Seriemagasin

Perifera dinosauriereferenser i populärkulturen, del 5: Tintin

I sina berättelser om den oförvägne reportern och hans lojala hund fångade Georges Remi alias Hergé upp många strömningar från 1900-talet – vetenskapliga, teknologiska, politiska, etnologiska och kulturella. Dinosaurier lyser dock med sin frånvaro.

Äventyren med Tintin tillkom huvudsakligen under en period av fyra decennier mellan 1930- och 1960-tal. Det är just den period när paleontologin lade in en lägre växel och museernas intresse för dinosaurier dalade något. Allmänhetens fascination för urtidsdjuren hölls emellertid vid liv genom återkommande framträdanden på filmduken, men dinosaurierna var sällan stoff för tidningarnas rubriker. Detta efter den explosiva fasen runt sekelskiftet när USA fick status som dinosauriefossilets förlovade rike. Och innan ”renässansen” på 1970-talet med John Ostrom och hans elev Robert Bakker i spetsen, samt det definitiva genomslaget i efterkrigstidens populärkultur i och med Steven Spielbergs Jurassic Park 1993.

”Diplodocus gigantibus”

Men dinosauriernas frånvaro i Tintin är inte total. I Kung Ottokars spira – svartvit följetong i tidning 1938–39, färglagd och reviderad version i album 1947 – dyker en dinosaurie upp. Tintin befinner sig i landet Syldaviens huvudstad Klow i östra Europa. En plötslig regnskur får Tintin och Milou att söka skydd i en port. Hergé låter läsaren ana att byggnaden är stadens Naturhistoriska museum.

Regnet upphör och Tintin kan fortsätta sin vandring mot slottet han var på väg till. Milou, som så ofta styrd av en hungrig mage, är borta men dyker snart upp med ett gigantiskt ben i munnen. Han har varit inne i museet och roffat åt sig en del av ett dinosaurieskelett!

tintin-01-450px

Incidenten är humor på flera nivåer. Den lilla knähunden mot den stora skräcködlan. Och inte minst det faktum att skelettet inte alls är gjort av ben utan fossil, det vill säga mineral. Inte ens Milou blir så hungrig att han vill gnaga på sten. Nåväl, vad kan man säga om Hergés dinosaurie?

tintin-02-620px

Som så ofta blandar Hergé fakta med fantasi. Arten vi ser presenteras som ”Diplodocus gigantibus”. Någon sådan art finns inte men släktet Diplodocus existerar och hörde till de ikoniska dinosaurierna sedan seklets början. Det är vidare tydligt att Hergé inte bara har lånat namnet utan också studerat det verkliga djurets skelett. Hade han läst om det och tittat på bilder, eller kanske rent av sett ett monterat skelett i något museum?

Möjliga förlagor

Det första är troligt, det senare inte omöjligt. Hergé hade rest i England och Skottland som förberedelse för berättelsen Den svarta ön (albumet innan Kung Ottokars spira). I Natural History Museum i London fanns en Diplodocus monterad sedan 1905. Annars kunde Hergé ha sett ett exemplar på närmare håll, i Musée d’historie naturelle i Paris. Där avtäcktes en modell av samma förlaga som i London år 1908.

Diplodocus-mount-Paris-1908-01-620px
Under arbetet med monteringen av Diplodocus carnegii i Musée d’historie naturelle, Paris 1908.

Diplodocus-London-1905-hutchinson-620px
Modell av samma Diplodocus som ovan, Natural History Museum i London.

Lite längre bak, till höger i Hergés bild ses en del av ett annat skelett. Ett djur av något slag som står upprätt på grova bakben med de stora höftbenen synliga och inte mycket mer. Det kan inte vara någonting annat än Megatherium, en marklevande jättesengångare som levde i Sydamerika för cirka en miljon till 30 000 år sedan, alltså långt efter dinosauriernas utdöende. Posen är väldigt lik det exemplar som finns på Natural History Museum i London, så jag vågar mig på en gissning att Hergé hämtat förlagorna till sina borduriska skelett från just det museet.

