsta av problemen. En av dinosaurierna lyckas såklart bryta sig ut ur sin bur varpå kaos, lemlästning och död uppstår. Dinosauriernas intelligens når nya höjder när utbrytaren räknar ut hur man öppnar burar med elektroniska kodlås och befriar sina medfångar, som alla är mycket mer inställda på att ta kål på människorna än att ta sig ut i det fria.

Triassic World är monoton såtillvida att den helt och hållet utspelar sig i samma miljö, inomhus i korridorer, laboratorierum och trappor. Skälen är nog mest praktiska och ekonomiska, men tanken är väl samtidigt att tillföra en viss klaustrofobisk känsla. Fotot är rätt snyggt och skådespeleriet många stunder bra men i vissa scener spricker det fatalt. Avståndet mellan anspråk och resultat är beklämmande stort.

En art gör filmdebut

Dinosaurierna då? Jurassic Games uppvisar en hel rad arter, inklusive T. rex som strider om revir, flygande Pteranodon, stora insekter och djur från Pleistocens megafauna. I kontrast till den mångfalden innehåller Triassic Games bara en art, och det är ett överraskande val: Gojirasaurus. Mig veterligen har arten aldrig tidigare förekommit i en spelfilm.

4-Gojirasaurus-Wikipedia-620px

Arten beskrevs vetenskapligt 1997 av Kenneth Carpenter, paleontolog vid Denver Museum of Natural History. Den är ännu så länge omgärdad av frågetecken. För filmens vidkommande är detta bara en fördel; det finns ju ingen etablerad bild av denna dinosaurie, därför går det an att ta sig vissa friheter med det visuella uttrycket som målsättning.

Valet av Gojirasaurus är regismart även av andra skäl. Storleksmässigt passar djuret för att kunna ta sig fram i korridorer och husrum men är samtidigt stort nog för att injaga monsterskräck i berättelsens personer såväl som i biopubliken. Inom familjen Coelophysoidea var det med sina uppemot sju meter en gigant, och av den anledningen har Gojirasaurus fått sitt namn efter japanska jätteödlan Godzilla.

5-Triassic-World-01-620px

6-Triassic-World-02-620px

Regissören Dylan Vox kan få en eloge för det originella valet av dinosaurie. Om jag välvilligt ska framhålla en annan positiv aspekt med Triassic World blir det att dinosaurierna inte är helt och hållet cgi-produkter. I vissa scener har man använt stora attrapper, styrda för hand. Old school man sällan ser idag.

Det är annars en sak som slår mig när jag ser dessa nya dinofilmer, att digitaltekniken förtar något av charmen hos de undermåliga produktionerna från förr med dess latexfigurer och stop-motion-modeller. Cgi har gjort dålig dinosauriefilm tråkigare.

Annonser