Bonus

Faktiskt så förekommer en ännu mer perifer dinosauriereferens i ett annat Tintinäventyr. Det är Kapten Haddock som i Månen tur och retur med sedvanligt temperament skäller ut Dupondtarna med en unik förolämpning hämtad ur Haddocks förråd av oefterhärmliga kraftuttryck: ”Där hör ni, era Brontosaurusar!”

tintin-03-300px

Annonser

Starring Ceratosaurus

När dyker dinosaurier upp på film första gången? Vissa uppgifter säger 1914 och stumfilmen Brute Force, regisserad av den legendariske D. W. Griffith.

Denna film, som även salufördes med titeln The Primitive Man, är ungefär en halvtimma lång och spelar upp två parallella historier. Den unge uppfinnaren Harry Falkner befinner sig på en fest och ser fram emot en amorös kväll med kvinnan han förälskat sig i. Hon är dock aningen motsträvig, tycker han. Så Harry dricker lite för mycket, bläddrar i en bok och dåsar bort. I hans dröm utspelar sig filmens andra berättelse. Någon gång i urtiden – ”the good old days of brute force and marriage by capture”.

Drömberättelsen handlar om en fejd mellan två stammar. Med klubbor och råstyrka strider de om kvinnorna.

När det ser som mörkast ut börjar huvudpersonen tänka. ”Defeated by brute force, the inventor is compelled to use his brain.” Den drömmande uppfinnarens förhistoriska alter ego pillar med en pinne och ett snöre och uppfinner så pilbågen. Segern är given (och civilisationsprocessen ett faktum).

Fantastiska bestar

Så till dinosaurierna. De spelar sorgligt nog en perifer roll i dramat. De syns sammantaget inte ens en halv minut av filmen. Tre arter förekommer. Eller kanske skepnader vore en mer korrekt beteckning eftersom två av tre är påhittade djur. Tekniskt har Griffith använt sig av två lösningar för att visualisera den förhistoriska faunan: riktiga djur med påmonterad rekvisita och en stor modell i skala 1:1 med rörliga delar.

Knappt fem minuter in i filmen dyker dinosaurie nummer 1 upp i form av en stor orm som ringlar in i rutan rakt mot de båda huvudpersonerna, den unge mannen och hans kvinna. Ormen har något slags horn fastmonterat på huvudet och korta extremiteter på båda sidor som antagligen ska föreställa ben.

Dinosaurie nummer 2 är en fasansfull reptil av oklar storlek men nog ett par meter, av omgivningen att döma. Denna gång har en krokodil eller alligator av något slag använts. På djuret har man fäst ryggplattor som möjligen ska föreställa vingar. Dessa förekommer i två par, ett bakom huvudet och ett närmare svansen. Därtill en stort horn på nosen, ungefär som på en noshörning fast ett smalare horn som böjer sig bakåt längs huvudet. Inte nog med det: djuret har päls i fläckar lite här och var. Ett genuint monster!

Brute-Force-dino2

Dinosaurie nr 3 visar sig ett par minuter senare i en suggestivt regisserad scen. Kameran panorerar sakta från vänster till höger förbi grottans mynning och där, alldeles utanför, står den – en sex meter hög best. Djuret står upprätt på bastanta bakben med sina små armar i luften. Grova käkar med vita tänder tuggar på någonting vegetabiliskt. Längs ryggen löper små plattor eller knölar. Djuret rör sig inte ur fläcken men svänger sin svans medan käkarna rör sig upp och ner.

Brute-Force-01

That’s it. Några få gyllene sekunder med dinosaurier på vita duken, alltsammans inom loppet av några minuter. Dinosaurierna spelar ingen som helst roll för den historia som berättas om stamfejden och teknikens triumf, deras funktioner kan reduceras till ge betraktaren en känsla av förhistorisk tid genom främmande, utdöda djur, samt ett intryck av de naturliga faror som människor levde med vid denna tid. Det vill säga utöver huvudfunktionen att vara skrämmande på ett kittlande sätt för biobesökaren.

Dinosaurierna – bokstavligen skräcködlorna, av grekiskans deinos (fruktansvärd) och sauros (ödla) – har fungerat som publikmagnet ända sedan Benjamin Waterhouse Hawkins tillverkade stora modeller av urtidsdjuren för Crystal Palace Park i London på 1850-talet. Så länge fotografi och film har funnits har folk har älskat att låta sig skrämmas av dinosaurier. Det visste D.W. Griffith.

I Brute Force utgör dinosaurierna ett färgstarkt inslag (om uttrycket tillåts för en svartvit film) men djuren är ändå bara statister. Ur både film- och dinohistorisk synpunkt är filmens dinosaurier inte desto mindre intressanta. Sekvenserna med dinosaurierna måste ha varit de mest kostsamma och komplicerade att göra i hela filmen. Att Griffith lägger sådana resurser på någonting som bara upptar en bråkdel av filmens speltid och inte inbegrips i handlingen säger en del om dinosauriernas förmodade dragningskraft på den breda publiken.

Griffith kan inte beskyllas för att haft några vetenskapliga ambitioner med Brute Force. Miljoner år skiljer dinosauriernas era från människornas korta tid på jorden, och de två första arterna vi får se har knappast haft några paleontologiska fynd som förlagor utan är rena fantasiskapelser. Å andra sidan så är hela det förhistoriska skeendet i filmen en dröm och därmed kan Griffith svära sig fri från alla anklagelser om anakronismer och annan brist på realism.

Dinosaurie nummer 3 är i ljuset av denna bristande realism särskilt intressant. Detta djur känner man nämligen tydligt igen som en ”riktig” dinosaurie, en theropod av något slag. Hornet på nosen gör att djuret faktiskt kan artbestämmas till Ceratosaurus nasicornis.

Paleontologin

De tidigaste fossilfynden av denna art gjordes av Othniel Charles Marsh på 1880-talet i USA, närmare bestämt i Colorado och Utah. Marsh fynd är paleontologihistoriskt viktigt då det var den första någorlunda kompletta fossilen av en theropod som ditintills upptäckts. Bilden nedan visar Marsh egen teckning gjord år 1896.

Marsh-Ceratosaurus-nasicornis-1896

Ceratosaurus nasicornis namngavs av Marsh 1884 men den utförliga vetenskapliga rapporten levererades först 1920 av Charles W. Gilmore. Alltså flera år efter Griffiths film, vilket gör artvalet i Brute Force anmärkningsvärt. Anatomiskt påminner Ceratosaurus om Tyrannosaurus rex, som namngetts och beskrivits alldeles i början av 1900-talet. År 1915 avtäcktes ett helt monterat skelett av T. rex på American Museum of Natural History i New York. Händelsen var en stor sensation med helsidesartiklar i dagstidningarna. Köer av nyfikna människor ringlade sig i flera kvarter till museet. T. rex blev omedelbart ikonisk och dess form lätt igenkännbar. ”Tyrannödlornas konung”, som namnet betyder, befäste omedelbart sin status som värstingen bland urtidens rovdjur.

Att Gilmore var anställd på naturhistoriska museet i New York är möjligen bara ett kuriöst sammanträffande, men jag undrar hur Griffith fick nys om en förhållandevis obskyr art som Ceratosaurus. Kanske genom Gilmore personligen? T. rex låg ju annars nära till hands när en modell för filmen skulle tillverkas, för även om skelettet i museet i New York inte var på plats när filmen gjordes så florerade bilder och beskrivningar av T. rex dessförinnan.

Representationen av Ceratosaurus i Brute Force kan stämplas som vetenskapligt felaktig men den stämmer rätt bra överens med samtidens uppfattning. Den upprätta kroppshållningen känns igen från Marsh teckning av Ceratosaurus skelett 1896, och var den normalpose man vid denna tid tillskrev theropoder. Den kotiga eller taggiga rygglinjen matchar väldigt väl en teckning gjord av J.M. Gleeson 1901. Kan Griffith ha sett denna teckning? Modellen i Brute Force liknar hur som helst just den framställningen av djuret mycket mer än andra bilder av Ceratosaurus som fanns vid denna tid, exempelvis teckningen av Frank Bond från 1899.

Gleeson-after-Knight-1901

Frank-Bond-1899-620px

Båda dessa teckningar, Gleesons och Bonds, användes av Gilmore i hans rapport. Och det var på basis av Gilmores redogörelse som Ceratosaurus på 1920-talet exponerades för offentligheten i en stor monter på Smithsonian Institute, United States National Museum of National History, Washington. Här syns dinosaurien i rörelse framåt. Den lutande hållningen i kombination med den underförstådda farten ger theropoden ett förvånansvärt modernt uttryck. I montern förekommer också Gleesons teckning, som för övrigt hade gjorts under överinseende av konstnären Charles Knight, vid denna tid den kanske högst ansedda och mest inflytelserika paleokonstnären.

Gilmore-mount-Smithsonian-1920-incl-Gleeson-drawing

Frågan hänger i luften: varför Ceratosaurus och inte T. rex i den dramatiska scenen i Brute Force? Och varför fortsätter Ceratosaurus att dyka upp i ett antal filmer även efter presentationen av skelettet i National Museum of Natural History? T. rex kommer ju att bli en betydligt mer känd art, själva symbolen för urtidens fasansfulla fauna.

Min gissning är att Griffith liksom senare regissörer helt enkelt tyckte att hornet på nosen såg coolt ut och därför fick det bli en dinosaurie som liknar Ceratosaurus snarare än T. rex. Varför Griffith lät djuret bli växtätare har jag dock svårare att begripa. Varför förvandla ett köttätande rovdjur till vegetarian om dess funktion i filmen var att injaga skräck, hos grottmänniskorna såväl som hos biobesökarna?

C. nasicornis gör karriär

Brute Force var den första men inte den sista gången biopubliken skulle få se Ceratosaurus. Arten gör en strålande comeback i Unknown Island 1948. Regissören Jack Bernhard var ett hyfsat etablerat namn inom lågbudgetgenren vid denna tid. Hans dinofilm marknadsfördes med förmodat oemotståndliga slogans som ”So spectacular – it took one year to produce!” och ”See man’s first attempt to destroy monstrous beasts!”

Unknown-Island-Poster

Unknown Island handlar om äventyraren Ted Osborne som tillsammans med sin fästmö och ett expeditionsteam arrangerar en safari till en okänd ö i Stilla Havet. Under kriget flög Ted över denna ö och tyckte sig se dinosaurier, nu vill han tillbaka för att fånga djuren på film och slå världen med häpnad.

Teamet möter fyra arter förhistoriska djur: Dimetrodon – ett släkte från mitten av perm cirka 270 miljoner år sedan – samt någon form av sauropod, kanske Brontosaurus (egentligen Apatosaurus) som var flitigt representerad i populärkulturen under 1900-talets första hälft, sedan en jättesengångare som ser ut att ha muterat till en gorilla med orangutangpäls. Sist men inte minst: Ceratosaurus.

Lost-Island-01

Bernhard har använt en annan teknik än Griffith för att ge liv åt sina urtidsdjur: människor i vadderade kostymer. Ceratosaurus syns tre gånger i filmen. Första gången står två exemplar över en skadad människa, en tjänare som sänts iväg för att hämta vatten. Djuren vrålar, vaggar och stampar. Männen som hört skriken och rusat till undsättning märker att gevärskulor inte biter på de stora monstren. En resolut man skjuter istället ihjäl den skadade tjänaren för att minska hans lidande. ”It’s unfortunate but it happens”, tycker Ted, ”Men have been killed before in the name of science.”

Lost-Island-02

Nästa gång dyker tre Ceratosaurus upp och rör sig hotfullt i riktning mot människorna. Nu är manskapet beväpnade med granater och lyckas fälla ett av djuren, varpå de andra två flyr. (I verkligheten var det så att aktören i kostymen svimmade av hettan och föll omkull. Bernhard tyckte det såg så bra ut att han beslöt att använda materialet. Scriptan måste dock varit sjukskriven när filmen klipptes för trots att ett av de tre djuren fallit ner död så är det tre Ceratosaurier som vänder människorna ryggen och flyr.)

Slutligen ett dinoklimax när en Ceratosaurus går i närkamp med den muterade orangutangen. Ett fruktansvärt blodbad som slutar med att dinosaurien besegras och faller nerför ett högt stup. Scenen är som ett eko från den berömda tvekampen mellan T. rex och jättegorillan i King Kong från 1933. I båda fallen segrar människoapan över skräcködlan – så används dinosaurier i en antropocentrisk metaberättelse.

Vidare öden och äventyr

Ceratosaurus omtalas aldrig vid sitt rätta namn i Unknown Island. Klart är i alla fall att arten spelar rollen som den största och farligaste. Det är Ceratosaurus som syns på filmaffischerna. Fast där liksom i filmen anspelas istället på Tyrannosaurus. Antagligen för att det var ett känt namn, som dessutom har en klanglig konnotation av grym makt. Hornet på nosen, ja antagligen är det liksom för Griffith en rent visuell effekt. Ceratosaurus träder in som en uppgraderad T. rex.

Det är antagligen Ceratosaurus framträdande drag, med hornet på nosen, som gjort att just denna art figurerat i diverse populära sammanhang även utanför filmduken. Exempelvis förekommer den i det pedagogiska seriemagasinet Treasure Chest of Fun and Facts i januari 1961. Tidningen gavs ut mellan 1946 och 1972, den vilade på katolsk grund och distribuerades i religiösa skolor.

Treasure-Chest-1961-450px

I seriernas värld får Ceratosaurus en gång till och med möta självaste Stålmannen.

Superman-Action-Comics-450px

Ceratosaurus dyker upp på film igen i One Million Years B.C. från 1966, en stor produktion med bland andra Raquel Welch i en av huvudrollerna. Ceratosaurus ses i en fight med Triceratops. Vi har sett hur Griffith använde levande djur och en modell i naturlig storlek, och Bernhard som satsade på killar i stora kostymer. Regissören Ray Harryhausen valde istället miniatyrmodeller och så kallad stop motion. I dinofilmens historia introducerades denna teknik i The Lost World 1925. Med split screen kan jättereptilerna ses i samma bildruta som människorna.

One-Million-Years-BC-poster

ONE-MILLION-YEARS-BC-photo

I striden mot Triceratops i One Million Years B.C. går det inte bra för vår hornförsedda hjälte, som drar sina sista andetag på rygg.

Trettiofem år senare gästspelar Ceratosaurus i Jurassic Park III i en kort sekvens. Nu ser vi en modern dinosaurie – horisontell kroppshållning, hud med färger och mönster. Ett skräckinjagande djur som spänner ögonen i Alan, Paul, Amanda och tolvåriga Eric.

Jurassic-Park-III-01

Jurassic-Park-III-02

Men mellan människorna och dinosaurien ligger en hög med spillning från Spinosaurus, det stora rovdjuret som i denna film petar ner T. rex från tronen som dinofilmens regent. Ceratosaurus luktar på skiten, vänder om och klampar tillbaka in i skogen. En förnedrande sorti.